Jag vet inte.

Det trycker inom mig. Som om något verkligen behöver ut.

Jag vet inte vad dock.

Det har också hänt något det senaste. Minnen har börjat återvända.
Både från barndom och annat.
En del saker fattar jag inte vart det har vart. Hur har det kunnat sitta dolt. Varför har det gjort det.

Kroppen har bevisligen valt sina områden att nära. Jag kan inte riktigt trivas med att minnen kastas fram och vill bearbetas sådär hux flux.
Inte ens om vissa är rena glädjeminnen.

Jag saknar livet. Mitt liv. Ellen.
Att få vara en del av något större på en arbetsmarknad. Att få känna sig betydelsefull utanför familjen.

Jag får väl förtydliga här. Jag älskar livet med barnen och Jonas. Det handlar inte alls om det.
Värdet att få ha något eget fattas mig i vardagen.
Jonas återgår till jobb imorgon. Barnen till skola på fredag.
Själv ska jag utföra...pacing.
Ligga stilla och acceptera all energi jag ligger back efter en underbar sommar.
Jag har iaf haft det. En underbar sommar.

Nu när semestrar tar slut hoppas jag att AFA fattar ett beslut till min fördel.
Jag är overkligt trött på att inte ekonomin går ihop trots att jag räknar och räknar.
Alltid händer något man inte kan räkna med. Dessutom är jag för mesig för att svara barnen att det inga pengar finns..igen och igen.
Ingen av dem kräver ju guldskor eller oslipade diamantänder.

Faktum är att deras krav är ovanligt låga. Inga nya mobiler för tusentals kronor, begagnade cyklar, en aktivitet var, rea-kläder eller secondhand, inga hysteriska barnkammare. En stationär dator finns att tillgå. En tjock-TV uppe. Ett x-box.
Som sagt...inga överköpare. Det fina är att dom accepterar det. De är glada när de får något och vet att det inte går att springa och handla bara för att man vill. För att andra har.
Dessutom skulle vi aldrig neka dem något som det finns behov av. Självfallet är barnen hela, rena och har kläder som passar och klarar rådande väder. Självfallet har de alltid mat och tak över huvudet.
Det är liksom inte offer-svält-fattigdom vi pratar om. Men det är inte heller så att det går runt utan eftertanke och alldeles för ofta med lite hjälp.
Hjälp jag är tacksam för att vi har.

Men skam den som ger sig. Tog vi oss igenom arbetslöshet och huskaos ska vi balansera den här situationen med. Vi ska bara få in rutinen som behöver sättas efter det att jag fick permanent ersättning och därmed sänkted ytterligare tusenlappar. Sen jag blev sjuk är jag sänkt närmare 10000 i månaden. Det är kanske inte så konstigt att det märks av i helhet.

Oj oj vilket trist inlägg detta blev då. Brist på pengar är ju inte direkt ovanligt eller för all del uppmuntrande.

Jag ska sova nu. Sex dygn med antibiotika och sex dygn med hysteriskt illamående. Fyra kvar.

Tur jag kan hälla ur mig lite här ibland. Sömnen blir mer givande om hjärnan slipper spinna på allt rörigt hela tiden.

Hoppas alla mina läsare har det gott. Ni är värda det!

Nattis