Bloggblogg

Jag är uppgiven.

Kroppen är svagare än någonsin. Jag känner mig jättesjuk (typiskt ME). Urinvägsinfektion och små små sår börjar blossa upp med infektioner.
Jag motar. Jag vilar. Jag kommer....absolut ingenstans.

Vid min dörr hänger en fin klänning och mitt hår är nyklippt.

Jag har verkligen sett fram emot Sophias bröllop och jag kastar inte in handuken innan det helt kört. Jag vill dit. Jag ska dit.

Så kommer svettattacken och min kamp besegras av svimning.
Sen gråter jag. Det känns som allt tas ifrån en med den här sjukdomen i övertag. Jag brukar inte planera men en inbjudan vill man kunna svara på. Jag tyckte jag var stabil.

Sen kommer den skärande sorgen i att kanske behöva backa ur...sorg och sen skam. Framstå som en velig och ouppfostrad slyngel som inte kan bita ihop för en dag.

Jaja vad är väl en bal på slottet....GHAAAA allt! Jag vill se fina brudparet och jag vill få njuta av att vara människa. Vuxen. Socialiserad. Jag vägrar ge mig i förskott...kom igen nu kroppen. Vila gör vi väl när vi dör?!

Nu är John blund här. Han är välkommen! Godnatt.