I en parallell verklighet.

Jag har fått höra, inte bara en gång, utan flera och inte bara från ett håll, utan många, att jag lever i någon parallell verklighet. Att så mycket konstigheter som drabbar mig inte normalt drabbar flera individer under flera livstider.
Jag vill nog inte riktigt se det så.
Jag vill nog snarare se det som att det blir ibland don efter person och ibland sätter den berömda spiralen in och då ramlar allt liksom bara på.

Men det sista började jag faktiskt fundera, när tidningar och nyheter började sprida ut tänkbara "framtidsmanus" om vad som skulle kunna drabba mig pga av misstolkningar, när sjuksköterskan på akuten kände sig hotad av mig när jag grät och hade ont, när jag fick samtala med varenda nivå inom polisen på ett dygn och det gick bra trots att jag var hysterisk och upprörd, när ytterdörren gick i baklås, inte i låset, utan i den lilla pluppen som åker in när man trycker ner handtaget, åh därför fick vi bryta i karmen och såga sönder dörren och därmed också byta ut delar för 3000 kr, när tandbenet gick av och "krystades" ut genom utdragshålet i käken på mig så jag fick åka akut till tandläkaren, att jag 2 ggr tappat balansen hos djuren och ena gången fick hjärnskakning och andra gången ett knallblått smalben, nya bilen gick sönder först en gång, sen en gång till inom samma vecka och sen YTTERLIGARE en gång till innan andra veckan efter var slut.

Ja det kan verkligen tyckas vara hysteriskt och nästan uppgjort, men så är det inte. Men ska jag då sen se krasst på det, jag är en alldeles för öppen person som vill vara andra till lags för mycket, förr eller senare halkar den snällheten snett och det blir som det blev med nyhetspådrag och åtalshot, jag hade ont så jag skakade och grät på akuten, för få sköterskor kan detta med ME, så sköterskan kanske faktiskt trodde jag var en abstinent drogare som bara kom in för att få piller, inte av rädsla att ME-krascha. Bilar går sönder, våra fel hängde faktiskt ihop visade det sig, men det var frustrerande iaf.
Dörrhandtaget har betett sig konstigt, vi trodde bara inte att ett SÅ komplicerat fel kunde uppstå, då hade vi självfallet bytt grejer innan vi fick demolera halva dörren.
När jag är överansträngd tappar jag lätt balansen, jag tappade balansen hos djuren, jag är hos dom om kvällarna när tröttheten är som störst och därmed risken ökar såklart.

Don efter person. Dessutom är jag av naturen klantig, hetsig och vill ha saker gjorda. Jag berättar i regel det mesta kring mig själv vilket gör att de flesta får en väldigt stor insikt i mitt liv...känner man mig inte då kanske jag framstår som onaturligt drabbad, offer, fejk, uppmärksamhetssökande eller gud vet vad.

Men vet ni, det finns en helt annan sida också. En djupare sida...ibland får ni ta del av den på ett mer genomtänkt sätt, ibland skriver jag helt privat och andra gånger lyssnar jag på låtar med texter som stämmer in på hur jag mår. Vid tillfällen när kreativiteten är stor skriver jag egna texter, gör svenska varianter av bra engelska texter och numera finner jag ju harmoni i att spela min kontrabas.

Sen har jag min fina familj, Jonas och barnen, dom förstår mig, älskar mig, står ut, muntrar upp. Mamma och pappa, vad gjorde jag utan dom då. Mina bröder! Brödernas fina barn! Självfallet också svärisarna och Jonas syster och hennes dotter.

Emma, min bromskloss & gaspedal i livet, förstår inte hur saker gick innan hon fanns?! Michael, min musikaliska hälft och Jonas kreativa galenskapshalva, Pernilla, ödmjuk, hjälpsam med djur och handling och vad som behövs, samt hennes hälft Anders som är lojal, trogen och omtänksam, han får dessutom Jonas att skratta och det gör mig glad i själen.
Det må verka som det pågår ett konstant kaos här, men det känns inte alltid så inombords. Jag vill att Ni alla ska veta det.

Den här månaden kändes det kass dock. Nu klev dock min älskade mamma in och vände ett blad fram så det lättade lite i trycket, då fick jag också ork att ta tag i delar för att kapa liknande saker framåt. Nu är jag förkyld men är jag frisk på Lördag och orken är med mig så tänkte jag gå till Millners o kika på JLT, kan ju iaf stå där och sukta efter dom kontrabaskunskaperna ;-)

Jag vill avsluta med en tanke till bekanta som förlorade sin mamma nyligen med. Tänker massor på Er och familjerna. *Kram*

Godnatt världen, jag är med er i samma spår, på egna ben.

Det blir det enda.

Hur jag än vrider mig så hade någon tyckt att jag agera fel. Då är processen mot mig mer rätt än att en grabbhalva hade jagats och kanske slagits för ryktet sa att pyromanen körde röd moped....hoppas jag iaf....det hade jag nig aldrig förlåtit mig själv för.
Från och med nu håller jag mina egna runt ryggen. Någon annan kan hjälpa världen och få skit för det.

Jag känner mig förvirrad.

Godhet mot ondhet.

Jag vet inte vad det är för fel  på mig men jag måste vara en människa som provocerar skiten ur andra utan att vara medveten om det alls eller varför.

Jag fick ju skriva en offentlig ursäkt i brandgruppen sista dagen där...för att jag följde polisens uppmaning.
Be föräldrar o ungar om ursäkt och ställa iordning ett kaos som va menat som något hjälpsamt...ojoj så fel det blev.

Sen har jag haft tandvärk, gick till tandläkaren och där fick dom som vanligt krångla. det blev en komplicerad tandutdragning.
Inatt hade jag ONT...jättejävlaskitont.
Jag mosade i mig allsköns värktabletter i allsköns blandningar och inget fungerade.
Inatt ringde jag 1177 som var oroliga över trycket i skallen, näsblod och tandblödning men käkkirurgin tyckte jag kunde härda ut till jourtid. Härdade ut var just vad jag gjorde. Vred och vände mig.
Kl 9 exakt ringde jag. Pappa körde mig till falköping där man efter bedövning kunde konstatera att där kom mitt sönderborrade käkben nertryckandes...ont ont ont. Nåväl, spolande, decinfekterande och tamponerad samt välbedövad åkte jag hem. 30 minuter efter hemkomst släppte bedövningen...o du gode tid. Lika jävla förbannat ont igen.
Ringer 1177 som då rekommenderar mig att vräka i mig allt jag har hemma för det gjorde jag ju ändå i natt...men det funkade inte ju!
Nä men åk in till akuten då...
Ja sagt och gjort. In till akuten där jag smärtfrossande stapplade in, förklarar min me, min smärtkänslighet, tanden, infektionen, benet, tandnerver osv...och innebörden av stundande och på god väg amärtkrasch, som innebär ambulans, morfin och lustgas.
Ja men enl 1177 vägrar du piller du har hemma. Jag börjar skakka, frossa, gråta, sjunker ihop helt utmattad när jag pressar fram orden att jag vill ha det skrivit på en journalkopia, att ni skickar hem mig att mixa tabletter hej vilt trots info om me, stundande smärtkrasch och förmodan ambulans in igen.
Sköterskan får plötsligt spelet. Skriker åt mig, som fortfarande sitter ihopsjunken, gråter och frossar, att hon känner sig hotad, att jag är missbrukare som ränner runt för att få narkotika överallt, hon var hotad, rädd och skulle minsann kontakta Beate....sen larmade hon sin chef. Kvar stod en ung usk som inte verkade varesig hotad eller fattade vad det var om, men jag sa till henne att hon borde nog följa med sin ssk.
Chefen kom in och tack GODE GUD för att den människan hade ME i sin omgivning. Hon fatttade vad som höll på att hända, att det behövdes något vasst kompliment till den här typen av värk, avrådde (självfallet) från att mosa i mig allt samtidigt. Sen fick jag hennes telefonnummer, doseringar och ett önskemål om att jag hörde av mig så hon visste att jag mådde snäppet bättre och klarade mig tills imorgon. Jag andades och lugnade mig innan chefen bad om ursäkt för tidigare ssk beteende och lovade att det skulle tas upp, det var felaktigt bemötande.

Jag retar tydligen upp världen av att bara finnas, kul kul...känna sig som en livsfarlig, hotfull, arkotikasökande pundare....tack för den...hon känner mig sannerligen inte.
Jag är uppriktigt förvånad. Men för trött för att orka göra mer än att pysa ut det här iaf.

Den här dagen kunde kvittat.

Ja på fullaste allvar. Har haft så otroligt ont så gråten suttit i halsen hela dagen, jag har svettats men frusit, velat gråt och inte orkat med kidsen alls. Fick ringa in brorsorna 2 att komma hit och fixa lunch. Själv har jag legat, legat o legat. En vända bad jag Jonas komma in, jag trodde jag skulle dö...allvarligt alltså. Jag tänkte att nu, nu är det färdigt.

Det har ju vart ganska intensivt det sista trots allt och sommarlovet närmar sig sitt slut, när det är över måste jag införa mina pacingrutiner ordentligt igen. Jag har dödat energier som ingen i sommar.

Hur som helst så fixade jag och Samuel nästan klart garaget i förgår. Bara en spånvägg kvar men annars klart. Bra inför försäljningen. Finns annat jag ska ta tag i och pilla med också, men inte om jag mår som idag. Gråta.
Det är enda ordet jag får upp i skallen idag.
Gråta.



Är iaf stolt över Tibrobor som trillar in i en FB-grupp som skapades. Det är ute o kikas och alla har som mål att få slut på pyromanin. Det känns strongt.

Nu mediciner för natten och sen sova, det har jag längtat efter hela dagen.

Djuren har fått flytta in i garaget nu från sitt utomhusbetande. Jag hade ju inte hjärta att låta dom va utan hage utanför bur mer så en bokhylla agerar ny extra hoppyta och dom är nöjda och glada.

Här har jag o brorsan satt för de gamla fönsterluckorna, byggt en arbetsbänk och fått upp krokar på väggen så man kan organisera, bla slipper barnens alla vinterleksaker ligga på golvete och trampas sönder. Väggen längst in ska sättas spånskivor på sen är det klart där inne med.

Här är saker som går framåt, jag har fattat systemet för tabs på kontran och jag har hittat vart banden ligger. Jag älskar min kontra.

Så här ser det schemat ut som jag nu tränar efter då. Det är så skitkul :-)

Andra positiva saker har vart Sommarland med Joanna, Samuel , barnen, Jonas och Emma o Michael, vi firande Joanna så.

Har också vart på kalas i Askersund, ena av fasters gullungar fyllde 18 och en har fyllt 5.

Morris hälsar på ibland, han gör mig glad :-)

Joanna o jag gillar också egentid <3

Barnen har haft en helt ok sommar dom med, trots att jag har vart sämre än vanligt det sista. Dom har bla campat med mormor o morfar i kungshamn samt vart med pappa i Arvika.

Jag och Emma åkte till Ullared, det var välbehövligt ska Ni veta!

Och vi har till och med hunnit med att umgås med goa Anders och Nillan <3

Nu sova...godnatt folket <3

Pyromanjävel...skitkropp...o fan vet vad.

Nu blir det gnällinlägg, eller vräka ur mig-inlägg eller offerkofte-inlägg...kalla det va fan du vill men jag spyr rätt ut på det mesta snart.

Vi tar väl och börjar med de däringa jävla puckona som eldhärjar områdena här omkring. Vet ni vad ni gör? Inte bara får människor leva i psykiskt underläge resten av livet, deras liv har bllivit förstörda för framtid lång som själva fan framöver. Men jag hatar Er inte bara av den anledningen, jag hatar Er för Ni nu skakat liv i dotterns brandfobi igen. Varenda kväll är en ångest större än "Skriet" för henne, hon är livrädd, har dödsångest, känner sig otrygg och det tar timmar och åter timmar att få henne lugn nog att våga sova. Fy fan för Er, vi hade jobbat bort detta, hon hade tagit sig förbi den passagen, nu är den tillbaka, värre än någonsin.
Jag hatar Er, jag önskar Er all ondska och varenda förbannelse som finns, må Ifrit få tag på Er.

Sen har vi den förbannade kroppen som inte samarbetar alls nu. Det är väl ingen nyhet precis men sen dräneringen innan jag skulle åkt till Arvika med familjen så har jag inte riktigt hittat tillbaka, jag känner mig ur fas och de vanliga pacing-metoderna biter inte som de borde.
Jag är ur fokus och det ledde ju då till att jag föll över djurens galler och smackade huvudet i en stenplatta. Skrapade knän, en handled lite öm, en lårkaka och till sist också en hjärnskakning då. Så nu har jag legat dom där 2 dagarna jag blev tillsagd...yrseln (den som jag förknippade med hjärnskakningen) har gett med sig. Huvudvärken ger sig väl på sikt, jag måste börja ta tag i saker här, trädgård och lister o det.
Så from imorgon så är jag härmed friskförklarad från den förbannade hjärnskakningen.

Ekonomin blev ju som väntat. Bilen kostade ju 5000, batteri o generator gav sig, vår vanliga tur. Sen hade barnen vuxit ur kläder...fullständigt, så jag tog faktiskt Ullared, så nu är dom klädda iaf. Vi går inte under, det gör vi aldrig, vi kan det här numera. Zanna börjar dansen igen den 20:e, men då kommer iaf hennes VB in så vi kan betala kurserna o tåspetsskorna, hon mår så mycket bättre när hon får dansa.
Pontus ska vi försöka hitta en klätterförening till, han är en grym väggklättrare och skulle nog platsa kanon där. Han måste få något eget som är hans.

Vi fortsätter väl sakterligen med huset, det ska ut till försäljning och även om marknaden ser ut som den gör så hoppas och tror vi på att det ska finnas intresse för huset...det är det primära, sen hoppas vi på en lägenhet i bra läge och skick där vi kan bo och trivas och bygga energi av positivt slag. Vi ska aldrig mer ha ett hus. Aldrig.

Med lite tur kommer lite ork tillbaka så kanske man kan hitta hem i vår lilla familjebubbla igen, för i nuläge är inget gratis, vi får ständigt påminna oss själva om det vi har som är fint och fungerande för att inte bara lägga oss ner och ge upp.
Ibland tror jag att Jonas längtar hem till "de sina" i Arvika, jag förstår honom. Men jag kan inte bo där. Nu mindre än någonsin. Barnen har sitt "hemma" här, jag har mina läkare och den lilla stabilitet jag kan lita på finns här.
Jag hoppas och tror att Jonas ska känna sig mer till freds när den här krisen är över. Sen hoppas jag att han tar sig tid och utrymme och åker "hem" till de sina lite oftare, utan mig och kidsen, så kanske han får tillbaka lite energi av det.

Ja det är mycket snurr i huvudet nu som ni märker...jag vet inte mycket. Men jag vet att jag älskar Jonas, Zanna och Pontus. Hur jobbigt allt än är så är det iaf dom som jag vill ha hos mig, med mig och kring mig.

Nu blir det avslut...pallar inte mer just nu.
Ha det bra alla.