Det är talet 13, eller?

Jag och Jonas är ganska exakt två månader ifrån att uppleva 13 år tillsammans.
13 år.
Vi har bott ihop större delen av den tiden. Så gott som hela tiden.

13 år.

Man hinner komma väldigt nära en människa som man delar sitt liv med under den tiden.

13 år.

Vi delar hus, bil och alla andra matriella tingest i livet.
Vi har barn tillsammans som vi fostrar tillsammans.

13 år.

Det är tiden jag har fått på mig att som individ utvecklas och växa och som enhet älska och övervinna.

På 13 år vet jag att Jonas inte går in i saker opåläst.
Han kan förvisso få busiga ryck men ju oseriösare de är, ju snabbare blåser det över.

Däremot kan han grubbla och studera saker in i oändligheten.
Faktagräva, analysera, räkna, tänka, studera och verkligen sätta sig in i saker.
Det finns gånger det drivit mig till vanvett. Andra gånger har just det vart lösningen på till synes omöjliga hinder.

På 13 år har Jonas vart en lojal och familjeförsörjande make.
Han har hållt hårt i sina jobb. Han har inte riskerat dem i onödan.

Kreativ. Smart. Snabblärd. Kärleksfull. Envis. Snäll.

Men är det något jag inte kan förknippa min man med så är det lättpåverkad.
Han har under sitt vuxna liv ihop med mig aldrig gett vika för den stora massan.
Han gör sina val. Han gör dessa dessutom aktivt.
Visst tar vi upp våra val med varandra men de gånger vi inte samtycker så hittar vi en balans och lösning på saker.

13 år.
I stort sett samma vänskapskrets. Utbyggnad av flickvänner och barn, javisst.
Några nytillkomna javisst.
Men hans vänskapskrets är bevarad. Trots många mil och lång tid mellan besöken.

Jag har under dessa 13 år återfått och "tappat" den närmsta av vänner.
Det handlade om ett förfall när jag blev sjuk och jag är ganska säker på att vi är relativt överens om detta.

Att jag sen blev mer (tveksam till ordval här nu) olik de andra inblandade är inte en fråga om agg (även om jag kan erkänna att pajkastningen var maximal då och där).

Jag och ovan nämnda vän pratar idag även om vi förmodligen vuxit ifrån varandra i processen. Utvecklats, men åt var sitt håll.

Jag har också släppt in en herre i mitt liv som andra från början varnade för.
Vi bröt med varandra i ömsesidig ilska.
Det var kort och intensivt.

Där har Ni mina "förlorade och utbytta människor" i mitt liv. Människor som verkligen påverkade och betytt något under 13 år.

Jag vill med detta trycka på att jag inte ser lätt på vänskap. De som tillkommer på riktigt, är där för att stanna!

Jonas är en av de stabilaste människor jag har och har haft i mitt liv.
Jag tar det inte för givet. Vår väg har vart lång och snårig.
Ett tag ville jag ge upp.
Det ville vi nog båda.
Men här är vi! Tillsammans.

Så mina trogna läsare, är detta bilden av människor som ser lättvinnligt på relationer i livet? Som bara byter ut och går vidare?
Som inte värderar kärlek?
Som destruktivt bryter ner och söndrar?

Vad tycker mina barndomsgrannar om Ni läser? Jag har ju kontakt med många av Er än?
Mina "partypolare" som också är inom kontaktnät?

Nyvunna mer nära vänner, stämmer ovan skrivna med den verklighet Ni upplever?

Trogna internetföljare sen Lunarstorms dagbokstid?

EGENTLIGEN SPELAR DET INGEN ROLL men det är ändå lite roande att få perspektiv!

13 år. Jag älskar Jonas. Det är kanske inte alltid hett och passionerat eller lugnt och fridfullt.
Men det är äkta. På riktigt.

Han är VIKTIG för mig och han är den viktigaste mannen för våra barn.

Jag vet att Jonas ser mig som lika viktig.
Om så inte vore så hade vi följt impulsivitet och kanske viss nån av grupptryck och vi hade gått olika vägar för länge sen.

Det är så jag känner. Det är så jag värderat Jonas i 13 år.
Det är så jag vill känna i 13 år till, ytterligare 13, igen och igen.

Till sista andetaget.

Godnatt.