Sjukstuga

Jag och Jonas är genomsjuka.
Vet inte när det hände senast.
Iaf inte samtidigt!

Zanna fick sitt firande ändå. Allt är möjligt tack vare en helt otrolig mamma och pappa, Zannas mormor och morfar.

Det var en nöjd tjej.

Pontus skulle ha vart i Dalarna i helgen. Men vi vågade inte riskera att han skulle bli sjuk där uppe.

Han fick iaf gå på disco med klassen. Det var en lycklig son som kom hem och hade dansat tryckare ;)

Jaaa nu ska jag sova igen.

Glöm inte av att kika www.realisten.se för senaste nytt. Godnatt.

Hoppsan sa.

Bondeförbundet (f.d. Centerpartiet) 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Centerpartiet 2013:

"Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik. För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt
ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna. Den ömsesidiga
fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen."

Det är talet 13, eller?

Jag och Jonas är ganska exakt två månader ifrån att uppleva 13 år tillsammans.
13 år.
Vi har bott ihop större delen av den tiden. Så gott som hela tiden.

13 år.

Man hinner komma väldigt nära en människa som man delar sitt liv med under den tiden.

13 år.

Vi delar hus, bil och alla andra matriella tingest i livet.
Vi har barn tillsammans som vi fostrar tillsammans.

13 år.

Det är tiden jag har fått på mig att som individ utvecklas och växa och som enhet älska och övervinna.

På 13 år vet jag att Jonas inte går in i saker opåläst.
Han kan förvisso få busiga ryck men ju oseriösare de är, ju snabbare blåser det över.

Däremot kan han grubbla och studera saker in i oändligheten.
Faktagräva, analysera, räkna, tänka, studera och verkligen sätta sig in i saker.
Det finns gånger det drivit mig till vanvett. Andra gånger har just det vart lösningen på till synes omöjliga hinder.

På 13 år har Jonas vart en lojal och familjeförsörjande make.
Han har hållt hårt i sina jobb. Han har inte riskerat dem i onödan.

Kreativ. Smart. Snabblärd. Kärleksfull. Envis. Snäll.

Men är det något jag inte kan förknippa min man med så är det lättpåverkad.
Han har under sitt vuxna liv ihop med mig aldrig gett vika för den stora massan.
Han gör sina val. Han gör dessa dessutom aktivt.
Visst tar vi upp våra val med varandra men de gånger vi inte samtycker så hittar vi en balans och lösning på saker.

13 år.
I stort sett samma vänskapskrets. Utbyggnad av flickvänner och barn, javisst.
Några nytillkomna javisst.
Men hans vänskapskrets är bevarad. Trots många mil och lång tid mellan besöken.

Jag har under dessa 13 år återfått och "tappat" den närmsta av vänner.
Det handlade om ett förfall när jag blev sjuk och jag är ganska säker på att vi är relativt överens om detta.

Att jag sen blev mer (tveksam till ordval här nu) olik de andra inblandade är inte en fråga om agg (även om jag kan erkänna att pajkastningen var maximal då och där).

Jag och ovan nämnda vän pratar idag även om vi förmodligen vuxit ifrån varandra i processen. Utvecklats, men åt var sitt håll.

Jag har också släppt in en herre i mitt liv som andra från början varnade för.
Vi bröt med varandra i ömsesidig ilska.
Det var kort och intensivt.

Där har Ni mina "förlorade och utbytta människor" i mitt liv. Människor som verkligen påverkade och betytt något under 13 år.

Jag vill med detta trycka på att jag inte ser lätt på vänskap. De som tillkommer på riktigt, är där för att stanna!

Jonas är en av de stabilaste människor jag har och har haft i mitt liv.
Jag tar det inte för givet. Vår väg har vart lång och snårig.
Ett tag ville jag ge upp.
Det ville vi nog båda.
Men här är vi! Tillsammans.

Så mina trogna läsare, är detta bilden av människor som ser lättvinnligt på relationer i livet? Som bara byter ut och går vidare?
Som inte värderar kärlek?
Som destruktivt bryter ner och söndrar?

Vad tycker mina barndomsgrannar om Ni läser? Jag har ju kontakt med många av Er än?
Mina "partypolare" som också är inom kontaktnät?

Nyvunna mer nära vänner, stämmer ovan skrivna med den verklighet Ni upplever?

Trogna internetföljare sen Lunarstorms dagbokstid?

EGENTLIGEN SPELAR DET INGEN ROLL men det är ändå lite roande att få perspektiv!

13 år. Jag älskar Jonas. Det är kanske inte alltid hett och passionerat eller lugnt och fridfullt.
Men det är äkta. På riktigt.

Han är VIKTIG för mig och han är den viktigaste mannen för våra barn.

Jag vet att Jonas ser mig som lika viktig.
Om så inte vore så hade vi följt impulsivitet och kanske viss nån av grupptryck och vi hade gått olika vägar för länge sen.

Det är så jag känner. Det är så jag värderat Jonas i 13 år.
Det är så jag vill känna i 13 år till, ytterligare 13, igen och igen.

Till sista andetaget.

Godnatt.

Facebook - ändrar banan.

Alla jag träffat och mött och känner via den och den.
Nu blev det storstädning med över 400 avslutade Facebookrelationer.

Inte för att jag tyckte illa om en enda av alla dessa...utan för att mitt liv byter bana from idag.

Nu åker energitjuvar ur livet och jag ska fokusera på det jag tror på och mår bra av.
Inget mer sitta och gnälla. Ändra livet och skapa den miljö jag och min familj förtjänar.

Nu blir det sömn. Så enkelt är det med det!

Det vore så....

...idag skulle jag vilja spränga min egen gräns men väljer att låta bli.

Men jag fattar.

Livet.
Det händer så mycket omkring oss hela tiden.
Det är viktigt att leva och vara nöjd med de val man gör.

Om de jag håller av känner sig trygga och nöjda med de val de gör så är jag lycklig för deras skull.

Jag vill att samma sak ska kännas för mig.

Jag känner mig starkare mentalt än på länge.
Kroppen värker och smärtar enormt och tröttheten är obeskrivligt påfrestande, men mitt sinne för att vilja leva är högre än på många år.
Det borde värderas högt.

Idag har jag spenderat timmar i telefon. Jagat försäkringsbolag, ansvariga, fd arbetsgivare, skatteverk mm mm
Jag fick avslag på AFA. Jag fick avslag för att jag var skriven som tjänsteman i pappret. Men det var inte det jag jobbade med.

Nu letar jag alla vägar som går för att se hur den rävsaxen ska kunna öppnas. De pengarna som fattas var månad kommer på sikt bli ett jävligt stort problem och det enda valet blir att stabilisera ekonomin med att flytta trots allt.
Vi kan inte buffra till det som krävs när man har hus. Det är omöjligt. Helt omöjligt.
Jag har inte mer saker i skåpen att rota fram att sälja heller och jag inser att valen börjar bli få.
Därför gör jag en kraftansträngning och ser över mina sista möjligheter.

Jag orkar nämligen inte ens tänka på en flytt.

Nä nu får jag ta tag i huset här. Tröttheten får backa en stund...

Webens möjligheter

Ofta hör man om farorna med WWW.
Men det finns stora fördelar.
För mig som är sängliggande pga sjukdom är sökmöjligheten tacksamt.
Att kunna följa människors liv och att se media.

Det senaste att knyta nya förbindelser. Det är skönt med likasinnade. Nationalismen har många intressanta människor och det är skönt att kunna blotta så mycket man orkar och klarar i taget.
Då är nätet kanon.

Nu är det sömn.
Kram

Det small.

Idag gick jag och barnen fram och tittade när Årets Tibrobo korades.
Som vinnare stod Mats Wilhelmsson och min Mamma Ewa Johansson.
Jag är sjukt stolt och glad över detta!

Det var varmt och mycket folk. Jag hade med mig Liten och hon har förmodligen blivit hemma med oss här nu och därmed testar hon för brinnande livet. För var hund som kom slet hon och skällde och med allt folk och värmen plus att hålla koll på ungar och diverse handväsor och vattenflaskor samtidigt så till sist hände det som inte hänt på en längre tid.

Kroppen började sega ihop. Svetten rann och jag kunde inte orientera mig. Alla ljud small in i huvudet på mig och det kändes som sirap i knäna.

Vi hade gått fram.
Barnen såg att något inte stämde. De fick ta hund och grejer och börja röra sig hemåt. Jag gick så gott det gick och väl hemma var det bara att få av sig kläderna som vid det laget brände på huden.
I med smärtlindring och stänga in sig i sovrummet under kedjor.
ME-krasch.
Bang.
Jag grät en stund.
Pappa ringde när jag var på väg hem och de skulle äta ute ihop. Han undrade vart jag försvann från torget.
Jag fick avböja.
När jag hade lagt på grät jag för att jag inte ens orkar äta när det blir så här.
Jag har inte berättat för barnen att vi missade att käka ute för att jag var så dålig så jag pallade inte att ta oss dit.

De fixade färdiga pannkakor själva och jag la mig och gav upp.
Så ledsen. Arg. Förbannad. Besviken.
Hatar den här förbannade pisshelvetesjävlaskitsjukdomen.

Jonas kom hem från jobbet. Han sliter och sliter.
Vi har haft en lugn kväll och barnen har vart goa.

Imorgon ska jag riva biljetter en sväng nere på vintergatan. Men jag får åka hem sen. Jag vet vad kraschen idag innebär.
Men att filmer inte visas pga personalbrist funkar inte nu när det rullar på så fint där nere.

Det blir aktiv vila och kapsling i övrigt.
På Lördag är det min premiär i huvudstaden. Då ska jag gå i ledet för våra blågula band.

Hoppas alla har det fint.
Godnatt.