Naket, utlämnande, ärligt, öppet

Bloggen du just ska läsa i liknar nog inte många andra bloggar vill jag intala mig. Här är det en blandning av sött, surt, salt och beskt. Vi är fyra i min familj, fyra högst omaka individer som bakat den godaste kaka som finns, med några av de äckligaste ingredienser du kan tänka.
Ledord: ADHD, aspergers syndrom, ODD, ryggfraktur, diskbråck, kotkompressioner, ME, Fibromyalgi, Utmattningssyndrom, Husrenoveringskaos. Men också kärlek, ömhet, omtanke, respekt, mys, närhet, öppenhet, hjälpsamhet, ärlighet, förlåtande, förståelse.

Vi har livsviljan få ens skulle orka tänka på i ett så komplext läge! Och jag är förbannat stolt över min fina familj!

Varmt välkommen ska du känna dig!

tisdag 31 december 2013

Nyårsbloggen.

Då var det dags.
Idag lämnar vi 2013 och vi ska kliva in i ett nytt år.

Vad tar jag då med mig från 2013?
Det har vart ett av de mer händelserika åren på ett bra tag.

Jag och Jonas har firat tennbröllop, dvs 10 år som gifta.
Vi har kommit varandra närmre under det gångna året och om det var lite stormigt 2012 så ser jag 2013 som ett kärlekens år.

Barnen har vuxit och blivit mer självständiga.  Jag ser hur de utvecklas och jag ser hur de är starka och sunt ifrågasättande individer.

I April kom också en liten Liten till oss. Vi adopterade denna lilla vovve när hennes matte blev sjuk. Hon är en Lhasa Apso som idag är 4 år. Hon är jättemysig och passar fint i vår lilla familj.

Vi har haft vår första husvagnssommar. Det har vart en fantastisk upplevelse som gav mersmak.
Visserligen var jungfruresan mer än lovligt kaosfylld med bristande elfunktion och exploderande däck men när vi väl var i Arvika på Ingesunds camping så släppte det och vi njöt.

Sommaren var över förväntan vädermässigt så inga klagomål där heller.

Vidare kom hösten.
Min höst 2013 har kantats av två saker främst.

Det första och mest uppenbara är väl det politiska livet.  Jag valde att gå ut med min politiska ståndpunkt och i samband med det gick jag i SvPs demonstration "Bryt inte våra blågula band" i Stockholm.
Det var ett stort steg och ett genomtänkt val. Det är inte så att åsikterna sprang fram över en natt och jag som person är inte förändrad.
Jag sprider visserligen saker vitt och brett över nätet men det är inte så att jag är förändrad när jag är med på andra delar i livet.
Jag är stolt svensk nationalist och står upp för det.
Med politiken klev nya vänner in i livet. Jag har träffat så mycket intellektuella människor och så mycket lojalitet.
Det är en inre frid att känna sig hemma och trygg.
Jag fick också en möjlighet att vidga mina ord något.
Via Realistens nyhetskanal har jag skrivit krönikor och insändare och bloggen du nu läser ifrån har uppnått tusentals läsare.
Det är stimulerande.

Jag fick dock en förlust pga mitt val och den gjorde ont.
Men jag kan inte ta och radera den jag är. Därför fick acceptans bli boten på förlusten.
Det har fungerat.

Den andra delen av mitt liv under hösten är att jag fick hjälp att skicka blod till Norge. Svaret som kom tillbaka var en chock men eftersom en kämparglöd redan brann så fanns det gnista att tända en till.
Att jag är hemma permanent sedan innan underlättade när jag fick besked om att jag har Borrelia, bartonella och babesia samt borrelia gemma form.
Jag tänker inte lägga mig och dö (även om många hade mått gott då). Jag fick tips om Ionosil kolloidalt silver och msm.  Har Ni aldrig testat detta mirakel av hjälpmedel rekommenderar jag att Ni provar!
Jag beställer mitt från www.houseofcharisma.com! 
Med mina provsvar dök kunniga människor upp i livet och allt har gått mycket smidigare kring min hälsa.

Den korta varianten är väl att jag har fler timmar på benen och mindre i sängen.  Planen är att försöka komma tillbaka i livet så långt jag bara tänkbart kan.

Jag ser sammanfattningsvis 2013 som ett år fullt med utveckling och uppvaknande och jag är glad och nöjd med mitt 2013.

Så närmar sig 2014. Vi firar in det hemma, nyktra och ihop med våra barn.
Vi har kikat på Grevinnan och betjänten nyss. Älskar det lilla klippet!

2014 är ett valår. Därmed får det bli ett politiskt inriktat år.
Jag har redan avlagt mitt nyårslöfte och det är att SvP får min röst i valet 2014.
Bortsett från det löftet blir det att skrika sig hes om kolloidalt silver så att människor runt om slipper må dåligt eller äta mediciner i onödan.

Jag ska lägga all positiv energi på min familj och jag planerar nya husvagnsäventyr.
Jag hoppas på mer lojala vänskapsband.
Jag ska försöka främja gemenskap framför annat onödigt konsumerande.

Så ring klocka ring...jag är redo. Är du?
Gott Nytt År kära läsare.  Vi möts igen 2014.
Jag hoppas vi ses i ledet också!


lördag 28 december 2013

Vart jag mig i världen vänder.

Min kusins barndomsvän har delat en del bilder på Facebook.  Mormor har vart med på två av dem.

På en bild ligger en katt i en säng och sängen är bäddad på mormors vis.

De kalla lite stela manglade lakanen med en filt över. Lukten av mormor.

Hur kan man sakna en människa så otroligt?
Som Ronja Rövardotters pappa Mattis skrek när Skalleper dött "Men hon fattas mig".

Hon gör det. Fattas mig.
Ibland väller minnesbilder igenom mig och tårar och skratt blandas.

Den hon var. Hon var unik. Vi var alltid sedda och hörda där. Främjade våra kreativa ådror och strök våra ryggar när kvällen kom. Den torra och lite knöliga handen (reumatism) lugnade hela sinnet medans vi läste Gud som haver.

Gud som haver barnen kär
Ser till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i dina händer
Lyckan kommer lyckan går
Du förbliver fader vår.

Alla upptåg vi gjorde. Hattparader, snölyktor intill vägen. Ut och krascha is. Plocka kottar och kastanjer och pyssla med. Sparka i lövhögar. Se på Christer Sjögren på TV.
Göra ishänder. Klä ut oss och gå och handla.
Koka sputtekräm.

Min mormor. Hon fattas mig. Varje dag. Saknaden vill inte släppa och även om det är ljusa och fina minnen så rinner tårarna.
Jag påminns om henne i var liten grej som genomförs och jag ser henne som högst närvarande var dag.
Men jag saknar hennes person. Massvis.

Älskade mormor.  Du har det fint där du är. Något annat val kan inte ha vart på tal.  Jag tänker på dig varje dag. Tack för att du så uppenbart vakar över min lilla familj.
Jag älskar dig!

torsdag 19 december 2013

Trycker.

Det är en jävla massa som behöver ut ändå får jag inte fram en vettig tanke eller ett vettigt ord.
Det är tämligen påfrestande.

Så är det med det.

tisdag 17 december 2013

Jag har hållt huvudet högt.

Idag tappar jag tålamodet och ork lite.
Efter den ena pärsen efter den andra så blir man utmattad.
Barnen har vart hemma sjuka.  Det kräver lite extra och jag ger (självklart) det.
Det känns som om jag härjat med papper i åratal nu. Granskad från alla tänkbara håll.
Sist in skickade jag bostadstillägget. Idag kom beskedet.  Avslag!
Nu finns inga mer sökmöjligheter.
Jag är så less.
AFA-försäkringen borde ha vart gällande.  Jag var ingen tjänsteman. Det borde inte stått så. Nu får jag inte ut de pengarna.
Vi kommer ingenstans.  Hur ska man ta sig ikapp?
Jag är trött. Så fruktansvärt trött på detta ständiga kämpande för att kunna ha en vardag att läka i.
Trött.
Pengar är inte allt men det underlättar sannerligen om det iaf går ihop.
Mor och far ställer upp. Men jag vill intr behöva ha det så. Det är med en klump i magen var gång jag måste be om hjälp.
Jag är trött.
Trött på allt idag.

söndag 15 december 2013

Tredje advent.

Här håller vi på med ofrivillig tarmsköljning inför jul. Magsjuka alltså.
Jonas är klar vad det verkar.  Min stackars son har passerat 10 timmar av kaskader från alla håll. Han slumrar nu.
Jag har ont i magen och mår illa.

Zanna är den jag inte vet. Ungen har intr haft en rejäl kräksjuka på år och dag.
Hon har ju vart sjuk alltså. Betongtung i kroppen och illamåendes. Magont. Ingen aptit.  Hon har kräkts tre ggr på två veckor och haft migrän.
Mycket diffusa symptom. Det lär visa sig. Ofrivilligt som sagt.

Men men. Vi är förhoppningsvis skonade under jul nu då.
Det är det värsta jag vet att ligga sjuk under en av de stressigaste tider som är på året.
Men kanske säger moder natur ifrån. Att vi ska lugna oss ett tag och rå om familjen.

Vi blir MÅNGA i jul. Det blir mysigt. Bara vi kommer upp på benen här hemma!

Nä. Vila lite nu kanske medan det är tyst från minstingen. Eller om man ska smyga ut med hunden först...ifall alla får sova en kvart sen?

Godnatt...eller God morgon. ..äsch
Trevlig tredje advent! 

onsdag 11 december 2013

Detta med min (o)hälsa

Ja. Jag tänkte uppdatera läget kring det här som ska kallas min kropp.

Ni är ju ca 2000 nya läsare och förmodligen är långt ifrån alla inne för att jag är just jag men jag får väl sammanfatta lite för att folk ska få någon form av helhet.
Se det lite som att se tvåan i en filmserie utan att ha sett del ett.

Jag har under mina båda graviditeter haft ett riktigt dåligt bäcken/fogsammanhållning. Detta har lett till svår foglossning från tidiga veckor i graviditeterna.
Det har vart så illa att jag vart sjukskriven nästan från början och jag har fått sättas igång i prematura (förtidigt) veckor med bägge barnen.

I samråd med läkare steriliserades jag efter min son. Risker för både mig och ev barn hade vart för stora.

Efter barnen kom jag aldrig ikapp.
Trött och en eskalerande värk i musklerna och lederna. Ryggen verkade inte bära mig.
Jag hade alla tänkbara ursäkter till kroppens uppförande och gick därför alldeles för länge utan att kräva tydliga svar.

När jag väl började rota i saken följde den ena diagnosen på den andra och den ena medicinen byggde på den andra.
Jag tror att jag på 8 år fått 54 diagnoser inom smärtområden. Allt från fysiska till psykiska samt i syndromform.

Vissa saker var definitivt.  En ryggradsfraktur i ländryggen var en sak. 3 stora diskbråck samt en komprimerad bröstpelare med kilformade kotor längs med hela pelaren förklarade en fruktansvärd ryggsmärta som inget bet ordentligt på.
Plattfotad...överviktig...det kunde förklara viss del av ledvärken men inte den kraftiga rörelsrinskänkningen och inte heller den enorma tröttheten.

Tröttheten eskalerade. Så också värken. Därmed också mediciner.
Till sist klarade inte magen mer och tarmfloran var förstörd.

De senaste 3 åren har matintolerans vart ett jätteproblem.
Problem som i att inte få behålla något ens ibland.

Jag har gått i bassängträning, hos sjukgymnast och tränade ihärdigt på gym.
Men något felade. Jag ökade inte kondisen utan blev sämre och tröttare...jag blev blå
Mer sängliggande.

Sista året har sängliggandet från och till (mest till) vart närmare 17 timmar per dygn.
I våras blev jag sjukpensionär.

Jag var då diagnostiserad med diagnosen ME/CFS.
Den diagnosen gav rimlig balans i medicinering och sammanfattade den långa rad av symptombilder som jag levt med sedan länge.

Jag blev för ett tag sen tipsad om att ta en patogen blodanalys.  Detta för att scanna efter virus och parasiter i blodet.

Jag har gjort svenska ELISA-testerna som har vart negativa och det ihop med begränsad forskning på ME/CFS gjorde att jag nöjde mig.

Nu skickade jag dock blod till Norge och det kom då tillbaka för ett tag sen.

Blodet visar att jag är jättesjuk.
Jag har Borrelia,  bartonella och babesia samt borrelia gemma form.

Med den sammanfattningen är vi i nutid.

Jag började med kolloidalt silver och msm så snart jag bara kunde.
Enkelt kan man säga att silvret kväver bakterier och parasiter och virus.
Msm stärker leder, skelett, muskler mm
För nyfikna med FACEBOOK rekommenderar jag att ansöka till gruppen Kolloidalt silver 2.0.
Jag använder enbart produkter från ION-silver.

Jag fick snabba resultat av den positiva varianten.
Jag läker mina sår.
Jag kan röra mig ock andas lättare.
Sötsuget är mycket mindre
Min mage är i balans.
Smärtan är lindrigare.
Jag har minskat mediciner drastiskt samt helt uteslutet 8 olika sorter.
Jag svettas mycket mindre.
Jag har fler timmar på benen.
Jag är gladare och generellt piggare.
Jag tolererar ljud och ljus bättre igen.
Koncentrationen är bättre.

Det är dock inte helt okomplicerat.  Mina blodanalyser kräver dock läkarbehandling eftersom det är kroniskt och då var det dags att hitta en läkare som
1: Fann sig i ELISAs svaghet
och
2: Klarar av att jag tänker använda kolloidalt silver och msm öppet under behandlingen.

Mitt bästa kort är min läkare sedan större delen av sjukdomen så jag träffade henne idag.
Hon håller gärna ett öppet sinne sålänge jag inte skadas och det gjorde hon även idag tack och lov.

Det krävs inget geni för att se förändringen till dags datum.
Hon såg det redan i väntrummet.

Vi gick igenom mina norska blodprover och sen var det dags att berätta om silvret.
Inga problem här minsann.
Så nu kommer min första långtidsbehandling med antibiotika uppepå silvret.
Jag är livrädd för att magen ska ge sig igen...livrädd.
Men det krävs bakteriedöd om jag ska ha en chans...såklart.

Vidare tas nu en rad uppföljningsprover på lever, njurar, blodvärden och så vidare.
Jag tar också nytt sköldkörtelprov och referensramen för mig är lägre. Jag hade underfunktion redan förra testet men nu ska jag fullfölja resultaten den här gången.

Vad händer egentligen i kroppen kan man undra.
Ja just nu är jag en enda öppen mottagning för bakterier,  virus och parasiter.  De håller dörrarna öppna för varandra och för andra äckel.
Babesian är ju en släkting med malaria så då förstår en del kanske den bättre.
Borrelia är ju förknippad med fästingar.
Bartonella är också en fästingbakterie.
Babesian har tagit över mina röda blodkroppar och därmed syresätter jag kropp och knopp dåligt.
Det ihop med att ämnesomsättningen är låg och att kroppens organ ständigt tuggas på av dessa kryp i mig förklarar varför man inte ens orkat gå ir sängen för att pissa vissa dagar.
Det förklarar också vsrför kroppen ibland vart helt avstängd. ..den har helt enkelt räddat sig själv.

Så varför har jag inte dött om det nu är så dramatiskt farligt.
Jo. Mina sår som med jämna och ojämna mellanrum blossat upp har räddat livet på mig.
Dessa har krävt starka och många omgångar antibiotika.  Varje kur har backat bakterierna i mig men inte nog för att bromsa deras aktivitet.

Min läkare bad mig idag att skynda otroligt långsamt.  Det min kropp uthärdat och uthärdar är inte på något sätt ett optimalt sätt att få en framgångsrik läkeprocess.
Dock är hon, precis som jag, övertygad om att om någon nu ska gå hela vägen och återvända helt till livet en dag, så är det väl envisa lilla jag.

Det vankas en lång balansgång ett långt tag framöver.
Men jag är glad och positiv för första gången på väldigt länge.
Faktorerna är många. Förändringarna ser kanske inte enorma ut...men för var minut extra på benen och i social gemenskap så ser jag ytterligare ett steg närmare mitt egna jag.

Jag ger A L D R I G upp!

tisdag 10 december 2013

Lika, olika , unika

Jag ska ut och plocka blommor.  Blommor är vackra.
Maskrosor är inte samma som tussilago baea för båda är blommor.
Liljekonvalj är vita men för den sakens skull inte samma som snödroppar.

Blåsippa skiljer sig från vitsipporna och blocklockorna i backen.

De behöver sina växtligheter. Vissa mår bra i diket. Andra på ängen.
Rosor vill gärna vårdas i en ordnad miljö.

En hund är alltid en hund. Men en hund kan vara en Labrador, shitzu, dobberman eller rottweiler.  Alla med sina styrkor och svagheter.

En häst kan vara ponny eller schettis. Det lan vara ett varmblod eller en ardenner.  Alla är hästar.

Vi människor är folk. Vi har olika folk också. Svarta, vita, röda, gula.
Vi har olika kvaliteter.

Vart levande ting i världen har en given plats för jordens välmående.

Vi måste  ta oss fram i landet.

torsdag 5 december 2013

Njuter lite.

Sitter i soffan en stund.

Barnen har kommit i säng och trots att båda är sjuklingar så är det tålmodigt och lugnt här hemma.

Idag har jag tagit paus i plockandet. Har kört någon maskin tvätt bara.
Nästa vecka ska ovanvåningen också röjas upp är planen.
Men jag njuter lite nere sålänge.

Jag samlar ju lite extra bonuskrafter fysiskt nu sista dagarna innan Lördag.

Min mamma tyckte det var ok att barnen kommer halvkrya sålänge de inte har kräkan och det har vi tack och lov inga tecken på.
Jag hoppas de är friska innan såklart men jag vill väldigt gärna till Lidköping och jag litar på mina föräldrar och vet att barnen har det bra där så det känns ok.

Vi hade mormor hos oss när vi var sjuka minns jag allt och jag lever ju ;)

Nu har jag iaf käkat lite och det blir snart sängen.
Sven kan blåsa bäst han vill. Täcke och kudde är gött!

 

Titta jag har nått ett litet mål!

Det tog visserligen en vecka men nu njuter jag.
Duscha och sängen!
Godnatt!

onsdag 4 december 2013

Var börjar man?

När man legat så dålig som jag vart i flera år nu och får ens en gnutta energi tillbaka, då är det mycket man vill ta tag i.

Det känns som jag missat stora delar av barnens liv. Därför har jag njutit av att kunna vara med dom i morgonbestyren. Att äta frukost och säga godmorgon vid bordet istället för liggandes i min säng.

Att kunna prata om dagen när de kommer hem. Att få ta del av varandra på ett mer vaket sätt.

Sen har vi huset. Det förfaller ganska snabbt när man bara ligger.
Eftersom Jonas fått sköta jobb, läxläsning, mat, nattningen och barnens lek och fritid så har det mest akuta vart prioritet. Det hoppas jag kunna ändra steg för steg. Tänk att orka med tvätt och en mindre städning på samma vecka!
Eller laga mat OCH äta samt ta hand om disken!

Att kunna välja när man vill gå ut. Om ens bara för en promenad. Ännu roligare spontant orka med en bio!  Utan att det kräver planering och vila, föreberedelser och bakslag.

Att orka älska den man lever med. Både fysiskt och psykiskt.  Att kunna ge och orka ta emot. Att njuta av närhet när man vill.
I mitt fall att ens vara påklädd dagtid...något jag inte orkat på flera år.

Att umgås.  Umgås med vänner och familj. Att göra saker tillsammans och kunna njuta av det.

Tänk om jag till och med skulle få en andra chans att kunna klara att arbeta igen.
Jag älskade mitt jobb med ungdomarna på behandlingshem och skulle gärna återgå till det om jag kunde. Vilken dröm!

Jag vet att vägen är fruktansvärt lång och processen att ens vända det här skeppet är krävande nog.
Men jag offrar små bitar av den nyvunna energin på att leva lite igen.

Att få se mina barn om dagarna och att kunna hålla och hållas av min man är också läkande. Det ger hopp och glädje vilket i sin tur gör att jag vågar kämpa vidare för att hitta den rätta vägen till att balansera min kropp.

Jag plockar korta stunder i huset för att kunna njuta av mitt hem när jag nu ska kunna stå på benen lite mer planerat regelbundet. Ett skitigt och rörigt hem stressar mig...en dag är kanske ordningen återställd här hemma igen!

Jag lyssnar på min kropp och planerar in vila likväl som ligger kvar om jag inte orkar just för stunden. Ligger kvar precis så länge det behövs. Kravlöst.

Någonstans framåt finns det ett mer balanserat liv och jag ska hitta dit.

Under resans gång är jag så tacksam för att min man och mina barn är de mest förstående och tålmodiga. Inte en gång har de övergivit mig och jag är älskad trots att jag knappt kunnat ta del av livet ens innanför hemmets väggar.

Att min övriga familj står ut med mitt svajande och stöttar mig genom kriserna jag går igenom. Utan att fördömma eller stressa på mig.
Att mina vänner orkar och finns här. Stannar hos mig och skrattar och gråter med mig. Ser mig för den jag är ändå, oavsett om det innebär att man får umgås med mig i en säng i sovrummet!

Att jag fått möjligheten att lära känna och komma i kontakt med djupa kunskapsförmedlare som förklarar vägens olika skeden och som visar hur jag går vidare.

Slutligen också det hopp som nya vänskapsband ger över nätet. Den solidaritet och lojalitet som gång på gång överbevisas och ger mig rysningar.

Min kropp må bära på dödliga bakterier och parasiter men jag har inte känt så mycket hopp och livsvilja på många år.

Jag vill så mycket så fort just nu men kämpar med att bromsa för att vinna i längden.
Det är svårt att välja vad jag ska prioritera och det är svårt att veta var jag ska dra gränserna.
Men för var minut extra om dagen som jag är på benen inser jag att tids nog kommer jag få göra allt det där vardagliga som andra ser som trist.
Jag längtar tillbaka till mig själv!

måndag 2 december 2013

Det finns mirakel.

Ja. Det har hänt så mycket på kort tid i mitt liv så jag själv har inte riktigt landat i det hela.

Internet är en del av de möten som möjliggjort en sanslöst stor förändring av livet.
Jag ska försöka beta av lite:

Min blogg: Bloggen är min soptunna och dagbok. Den väcker reaktioner på många håll men den får mig att minnas mitt eget liv.
En underbar kvinna i sina äldre dagar ringde en kväll upp mig.
Hon är en inspiration av sällan skådat slag och hon sitter på kunskap och kontakter som visat sig vara ovärdeliga för mig.
Dessutom är hon en underbar ny del av mitt liv.
Jag tror hon är en ängel.
Sedan kontakten inleddes med henne (efter att hon läst här inne) så har jag fått mina tänder amalgamsanerade och förstått vidden av det.
Hon har banat väg till människor med stora kunskapskällor och livet har vart ljusare sen den dag hon valde att ringa mig!

FB: Facebook är ju ett element som mest är under lupp.
Men när jag via ME/CFS- gruppen träffade världens mest kämpande och givande Maria så vaknade min lust att veta mer om varför jag bara blir sjukare och sjukare.
Maria rullade ut röda mattan åt mig och jag fick iväg blodanalysprover till Norge.
Dessa kom tillbaka med en smäll.
Det visar sig att jag ha Borrelia, bartonella och babesia. 
Mina röda blodceller hänger inte ihop och jag syresätter mig inte.

Skadorna som uppstått är självklart framskridna efter alla år.
Efter beskedet så Maria till att jag kom i kontakt med A.Sultan och hans IONOSIL KOLLOIDALT SILVER. Jag tar även msm.
Kroppen jobbar hårt nu med att rensa och trycka tillbaka parasiter och bakterier.
Energin ökar och viljan att leva infinner sig. Lust återkommer.

I veckan nu blit det att försöka få min läkare att crossbehandla mig med antibiotika också.

Jag har en chans till livet igen och sakta men säkert ska jag nu peova denna vägen.

Annars då. Bilen är renoverad och besiktad. Julklappar börjar planeras och vi tar en dag i taget med det.

Alla nya männiakor jag lärt känna är energirika och kah känner mig hemma och trygg med dem.  Någon nygammal känns nytändning på och människor man älskar är ovädeliga.

Men jag har två...bortsett från.maken som är min högre makt.
Emma och Lillebroe. Viktigast.

Mamma och pappa med.  Ställer ipp med barnen för att vi ska på manifestation.  De ståt inte för vårat. Men de väljer inte heller bort oss för de var vi gör. Det är ovillkorlig kärlek när den är som bäst.
Jag ser fram emot det ledet. Facklor och hederstänkande. Mot svenskfientlighet.

Livet är ljust nu. Jag tror på framtiden.  På livet. Men jag ger det tiden.

Väl mött

Borrellia, BARTONELLA 
Gemma
form


Babesia (släkt med malaria)

Mina fullständigt förstörda blodceller


Nedan syns ett visningsex av hurfriskar celler borde sett ut. 

tisdag 5 november 2013

Tuggaknastraskenasvordomardumdristighet

Hej på Er bloggläsare.
Det gäller vän som fiende som nyfiken.

Jag är tydligen illa tvungen att sätta en liten spärr när man kommenterar och alternativet anonym kommer därmed inte finnas längre.
Jag bryr mig inte särskilt mycket om påhopp på mig men mina barn blandades in längre ner och då det alltid är anonyma fegisar som gapar högst så känner jag att en liten spärr behövs.

Jag är den jag är. Det kommer inte ändras av glåpord och att man väljer att gömma sig bakom anonymitet på nätet.

Jag vet vilka vissa är. Det är inte så svårt att känna igen ett skrivbeteende.

Med det sagt så fortsätter bloggen lika vid som innan, till mångas stora förtret.

Väl mött.

onsdag 30 oktober 2013

Människan i mitt liv.

Var börjar jag här?
Min resa genom livet är ju blött och stött och slutligen har den format den jag är idag.

Mina möten genom livet utgör en stomme i mitt egna liv, mitt egna jag. Många relationer har lett till val och beslut som gjort mig till den jag är. Min plan är att fylla bloggen med vem och varför....och därmed hur jag är funtad.
En självanalys mao.

Jag börjar så här och fyller på allt efter som:

Jag skänktes liv av min mor och far. Jag slutade andas vid flera tillfällen i spädbarnsålder så min pappa hade mig sovandes på sin bröstkorg till sist.
Min mamma har alltid haft god ordning och varit nära till hands. Det har båda mina föräldrar vart. Pappa jobbade dock mycket mer än mamma. Men jag hade en bra  barndom.

Min mormor. Jag skulle utan problem kunna skriva en bok om denna kvinna.
En stark kvinna. Envis och rättvis. Troende.
Hon fattas mig i livet och har på många vis varit en stor del i den jag idag är.
Min mamma, pappa och mormor är de människor som min grundmänniska formats av.

Min morfar dog när jag var liten och jag minns mycket lite om honom.
Farmor och farfar minns jag inte alls.

Storebror Jens är en egensinnad individ. Han har genom livet gått sin valda väg och klarat det utmärkt och därför har hans mod många gånger gett insperation att kliva framåt i livet.
Jens fick barn tidigt i livet och jag blev därmed faster.
Hans dotter och son kliver snart in i vuxenlivet och har man gett ett litet positivt avtryck i deras liv så har man lyckats tycker jag. Båda Jens vuxna barn är väldigt vackra och goa ungar. Jens har även en yngre dotter och eftersom jag själv har barn känner jag en större förståelse kring att få vara faster.
Jens minsta är ett kraftpaket och kommer kunna gå dit hon vill om hon stålsätter sig.

Min äldsta lillebror Samuel är som en tvillingbror. När han lider lider jag och tvärt om. När vi har styrka kan vi bestiga de högsta berg.
Samuel är den som visar mig att gemenskap är viktigare än pengar. Att finnas för varandra är det som räknas.
Jag känner mig aldrig ensam för jag har lillebror.
Samuel har en dotter och en son. Dessa har jag äran att följa nära och jag älskar båda som om de vore mina egna barn.

Minsta lillebroder till mig heter Victor. Vi har en något större ålderskillnad som har lett till att jag mycket väl kan känna ansvar, oro men också stolthet.
Victor är mest olik mig i syskonskaran men ändå alltid nära mitt hjärta.

I barndom träffar man olika vänner. Jag hade den stora turen att ha gott om fina vänner som än idag finns tydligt med mig när jag tänker tillbaka.
Forts följer....

Fina fina fina Ni <3

Britt-Marie, Majan, Maria, Mamma, Pappa, Syskon, Emma...
Inte minst Jonas. Åh mina barn.

Så oerhört fulla av kärlek, visdom, förståelse, skratt och kärlek. Tack!

måndag 21 oktober 2013

På ett mer privat plan idag.

Idag känner jag mig tämligen kapslad.
Jag orkar inte hela vägen och det gör mig frustrerad och ledsen.

Jag vill så mycket men orkar så lite.

Sen går det väl inte att komma ifrån det faktum att det finns en liten klump i bröstet kring vissa situationer som verkar vara låsta för oöverskådlig framtid. Jag tänker inte på det för min egen del utan mer för övriga familjen då.

Jag är nog mest trött just nu. Dränerad. Lite förkyld.
Kanske lätt uttråkad också...men orken att göra något finns inte just nu.

Så ser jag mina barn och blir ändå varm. Så otroligt vackra. Så förstående och de vill verkligen göra rätt.

Jonas då...hur hade jag ens klarat en dag till utan honom. Hur hade livet sett ut om inte han fanns? Jag vill inte veta. Vi har några veckor kvar tills vi har valt varandra i 13 år.
De åren har inte vart gratis. Man får jobba för kärlek.
Men jag hade inte velat byta honom för allt i världen.

Vi lyssnar på en bok om kvällarna och i den pratar författaren om just viljan och styrkan kring att lojalt välja sin partner.
Att man finner sina roller i en familj och att man kan få en jämn takt i dessa så att man finner harmoni.

Det är verkligen så. Det är först när man verkligen känner varandra på djupet som kärlek blomstrar och växer.
Så tillkommer något nytt, bostad, bil, jobb, vänner...inte minst barn.
Då ändras rytmen och man måste lära om. Vara villig att lära om. Det blir aldrig detsamma igen...men det innebär inte att det blir sämre.

Så hur trött och eländig jag än känner mig just nu så känner jag mig älskad från massor av håll. Massor.
Det är ovärdeligt och får mig att orka iaf en dag till.

I morgon är en annan dag....

söndag 22 september 2013

Sjukstuga

Jag och Jonas är genomsjuka.
Vet inte när det hände senast.
Iaf inte samtidigt!

Zanna fick sitt firande ändå. Allt är möjligt tack vare en helt otrolig mamma och pappa, Zannas mormor och morfar.

Det var en nöjd tjej.

Pontus skulle ha vart i Dalarna i helgen. Men vi vågade inte riskera att han skulle bli sjuk där uppe.

Han fick iaf gå på disco med klassen. Det var en lycklig son som kom hem och hade dansat tryckare ;)

Jaaa nu ska jag sova igen.

Glöm inte av att kika www.realisten.se för senaste nytt. Godnatt.

lördag 21 september 2013

Hoppsan sa.

Bondeförbundet (f.d. Centerpartiet) 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Centerpartiet 2013:

"Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik. För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt
ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna. Den ömsesidiga
fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen."

torsdag 19 september 2013

Det är talet 13, eller?

Jag och Jonas är ganska exakt två månader ifrån att uppleva 13 år tillsammans.
13 år.
Vi har bott ihop större delen av den tiden. Så gott som hela tiden.

13 år.

Man hinner komma väldigt nära en människa som man delar sitt liv med under den tiden.

13 år.

Vi delar hus, bil och alla andra matriella tingest i livet.
Vi har barn tillsammans som vi fostrar tillsammans.

13 år.

Det är tiden jag har fått på mig att som individ utvecklas och växa och som enhet älska och övervinna.

På 13 år vet jag att Jonas inte går in i saker opåläst.
Han kan förvisso få busiga ryck men ju oseriösare de är, ju snabbare blåser det över.

Däremot kan han grubbla och studera saker in i oändligheten.
Faktagräva, analysera, räkna, tänka, studera och verkligen sätta sig in i saker.
Det finns gånger det drivit mig till vanvett. Andra gånger har just det vart lösningen på till synes omöjliga hinder.

På 13 år har Jonas vart en lojal och familjeförsörjande make.
Han har hållt hårt i sina jobb. Han har inte riskerat dem i onödan.

Kreativ. Smart. Snabblärd. Kärleksfull. Envis. Snäll.

Men är det något jag inte kan förknippa min man med så är det lättpåverkad.
Han har under sitt vuxna liv ihop med mig aldrig gett vika för den stora massan.
Han gör sina val. Han gör dessa dessutom aktivt.
Visst tar vi upp våra val med varandra men de gånger vi inte samtycker så hittar vi en balans och lösning på saker.

13 år.
I stort sett samma vänskapskrets. Utbyggnad av flickvänner och barn, javisst.
Några nytillkomna javisst.
Men hans vänskapskrets är bevarad. Trots många mil och lång tid mellan besöken.

Jag har under dessa 13 år återfått och "tappat" den närmsta av vänner.
Det handlade om ett förfall när jag blev sjuk och jag är ganska säker på att vi är relativt överens om detta.

Att jag sen blev mer (tveksam till ordval här nu) olik de andra inblandade är inte en fråga om agg (även om jag kan erkänna att pajkastningen var maximal då och där).

Jag och ovan nämnda vän pratar idag även om vi förmodligen vuxit ifrån varandra i processen. Utvecklats, men åt var sitt håll.

Jag har också släppt in en herre i mitt liv som andra från början varnade för.
Vi bröt med varandra i ömsesidig ilska.
Det var kort och intensivt.

Där har Ni mina "förlorade och utbytta människor" i mitt liv. Människor som verkligen påverkade och betytt något under 13 år.

Jag vill med detta trycka på att jag inte ser lätt på vänskap. De som tillkommer på riktigt, är där för att stanna!

Jonas är en av de stabilaste människor jag har och har haft i mitt liv.
Jag tar det inte för givet. Vår väg har vart lång och snårig.
Ett tag ville jag ge upp.
Det ville vi nog båda.
Men här är vi! Tillsammans.

Så mina trogna läsare, är detta bilden av människor som ser lättvinnligt på relationer i livet? Som bara byter ut och går vidare?
Som inte värderar kärlek?
Som destruktivt bryter ner och söndrar?

Vad tycker mina barndomsgrannar om Ni läser? Jag har ju kontakt med många av Er än?
Mina "partypolare" som också är inom kontaktnät?

Nyvunna mer nära vänner, stämmer ovan skrivna med den verklighet Ni upplever?

Trogna internetföljare sen Lunarstorms dagbokstid?

EGENTLIGEN SPELAR DET INGEN ROLL men det är ändå lite roande att få perspektiv!

13 år. Jag älskar Jonas. Det är kanske inte alltid hett och passionerat eller lugnt och fridfullt.
Men det är äkta. På riktigt.

Han är VIKTIG för mig och han är den viktigaste mannen för våra barn.

Jag vet att Jonas ser mig som lika viktig.
Om så inte vore så hade vi följt impulsivitet och kanske viss nån av grupptryck och vi hade gått olika vägar för länge sen.

Det är så jag känner. Det är så jag värderat Jonas i 13 år.
Det är så jag vill känna i 13 år till, ytterligare 13, igen och igen.

Till sista andetaget.

Godnatt.

onsdag 18 september 2013

Facebook - ändrar banan.

Alla jag träffat och mött och känner via den och den.
Nu blev det storstädning med över 400 avslutade Facebookrelationer.

Inte för att jag tyckte illa om en enda av alla dessa...utan för att mitt liv byter bana from idag.

Nu åker energitjuvar ur livet och jag ska fokusera på det jag tror på och mår bra av.
Inget mer sitta och gnälla. Ändra livet och skapa den miljö jag och min familj förtjänar.

Nu blir det sömn. Så enkelt är det med det!

tisdag 17 september 2013

torsdag 12 september 2013

Men jag fattar.

Livet.
Det händer så mycket omkring oss hela tiden.
Det är viktigt att leva och vara nöjd med de val man gör.

Om de jag håller av känner sig trygga och nöjda med de val de gör så är jag lycklig för deras skull.

Jag vill att samma sak ska kännas för mig.

Jag känner mig starkare mentalt än på länge.
Kroppen värker och smärtar enormt och tröttheten är obeskrivligt påfrestande, men mitt sinne för att vilja leva är högre än på många år.
Det borde värderas högt.

Idag har jag spenderat timmar i telefon. Jagat försäkringsbolag, ansvariga, fd arbetsgivare, skatteverk mm mm
Jag fick avslag på AFA. Jag fick avslag för att jag var skriven som tjänsteman i pappret. Men det var inte det jag jobbade med.

Nu letar jag alla vägar som går för att se hur den rävsaxen ska kunna öppnas. De pengarna som fattas var månad kommer på sikt bli ett jävligt stort problem och det enda valet blir att stabilisera ekonomin med att flytta trots allt.
Vi kan inte buffra till det som krävs när man har hus. Det är omöjligt. Helt omöjligt.
Jag har inte mer saker i skåpen att rota fram att sälja heller och jag inser att valen börjar bli få.
Därför gör jag en kraftansträngning och ser över mina sista möjligheter.

Jag orkar nämligen inte ens tänka på en flytt.

Nä nu får jag ta tag i huset här. Tröttheten får backa en stund...

tisdag 10 september 2013

Webens möjligheter

Ofta hör man om farorna med WWW.
Men det finns stora fördelar.
För mig som är sängliggande pga sjukdom är sökmöjligheten tacksamt.
Att kunna följa människors liv och att se media.

Det senaste att knyta nya förbindelser. Det är skönt med likasinnade. Nationalismen har många intressanta människor och det är skönt att kunna blotta så mycket man orkar och klarar i taget.
Då är nätet kanon.

Nu är det sömn.
Kram

lördag 7 september 2013

Det small.

Idag gick jag och barnen fram och tittade när Årets Tibrobo korades.
Som vinnare stod Mats Wilhelmsson och min Mamma Ewa Johansson.
Jag är sjukt stolt och glad över detta!

Det var varmt och mycket folk. Jag hade med mig Liten och hon har förmodligen blivit hemma med oss här nu och därmed testar hon för brinnande livet. För var hund som kom slet hon och skällde och med allt folk och värmen plus att hålla koll på ungar och diverse handväsor och vattenflaskor samtidigt så till sist hände det som inte hänt på en längre tid.

Kroppen började sega ihop. Svetten rann och jag kunde inte orientera mig. Alla ljud small in i huvudet på mig och det kändes som sirap i knäna.

Vi hade gått fram.
Barnen såg att något inte stämde. De fick ta hund och grejer och börja röra sig hemåt. Jag gick så gott det gick och väl hemma var det bara att få av sig kläderna som vid det laget brände på huden.
I med smärtlindring och stänga in sig i sovrummet under kedjor.
ME-krasch.
Bang.
Jag grät en stund.
Pappa ringde när jag var på väg hem och de skulle äta ute ihop. Han undrade vart jag försvann från torget.
Jag fick avböja.
När jag hade lagt på grät jag för att jag inte ens orkar äta när det blir så här.
Jag har inte berättat för barnen att vi missade att käka ute för att jag var så dålig så jag pallade inte att ta oss dit.

De fixade färdiga pannkakor själva och jag la mig och gav upp.
Så ledsen. Arg. Förbannad. Besviken.
Hatar den här förbannade pisshelvetesjävlaskitsjukdomen.

Jonas kom hem från jobbet. Han sliter och sliter.
Vi har haft en lugn kväll och barnen har vart goa.

Imorgon ska jag riva biljetter en sväng nere på vintergatan. Men jag får åka hem sen. Jag vet vad kraschen idag innebär.
Men att filmer inte visas pga personalbrist funkar inte nu när det rullar på så fint där nere.

Det blir aktiv vila och kapsling i övrigt.
På Lördag är det min premiär i huvudstaden. Då ska jag gå i ledet för våra blågula band.

Hoppas alla har det fint.
Godnatt.

måndag 12 augusti 2013

Jag vet inte.

Det trycker inom mig. Som om något verkligen behöver ut.

Jag vet inte vad dock.

Det har också hänt något det senaste. Minnen har börjat återvända.
Både från barndom och annat.
En del saker fattar jag inte vart det har vart. Hur har det kunnat sitta dolt. Varför har det gjort det.

Kroppen har bevisligen valt sina områden att nära. Jag kan inte riktigt trivas med att minnen kastas fram och vill bearbetas sådär hux flux.
Inte ens om vissa är rena glädjeminnen.

Jag saknar livet. Mitt liv. Ellen.
Att få vara en del av något större på en arbetsmarknad. Att få känna sig betydelsefull utanför familjen.

Jag får väl förtydliga här. Jag älskar livet med barnen och Jonas. Det handlar inte alls om det.
Värdet att få ha något eget fattas mig i vardagen.
Jonas återgår till jobb imorgon. Barnen till skola på fredag.
Själv ska jag utföra...pacing.
Ligga stilla och acceptera all energi jag ligger back efter en underbar sommar.
Jag har iaf haft det. En underbar sommar.

Nu när semestrar tar slut hoppas jag att AFA fattar ett beslut till min fördel.
Jag är overkligt trött på att inte ekonomin går ihop trots att jag räknar och räknar.
Alltid händer något man inte kan räkna med. Dessutom är jag för mesig för att svara barnen att det inga pengar finns..igen och igen.
Ingen av dem kräver ju guldskor eller oslipade diamantänder.

Faktum är att deras krav är ovanligt låga. Inga nya mobiler för tusentals kronor, begagnade cyklar, en aktivitet var, rea-kläder eller secondhand, inga hysteriska barnkammare. En stationär dator finns att tillgå. En tjock-TV uppe. Ett x-box.
Som sagt...inga överköpare. Det fina är att dom accepterar det. De är glada när de får något och vet att det inte går att springa och handla bara för att man vill. För att andra har.
Dessutom skulle vi aldrig neka dem något som det finns behov av. Självfallet är barnen hela, rena och har kläder som passar och klarar rådande väder. Självfallet har de alltid mat och tak över huvudet.
Det är liksom inte offer-svält-fattigdom vi pratar om. Men det är inte heller så att det går runt utan eftertanke och alldeles för ofta med lite hjälp.
Hjälp jag är tacksam för att vi har.

Men skam den som ger sig. Tog vi oss igenom arbetslöshet och huskaos ska vi balansera den här situationen med. Vi ska bara få in rutinen som behöver sättas efter det att jag fick permanent ersättning och därmed sänkted ytterligare tusenlappar. Sen jag blev sjuk är jag sänkt närmare 10000 i månaden. Det är kanske inte så konstigt att det märks av i helhet.

Oj oj vilket trist inlägg detta blev då. Brist på pengar är ju inte direkt ovanligt eller för all del uppmuntrande.

Jag ska sova nu. Sex dygn med antibiotika och sex dygn med hysteriskt illamående. Fyra kvar.

Tur jag kan hälla ur mig lite här ibland. Sömnen blir mer givande om hjärnan slipper spinna på allt rörigt hela tiden.

Hoppas alla mina läsare har det gott. Ni är värda det!

Nattis

lördag 10 augusti 2013

Lära Livets Läxa

Jag uppfattas av många som öppen. En hel del tycker säkerligen att FÖR öppen vore mer passande uttryck.

Det har kommit att bli en del av mig att välja att berätta stora delar av mitt liv.
Ett val baserat på erfarenhet kring ryktesspridning. Det är bättre att förekomma än att förekommas.

Det finns dock saker jag väljer bort. Drabbar det andra som jag bryr mig om står jag tillbaka.

Jag vill däremot inte gå bakom ryggen på människor.
Det finns en del saker jag värdesätter mer än andra hos människor. Dessa saker har kommit att avgöra mitt egna mående vid flertalet tillfällen i livet.

Blod är tjockare än vatten och mina bröder är därför bland de viktigaste i mitt liv. Att trassla in drama, falska anklagelser, ljug och undanflykter kommer ingen undan med.
Att bråka om mina brorsbarn eller använda dem som sköld är också uteslutet.
Att terrorisera för att få sin egoistiska vilja igenom är inte ok.
Att på någon som helst nivå sätta kilar mellan oss syskon genom att ljuga eller dra någon utav oss från varandra eller för all del vandra från en i syskonskaran till en annan kommer heller inte accepteras.

Blod är tjockare än vatten och ens eget blod är tjockare än då. Skada mina barn eller manipulera dem och jag kommer gå över lik för att nå dig.
Fria individer i trygghet är min önskan för mina barn. Bråka med dem och valet för mig är utan tvivel enkelriktat till deras fördel.

Äkta kärlek är ovillkorligen livets gåva. Kärlek uppstår enbart om man öppet kan stå upp för varandras styrkor och svagheter. Att man orkar rida med i stormar och att man orkar vänta när det snöar igen.
Äkta känslor behöver inte ständig bekräftelse eller långa förklaringar.
Men ska det vara äkta och hållbart så ska det vara rent mjöl i påsen. Alla kort på bordet. Ens egna kort likväl som kärlekens.

Man kan hamna vid vägskäl i livet som tycks onödigt krångliga. Vart man än i livet är så ska det inte behöva vara krångligt nog att undhålla eller ljuga. Det blir en falsk grund och den kommer rasera. Det är inte en fråga om utan när.

Blod, Kärlek.

Sen har vi den äkta vänskapen. Den där man vet att man kan tömma sitt hjärta och sen lämna det där för kompostering. Det är läkande.
Äkta vänskap är speciell. Den kräver att man nyanserat kan se sin vän i olika situationer och ändå stå kvar. Man kan göra olika val men ändå respektera varandra.

Man kan berätta och lyssna. Man kan bära och bli buren.
Man vänder inte ryggen till och man viftar inte bort verkliga problem eller glädjeämnen.

Sin själsfrände finner man i vänskap och kärlek. Det kan vara i form av en partner men också i någon annan nära.

Den viktigaste delen i stabilitet i livet är ändå mitt egna inre. Mina värderingar.
Att veta mina gränser. Att tillåta mina känslor. Att se mig som den jag är.
Att veta att jag felar och att jag vill förmycket.
Att acceptera.

Och att lära av livet. Våga bryta mönster för att utvecklas. Att inte falla för samma personlighetsdrag som drog mig ner på en nattsvart botten.
Att inse att människor som gör väl faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Att jag idag vågar säga både stopp och nej till destruktiva nykomlingar.
Att inte alltid vara godtrogen.
Att våga hålla på mina vunna erfarenheter och att våga låta fungerande erfarenheter växa.
Att inte vara rädd för att passa in.
Att lära mig se det som finns framför näsan på mig istället för att söka i oändligheten.

Att lyssna på det osagda och tro på det sagda.

Min familj är ovärdelig. Mina föräldrar har fostrat mig till en stark och ifrågasättande individ. Idag ser jag det själv. Jag behöver inga charader för att veta vad jag vill. Jag talar om när gränser är nådda och saker är utanför min acceptans. Det gör att jag ibland förlorar någon på vägen, men jag vinner mig själv. Jag får vara den jag är.

Min familj. Mamma och pappa. Vi tycker lika men också mycket olika. Jag respekterar dem högt. Jag älskar dem. Jag andas och lär tack vare att jag vuxit upp med dem.
Mina bröder. Jag älskar alla tre. Jag kan få nippran på alla tre. Jag känner alla tre på sitt sätt.
Jag överger aldrig någon av dem. Men jag håller långt ifrån med i alla val de gör. Jag har också kommit på att jag ser tidigt när tåg spårar ur. Kanske för jag är ensam syster. Kanske för att jag valt att bära två av mina bröder lite för långt genom kriser. Kanske för att jag aldrig lär mig att sluta bry mig om deras liv och mående, det gäller förövrigt för alla tre.

Barn. Mina barn. Mina brorsbarn. Mina älskade ungar! Här ser jag ingen rimlig gräns. Jag räddar dem alla från allt om jag måste. Här kommer min svaghet få jobba. De ska bli självständiga, självkritiska, självkännande, empatiska, kreativa, smarta och kärleksfulla individer. Uppfatta samhället och fråga när det behövs. Här tränas jag dagligen i att inte forma någon bara för jag vill. En av livets största gåvor är också ett av livets största självdiciplinlärande.

Vänskap. Äkta vänskap. Hur bränd har jag blivit här? Med facit i hand undrar jag också hur många jag brände själv.
Jag saknar en något enormt från och till. Sen finns det en jag tror inte hittar sig själv och därmed kan jag känna att den konflikten var av enbart ondo.
Sen har nytt blod runnit genom mig. Den unga vän som klivit in och lyft mig i det befintliga liv jag lever. När jag inte accepterat det så har hon gjort det och får mig att se. Lär mig livets läxa.
Hon är unik i sitt slag.
Fler vänner finns och alla av vikt men just denna unga vän, hon är obeskrivlig. Självinsikt och styrka. Glädje. Passion. Vilja. Tålamod. Inte minst givmild och full i kärlek.

Kärlek ja. Här finns det bara en. Efter våra turer av hårda prövningar känner jag ändå att vi.är ett. Vi är själsfränden och vi har tagit oss igenom vart hinder och var medvind för att uppriktigt stå mitt emot varandra med äkthet och omtanke.

Jag önskar alla ett liv fyllt med svar och självreflektion. Sätt upp gränser och lär dig att undvika livet utanför din sfär.
Men inne i din skog ska du också våga prova lite nya stigar. Gå inte på samma väg, till samma berg, samma klippa och hoppa ut på samma sätt. Inget förändrar sig för dig i livet på det sättet.
Du må möta nya ansikten men helheten blir samma vanliga vardagstrakassering. Prova att ta den lilla stigen bredvid. Den kanske leder till en glänta, med en sjö...och hoppar du i den kanske du flyter till nästa udde....så vidgas livet, inom dina gränser för vad som är ok.

torsdag 8 augusti 2013

Magkänsla.

Har du haft känslan i magen av att veta när något är rätt eller fel. Oavsett hur mycket det försöker påverkas så bara vet du.

Jag vet.

Hur som helst. Det är penicillin här. Blossande sår och en overklig ledvärk ihop med varigt snor och halsont fick bli indikationer nog att behandla.
Bismak av metall. Avskyvärd och skarp metall.

Jag har också haft en overklig migrän. Fick linda in hela huvudet i iskalla omslag.

Snart är det tillbaka till rutiner och det välkomnar jag. Kroppen är nedsatt och väldigt trött.
Däremot är huvudet mentalt klarare och mer med.
Att fått campa har vart härligt och även om det blivit dyrt för en redan ansträngd budget så har vi vunnit ett psyke och en harmoni. Det är vi alla glada och tacksamma som få över. Allt går inte värdera i pengar. Faktum är att ju mindre vi gör det ju bättre är det.

Nu ska jag kapsla vidare. Sonen har ju cup i helgen. Zanna ska med mor o far på Diggeloo.
Imorgon ska jag träffa Emma på en fika. Paus i vardagen <3

måndag 29 juli 2013

Vidden av en kärna - att inte flaxa utan fäste

Det är viktigt det där. Att ha en kärna. En utgångspunkt.

Egentligen är det ju ganska självklart. Ingenting växer utan en kärna.

Ditt egna inre måste vara helt och du måste älska och respektera dig själv för att ha en utgångspunkt i livet. En stabil grund. En kärna.

Kärnan kan sen växa och det kan bli kärlek och familj.
Kärnan utgör grunden för din person - för att kunna känna tillhörighet med din omgivning, med vänner och familj. Med ditt land, med din ort.
Med ditt yrke och din fritid.

Att acceptera livet är en stor del i att acceptera sig själv. Att också respektera både djur och växter ingår i en stabil kärna.

Att värna om sig själv och alla som är viktiga i sitt liv.

Allt sammanslutet blir ett vackert membran kring en bärande kärna.

Utifrån en kärna kan sedan flera stråla och livet ger styrka.

Jag älskar min familj. Det ordet är stort och viktigt för mig. Det är inget som rinner bort och det tar tid att få kärlek att bli stark och hållbart. Många prövningar ska genomlidas och många lyckorus upplevas.

Mina syskon är min symbios. Med dom delar jag mitt liv. Min uppväxt. Min styrka.
Ingen kan ersätta någon av mina tre bröder och ingen får riskera deras kärnor i livet.
Deras barn är mig lika viktiga. Lika ovärdeliga.

Min mamma och min pappa. Utan dessa två hade jag aldrig funnits. Vägen att just du läser och att just jag skriver är ganska overklig, om man väl börjar tänka på det.

Min man. Min fina underbara man. Hur han kom in och hur vi nu är sammanlänkande för all framtid.
Inte bara genom varandra utan våra barn.
Två barn som har kommit att ge allt man som förälder kan önska.

Styrkan i helheten av min familj, styrkan i var och en av ovan nämnda, är unik och jag älskar var och en i mitt närmsta membran.

Ingen här behöver flaxa vilt. Vi har kärnor nog att klara stå en och en trygga tillsammans.

Jag drog en vinstlott i livet.

fredag 26 juli 2013

Husvagn - första sommaren.

Vi har ju fått en vagn, jag och mina bröder. Det är en Cabby från 74.

På testrundan vid Örlen började resan. Vi hade bytt ut batterier och laddare samt dragit ut kablar som hängde löst i halva vagnen.
Under kvällen på Örlenbadets camping uppstod 2 problem. Det första var en eu-omkopplare som vi inte hade men fick låna. Det andra var att elen slutade fungera utifrån. Vi ordnade detta med el genom förtältet.

Förtältet ja. Pappa hjälpte Jonas att bygga så att vi hade grunderna klara för oss. Tältet var komplett och i bra skick!

Helgen flöt på bra med massa mys och bad. Det enda jag hade glömt hemma var hammare, stekspade och osthyvel. Inte så illa för en förstagångscampare!

Väl hemma blev det en tur till biltema. Vi köpte omkopplare och 2,5mm sladd samt ny el till inporten i vagnen. Ordnade det och packade in oss.

Rullade mot Ingesund i Arvika. Någon mil utanför Arvika small ett däck på vagnen och det var verkligen nära att vi kastades i rullning. Vi fick tag på en däckjour i Arvika och kom till campingen till slut.

Vi hade den underbara turen att få en otroligt vacker plats på en udde precis intill sjön. Så vackert.
Dock blev det problem att resa förtält...klippblock och tältpinnar går inte överens. Vi löste det dock.med massa kreativitet så det blev jättebra ändå.

Dagarna spenderades badandes. Vädret var underbart. Barnen var nöjda och njöt. Om kvällarna spelades lite spel innan vi kröp ner. Barnen somnade i regel lika fort som dom la huvudet på kudden. Jag och Jonas kikade på någon serie och sov gött. Liten sov hos oss.

Liten ja. Jag hade verkligen oroat mig för hennes bilåkande. Hon har ju inte vart bekväm med det någon gång men nu fanns inget val.
Vi fick rådet att ge postafen ihop.med adaptildroppar. Det blev mirakelkur. På vägen hem när vi pausade i Kristinehamn så hoppade hon till och med upp i bilen självmant. Hon älskade att campa i övrigt.
Jonas var ny på husvagnscamping men man kan tro att han aldrig gjort annat. Är så glad att jag har en aktiv och go far till mina barn och att jag får så mycket kärlek och omtanke!

Vi bytte det andra däcket innan hemresan. Vi ville inte chansa och Zanna var orolig.

Resan hem gick bra!

Nu är vi hemma en vända men harmonin i att campa gav (som väntat) mersmak. Vi ska nog testa några mer närliggande campingar...Tivedens bland annat tror vi.

Vi träffade Jonas föräldrar och syster korta stunder med. Lilla Nikki.och pappa Magnus med :)

Nu blir det att tvätta vidare så vi kommer iväg igen ;-)

Puss och kram!

Semesterblogg kommer.

Men jag tänkte fördriva lite tanketid. Familjen badar och jag har färg i håret.

Jag hade uppe en status om Pressbyråns namnbyte för att stödja Pridefestivalen. Konversationen kan man läsa på min FB.

En av kommentarerna handlar om att jag blivit bitter, rasistisk i tonen och tydligen har jag förändrat mig.
Jag är ledsen att det uppfattas så.
Jag är nämligen inte alls bitter. Jag känner nämligen mer livslust och glädje än på många år.
Mina tankar kring invandring och politik har egentligen bara blivit mer pålästa och därmed känner jag en större mening med att inte hålla käft.

Jag finner det skrämmande att det samhälle vi ser utvecklas försvaras i tid och otid med så mycket lama argument.
Jag blev också kallad grälsjuk. Saken är ju dock den att jag skriver en status på MIN FB eller ett inlägg i MIN blogg. Det är fullkomligt valfritt att läsa, än mer fritt att kommentera. Men om man väljer att kommentera får man kanske räkna med svar på det också.
Jag finner det inte mer upprörande att jag väljer att dela med mig av en åsikt eller en länk eller fakta än att andra gör det om motsatsen.

Jag är inte grälsjuk. Men jag är inte heller någon som passivt sitter och säger ja bara för att majoritet inte tycker som jag. Jag tvingar ingen att läsa. Jag tvingar ingen att tycka som jag. Jag väljer inte bort någon.
Men om man blir så besviken på mig att man känner att det är sorgligt, då är valet precis lika fritt att släppa sig fri från mina "kränkningar" och söka sig till likasinnade. Jag kommer inte ens kräva en förklaring.

Jag kräver egentligen bara en sak. Respekt går åt två håll. Jag diskuterar gärna. Jag har inte problem med det. Men räkna med att jag inte vänder mig dit du kanske vill. Jag respekterar att du inte tycker som jag och jag kräver faktiskt detsamma tillbaka. Det är så enkelt.

Jag har funnit en harmoni och börjar hitta tillbaka till mitt egna jag där hela identiteten inte handlar om sjukdomar eller utredningar. Jag njuter av att börja hitta den balansen och den person jag så länge saknat. Jag har längtat efter att få le och att få känna annat än ett ständigt sökande efter livskvalite.

Jag tycker att den här familjen är värd ett liv som innehåller lite sunda tankar och funderingar och inte bara vilken medicin som ska sättas in och ut här näst eller vem som står på tur till läkare hit och dit.

Jag hindrar ingen att stanna, jag tycker om er var och en. Men jag kommer inte ge dåligt samvete om det känns som om jag är bortblåst och oigenkänningsbar, alla som vill är fria att gå sin väg isf.

Ha dock i tanke att om jag känns främmande nu, då har du förmodligen inte känt mig innan kaos klev in i mitt liv. Jag är snarare tillbaka som individ än förlorad.

Jag ville väl egentligen bara göra mig på det klara med det.

Väl Mött
/Ellen

fredag 12 juli 2013

Triologi?

Ju mer jag funderar på formuleringar i den oändliga bok jag skriver, ju mer inser jag att den egentligen behöver styckas...i minst tre. Kanske till och med fyra.

Jag behöver nog tänka igenom detta lite mer organiserat. När kraft och ork finns.

Vilken resa mina 33 år satt mig i. Vilken enorm och stundtals svår resa. Med vissa jättefina minnen och känslor. Men med stridsposition där emellan.

Det bubblar. Det vill ut. Jag ska tömma allt en dag. Men nu...nu ska jag sova. Min fina snarke är tätt intill och kärlek är det jag känner. Älskade Jonas <3

onsdag 10 juli 2013

Upp för en backe...ner för ett stup

Vilken gnällspik jag är! Men kroppen gör revolution och ibland känns allt så hopplöst.

Bilen kostar 5000 i reparation. Det var mycket stora delar av semesterkassan det. Vi kommer dock ingenstans utan bilen.
Men det sved. Utan tvekan.

Det vispar i huvudet på mig och det känns som en hel del behöver komma ut. Jag vet inte var jag ska börja bara.

Ligger saker för länge blir det ångest som triggar igång.
Det är ganska värdelöst.
Samtidigt greppar jag inte riktigt vispandet. Jag kan inte kategorisera det och hittar inte ord.

Jag har iaf världens finaste make och goa ungar. Min familj som ställer upp...jag skulle nog sörja ihjäl mig utan mina föräldrar och brorsor och deras barn.
Det är kvalite!

Nä, nattsudd släpper inga vettiga tankar eller ord idag. Så jag kryper under mina kedjor och lägger mig nära maken och lyssnar på hans andetag <3 Mindfullness när den är som bäst <3

lördag 6 juli 2013

Bägaren blev full

Det gick inte. Jag har legat oavbrutet i över 2 dygn. Så trött. Så uppgiven. Så ledsen.

Men nu börjar väl acceptansen återvända. Kroppen sa ifrån och även om jag ville trotsa den här gången så gick det faktiskt inte.

Jag är iaf glad för Sophia och Håkan. Vädret var jättefint på deras dag och jag har i mitt inre vart med dom hela dagen.

Jag vet att dikten jag skrev är framförd och jag skickade ned en väggbonad att sätta upp på festlokalens utsida.

Jag kunde inte vara där fysiskt.

Kanske var det ödet. Grannen drabbades nämligen av en ny yrselattack och föll i sitt fönster. Han skar sig ganska illa. Jag fick lägga tryckförband och tillkalla ambulans.

Jonas och barnen samt Samuel åkte och badade. Bilen gick sönder! Avgasröret gick av vid bakre ljuddämparen.
Släpar i backen.

Tur att Jonas jobbar en vecka till. Får lämna in den så att vi kan semestra sen <3

Sist men inte minst fick jag veta att vännernas katt fick lämna oss med. Jag grät. Lilla Sigrid.

Det har på många vis vart otroligt påfrestande dagar mentalt och fysiskt och jag är så tacksam för alla i min omgivning. För förståelse. För hjälp. För hänsyn. För kärlek.

Nu är det dags att vila kropp och knopp igen.

Kram

fredag 5 juli 2013

Bloggblogg

Jag är uppgiven.

Kroppen är svagare än någonsin. Jag känner mig jättesjuk (typiskt ME). Urinvägsinfektion och små små sår börjar blossa upp med infektioner.
Jag motar. Jag vilar. Jag kommer....absolut ingenstans.

Vid min dörr hänger en fin klänning och mitt hår är nyklippt.

Jag har verkligen sett fram emot Sophias bröllop och jag kastar inte in handuken innan det helt kört. Jag vill dit. Jag ska dit.

Så kommer svettattacken och min kamp besegras av svimning.
Sen gråter jag. Det känns som allt tas ifrån en med den här sjukdomen i övertag. Jag brukar inte planera men en inbjudan vill man kunna svara på. Jag tyckte jag var stabil.

Sen kommer den skärande sorgen i att kanske behöva backa ur...sorg och sen skam. Framstå som en velig och ouppfostrad slyngel som inte kan bita ihop för en dag.

Jaja vad är väl en bal på slottet....GHAAAA allt! Jag vill se fina brudparet och jag vill få njuta av att vara människa. Vuxen. Socialiserad. Jag vägrar ge mig i förskott...kom igen nu kroppen. Vila gör vi väl när vi dör?!

Nu är John blund här. Han är välkommen! Godnatt.

torsdag 27 juni 2013

Att bära ett barn...till någon annan

Slötittade på en dokumentär om adoption idag. Öppen adoption.
Den ena tjejen kunde jag sympatisera helt med och den andra inte lika lätt.
Dubbelmoral kanske.

Den ena tjejen var 22 och kände sig inte klar med livet. Hon ville göra karriär. Hon hade inga barn sen innan och pappan visste om graviditeten men ville inte ta del i den.
Hon valde sitt föräldrapar och hon ammade bebisen första dygnet och gav sedan urpumpad bröstmjölk till adoptivföräldrarna.
Hon var stark men visste från början att hon inte kunde bli mamma.
Hon träffar familjen en gång i veckan.

Tjej nummer två var 27 år. Hon var trebarnsmamma och hade ett ONS med random kille. Hon tyckte det var jobbigt att vara ensamstående med de tre barn hon hade (äldsta var 7) och valde därmed att adoptera bort det fjärde barnet. Hon valde ett par som försökt få barn i 4 år.
Den här tjejen var mycket mer i berg och dalar.

Jag är imponerad över att man kan föda ett barn och sen klara att lämna bort det.
Jag har dock väldigt väldigt svårt att förstå hur den andra kvinnan, som faktiskt vet hur ett liv i moderskap ser ut, som redan lever det livet, klarar att välja bort ett liv, när man tagit sig an alla andra.

Jag inser ju hur hon tänkte och det är nog en långt större mognad än att egoistiskt behålla ett barn bara för att. Hon ansåg sig inte kunna ge alla barn allt.
Men att ta det steget fullt ut hade jag aldrig klarat. Det kan jag erkänna.

Jag är steriliserad.
Jag och Jonas bestämde oss efter att Zanna kom att vi ville ha en till liten att älska...om vi fick såklart.
Men sen var det bra.
Pontus blev till och kom.

När jag var på möte inför sterilisering så var mina kroppsliga besvär en självklar anledning för läkare men man fick även träffa psykolog. Detta för att man inte ska genomföra dessa ingrepp i någon form av kris. Det är ju permanent.

Jag fick två ganska avgörande frågor. Den ena var om jag skulle ångra mitt beslut om något av mina barn av någon anledning dog. Mitt svar var impulsivt och jag menade det verkligen. INGET barn kan NÅGONSIN ersätta de jag redan satt till världen. Det hjälper inte med tio ungar till.

På fråga två undrade man hur jag skulle göra om det visade sig att jag var gravid precis innan operationen. Den frågan var inte lika lätt MEN jag ville verkligen inte gå igenom en graviditet till och med framtid utspådd av otaliga specialister att kroppen aldrig skulle hålla så fick jag ge det svar som var ärligast...jag varken kan eller vill bära fler barn.

Med dessa svar fick jag som 26-åring beviljat en sterilisering och jag har sedan dess inte ångrat det beslutet en endaste gång.

Jag älskar verkligen mina fina barn. Jag älskar att ha en familj. Men jag inser också vidden av att ansvara för livet på andra individer.

Så jag kan förstå mödrarna ovan. De gav upp sina barn för att kunna ge dessa små knyten en helhjärtad livssituation. Vilken gåva till deras föräldrar (adoptiv) också.
Men jag skulle nog aldrig ha styrka nog att göra det själv.

Godnatt.

onsdag 26 juni 2013

Min trassliga stig

Den då jag envist valde att stå fast vid att dåvarande umgänge nästlade och spelade orent för att få den "elit" som önskades. Den konfliktfria och ärliga eliten som skulle innebära lojalitet. Bara jag försvann.

Så jag raderade mig. Flera av oss blockade varandra. Jag har suttit bakåtlutad och sett på. Trampat upp min stig till gåbar medan er är snårig istället.

Jag har valt ut diamanter som fick mig i ett redan kraschat läge. Åh jag blev välkomnad.
Här på stigen jag valde och som jag står upp för är det idag slutligen harmoni. Dramafritt och harmoni.

Kärlek. Förståelse. Åldersskillnad. Livserfarenhet. Acceptans. Intresse.

Jag är så glad åt mina diamanter. Glad åt min styrka och val jag orkade genomföra och slutföra.
Jag har utvecklats som människa. Från en tid där jag uppenbart var dålig och upplevdes som den som var roten till konflikt...till idag där konflikt är ett ord som inte behövs.

Med det i backspegeln känns livet ganska rättvist. Karma.
Jag valde livet. Liv är det som ges.

Hur ser eran del ut tro. Lugn och harmoni hoppas jag. Självkänsla. Självinsikt. Ärlighet. Konfliktfritt. Jag försvann och vann mig själv. Ni vann varandra. Jag hoppas det blev som ni trodde.

Nu är det natten.

måndag 24 juni 2013

Koma

Ja. Idag satte ett bakslag in och jag har legat i sömnkoma i nästan ett dygn. Det är otäckt när det blir så och trots att jag numera vet vad det beror på så finns det saker som skrämmer med det.

En sak är att kroppens naturliga överlevnadsinstinkter och reaktioner slutar fungera. Jag upplever inte hunger och törst. Jag är inte medvetet i behov av att gå på toa (därför gör jag det minsta lilla jag vaknar till). Sväljreflexen är liksom bedövad. Kroppen dryper ofta av svett. Värken skjuter i topp.

Men det absolut värsta är att jag tappar minnet. Jag vet inte vad jag har sagt. Vad jag har svarat på. Jag ser ingen skillnad på ev drömmar och verklighet. Kroppen stänger av.

Dessa bakslag kommer när pacingen uteblivit och brända energigränser fortsätter att missbrukas. Alla första tecken har ignorerats.
Jag kan mina initialtecken. Yrsel. Sömnbrist. Skelettvärk. Mjölksyra. Förvirring. Stress. Skyhög puls. Andas i bröstet.

Man trycker sig förbi dom allihop. Tänker att det går ett litet tag till.
Men så säger kroppen nej. Nej du går inte upp. Du offrar inte energi för matintag. Du orkar inte vända dig om. Hjärnan nålar fast mig i liggande läge i tystnadsrummet. Med 5 kilo kedjor över mig.
24 timmar tog det denna gången innan jag blev friad att äta. Nu nålad igen. Mitt liv ser ut så här. Skolavslutning. Barnkalas. Midaommar. Det räckte inte till. Och jag betalar mitt pris.

Jag saknar inte mycket i min bubbla. Men jag saknar att träna för Annifrid. Jag önskar verkligen att forskare kommer fram till en lösning för våra svaga muskler. En lösning där hjärnan åter styr den biten på rätt sätt.

Mem jag tänker inte ge mig. Jag aka bara låta detta bakslaget trilla vidare.
Tjipp