Sova går inte.
Det är lite mycket att hantera för kropp och knopp nu.
Zanna har fått inflammation i övre luftvägarna och det har triggat astman så hon tappar luften. Efter diverse akutbehandlingar på VC fick hon med sig en bunt kompliterande mediciner hem.
Jag sökte för stel nacke och näsblod samt huvudvärk. Har ju legat helt knockad i influensa. Den attackerade över en natt och när jag trodde den var över var jag en dag på revyn för att ta emot Providoc som filmar för oss. Det sa bang boom och dagen efter var jag golvad igen.
Men sen ändrade det karaktär.
Jag fick ovan nämda symptom. Jag sökte för dom idag.
Läkaren på VC trodde på nackskott.
Under eftermiddagen blev jag sämre. Det kändes som skelettet brann..mycket skumt.
Ringde 1177 som bad mig söka akuten. Jonas körde mig.
Slussen in gick extremt snabbt och man körde antal rör blodprov. Sen fick jag ligga i ett mörkt rum.
Men min redan energidränerade kropp orkade inte med britsen. Ont ont ont. Det visade sig att akuten var överbelamrad.
Jag valde att åka hem på egen risk efter att ha tvingat ssk ge mig provresultaten. Inga indikationer på bakterier men en trolig hjärnhinneinflammation med virus från influensan.
Jag fick lova att åka in akut vid försämring.
Nu tål jag dock ljus lite bättre så kanske var det toppen idag.
Får dubbel info om smittsamheten men infektion och 1177 säger att viss smittsamhet kan finnas men är mycket ovanligt. Jag måste lita på det.
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Hjarnhinneinflammation/
Imorgon ska jag ner till revyn. Ska leverera DVD-inspelningen. Tydöigen var det visst missnöje idag över dess frånvaro.
Underligt. Från bokning till färdig produkt på ca 14 dagar och en hel del ordnande praktiskt kring det trots sjukan...o ta mig fasiken är det gnäll ändå. Jag tycker det är otacksamt och det står jag för.
I en frivillig organisation måste man respektera att 110% inte går att begära från någon.
Jag sticker inte under stolen med att jag vart sämre denna säsongen än vad jag tippade på. Men med sår, ME, försäkringskasseutredningar, bröstcancerutredning (uteslutande hoppas vi) samt en dunderinfluensa och en ev hjärnhinneinflammation light plus då skolstart, utvecklingssamtal, sjukt barn, ja då är det bara att inse att det blir ett ops.
Jag är normalt liggande mer än 15 timmar per dygn för att kunna vara relativt "hel" resten av tiden numera.
Jag är definitivt inte sjukskriven bara för att.
Mycket av organiserande sker via telefon och dator från sängen och jag är tacksam att det fungerar.
Jag förstår att det är svårt att se utifrån hur "illa" den här sjukdomen är men polera och vaxa en repig lack eller måla över en sliten fasad och det ser också fungerande och helt och snyggt ut en stund. Dock finns problemen kvar under och kanske till och med riskeras att försämras.
Jag börjar lära mig att begränsa mig.
Saken är den att det är svårt att offra saker som man älskar.
Ställa upp för vänner.
Ikväll hade jag verkligen, från djupet av min själ, velat gå på playtones. Jag fick säga nej till det.
Jag kan inte åka pulka med mina barn. Jag kan sällan deltaga aktivt med deras saker. Kan någon ens inse den skuldkänslan det ger ibland?
Jag andas revyn. Jag mår så mentalt bra där. Men förra året fick jag ge mig helt.
I år var planen att fixa januari. Men så vart jag sjuk. Zanna också. Jonas måste jobba...ja måste...samhället är inte anpassat för en lön enbart. Än mindre anpassad för att han ska bli hemma för jag är sjuk.
Jag har lärt mig lyssna på kroppen. För min skull främst. För familjen sen. Det som blir över delar jag gärna med mig av.
Men ni ska veta att vart nej som kroppens fysiska utmattning ger mig ger tårar och förtvivlan mentalt.
Var gång jag kommer iväg är det tvärt om. Ni förstår, jag måste välja...varje gång, var dag, var liten sak.
Jag har kämpat hårt med den acceptansen och målsnöret är ÄNDÅ mil ifrån mig.
Jag försöker råda bot på det med att ta åt mig av positiva händelser och kommentarer och handlingar. Tränar att se mitt eget värde. Min egen utveckling.
Av den anledningen blir jag uppriktigt förbannad när människor som ändå borde i stora drag veta allt detta, anser sig ha stora skäl nog, att ifrågasätta de gränser jag tvingas sätta.
Det handlar om små skitsaker i stora sammanhang.
När jag då ombeds sluta ta mig an saker helt...då börjar jag vackla.
Jag börjar ifrågasätta mina egna gränser och tänker att jag kanske kan tänja liiite extra på dom för andras rena önskemåls skull.
Men så ligger jag sen, som nu, vaken och grubblar.
Jag är också värd någonting. Jag kan visst ta mig an saker som jag själv känner att jag kan ro i hamn.
Men jag kan inte göra det under stress, påtryckningar, orimliga osynliga deadlines.
Men kanske behöver jag byta inriktning på vart jag lägger det engagemanget?
Vad är ett dygn på en livstid? En droppe i havet för den som har energi kanske.
För mig är det osorgsfulla val att kapsla nog balans att kunna få och ge en komplett livsstil för mig och de mina.
Balans.
Allt är inte alltid prio ett. Det är en oerhörd livserfarenhet att lära sig både se och tillämpa det i verkliga livet.
Godnatt...eller god morgon...valet är fritt.
