Jag uppfattas av många som öppen. En hel del tycker säkerligen att FÖR öppen vore mer passande uttryck.
Det har kommit att bli en del av mig att välja att berätta stora delar av mitt liv.
Ett val baserat på erfarenhet kring ryktesspridning. Det är bättre att förekomma än att förekommas.
Det finns dock saker jag väljer bort. Drabbar det andra som jag bryr mig om står jag tillbaka.
Jag vill däremot inte gå bakom ryggen på människor.
Det finns en del saker jag värdesätter mer än andra hos människor. Dessa saker har kommit att avgöra mitt egna mående vid flertalet tillfällen i livet.
Blod är tjockare än vatten och mina bröder är därför bland de viktigaste i mitt liv. Att trassla in drama, falska anklagelser, ljug och undanflykter kommer ingen undan med.
Att bråka om mina brorsbarn eller använda dem som sköld är också uteslutet.
Att terrorisera för att få sin egoistiska vilja igenom är inte ok.
Att på någon som helst nivå sätta kilar mellan oss syskon genom att ljuga eller dra någon utav oss från varandra eller för all del vandra från en i syskonskaran till en annan kommer heller inte accepteras.
Blod är tjockare än vatten och ens eget blod är tjockare än då. Skada mina barn eller manipulera dem och jag kommer gå över lik för att nå dig.
Fria individer i trygghet är min önskan för mina barn. Bråka med dem och valet för mig är utan tvivel enkelriktat till deras fördel.
Äkta kärlek är ovillkorligen livets gåva. Kärlek uppstår enbart om man öppet kan stå upp för varandras styrkor och svagheter. Att man orkar rida med i stormar och att man orkar vänta när det snöar igen.
Äkta känslor behöver inte ständig bekräftelse eller långa förklaringar.
Men ska det vara äkta och hållbart så ska det vara rent mjöl i påsen. Alla kort på bordet. Ens egna kort likväl som kärlekens.
Man kan hamna vid vägskäl i livet som tycks onödigt krångliga. Vart man än i livet är så ska det inte behöva vara krångligt nog att undhålla eller ljuga. Det blir en falsk grund och den kommer rasera. Det är inte en fråga om utan när.
Blod, Kärlek.
Sen har vi den äkta vänskapen. Den där man vet att man kan tömma sitt hjärta och sen lämna det där för kompostering. Det är läkande.
Äkta vänskap är speciell. Den kräver att man nyanserat kan se sin vän i olika situationer och ändå stå kvar. Man kan göra olika val men ändå respektera varandra.
Man kan berätta och lyssna. Man kan bära och bli buren.
Man vänder inte ryggen till och man viftar inte bort verkliga problem eller glädjeämnen.
Sin själsfrände finner man i vänskap och kärlek. Det kan vara i form av en partner men också i någon annan nära.
Den viktigaste delen i stabilitet i livet är ändå mitt egna inre. Mina värderingar.
Att veta mina gränser. Att tillåta mina känslor. Att se mig som den jag är.
Att veta att jag felar och att jag vill förmycket.
Att acceptera.
Och att lära av livet. Våga bryta mönster för att utvecklas. Att inte falla för samma personlighetsdrag som drog mig ner på en nattsvart botten.
Att inse att människor som gör väl faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Att jag idag vågar säga både stopp och nej till destruktiva nykomlingar.
Att inte alltid vara godtrogen.
Att våga hålla på mina vunna erfarenheter och att våga låta fungerande erfarenheter växa.
Att inte vara rädd för att passa in.
Att lära mig se det som finns framför näsan på mig istället för att söka i oändligheten.
Att lyssna på det osagda och tro på det sagda.
Min familj är ovärdelig. Mina föräldrar har fostrat mig till en stark och ifrågasättande individ. Idag ser jag det själv. Jag behöver inga charader för att veta vad jag vill. Jag talar om när gränser är nådda och saker är utanför min acceptans. Det gör att jag ibland förlorar någon på vägen, men jag vinner mig själv. Jag får vara den jag är.
Min familj. Mamma och pappa. Vi tycker lika men också mycket olika. Jag respekterar dem högt. Jag älskar dem. Jag andas och lär tack vare att jag vuxit upp med dem.
Mina bröder. Jag älskar alla tre. Jag kan få nippran på alla tre. Jag känner alla tre på sitt sätt.
Jag överger aldrig någon av dem. Men jag håller långt ifrån med i alla val de gör. Jag har också kommit på att jag ser tidigt när tåg spårar ur. Kanske för jag är ensam syster. Kanske för att jag valt att bära två av mina bröder lite för långt genom kriser. Kanske för att jag aldrig lär mig att sluta bry mig om deras liv och mående, det gäller förövrigt för alla tre.
Barn. Mina barn. Mina brorsbarn. Mina älskade ungar! Här ser jag ingen rimlig gräns. Jag räddar dem alla från allt om jag måste. Här kommer min svaghet få jobba. De ska bli självständiga, självkritiska, självkännande, empatiska, kreativa, smarta och kärleksfulla individer. Uppfatta samhället och fråga när det behövs. Här tränas jag dagligen i att inte forma någon bara för jag vill. En av livets största gåvor är också ett av livets största självdiciplinlärande.
Vänskap. Äkta vänskap. Hur bränd har jag blivit här? Med facit i hand undrar jag också hur många jag brände själv.
Jag saknar en något enormt från och till. Sen finns det en jag tror inte hittar sig själv och därmed kan jag känna att den konflikten var av enbart ondo.
Sen har nytt blod runnit genom mig. Den unga vän som klivit in och lyft mig i det befintliga liv jag lever. När jag inte accepterat det så har hon gjort det och får mig att se. Lär mig livets läxa.
Hon är unik i sitt slag.
Fler vänner finns och alla av vikt men just denna unga vän, hon är obeskrivlig. Självinsikt och styrka. Glädje. Passion. Vilja. Tålamod. Inte minst givmild och full i kärlek.
Kärlek ja. Här finns det bara en. Efter våra turer av hårda prövningar känner jag ändå att vi.är ett. Vi är själsfränden och vi har tagit oss igenom vart hinder och var medvind för att uppriktigt stå mitt emot varandra med äkthet och omtanke.
Jag önskar alla ett liv fyllt med svar och självreflektion. Sätt upp gränser och lär dig att undvika livet utanför din sfär.
Men inne i din skog ska du också våga prova lite nya stigar. Gå inte på samma väg, till samma berg, samma klippa och hoppa ut på samma sätt. Inget förändrar sig för dig i livet på det sättet.
Du må möta nya ansikten men helheten blir samma vanliga vardagstrakassering. Prova att ta den lilla stigen bredvid. Den kanske leder till en glänta, med en sjö...och hoppar du i den kanske du flyter till nästa udde....så vidgas livet, inom dina gränser för vad som är ok.
