Det small.

Idag gick jag och barnen fram och tittade när Årets Tibrobo korades.
Som vinnare stod Mats Wilhelmsson och min Mamma Ewa Johansson.
Jag är sjukt stolt och glad över detta!

Det var varmt och mycket folk. Jag hade med mig Liten och hon har förmodligen blivit hemma med oss här nu och därmed testar hon för brinnande livet. För var hund som kom slet hon och skällde och med allt folk och värmen plus att hålla koll på ungar och diverse handväsor och vattenflaskor samtidigt så till sist hände det som inte hänt på en längre tid.

Kroppen började sega ihop. Svetten rann och jag kunde inte orientera mig. Alla ljud small in i huvudet på mig och det kändes som sirap i knäna.

Vi hade gått fram.
Barnen såg att något inte stämde. De fick ta hund och grejer och börja röra sig hemåt. Jag gick så gott det gick och väl hemma var det bara att få av sig kläderna som vid det laget brände på huden.
I med smärtlindring och stänga in sig i sovrummet under kedjor.
ME-krasch.
Bang.
Jag grät en stund.
Pappa ringde när jag var på väg hem och de skulle äta ute ihop. Han undrade vart jag försvann från torget.
Jag fick avböja.
När jag hade lagt på grät jag för att jag inte ens orkar äta när det blir så här.
Jag har inte berättat för barnen att vi missade att käka ute för att jag var så dålig så jag pallade inte att ta oss dit.

De fixade färdiga pannkakor själva och jag la mig och gav upp.
Så ledsen. Arg. Förbannad. Besviken.
Hatar den här förbannade pisshelvetesjävlaskitsjukdomen.

Jonas kom hem från jobbet. Han sliter och sliter.
Vi har haft en lugn kväll och barnen har vart goa.

Imorgon ska jag riva biljetter en sväng nere på vintergatan. Men jag får åka hem sen. Jag vet vad kraschen idag innebär.
Men att filmer inte visas pga personalbrist funkar inte nu när det rullar på så fint där nere.

Det blir aktiv vila och kapsling i övrigt.
På Lördag är det min premiär i huvudstaden. Då ska jag gå i ledet för våra blågula band.

Hoppas alla har det fint.
Godnatt.