Naket, utlämnande, ärligt, öppet

Bloggen du just ska läsa i liknar nog inte många andra bloggar vill jag intala mig. Här är det en blandning av sött, surt, salt och beskt. Vi är fyra i min familj, fyra högst omaka individer som bakat den godaste kaka som finns, med några av de äckligaste ingredienser du kan tänka.
Ledord: ADHD, aspergers syndrom, ODD, ryggfraktur, diskbråck, kotkompressioner, ME, Fibromyalgi, Utmattningssyndrom, Husrenoveringskaos. Men också kärlek, ömhet, omtanke, respekt, mys, närhet, öppenhet, hjälpsamhet, ärlighet, förlåtande, förståelse.

Vi har livsviljan få ens skulle orka tänka på i ett så komplext läge! Och jag är förbannat stolt över min fina familj!

Varmt välkommen ska du känna dig!

torsdag 29 december 2011

Jag får liksom ingen ordning på allt.

Nu har det börjat gå upp för mig att jag ska ha ett möte om min framtid om 14 dagar, mötet ska ske med en nysatt diagnos som knappt är erkänd i svenska läkarkåren och med en läkare som inget kan om den eller ens förstår mig när jag pratar, tror jag iaf, jag förstår inte henne iaf.

När B slutade i Tibro sa hon att jag fick ringa om jag fick panik eller problem, jag har väl inte velat jaga henne men idag bestämde jag mig för att ändå ringa Karlsborg och be att få möjligheten att överlägga med henne, eventuellt (om jag blir lovad att hon tar sig an mig personligen) så byter jag också över till Karlsborgs VC för att känna mig tryggare.

Jag känner mig så dimmig i hjärnan att jag vet inte längre själv vad som vore bäst för mig, det ger såklart ytterligare en triggning till ångest och den berömda spiralen är igång igen.

Jag orkar i ärlighetens namn inte ens skriva just nu, jag hittar verkligen inga ord...något som känns förvirrande för min hjärna som gärna skapar. Därmed avslutar jag detta inlägg...

söndag 18 december 2011

Ja jisses vilken aktiv blogg detta blivit...not.

Nej jag har liksom inte riktigt samma ork som förr, krafterna sinar snabbt och de gånger dom inte gör det så vill jag helst göra saker jag saknar.

Igår var jag på revyn, älskar det stället men kan bli trött på att saker förväntas lösa sig självt, bortsett från en handfull människor, alltid desamma, som sliter och pusslar ihop saker och ting. Eloge för det iaf!

Emma var hos oss igår, likväl som Samuel och Joanna och Jens och Arwen en stund. Det var trevligt som attan men vi kom sent (tidigt?) i säng och det betalade sig väl en aning idag men jag hade ju förmånen att ligga jag...tur man har så fin make som man har <3.
Många hysteriska (en del kanske övertrötta) skratt blev det iaf...o det läker kroppen :-)

I veckan ska jag fördela mina krafter väl, det ska städas och slutföras lite mat inför jul (mamma har dock ordnat en hel del så jag känner faktiskt ingen panik över detta). Fick just tipset att ta regelbundna raster, precis som på ett jobb, dock med regeln att rasterna ska vara längre och tätare. Låter faktiskt rätt smart.

För övrigt fungerar Tibro som vanligt och hur mycket (eller lite) man än vill dölja saker så fungerar det inte...;-) Jag kanske skriver ett uppretande åsiktsinlägg om den saken en annan dag :-D

Nu ska jag städa rent hos djuren och sen ska Jonas o jag krypa ner o se på nått ihop <3

Ha det gott mina vänner!

tisdag 6 december 2011

Så var det då dags.

Ja men man kan ju tro att jag syftar på den förbannade snön, det skulle jag mycket väl kunna göra för jag hatar den. Det har inte alltid vart så men de två vargavintrar som passerat har inte försvunnit ur mitt minne så jo jag hatar snön.

Man skulle också kunna tro att jag syftar på vinterdäcksbytet. Det har också blivit av, finfina michelin northen ice med dubb hittade jag på Euromasters lagerutförsäljning....för 595 kr styck...

Men inte heller syftar jag på det.

Jag skulle också kunna mena min 100:e bihåleinflammation som jag äter penicillin för, eller varför inte läkarbesöket som Gud glömde när jag skulle förlänga min sjukskrivning hos en läkare som inte bara har noll kunskap om ME/CFS utan som inte heller fattar ett ord av det jag säger.

Men nej, inte ens det syftar rubriken på.

Rubriken syftar inte heller på att soffan bytt skepnad genom tygbytet jag nyss gjorde...
...inte heller städningen av toaletter jag utförde igår, även om det var mer än lovligt dags.

Nä jag syftar självfallet på mina akuta tandläkarbesök som aldrig slår fel i närheten av högtider. Nu hade jag ändå vart där i November så jävla dunderredig som jag var. Alla som känner mig fattar vad jag menar, ni som inte känner mig behöver typ 2 ord...PANIK och SKRÄCK.

Jag har visserligen haft lite småont sen jag lagade de planerade tänderna, jag har känt en pulserande smärta mot bihålan till men iom bihåleinflammationen samt att jag faktiskt brukar få fake-tandvärk med min fibromyalgi, så avvaktade jag.

Idag insåg jag väl att ska det inte spenderas julafton på en akuttandläkares mottagning i typ Norrland, ja då får jag väl gå o kolla status då.

Jag grälade lite på tandläkaren om att det är så typiskt när jag väl bokar o lagar mina tänder. Han var förbryllad och kollade röntgen och höjdfel i munnen. Vi kom överens om att börja med att slipa ner bettet och se om det kunde avhjälpa.
Jag blev så glad över att slippa höra ordet "rotfylla" så jag tackade i glädjerop ja. Så la han slipen mot min 2:7 och jag kände hur varenda led i kroppen ville gå av, sparkar i panik, vrålar och slår.
Nej nej, den gubben gick minsann inte.
Tandläkaren såg ut som ett skräckslaget frågetecken och beslutade att det felas någonstans men inte i 2:7.
Han gjorde en, för mig, ny test. Han tog kylspray och testade på var tand.
2:6 ok
2:7 ont
2:8 AAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!

Ok hmmm. Fan det VAR inte den tanden vi lagade i November.
Ja så kom det berömda panikbeskedet, kapa nerver, rensa kanaler, rotfyllning....

Tårar, svimma, gråta, skrika och slutligen hota...bedövningen ska verka annars....
Bedövningen satt som ett smäck.
När han borrat upp kanalerna hör jag först två stoppliknande ljud i sugen , sen assistentens "shit" och tandläkarens "ops".
Nu är det kört hann jag tänka....det blir väl utdragning på plats...

Men det visade sig, efter en lång tids rensning och spolande och rensugningar, att det hade vart sånt tryck i den jävla tanden att det hade kommit farandes ur med ett "Splach"...eller till och med flera.

Jag överlevde, men jisses vad energi det tog...allt för mycket alldeles för nära jul.

söndag 27 november 2011

Jag vänder mig själv ut och in.

Jag har alltid vart infektionsbenägen och haft eksem. Jag hade halsflusser som barn lunginflammationer och urinvägsinfektioner som andra hade höstsnuva.
Mina graviditeter har vart smärtsamma, mina leder har alltid vart lättskadade.

Så kom perioden då skuldran började bråka och sen värken som började flyttades runt som en lånebok som är attraktivast på marknaden.

Jag har sprungit hos så mycket läkare, så många funderingar, så komplexa symptom, så rörig familjesituation.
Min journal liknar förmodligen Svea rikes lagbok i tjocklek och de diagnoser som vart på tal är nog likamånga som årets dagar.

Så jag har liksom inte kunnat ta till mig allt. Jag har tackat ja till mediciner man förespråkat, slutat med dom likväl, ätit mediciner mot biverkningar och mediciner mot biverkningarnas biverkningar.
Jag har gått på kognetiva kurser, jag har gått stresshantering, jag blev utförsäkrad och genomförde ett 3-månaders pass på AURA.
Jag har gråtit och hånat och skrattat och svurit.

Hela tiden har jag vart så trött och tröttare blev jag.

Jag föll ihop. Både fysiskt och mentalt och jag blev till största delen sängbunden. Jag låg och låg, världen snurrade runt mig och jag förlorade greppet.
Jag förlorade min närmsta vän. Jag förlorade henne för hon tyckte hon försökte och hon orkade inte vänta mer...efter 6 månader gav hon upp.
Jag kan inte klandra det för jag minns inte mycket av mig själv. Men jag kan heller inte klandra mig, för jag vet idag att jag är sjuk, då var det om möjligt än värre.

Jag kom iväg till Gottfrieskliniken i Göteborg där jag till slut fått mina diagnoser färdigställda. Jag har ME/CFS (googla för mer allmän information) samt fibromyalgi.

Jag tackade för mina diagnoser och jag for hem. De senaste dagarna börjar jag sakta förstå, detta är kroniskt, än så länge obotligt och det kan försämras.
Det kräver en del av mig och min omgivning. Förståelse för både smärtor och den trötthet som är och inte minst de anfall som attackerar mig av bägge delar.

Blanda det med resten av ingredienserna i mitt liv, maken med sin adhd och påföljande utmattning/depression, dottern med sin asperger oh självfallet de normala svårigheterna utvecklingen i livet medför, sen har vi sonen, det lilla energiknippet som också behöver få sin del.

Jag vet att jag inte ska pressa mig, men hur ska vi kunna fortgå allihop som en enhet utan att alla av oss faktiskt gör sitt yttersta i att försöka klara av det man kan kontra att faktiskt acceptera läget.

Vi är en dysfunktionell familj och våra komponenter är långt ifrån lämpliga att blanda, men i samma läge kan vi inte leva utan varandra, det är väl kärlekens magi?

Jag har haft sorg inombords i dagarna, jag funderar på hur det blir med framtid, jobb, ork och med barnen som har mamma som är så trött.
Jag har också haft sorg för så stora delar känns bortglömda i mig, jag minns inte mycket från barnen var små om inte kort finns med som hjälp, jag har svårt med dagar och datum och jag tappar både ord och fysisk kapacitet fortare än jag är van.

Smärtan är maxad i nuläge, det är väl dels vädret, dels att den här veckan har haft så mycket aktiviteter i innehåll...
Jag har vart ute med maken och barnen idag på julskyltning, det var fint. Barnen har tillverkat sina egna glas-smycken och vi tog kort med tomten och fikade på Syster yster.

I går var det dansuppvisning med Zanna och det tog i stort sett hela dagen.
Lite adventskänsla har vi fått till iaf med...

Vi ger inte upp här och jag vill med denna blogg be mina kvarvarande få vänner att inte ge upp, så även familj såklart. Jag orkar inte riktigt med just nu igen, jag är trött, telefonen känns jobbig och jag bokar in få men välbetydande träffar för att orka.
Jag är inte oförskämd, jag är funktionshindrad i mitt kaos, jag bryr mig innerligt men kan inte plocka fram det utan att krascha. Jag vill inte förlora någon mer så jag ber om förståelse.

Nu tar jag kväll. *kram*

__________________________________________

Pontus finns med på 4 kort från glasblåseriet på denna länk: http://www.tibro.se/Startsidans-nyheter/Julstamning-i-Tibro-och-pa-Ruder-den-28-november1/

__________________________________________


Zanna inför sitt framträdande iförd ett av kvällens 5 ombyten ;-)


Pontus och Zanna så stolta över sina glassmycken som dom själva tillverkat!


Zannas glaskula!


Pontus glasamulett!

måndag 21 november 2011

Om och om igen ger du mig en tro på kärleken...

Som en port som har öppnats på glänt
Släpper genom ljus som gryningen tänt
Så ser mina ögon en värld
Så börjar tanken sin färd
Som att vakna upp ur en evighets sömn
Stå mitt i livet och behålla sin dröm
Så växer en känsla i mig
Jag vet jag får den av dig
För du väcker nånting inom mig

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Som att se när is blir till vågor på sjön
Att hitta blommor som har växt under snön
Förflyttar jag berg med min tro
Att det som spiras ska gro
Över vida vatten finns en bro

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Du låter längtan födas, ännu en gång i mitt liv
Och du vände var sten där det finns något gömt
Gör verklighet av det jag bara drömt

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen
Så älskar jag dig om och om igen 



________________________________________________


Tänk efter 11 år att man plötsligt bara kan få det där lilla pirret igen och bli sådär lite nykär...o det mitt i mörkret.
I söndags hade sonen innebandyträning och efter det åkte vi till Skövde för Jonas spelade bordtennis på Arena.


Det var så enormt kul att få sitta o kika på min skönhet och jag var så stolt så jag nästan sprack när jag satt där o kikade på hur Jonas kämpade och det kändes som hans bord var det enda som fanns i hela lokalen (trots att det var ca 25 bord).
Åh sen dess har det suttit i, hjärtat svämmar över i mig och hela jag är varm bara vid tanken av honom. Hatar när han jobbar och bara längtar <3


Annars gnisslar bakbromsarna på peggan och vi har inga vinterdäck...men det får väl lösas :-)


På Tisdag blir det bio med Nillan, efterlängtad film med, del ett av Breaking dawn. Vi går i Tibro såklart!


Pontus är så enormt stolt över sin träning och han har fått riktig klubba o lagenliga skyddsglasögon (som han däremot inte gillar MEN säkerhet först).
Zanna hon dansar på och har stor uppvisning på Lördag på vintergatans scen. 2 utsålda föreställningar minsann :-)
Det är nästan 300 pers det.
Nä nu orkar inte kroppen med att sitta här mer.

Älskar fina vänner <3
Älskar mina bröder och brorsbarn <3
Älskar Mamma & Pappa

Älskar härliga ungar o mina djur <3


Brinner i kroppen för min älskade man <3














onsdag 16 november 2011

Saknar ni mig?

Det tror jag iofs inte. Men jag har inte bloggat på ett bra tag.
Just nu är jag sjuk, kraftigt virus med blåsor i halsen. Pontus har krupp och ont i halsen.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen.
Sally lämnade ett tomrum som gjorde att Bella började matvägra, trots att dom aldrig satt i samm bur.
Sen när Anders blev dålig beslutade vi att skaffa en liten symbolisk kämpe att rå om. Brunte, ett marsvin som är lika mjuk och fin som Anders själv.

Revyn har börjat kicka igång men jag har vart lam med skrivadet i år, det blev en entrélåt iaf.

Över lag fattas det energi och jag känner mig allmänt dränerad och asocial. Det behöver inte vara en dålig sak så länge jag kan välja, men det kräver en hel del förståelse hos nära och kära.

Jonas jobbar och sliter. Han har bjudit ut mig på julbord med hans arbetskamrater och jag är faktiskt lite nervös över detta, men ser fram emot lite kvalitétstid.

Katterna växer och frodas, alla tre. Dom härjar just nu en del så inte mycket får vara helt i fönster mm, blir kul med advent och senare julgran hahahaha.

Bella bus har hoppat upp i soffan

Triss i skönhet.

Nytillskottet Brunte!

Vi vilar gärna tillsammans!

Bus i nya tunneln.

Linslus.

Det har vart Halloween, vi gjorde minipumpor i år!

Lös så fint så!

Min lillebror skulle på maskerad, han fick bli makead av mig.

Barnen gick ut på Trick and Treat

Djävulens fru och döden.

Min fina dotter på väg till ett disco!


Världens finaste grabb!

Världens gulligaste syskonpar springer stafett med oss i revyn!


Nu orkar jag inte sitta här mer, kan knappt svälja! P&K


tisdag 11 oktober 2011

Du sänker min puls.

Du kom in till mig och vann mitt hjärta, sänkte min puls och gav mig ro.
Men nu är det dags för mig att låta dig vila, från magen som bråkar och ögon som såsar.

Mammas lilla Sally <3

måndag 10 oktober 2011

För dig.

Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig 


Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig

Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig







Lars Winnerbäck. 


När man verkligen älskar någon är det nog så här....om man nu kan beskriva det i ord alls.



söndag 9 oktober 2011

"När jag tror jag vet, går jag bet..."

Det har vart en ovanligt tung helg på många plan.
Zanna började visserligen hos en ny avlastningsfamilj och det var väl det enda som var riktigt positivt.

Innan lunch hade passerat i Fredags så hade ett relativt soligt sinne förvridits till tomhet och mörker av ett endaste litet ord. Cancer.

Förbannades helvetes jävla skitsjukdom som bara kliver in i folks ovetande liv och vänder upp och ner på människors tillvaro, sätter liksom saker på sin spets. Den medför oro, ovisshet, ängslan, ångest, ilska och hjälplöshet.
Fel människa även denna gången såklart. Lämna genast Hans kropp du äckliga, förvridna och förstörande helveteskap!

Helgen har ju haft sin maka gång ändå, det måste den ju ha, men en ständig tomhet och hjälplöshet har hela tiden funnits i bakgrunden.
Träffade Emma igår hos mina föräldrar, hon fick väl höra på typ hela min ältning och process över lag, med pengar, livet, hus, ungar, diagnoser, framtidsutsikter och gud vet vad.
Som den vän hon är lyssnade hon på ett sätt jag behövde igår och jag fick tömma lite av allt som kokar i mig. Jag vill gråta, är trött, har ont och är orkeslös.

I morgon lär det väl inte bli bättre precis. Sally har vart dålig i sin mage i över en vecka, ögonen rinner och hon är tidvis ganska apatisk. Misstänker vad vetrinären kommer säga den här gången och hur ont det än gör i mig så kan jag inte vara egoist mer nu. Jag får trösta mig med att hon fått riktigt fin uppmärksamhet och massor av kärlek hos oss under den lilla tid hon vart här.

Jag orkar faktiskt inte blogga mer just nu, jag känner mig mest som en sluten mussla och orkar inte vidga dom perspektiven just nu.

Tänker på Er mina vänner, både Ni som är drabbade nu men även Emma som är en fin och mycket tolerant vän.
Ni är guld, allihop.

torsdag 29 september 2011

The winner takes it all....

...
Jag säger då det, jag var anledningen till ondo, till att konflikter och surrande lögner existerade i den lyckliga bubblan. Men ack ack, nu finns jag inte kvar att skylla på...någon annan får ta smällen och roten, ja den är kvar där den alltid ha varit.

Vinnaren står kvar.

________________________________

Ja det var en parantes det. Jag ska inte bli långrandig då jag åkte på att besöka tandis idag och då hade en fraktur i en tandjävel...en fraktur liksom...det blev till att lappa den och hoppas på att den håller.
Skulle träffat Emma idag men jag mår i vanlig ordning pyton efter tandis så det fick ställas in...jag hatar att ställa in.

Mycket annat bubblar i skallen på mig, det ena mer pinsamt än det andra hahaha, men men så kan det vara....
Nej jag får lägga mig igen, jag mår illa.

måndag 12 september 2011

Mitt 100 inlägg....

...och inte blir det att fira det med jubel, pompa och ståt inte.

Det blir nog mest ett gnällinlägg, eller jag väljer att se det som ett funderingsinlägg.

Jag kom precis från ett föräldramöte, som handlade om nya skollagar, skolansvar vs föräldraansvar, om en kommande skolutflykt....
Sen handlade det om att klassen har attitydsproblem.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är alltjämt tacksam för att en av de vuxna karlarna öppnade munnen, ifrågasatte och vill ha krav, dialog och nolltolerans. För man kanske inte slåss ensam trots allt.

Fula ord, miner och uppkäftighet mot både vuxna och barn av både töser och pojkar är tydligen mer vardag än undantag...hur kan det bli så med en bunt av 9-åringar.
Visst finns det regler och dom har belöningssystem...men som också en annan förälder påpekade, var är dialogen, var är bestraffningen, var är dom vuxna som ska sätta ner foten?
Sen kan man ju inte låta bli att undra varför inte den andra 3:an har samma problem....ledarskap, sociala skillnader, bristande föräldrauppfostran???

På vägen ut sa en annan mamma till mig att man får räkna med detta, det är liksom bara så. Jag fann mig för dåligt, men medan jag handlade mjölk på väg hem så kom jag på att jag var LAM!
Klart att yngre syskon lär sig av äldre, i deras hem var ord som bög och fitta vardag och deras yngre tog efter och det var bara så...fast nu senare kom det över mig, varför är det ok att dom stora använder vokabuläret från början...än mindre att man tolererar det hos de mindre.
Hon tyckte man ska lära sin barn att slå tillbaka. Tro mig, jag har velat att Zanna ska göra det, jag har önskat att hon ska få igång sin självbevarelsedrift och slå för sitt egna jag. Men vad hjälper det på sikt? Ytterligare ett barn har fått stryk och båda har lämnat konflikten som stora förlorare.
Nej, jag står fast vid att det är nolltolerans på dessa saker. Ju mindre det accepteras, ju mindre ger vi det utrymme att eskalera.

Det bästa i en värld av idealism vore att man kunde kommunicera med de inblandades föräldrar. Här kom en diskussion igång, för jag är en av dom som nu vart med om att ha ett utsatt barn under några omgångar.
Alla föräldrar vill inte kommunicera, tro mig, jag har försökt och jag har fått bemötanden som har vart på så låga nivåer så att attitydsproblemen skulle förmodligen ha haft samtliga vetenskapliga förklaringar i en och samma individ om man målade fan på väggen.
Lösningen då får vara som en annan förälder sa att lärare sammankallar till gemensamt möte inklusive barn. Men det numera regelrätta och vanemässiga svaret verkar vara tid, pengar, resursmöjligheter.

Mitt tålamod börjar sina och var muskel i min trötta kropp börjar ladda för ett mindre krig. Ska vi bara stå och titta på då? När ungar disrespekterar varandra, tar över vuxenkommandot och styr hela skutan med vild och ursinnigt, vansinnig anarki?
Kanske ska vi bygga en Octagon bur och låta dom slåss för sin överlevnad med tillhygge inkluderat så blir det självsanering????
Vad fan händer om vuxna individer inte kan sätta ner fötterna på den jord vi ännu har och slå i handbromsen, ta kommandot över vattenplaningen och visa vart skåpet ska stå.

Jag är tyngd, mörkrädd, förbannad men också ledsen, förtvivlad och rådlös...barnen är vår framtid, vi måste ge dom den guidning som krävs...det får aldrig glömmas.

Jag återkommer när jag samlat ork och kraft, detta tog musten ur mig tyvärr....

torsdag 8 september 2011

Rörigt likt en plockbuffé!

Vardagen har anlänt, ja den är här och den tog sats på en språngbräda för att liksom explodera och spränga bort ett lugnare tempo.

Jag har börjat om med mina b12-injektioner, eftersom jag hade slarvat under semestern så fick jag börja om med boost, 10 injektioner på 3 veckor...tjohopp.

Pontus har börjat skolan. Han trivs bra men är väldigt gapig och förmodligen också tröttare än han vill erkänna.
Zanna vandrade upp till tredje klass och bytte över till stora skolgården. Hon har redan fått smäll en gång.
Förra terminen pausade jag allt vad strid hette med skolverksamheten. Vi gjorde med hab en ny planering för ytterligare struktur hemma och jag jobbade aktivt med att installera den här hemma istället. Jag behövde en paus från evk och allt vad det innebär.

Här om dagen berättade dock Zanna att hon hade fått smäll igen, ett slag och en spark för att vara mer precis. Jag har inte hört ett skit om detta från skolans håll även om Zanna själv säger att hon har pratat med ena läraren.
Jag åkte till hab och skulle prata med psykolog och sjukgymnast inför Zannas kommande djurterapi. Vi halkade (av självklara anledningar) in på Zannas skolgång och jag överdriver inte om jag säger att hab är djupt oroade över Zannas framtid.

Dom anser också att det är dags för en anmälan på skolan, att Zanna behöver få göra ett BECK-test för att utröna hur hon egentligen mår och psykologen erbjöd sig att göra detta innan LSS-stormöte som infinner sig i November.

Jag kontaktade sedan under eftermiddagen en av Zannas klassföreståndare, jag bad om en evk innan stormötet vilket ordnandes och jag förklarade krasst att jag förra året inte ens orkade kommunicera med skolvärlden utan istället skyddade Zanna med fulla medel här hemifrån.
Dom hade uppfattat det som att jag tyckte att allt var bra?!

Gick igår också igenom samtliga protokoll från skolans alla möten och blev mörkrädd över de förslagna åtgärderna kontra vad som verkligen uppfyllts i praktiken!
Detta kommer jag också trycka på under nästa evk.

För övrigt sover vi numera på tempur, något som min rygg tycks älska, den samarbetar mycket mer under morgonen och jag skulle önska att alla som lider av fibromyalgi med tillhörande ryggskelettskador kunde få råd med en sådan madrass.

Jag har börjat samla studenter från 1999 Lövängsskolan på facebook, planen är att få till en återträff innan årets slut.

Nästa Lördag vankas det bröllop och det ser jag fram emot. I Oktober blir det ett 35-årskalas som jag också ser fram emot!

Jonas jobbar igen och det går bra. Semester är skönt men han trivs bäst med rutin. Huset har det börja rulla på med så sakterligen igen...mest pill och plock kvar, det är tidsödande nog men en sak i taget.

Tja det var väl en uppdatering i sumering om min tillvaro, det är lite småkaos igen och därmed är jag tröttare än vanligt...men vi lever, andas och älskar :-D

måndag 29 augusti 2011

Hur ser du på dina husdjur?

Nu kommer det ett sånt inlägg igen, ett som säkerligen kan provocera människor utan att det egentligen är meningen.
Men faktum är att den senaste tiden börjar jag fan undra hur människor ser på sina husdjur.
Ser Ni dom som en ägodel, ett uppvisningsobjekt, en leksak eller en indvid och familjemedlem.

FÖRST OCH FRÄMST: Man skaffar inte fler djur än man har råd med och hinner med och man köper inte ett djur för barn vill ha och sen när dom tröttnar bryr sig ingen. Det är vuxenansvar att hålla djuren vid välmående hälsa. Barnen kan få tro annat så länge djuret inte görs illa MEN en vuxen ska alltid ha ansvar.

Nu tror folk att jag blivit knäpp kanske men det har jag inte, jag har bara tröttnat.

Djur kräver renhållning, färskt vatten, ordentlig kost, rätt utrustning, omsorg, kärlek, närhet, logik, uppfostran. Samma ras av ett djur kan ha olika temprament, intressen, framhållning, behov mm.
Djuren är individer.

Jag har (som förmodligen inte en enda läsare kunnat missa) skaffat 2 kaniner. Bella som är bebis är trotsig, energisprudlande, allätare, hängiven, nyfiken och busig. Igår när vi gick ut på gärdet skuttade hon hem igen, in på gården och vidare in, fram till sin bur.
Sally som inte vart i min ägo sen bebis är tillbakadragen, revirstänkande, rumsren, rädd och äter helst lösviktspellets, hö i mängder samt gurka och lite knäcka, något blad maskros, skalad morot och morotsblast...gnagarblandningar häller hon mest ut, gnagarstänger rör hon inte och ställer jag in hennes gamla porslinskål pissar hon i den.

Det kommer snart två busfrön till hit, 2 katter. Inför deras ankomst har vi tänkt till och planerat lite, dom ska få vara inne. Det är för mig obegripligt att man ens funderar släppa ut djur fritt i klimatet som råder i detta område...man gör inte det om det inte är säkert för djuren, man släpper heller inte ut djur intill stora gator, till exempel mariestadsvägen, fredsgatan, storgatan mm mm mm.
Våra katter blir alltså innekatter. Dom kommer få sina egna bäddar och utrymmen och klösbrädor och träd, sen kan man bara hoppas att något passar dom i smaken. Leksaker finns också...och två barn som längtar. Dom får man bromsa, men också lära dom att ta ett ansvar, katterna är nämligen "deras".

Om man har utedjur som går fritt anser jag att man har ett stort ansvar att se till dom om man flyttar runt. Flyttar man djur rätt tätt kan dom irra bort sig och man bör överväga att hålla bättre koll i början.

Att försäkra sitt djur är en mycket bra idé, vetrinärvård är dyra saker och mediciner är inte gratis.

Kaninerna har kommit att bli mina stora kärlekar, dom ger mig en inre frid och viljan att sätta mig still en stund och njuta.

I min värld är djur familjemedlemmar som också ska ha fullvärdig tillsyn i familjen, jag skulle bara önska att alla kände det samma.

Det var dagens tankar faktiskt!


söndag 28 augusti 2011

Den häringa datorn får inte mycket tid :-)

Jag har väl mentalt sakta tagit mig tillbaka lite, för jag känner inte så stort behov av varesig facebook eller mailer eller andra sidor heller.

Kaninerna är en anledning till nerstresset. Ja jag sa kaninerna, inte kaninen.
Jag ville Sally så himla väl så jag hämtade upp en 12 veckor ung dam från MiniZoo (dom hade ett litet överskott nämligen!)
Den lilla tjejen fick namnet Bella och hon är en blandning av löwen / fransk vädur.
Dck är hon en bitsk och hetlevrad bebis och Sally är så skygg...så Sally blev inte alls så glad som jag hade önskat henne.

Men i det här huset sätter vi inte bara in djur och skiter i dom, alternativt ger bort dom eller kastar ut dom så just nu bor Sally på sin älskade nerevåning som hon förderar och Bella den lilla busen får springa på 2 våningar. Båda två släpps dessutom ut på grönbete i den lilla hagen jag gjort samt får komma ut på kvällskvisten och röra sig lite fritt i vardagsrummet...på mattor som dom inte lämnar hahahaha.

En annan anledning till att jag stressat ner är Jonas. Han har ju vart hemma nu i 2 perioder och då lugnar jag mig per automatik. Jag skulle verkligen behöva honom i större dos ;-)

Pernilla och Anders. Ja hur ska jag ens förklara. Skrattar och gråter, ser svagheter och styrkor, acceptans och hjälpsamhet...osså PRUTT på det hahahahaha

Söta Emma har vart i Spanien, men jag hoppas snart på dejt ;-)

Jag försöker vila i tid, andas djupt och se glädjen i mina barn och min man. Mina barn, ja jag kan väl inte direkt säga att dom sänker min puls för det vore en lögn, men dom ger mig så oändligt med annat i livet och deras syfte är INTE att läka min sargade kropp!

Huset. Ja detta hus, huset som jag velat riva, bränna ner, spotta på, skrika åt...det har börjat ta sin form igen. Vi stängde ju helt av, vi dog mentalt och pallade fan inte med det mer. Men nu har Jonas fått hjälp, jag har hämtat virke och tänkt till och Anders har vart här och grejat med Jonas och sakta men säkert kan vi stryka saker från renoveringslistan. Inga nya saker, bara färdigställande, en sak i taget. För var skruv som sätts på plats så lugnar sig min hjärna och jag sänker stressen i mina spända leder.
Färdigställande, inget nytt, bara bli färdiga...slutföra, sätta punkt!

Ja jag vet "man blir aldrig klar" MEN man måste inte heller ständigt ha projekt. Den insikten har kostat både blod, svett, tårar och vänskap...tack och lov strök inte familjen med i det raset...men det kunde blivit förödande.

Vet Ni hur mycket roligare det är att leva än att pressa sig tills man brister?
Jag har smakat lite på den varan, jag har verkligen inte tagit hela begreppet i min famn, men jag är iaf aktiv i att förändra saker.

Snart blir det bebis här igen med, den 15 september för att vara exakt. Och de små sängarna står klara och utrustningen finns....vi fick så fina bäddar av Nillan <3

ja så ser livet ut, rutin i vardagen, guldkorn i sanden och steg för steg lever jag ännu...

måndag 15 augusti 2011

Där kärleken blommar utan att näringen egentligen finns

Hur har Han orkat under alla dessa åt, hur har Han själv överlevt när alla odds pekar mot att självutplåning eller att fly vore det enda vettiga, det enda logiska.

Hur kom Han in i mitt liv och hur i all världen kommer det sig att Han stannar hos mig.

Visst har Han själv en packning, ett bagage...men det har liksom vart som Han satt det i andra hand, för att få oss att kunna ha ett liv som är värt just den benämningen, ett liv.

Så Han stod bredvid mig och uppfostrade våra barn med kärlek och rutin då jag själv knappt orkade höra mitt namn nämnas.
Jag tilläts ligga utan krav eller skäll eller att bli dömd, han förklarade för våra barn och han gav mig en kram eller stilla puss för att visa att han var kvar. Ingen stress, ingen press, bara ett oändligt tålamod.

När jag förlorade andra nära, i den skärseld jag mot varje fibers vilja hade hamnat i, när dom sprang, övergav och lämnade mig ensam och full i skuld och skam över min sjukdom, ja då fanns Han hos mig, tröstade och talade om att jag faktiskt var värd mer än det.

Han har med leende låtit mig hållas med revyn för att få helas mentalt, Han har släppt mig fri de gånger energin funnits och jag behövt få känna mig levandes med andra dansandes vindar ute på olika dansanta fält, Han har tagit hand om mig när dessa kvällar nått sitt slut och sidor av mig vaknat som man kanske egentligen inte alls vill se hos den man älskar.

Han har aldrig sagt till mig att jag ska rycka upp mig, skärpa till mig, eller sluta gnälla. Han har gett mig energi att orka följa ordinationer, att våga testa alla bra och dåliga förslag som jagat mig under tiden.

Han har vårdat min, tidvis övergivna, livsvilja, gett den näring i form av små anpassade insatser och vattnat mig med övertygelse om att vi klarar detta tillsammans.

Hur kommer det sig att just Jag belönades med denna skyddande kärlek, hur blev just jag insvept i dess mjuka silkestyger och dess räddande bevattning?

Han är min kärlek i Livet, Han är den som låter mitt hjärta fortsätta slå när allt annat talar för att nattsvart borde vara det enda i signalväg man tolkar in. Han tänder ett ljus var gång jag ser Honom.

Min Man, min Kärlek, min Räddare...Jonas jag älskar Dig, ord kan inte förklara vad Du betyder för mig, men du ska veta det, jag älskar Dig!






lördag 6 augusti 2011

I en vagn på livets resa.

Jag måste säga att jag har tagit mig upp ganska bra efter de senaste årens motstridigheter.
jag kan ju inte påstå att jag är i mål, eller ens i närheten för den delen, men jag ligger inte längre 3-4 dygn i sträck och är i ett ständigt koma.

Vagnen jag hamnade i var väl inte den jag hade i tankarna när jag någon gång beställde min vuxna resa. Jag hade väl inte beställt första klass heller, men att hamna i vagnen där kol transporteras var inte heller det valet jag gjorde.

Jag tror man kan påverka mycket i sitt liv, men jag tror också på att man hamnar under ödets ibland grymma humor och då måste man åka med på den stigen en bit för att kunna komma in på andra, mindre snåriga stigar.

Vissa saker har gjort ondare än andra.
Att inte kunna vara den mamma man önskar sina barn har tidvis gjort fruktansvärt ont - men vänder jag på den kronan så kommer klaven, mina barn har en mamma och en pappa, föräldrar som brur sig om sina barn och som fostrat två stabila individer som växer och frodas. Och jag har haft den stora förmånen att ens få barn, det får inte alla.

Att förlora vänner när skeppet redan tycktes vara dränkt - men sätter jag stjärtfena på drunkningen blir jag ju sjöjungfru och kan utforska havet...och i havet fanns det andra likasinnade och mer raka och avslappnade individer. Kravlösa simmar vi genom vågor och stiltje, vem kunde anat det?

Huset som någon glömde - fast klickar jag mig in på Tibros omnejd på hemnet så ser jag vad renoveringskaos och dyra drömmar gett andra, försäljning och separation, ständiga krav på mer och bättre eller dyrare, vi må inte vara klara helt, men vi lever med varandra och älskar istället.

Diagnoser och sjukdomar som människor tror man väljer, vill ha, fabricerar - men delar jag på tabletten finns däri ett pulver av äkta vara, där i kan man hitta sanningen, man kan finna styrkan vi haft och fortfarande har, man kan se paniken hos andra, när vår överlevnad gått över förståndet hos de flesta.

Så nej, jag sitter kanske inte i den vagn jag en gång beställde, men jag skulle inte vilja byta ut den vagn jag är i idag heller. Visst finns det bekvämligheter att önska, men dom planerar jag inaccordera på resans gång.

Och om Du och Du och kanske också Du börjar rannsaka ditt liv så ser du snart att det som egentligen betyder något är inte lyxen och flärden utan gemenskapen, äktheten och närheten.

Jag har ett skyddsnät när jag faller, men det är av helt annat material än vad jag någonsin kunnat drömma om, hålen är sedan länge lagade och opålitliga maskor återlämnade till sina rätta ägare.

Jag reser vidare, med nyfikenhet, inte med sorg och bitterhet. Vem vill leva i en dålig kopia eller en gammal repris när nyheter och färskhet och den äkta varan ändå finns billigare, bättre och stabilare?

Nästa anhalt planerar jag att inaccordera ytterligare acceptans i min vagn...

fredag 5 augusti 2011

Allt på en och samma gång!

Ja jag brände mig rätt illa härom dagen och febern höll i sig under ett par dygn. I Tisdags så åkte dock mina barn och campade med mormor o morfar nere vid Örlencampingen. Jag sov bort hela onsdagen sen. Klippte mig på senkvällen/förnatten. Pernilla hjälpte mig lite!

Färgade håret med.

I Torsdags var jag nere och hämtade Joanna som skulle hem. Jonas och Samuel badade med barnen och jag hade med mig Sally som njöt av fläktande vindare under husbilen. Hon hade klippt klorna och fick åka med oss.

Väl hemma tog jag några drinkar men sen beslutade jag Jonas och Samuel för att lägga ner alkoholen för kvällen och såg istället The Priest. Filmen var helt ok, men jag föredrar ickefuturistiska filmer, dvs jag fick lite matrixkänsla över den bitvis. I övrigt sevärd.

Idag är bårde Jonas o jag lite ömma i halsen. Men vi har iaf ätit tacos med barnen som vi hämtade hem idag. kikade till kattungarna när vi hämtade barnen!


Pontus och hans första semesterkärlek Julia, samt Zanna och Julias lillebror Linus!


Sally är ute här i vardagsrummet och njuter av sällskapet. Hon ligger och kikar på oss när vi grejar och kommer fram och vill bli klappad ibland, hon gillar att vara utan sin bur!

Nu blir det väl att se klart postkodkampen, natta kidsen och sen se film i sovrummet kanske.

söndag 31 juli 2011

Sally: Social träning

Min lilla ögonsten Sally har av någon okänd anledning inte varit jättelycklig över att hanteras i och ur buren eller klappas i buren. Jag håller på att träna henne socialt på flera plan och bestämde mig idag för att låta henne röra sig lite mer fritt inomhus för att hon ska få överblick över vem jag är. Jag la mig på en filt på golvet och efter en stunds klättrande, pratande och luktande på mig så fann tösen sin plats i vardagsrummet, när hon lagt sig till lugn och ro fick jag både klappa, prata, komma nära och mata med sallad, mindre kul var det att fånga in primadonnan igen, men det är en annan saga ;-)

Bilder från njutande i frihet serveras härmed: