Vidden av en kärna - att inte flaxa utan fäste

Det är viktigt det där. Att ha en kärna. En utgångspunkt.

Egentligen är det ju ganska självklart. Ingenting växer utan en kärna.

Ditt egna inre måste vara helt och du måste älska och respektera dig själv för att ha en utgångspunkt i livet. En stabil grund. En kärna.

Kärnan kan sen växa och det kan bli kärlek och familj.
Kärnan utgör grunden för din person - för att kunna känna tillhörighet med din omgivning, med vänner och familj. Med ditt land, med din ort.
Med ditt yrke och din fritid.

Att acceptera livet är en stor del i att acceptera sig själv. Att också respektera både djur och växter ingår i en stabil kärna.

Att värna om sig själv och alla som är viktiga i sitt liv.

Allt sammanslutet blir ett vackert membran kring en bärande kärna.

Utifrån en kärna kan sedan flera stråla och livet ger styrka.

Jag älskar min familj. Det ordet är stort och viktigt för mig. Det är inget som rinner bort och det tar tid att få kärlek att bli stark och hållbart. Många prövningar ska genomlidas och många lyckorus upplevas.

Mina syskon är min symbios. Med dom delar jag mitt liv. Min uppväxt. Min styrka.
Ingen kan ersätta någon av mina tre bröder och ingen får riskera deras kärnor i livet.
Deras barn är mig lika viktiga. Lika ovärdeliga.

Min mamma och min pappa. Utan dessa två hade jag aldrig funnits. Vägen att just du läser och att just jag skriver är ganska overklig, om man väl börjar tänka på det.

Min man. Min fina underbara man. Hur han kom in och hur vi nu är sammanlänkande för all framtid.
Inte bara genom varandra utan våra barn.
Två barn som har kommit att ge allt man som förälder kan önska.

Styrkan i helheten av min familj, styrkan i var och en av ovan nämnda, är unik och jag älskar var och en i mitt närmsta membran.

Ingen här behöver flaxa vilt. Vi har kärnor nog att klara stå en och en trygga tillsammans.

Jag drog en vinstlott i livet.

Husvagn - första sommaren.

Vi har ju fått en vagn, jag och mina bröder. Det är en Cabby från 74.

På testrundan vid Örlen började resan. Vi hade bytt ut batterier och laddare samt dragit ut kablar som hängde löst i halva vagnen.
Under kvällen på Örlenbadets camping uppstod 2 problem. Det första var en eu-omkopplare som vi inte hade men fick låna. Det andra var att elen slutade fungera utifrån. Vi ordnade detta med el genom förtältet.

Förtältet ja. Pappa hjälpte Jonas att bygga så att vi hade grunderna klara för oss. Tältet var komplett och i bra skick!

Helgen flöt på bra med massa mys och bad. Det enda jag hade glömt hemma var hammare, stekspade och osthyvel. Inte så illa för en förstagångscampare!

Väl hemma blev det en tur till biltema. Vi köpte omkopplare och 2,5mm sladd samt ny el till inporten i vagnen. Ordnade det och packade in oss.

Rullade mot Ingesund i Arvika. Någon mil utanför Arvika small ett däck på vagnen och det var verkligen nära att vi kastades i rullning. Vi fick tag på en däckjour i Arvika och kom till campingen till slut.

Vi hade den underbara turen att få en otroligt vacker plats på en udde precis intill sjön. Så vackert.
Dock blev det problem att resa förtält...klippblock och tältpinnar går inte överens. Vi löste det dock.med massa kreativitet så det blev jättebra ändå.

Dagarna spenderades badandes. Vädret var underbart. Barnen var nöjda och njöt. Om kvällarna spelades lite spel innan vi kröp ner. Barnen somnade i regel lika fort som dom la huvudet på kudden. Jag och Jonas kikade på någon serie och sov gött. Liten sov hos oss.

Liten ja. Jag hade verkligen oroat mig för hennes bilåkande. Hon har ju inte vart bekväm med det någon gång men nu fanns inget val.
Vi fick rådet att ge postafen ihop.med adaptildroppar. Det blev mirakelkur. På vägen hem när vi pausade i Kristinehamn så hoppade hon till och med upp i bilen självmant. Hon älskade att campa i övrigt.
Jonas var ny på husvagnscamping men man kan tro att han aldrig gjort annat. Är så glad att jag har en aktiv och go far till mina barn och att jag får så mycket kärlek och omtanke!

Vi bytte det andra däcket innan hemresan. Vi ville inte chansa och Zanna var orolig.

Resan hem gick bra!

Nu är vi hemma en vända men harmonin i att campa gav (som väntat) mersmak. Vi ska nog testa några mer närliggande campingar...Tivedens bland annat tror vi.

Vi träffade Jonas föräldrar och syster korta stunder med. Lilla Nikki.och pappa Magnus med :)

Nu blir det att tvätta vidare så vi kommer iväg igen ;-)

Puss och kram!

Semesterblogg kommer.

Men jag tänkte fördriva lite tanketid. Familjen badar och jag har färg i håret.

Jag hade uppe en status om Pressbyråns namnbyte för att stödja Pridefestivalen. Konversationen kan man läsa på min FB.

En av kommentarerna handlar om att jag blivit bitter, rasistisk i tonen och tydligen har jag förändrat mig.
Jag är ledsen att det uppfattas så.
Jag är nämligen inte alls bitter. Jag känner nämligen mer livslust och glädje än på många år.
Mina tankar kring invandring och politik har egentligen bara blivit mer pålästa och därmed känner jag en större mening med att inte hålla käft.

Jag finner det skrämmande att det samhälle vi ser utvecklas försvaras i tid och otid med så mycket lama argument.
Jag blev också kallad grälsjuk. Saken är ju dock den att jag skriver en status på MIN FB eller ett inlägg i MIN blogg. Det är fullkomligt valfritt att läsa, än mer fritt att kommentera. Men om man väljer att kommentera får man kanske räkna med svar på det också.
Jag finner det inte mer upprörande att jag väljer att dela med mig av en åsikt eller en länk eller fakta än att andra gör det om motsatsen.

Jag är inte grälsjuk. Men jag är inte heller någon som passivt sitter och säger ja bara för att majoritet inte tycker som jag. Jag tvingar ingen att läsa. Jag tvingar ingen att tycka som jag. Jag väljer inte bort någon.
Men om man blir så besviken på mig att man känner att det är sorgligt, då är valet precis lika fritt att släppa sig fri från mina "kränkningar" och söka sig till likasinnade. Jag kommer inte ens kräva en förklaring.

Jag kräver egentligen bara en sak. Respekt går åt två håll. Jag diskuterar gärna. Jag har inte problem med det. Men räkna med att jag inte vänder mig dit du kanske vill. Jag respekterar att du inte tycker som jag och jag kräver faktiskt detsamma tillbaka. Det är så enkelt.

Jag har funnit en harmoni och börjar hitta tillbaka till mitt egna jag där hela identiteten inte handlar om sjukdomar eller utredningar. Jag njuter av att börja hitta den balansen och den person jag så länge saknat. Jag har längtat efter att få le och att få känna annat än ett ständigt sökande efter livskvalite.

Jag tycker att den här familjen är värd ett liv som innehåller lite sunda tankar och funderingar och inte bara vilken medicin som ska sättas in och ut här näst eller vem som står på tur till läkare hit och dit.

Jag hindrar ingen att stanna, jag tycker om er var och en. Men jag kommer inte ge dåligt samvete om det känns som om jag är bortblåst och oigenkänningsbar, alla som vill är fria att gå sin väg isf.

Ha dock i tanke att om jag känns främmande nu, då har du förmodligen inte känt mig innan kaos klev in i mitt liv. Jag är snarare tillbaka som individ än förlorad.

Jag ville väl egentligen bara göra mig på det klara med det.

Väl Mött
/Ellen

Triologi?

Ju mer jag funderar på formuleringar i den oändliga bok jag skriver, ju mer inser jag att den egentligen behöver styckas...i minst tre. Kanske till och med fyra.

Jag behöver nog tänka igenom detta lite mer organiserat. När kraft och ork finns.

Vilken resa mina 33 år satt mig i. Vilken enorm och stundtals svår resa. Med vissa jättefina minnen och känslor. Men med stridsposition där emellan.

Det bubblar. Det vill ut. Jag ska tömma allt en dag. Men nu...nu ska jag sova. Min fina snarke är tätt intill och kärlek är det jag känner. Älskade Jonas <3

Upp för en backe...ner för ett stup

Vilken gnällspik jag är! Men kroppen gör revolution och ibland känns allt så hopplöst.

Bilen kostar 5000 i reparation. Det var mycket stora delar av semesterkassan det. Vi kommer dock ingenstans utan bilen.
Men det sved. Utan tvekan.

Det vispar i huvudet på mig och det känns som en hel del behöver komma ut. Jag vet inte var jag ska börja bara.

Ligger saker för länge blir det ångest som triggar igång.
Det är ganska värdelöst.
Samtidigt greppar jag inte riktigt vispandet. Jag kan inte kategorisera det och hittar inte ord.

Jag har iaf världens finaste make och goa ungar. Min familj som ställer upp...jag skulle nog sörja ihjäl mig utan mina föräldrar och brorsor och deras barn.
Det är kvalite!

Nä, nattsudd släpper inga vettiga tankar eller ord idag. Så jag kryper under mina kedjor och lägger mig nära maken och lyssnar på hans andetag <3 Mindfullness när den är som bäst <3

Bägaren blev full

Det gick inte. Jag har legat oavbrutet i över 2 dygn. Så trött. Så uppgiven. Så ledsen.

Men nu börjar väl acceptansen återvända. Kroppen sa ifrån och även om jag ville trotsa den här gången så gick det faktiskt inte.

Jag är iaf glad för Sophia och Håkan. Vädret var jättefint på deras dag och jag har i mitt inre vart med dom hela dagen.

Jag vet att dikten jag skrev är framförd och jag skickade ned en väggbonad att sätta upp på festlokalens utsida.

Jag kunde inte vara där fysiskt.

Kanske var det ödet. Grannen drabbades nämligen av en ny yrselattack och föll i sitt fönster. Han skar sig ganska illa. Jag fick lägga tryckförband och tillkalla ambulans.

Jonas och barnen samt Samuel åkte och badade. Bilen gick sönder! Avgasröret gick av vid bakre ljuddämparen.
Släpar i backen.

Tur att Jonas jobbar en vecka till. Får lämna in den så att vi kan semestra sen <3

Sist men inte minst fick jag veta att vännernas katt fick lämna oss med. Jag grät. Lilla Sigrid.

Det har på många vis vart otroligt påfrestande dagar mentalt och fysiskt och jag är så tacksam för alla i min omgivning. För förståelse. För hjälp. För hänsyn. För kärlek.

Nu är det dags att vila kropp och knopp igen.

Kram

Bloggblogg

Jag är uppgiven.

Kroppen är svagare än någonsin. Jag känner mig jättesjuk (typiskt ME). Urinvägsinfektion och små små sår börjar blossa upp med infektioner.
Jag motar. Jag vilar. Jag kommer....absolut ingenstans.

Vid min dörr hänger en fin klänning och mitt hår är nyklippt.

Jag har verkligen sett fram emot Sophias bröllop och jag kastar inte in handuken innan det helt kört. Jag vill dit. Jag ska dit.

Så kommer svettattacken och min kamp besegras av svimning.
Sen gråter jag. Det känns som allt tas ifrån en med den här sjukdomen i övertag. Jag brukar inte planera men en inbjudan vill man kunna svara på. Jag tyckte jag var stabil.

Sen kommer den skärande sorgen i att kanske behöva backa ur...sorg och sen skam. Framstå som en velig och ouppfostrad slyngel som inte kan bita ihop för en dag.

Jaja vad är väl en bal på slottet....GHAAAA allt! Jag vill se fina brudparet och jag vill få njuta av att vara människa. Vuxen. Socialiserad. Jag vägrar ge mig i förskott...kom igen nu kroppen. Vila gör vi väl när vi dör?!

Nu är John blund här. Han är välkommen! Godnatt.