Detta med min (o)hälsa

Ja. Jag tänkte uppdatera läget kring det här som ska kallas min kropp.

Ni är ju ca 2000 nya läsare och förmodligen är långt ifrån alla inne för att jag är just jag men jag får väl sammanfatta lite för att folk ska få någon form av helhet.
Se det lite som att se tvåan i en filmserie utan att ha sett del ett.

Jag har under mina båda graviditeter haft ett riktigt dåligt bäcken/fogsammanhållning. Detta har lett till svår foglossning från tidiga veckor i graviditeterna.
Det har vart så illa att jag vart sjukskriven nästan från början och jag har fått sättas igång i prematura (förtidigt) veckor med bägge barnen.

I samråd med läkare steriliserades jag efter min son. Risker för både mig och ev barn hade vart för stora.

Efter barnen kom jag aldrig ikapp.
Trött och en eskalerande värk i musklerna och lederna. Ryggen verkade inte bära mig.
Jag hade alla tänkbara ursäkter till kroppens uppförande och gick därför alldeles för länge utan att kräva tydliga svar.

När jag väl började rota i saken följde den ena diagnosen på den andra och den ena medicinen byggde på den andra.
Jag tror att jag på 8 år fått 54 diagnoser inom smärtområden. Allt från fysiska till psykiska samt i syndromform.

Vissa saker var definitivt.  En ryggradsfraktur i ländryggen var en sak. 3 stora diskbråck samt en komprimerad bröstpelare med kilformade kotor längs med hela pelaren förklarade en fruktansvärd ryggsmärta som inget bet ordentligt på.
Plattfotad...överviktig...det kunde förklara viss del av ledvärken men inte den kraftiga rörelsrinskänkningen och inte heller den enorma tröttheten.

Tröttheten eskalerade. Så också värken. Därmed också mediciner.
Till sist klarade inte magen mer och tarmfloran var förstörd.

De senaste 3 åren har matintolerans vart ett jätteproblem.
Problem som i att inte få behålla något ens ibland.

Jag har gått i bassängträning, hos sjukgymnast och tränade ihärdigt på gym.
Men något felade. Jag ökade inte kondisen utan blev sämre och tröttare...jag blev blå
Mer sängliggande.

Sista året har sängliggandet från och till (mest till) vart närmare 17 timmar per dygn.
I våras blev jag sjukpensionär.

Jag var då diagnostiserad med diagnosen ME/CFS.
Den diagnosen gav rimlig balans i medicinering och sammanfattade den långa rad av symptombilder som jag levt med sedan länge.

Jag blev för ett tag sen tipsad om att ta en patogen blodanalys.  Detta för att scanna efter virus och parasiter i blodet.

Jag har gjort svenska ELISA-testerna som har vart negativa och det ihop med begränsad forskning på ME/CFS gjorde att jag nöjde mig.

Nu skickade jag dock blod till Norge och det kom då tillbaka för ett tag sen.

Blodet visar att jag är jättesjuk.
Jag har Borrelia,  bartonella och babesia samt borrelia gemma form.

Med den sammanfattningen är vi i nutid.

Jag började med kolloidalt silver och msm så snart jag bara kunde.
Enkelt kan man säga att silvret kväver bakterier och parasiter och virus.
Msm stärker leder, skelett, muskler mm
För nyfikna med FACEBOOK rekommenderar jag att ansöka till gruppen Kolloidalt silver 2.0.
Jag använder enbart produkter från ION-silver.

Jag fick snabba resultat av den positiva varianten.
Jag läker mina sår.
Jag kan röra mig ock andas lättare.
Sötsuget är mycket mindre
Min mage är i balans.
Smärtan är lindrigare.
Jag har minskat mediciner drastiskt samt helt uteslutet 8 olika sorter.
Jag svettas mycket mindre.
Jag har fler timmar på benen.
Jag är gladare och generellt piggare.
Jag tolererar ljud och ljus bättre igen.
Koncentrationen är bättre.

Det är dock inte helt okomplicerat.  Mina blodanalyser kräver dock läkarbehandling eftersom det är kroniskt och då var det dags att hitta en läkare som
1: Fann sig i ELISAs svaghet
och
2: Klarar av att jag tänker använda kolloidalt silver och msm öppet under behandlingen.

Mitt bästa kort är min läkare sedan större delen av sjukdomen så jag träffade henne idag.
Hon håller gärna ett öppet sinne sålänge jag inte skadas och det gjorde hon även idag tack och lov.

Det krävs inget geni för att se förändringen till dags datum.
Hon såg det redan i väntrummet.

Vi gick igenom mina norska blodprover och sen var det dags att berätta om silvret.
Inga problem här minsann.
Så nu kommer min första långtidsbehandling med antibiotika uppepå silvret.
Jag är livrädd för att magen ska ge sig igen...livrädd.
Men det krävs bakteriedöd om jag ska ha en chans...såklart.

Vidare tas nu en rad uppföljningsprover på lever, njurar, blodvärden och så vidare.
Jag tar också nytt sköldkörtelprov och referensramen för mig är lägre. Jag hade underfunktion redan förra testet men nu ska jag fullfölja resultaten den här gången.

Vad händer egentligen i kroppen kan man undra.
Ja just nu är jag en enda öppen mottagning för bakterier,  virus och parasiter.  De håller dörrarna öppna för varandra och för andra äckel.
Babesian är ju en släkting med malaria så då förstår en del kanske den bättre.
Borrelia är ju förknippad med fästingar.
Bartonella är också en fästingbakterie.
Babesian har tagit över mina röda blodkroppar och därmed syresätter jag kropp och knopp dåligt.
Det ihop med att ämnesomsättningen är låg och att kroppens organ ständigt tuggas på av dessa kryp i mig förklarar varför man inte ens orkat gå ir sängen för att pissa vissa dagar.
Det förklarar också vsrför kroppen ibland vart helt avstängd. ..den har helt enkelt räddat sig själv.

Så varför har jag inte dött om det nu är så dramatiskt farligt.
Jo. Mina sår som med jämna och ojämna mellanrum blossat upp har räddat livet på mig.
Dessa har krävt starka och många omgångar antibiotika.  Varje kur har backat bakterierna i mig men inte nog för att bromsa deras aktivitet.

Min läkare bad mig idag att skynda otroligt långsamt.  Det min kropp uthärdat och uthärdar är inte på något sätt ett optimalt sätt att få en framgångsrik läkeprocess.
Dock är hon, precis som jag, övertygad om att om någon nu ska gå hela vägen och återvända helt till livet en dag, så är det väl envisa lilla jag.

Det vankas en lång balansgång ett långt tag framöver.
Men jag är glad och positiv för första gången på väldigt länge.
Faktorerna är många. Förändringarna ser kanske inte enorma ut...men för var minut extra på benen och i social gemenskap så ser jag ytterligare ett steg närmare mitt egna jag.

Jag ger A L D R I G upp!