Slötittade på en dokumentär om adoption idag. Öppen adoption.
Den ena tjejen kunde jag sympatisera helt med och den andra inte lika lätt.
Dubbelmoral kanske.
Den ena tjejen var 22 och kände sig inte klar med livet. Hon ville göra karriär. Hon hade inga barn sen innan och pappan visste om graviditeten men ville inte ta del i den.
Hon valde sitt föräldrapar och hon ammade bebisen första dygnet och gav sedan urpumpad bröstmjölk till adoptivföräldrarna.
Hon var stark men visste från början att hon inte kunde bli mamma.
Hon träffar familjen en gång i veckan.
Tjej nummer två var 27 år. Hon var trebarnsmamma och hade ett ONS med random kille. Hon tyckte det var jobbigt att vara ensamstående med de tre barn hon hade (äldsta var 7) och valde därmed att adoptera bort det fjärde barnet. Hon valde ett par som försökt få barn i 4 år.
Den här tjejen var mycket mer i berg och dalar.
Jag är imponerad över att man kan föda ett barn och sen klara att lämna bort det.
Jag har dock väldigt väldigt svårt att förstå hur den andra kvinnan, som faktiskt vet hur ett liv i moderskap ser ut, som redan lever det livet, klarar att välja bort ett liv, när man tagit sig an alla andra.
Jag inser ju hur hon tänkte och det är nog en långt större mognad än att egoistiskt behålla ett barn bara för att. Hon ansåg sig inte kunna ge alla barn allt.
Men att ta det steget fullt ut hade jag aldrig klarat. Det kan jag erkänna.
Jag är steriliserad.
Jag och Jonas bestämde oss efter att Zanna kom att vi ville ha en till liten att älska...om vi fick såklart.
Men sen var det bra.
Pontus blev till och kom.
När jag var på möte inför sterilisering så var mina kroppsliga besvär en självklar anledning för läkare men man fick även träffa psykolog. Detta för att man inte ska genomföra dessa ingrepp i någon form av kris. Det är ju permanent.
Jag fick två ganska avgörande frågor. Den ena var om jag skulle ångra mitt beslut om något av mina barn av någon anledning dog. Mitt svar var impulsivt och jag menade det verkligen. INGET barn kan NÅGONSIN ersätta de jag redan satt till världen. Det hjälper inte med tio ungar till.
På fråga två undrade man hur jag skulle göra om det visade sig att jag var gravid precis innan operationen. Den frågan var inte lika lätt MEN jag ville verkligen inte gå igenom en graviditet till och med framtid utspådd av otaliga specialister att kroppen aldrig skulle hålla så fick jag ge det svar som var ärligast...jag varken kan eller vill bära fler barn.
Med dessa svar fick jag som 26-åring beviljat en sterilisering och jag har sedan dess inte ångrat det beslutet en endaste gång.
Jag älskar verkligen mina fina barn. Jag älskar att ha en familj. Men jag inser också vidden av att ansvara för livet på andra individer.
Så jag kan förstå mödrarna ovan. De gav upp sina barn för att kunna ge dessa små knyten en helhjärtad livssituation. Vilken gåva till deras föräldrar (adoptiv) också.
Men jag skulle nog aldrig ha styrka nog att göra det själv.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar