Koma

Ja. Idag satte ett bakslag in och jag har legat i sömnkoma i nästan ett dygn. Det är otäckt när det blir så och trots att jag numera vet vad det beror på så finns det saker som skrämmer med det.

En sak är att kroppens naturliga överlevnadsinstinkter och reaktioner slutar fungera. Jag upplever inte hunger och törst. Jag är inte medvetet i behov av att gå på toa (därför gör jag det minsta lilla jag vaknar till). Sväljreflexen är liksom bedövad. Kroppen dryper ofta av svett. Värken skjuter i topp.

Men det absolut värsta är att jag tappar minnet. Jag vet inte vad jag har sagt. Vad jag har svarat på. Jag ser ingen skillnad på ev drömmar och verklighet. Kroppen stänger av.

Dessa bakslag kommer när pacingen uteblivit och brända energigränser fortsätter att missbrukas. Alla första tecken har ignorerats.
Jag kan mina initialtecken. Yrsel. Sömnbrist. Skelettvärk. Mjölksyra. Förvirring. Stress. Skyhög puls. Andas i bröstet.

Man trycker sig förbi dom allihop. Tänker att det går ett litet tag till.
Men så säger kroppen nej. Nej du går inte upp. Du offrar inte energi för matintag. Du orkar inte vända dig om. Hjärnan nålar fast mig i liggande läge i tystnadsrummet. Med 5 kilo kedjor över mig.
24 timmar tog det denna gången innan jag blev friad att äta. Nu nålad igen. Mitt liv ser ut så här. Skolavslutning. Barnkalas. Midaommar. Det räckte inte till. Och jag betalar mitt pris.

Jag saknar inte mycket i min bubbla. Men jag saknar att träna för Annifrid. Jag önskar verkligen att forskare kommer fram till en lösning för våra svaga muskler. En lösning där hjärnan åter styr den biten på rätt sätt.

Mem jag tänker inte ge mig. Jag aka bara låta detta bakslaget trilla vidare.
Tjipp