Rödluvan

Little red riding hood is back.

Steg för steg!

Ja vi tar väl ett kliv framåt iaf.
Det har vart en bitvis bättre dag idag.
På förmiddagen var jag ute på återvinningen med skräp.  Jag och Liten promenerade lite med.
Sen hade jag en ganska kass dag. Under eftermiddagen åkte jag med Jonas till ICA och det är väl det mest sociala jag har orkat med på en vecka.
Jag tänkte köpa hårfärg men Tibros utbud var inte önskvärt för mig och jag vart genast svajig och klarade inte motgången helt ok.
La mig igen när jag kom hem.
Vaknade med huvudvärk (typiskt detoxsymptom) och pallrade ihop ork att äta mat som var klar.
Broder var här :)
Storebror hörde av sig :)
Sen ringde mamma ♡♥♡
Jag har en jäkla tur som har min familj. De hoppar inte ur stormiga vattenglas och tur är väl det!
Mamna och pappa ska hjälpa oss med Zannas nya glasögon. Det är en obeskrivligt stor hjälp just nu ska ni veta!

Nu rusar huvudet en del och jag är trött.  Dags att blunda för natten.
Hoppas på ett steg framåt till imorgon! 

Jag är trasig.

Jag var lugn i kroppens inre
Visste alltid vem jag var
Hade drivkrafter till mångsysslor
Jag kunde mycket mer

Jag bar styrka in i själen
Hade mod där andra räds
Hade tankar och idéer
Om framtidens vision

Nu ligger jag i skadad kropp
Tar krafterna att hitta bot
När tårar rinner ner igen
Så undrar jag varför

Jag var glad när livet växte
När utveckling gav svar
När vänskapsband var självklara
Och lycka var en trend

Det var spänning i det lilla
Åka ut på äventyr
Drog en repa i nån epabil
Och spelade musik

Nu ligger jag i sängen här
Jag undrar vad som gick så fel
Hur kroppen ätits upp till noll
Och jag har ingen koll

Jag vill ha en liv i lätthet
Ett liv med full funktion
Där jag möter upp med glädjen
Som tagits från min själ

Jag tänker inte skriva på
Att livet stannar här och nu
Jag vägrar bli en halvfigur
När livet rullar på

Jag ska ta mig upp ur gropen
Jag ska leva snart igen.

Kom igen nu Ellen!

Jag behöver peppa upp mig själv.
Det är rena rama halkbanan inombords och jag kan inte samla ihop mig till ett stycke.

Jag sätter ut en av de värre medicinerna nu (i samråd med läkare såklart så ingen tror jag är självdestruktiv). Jag har trappat ner länge men nu är det själva utsättningsfasen och jag anar att det spelar in i hur jag mår.
Jag har både fysiska symptom som tex migränattacker, trötthet, illamående och aptitlöshet men också psykiska symptom så som lättirriterad, ledsen, känsla av värdelöshet och hopplöshet och en frustration över det mesta.

Jag har redan rensat hela helgens schema.  Jag blir hemma och tar timme för timme.

Det är säkert inte bara medicinen utan också delvis ett egentligt mående under alla utsättningssymptom också. Jag har inte lyssnat nog på kroppen och kört för mycket för fort.
Det är ju att be om bakslag och jag vet om det men det är svårt att dra i bromsar när man väl har den där lilla medvinden som allt för sällan sätter in.

Oro är väl också en anledning till att kroppen protesterar.  Detta med pengar är en ständigt pågående process som orsakar problem och jag måste lyckas vända det skeppet snart. Det är tärande för både mig och maken och behöver tas under kontroll på ett bättre sätt.
Vi kommer att nå dit dock. Det är jag övertygad om. Det är så trist att nå dit bara.

Nä. Nu ska jag försöka få i mig något att äta.  Inte för att jag är hungrig men jag har inte käkat än idag.
Väl mött.

Kom i min famn

Han håller mig nära där min fina man.
Nära och trygg.
Där kan jag le. Gråta.  Skratta. Fråga. Tycka. Tänka. Där får jag älska och hata.
Min fina man.
Så klok. Så påläst. Så driftig. Så stöttande.

Vi har en spännande tid framöver.  Bakom varje gapig kärring finns enn stabil man.

Jag borde nog slumra nu. Ligger och snosar på hans varma nacke och fylls av välbehag som jag behöver.

Ska somna där. Snosandes och sniffandes likt ett barn mef snuttefilt ♡
Jag älskar dig Jonas ♡

Spy galla i blogg.

Idag blir det en "hälla ut all skit som går i bloggen - blogg".

Jag mår inte sådär förbannat fantastiskt som jag borde göra.
Revypremiären var en stor succé.  Jag har kunnat vara på benen. Jag borde känna mer glädje och tacksamhet.

Ändå är jag trött. Jag är trött och har ont.
Jag är sådär ledsen inombords och kan inte ta på eller identifiera känslan riktigt.
Jag vill fly.
Dock inte från mina barn eller Jonas. Jag tar dem hellre med.

Jag är så less.  Otillräcklig och jag känner mig dålig.
Ibland känner jag mig misstrodd.
Jag önskar att jag vore en sådan människa som bara kunde svälja saker.
Eller för all del klara av att vara en del av det sovande folket.

Jag vill kunna jobba igen. Jag skulle verkligen behöva jobba igen. Kommer jag någonsin kunna jobba igen? Eller ska den känslan av värdelöshet också få bo inombords med alla parasiter och bakterier som occuperar hela mitt inre.

Mina känslor har vaknat sedan jag började med silvret.  Jag gråter lättare och jag gråter när jag blir förbannad likväl som ledsen eller glad.

Kroppen slåss för att överleva och vissa dagar känner jag av slagsmål av brutala arter inom mig.

Utöver den kampen sätter jag steg för steg ut mina mediciner,  något som också gör mig mer svajig och mottaglig. Har man ätit starka mediciner i 8 år får man räkna med att kroppen tycker att det är konstigt att klara sig utan.

Jag känner mig utanför gemenskaper som jag ändå är en stor del av. Det är troligen bara en känsla men den bankar på med jämna mellanrum.

Många gånger orkar jag egentligen inte leva alls. Jag är trött på att vara trött och jag är less på att vara less.
Men vad är valet då? Ge upp? Lämna dem jag älskar så mycket mer än mig själv? Skulle aldrig hända.
Så jag fortsätter slåss mot mina hjärnspöken. Kroppen fortsätter slåss för fysiskt överlevande.
Vissa dagar kan jag ju ändå njuta.
De andra dagarna får väl vara där sålänge.

Nu, i skrivande stund, är jag sängliggande igen. Jag gick upp vid 14-tiden. Tog mig ut med Liten och vi hade en mysig promenad och busade i snön. Vi träffade en liten spets som hon kom överens med och de fick jaga varandra en stund.
När jag kom hem var jag tvungen att handla.
Det blev utmattande på många plan. Jonas jobbar ju och har numera bilen varje vecka.
Jag tänkte ta min cykel men i ilska och tårar när jag kom hem i lördags så har jag förlagt den förbannade nyckeln.
Tänkte ta dotterns cykel men den var dåligt med luft i.
Mot bättre vetande gick jag. Handlade det som behövdes (januari är alltid lika kul, ännu roligare för detta pengalösa hushåll :/ ) och sen bar jag då hem varorna.
Nu kommer jag vara liggande. Kroppen uppskattar inte sådana envisna upptåg. 

Zanna känner sig småförkyld så jag ger henne silver och citron.
Jonas var riktigt dålig idag men han jobbar troget på. Den stackars mannen skulle behöva få lyssna på sin kropp. Han tycker inte vi har råd med det.
Det är ju mitt fel det med är det värsta...tänk om jag kunde jobba!

Vi är iaf rika på kärlek.  Den rikedomen ger oss möjlighet att komma igenom det mesta vi behöver.  Jonas är en av de största anledningar till att jag lever och inte ger upp.
Jonas och våra vackra och otroligt finurliga barn.

Nä. Nu har jag tömt lite. Tårar strilar och kroppen värker.

Jag har bestämt mig för att inte gå till revyn i helgen som kommer.  Jag är en downer just nu och jag är lite besviken på min egen känsla och reaktion kring vissa diskussioner. Kanske för att jag trodde det var mitt och andras neutrala mark just där. Har lika svårt att identifiera den känslan som allt annat som trycker mig just nu.

Jag lämnar det så här nu. Orkar inte mer just precis nu.

II

Jag tar en veckas paus.

Jag är trött. Trött på att behöva fundera på varför jag hamnar i de mest absurda situationer.
Att jag hörs och syns och kan bli och kan bli både obekväm och för mycket är jag fullkomligt medveten om.

Men jag ger kärlek och respekt till den som förtjänar det och förväntar mig det samma tillbaka.

Tar jag på mig ett ansvar så står jag upp för det. Så är det i både vänskap och föreningsliv.
Men när man hamnar mellan de båda då?

Äsch. Jag velar. Jag är besviken på utgången av natten. Att inte kunna ha kul färdigt pga utomstående som jag dessutom gick i god för att släppa in.

Men men.

Jag tar en veckas time out. Jag orkar inte.
Jag har en annan plan nästa helg. Jag hoppas att det ska bli en erfarenhet som ger mig lite styrka igen.
Känner mig lite nedbruten och ledsen samt besviken idag.

Men det går över igen...som alltid.

Dumheter jag vet.

Jag borde inte blogga.
Man ska inte göra det när man är upprörd och på det lite drucken.
Men jag har svårt att somna och då behöver jag tömma ut lite som tjuter i skallen.

För det första är jag kräkfärdigt trött på att försöka förklara min politiska ståndpunkt.
Kräkfärdig.
Ta inte upp den diskussionen i forum där det inte passar sig mer.

Seriöst.  Hur fan skulle det se ut om vi i tid och otid höll på som så här:

"Men jag har väldigt svårt att tro att du tycker att barn till städerskorna ska ha möjlighet att få mat varje dag. Du är ju moderat och då vill man ta från de fattiga. Det har jag läst"

"Men alltså jag kan inte se en enda rimlig anledning till att du tyckte att den förändringen i storstaden var befogad. Centerpartiet som du röstar på vill ju bara främja landsbygden"

"Va. Är din man egen företagare.  Men hur kan du främja det då. Du som är för sociala sammanstrålningar och allas lika värde.  Blir inte det fel då.

Behöver jag fortsätta?  För så ser mitt liv ut.
Jag Vill har en balans
Att värna om Barnens skola. ATT TRYGGA UNDERVISNING. Att hitta motiverade jämna mål.

Ni ser nog.

Men i övrigt var premiären full pott.

Min kvällsmiss  orkar jag inte benämna.

Det finns bara en väg.

Vägen är FRAMÅT.
Därför har jag nu bestämt mig för att agera för att komma just framåt.

Får ringa det samtalet imorgon.  :)