På ett mer privat plan idag.

Idag känner jag mig tämligen kapslad.
Jag orkar inte hela vägen och det gör mig frustrerad och ledsen.

Jag vill så mycket men orkar så lite.

Sen går det väl inte att komma ifrån det faktum att det finns en liten klump i bröstet kring vissa situationer som verkar vara låsta för oöverskådlig framtid. Jag tänker inte på det för min egen del utan mer för övriga familjen då.

Jag är nog mest trött just nu. Dränerad. Lite förkyld.
Kanske lätt uttråkad också...men orken att göra något finns inte just nu.

Så ser jag mina barn och blir ändå varm. Så otroligt vackra. Så förstående och de vill verkligen göra rätt.

Jonas då...hur hade jag ens klarat en dag till utan honom. Hur hade livet sett ut om inte han fanns? Jag vill inte veta. Vi har några veckor kvar tills vi har valt varandra i 13 år.
De åren har inte vart gratis. Man får jobba för kärlek.
Men jag hade inte velat byta honom för allt i världen.

Vi lyssnar på en bok om kvällarna och i den pratar författaren om just viljan och styrkan kring att lojalt välja sin partner.
Att man finner sina roller i en familj och att man kan få en jämn takt i dessa så att man finner harmoni.

Det är verkligen så. Det är först när man verkligen känner varandra på djupet som kärlek blomstrar och växer.
Så tillkommer något nytt, bostad, bil, jobb, vänner...inte minst barn.
Då ändras rytmen och man måste lära om. Vara villig att lära om. Det blir aldrig detsamma igen...men det innebär inte att det blir sämre.

Så hur trött och eländig jag än känner mig just nu så känner jag mig älskad från massor av håll. Massor.
Det är ovärdeligt och får mig att orka iaf en dag till.

I morgon är en annan dag....