Att bära ett barn...till någon annan

Slötittade på en dokumentär om adoption idag. Öppen adoption.
Den ena tjejen kunde jag sympatisera helt med och den andra inte lika lätt.
Dubbelmoral kanske.

Den ena tjejen var 22 och kände sig inte klar med livet. Hon ville göra karriär. Hon hade inga barn sen innan och pappan visste om graviditeten men ville inte ta del i den.
Hon valde sitt föräldrapar och hon ammade bebisen första dygnet och gav sedan urpumpad bröstmjölk till adoptivföräldrarna.
Hon var stark men visste från början att hon inte kunde bli mamma.
Hon träffar familjen en gång i veckan.

Tjej nummer två var 27 år. Hon var trebarnsmamma och hade ett ONS med random kille. Hon tyckte det var jobbigt att vara ensamstående med de tre barn hon hade (äldsta var 7) och valde därmed att adoptera bort det fjärde barnet. Hon valde ett par som försökt få barn i 4 år.
Den här tjejen var mycket mer i berg och dalar.

Jag är imponerad över att man kan föda ett barn och sen klara att lämna bort det.
Jag har dock väldigt väldigt svårt att förstå hur den andra kvinnan, som faktiskt vet hur ett liv i moderskap ser ut, som redan lever det livet, klarar att välja bort ett liv, när man tagit sig an alla andra.

Jag inser ju hur hon tänkte och det är nog en långt större mognad än att egoistiskt behålla ett barn bara för att. Hon ansåg sig inte kunna ge alla barn allt.
Men att ta det steget fullt ut hade jag aldrig klarat. Det kan jag erkänna.

Jag är steriliserad.
Jag och Jonas bestämde oss efter att Zanna kom att vi ville ha en till liten att älska...om vi fick såklart.
Men sen var det bra.
Pontus blev till och kom.

När jag var på möte inför sterilisering så var mina kroppsliga besvär en självklar anledning för läkare men man fick även träffa psykolog. Detta för att man inte ska genomföra dessa ingrepp i någon form av kris. Det är ju permanent.

Jag fick två ganska avgörande frågor. Den ena var om jag skulle ångra mitt beslut om något av mina barn av någon anledning dog. Mitt svar var impulsivt och jag menade det verkligen. INGET barn kan NÅGONSIN ersätta de jag redan satt till världen. Det hjälper inte med tio ungar till.

På fråga två undrade man hur jag skulle göra om det visade sig att jag var gravid precis innan operationen. Den frågan var inte lika lätt MEN jag ville verkligen inte gå igenom en graviditet till och med framtid utspådd av otaliga specialister att kroppen aldrig skulle hålla så fick jag ge det svar som var ärligast...jag varken kan eller vill bära fler barn.

Med dessa svar fick jag som 26-åring beviljat en sterilisering och jag har sedan dess inte ångrat det beslutet en endaste gång.

Jag älskar verkligen mina fina barn. Jag älskar att ha en familj. Men jag inser också vidden av att ansvara för livet på andra individer.

Så jag kan förstå mödrarna ovan. De gav upp sina barn för att kunna ge dessa små knyten en helhjärtad livssituation. Vilken gåva till deras föräldrar (adoptiv) också.
Men jag skulle nog aldrig ha styrka nog att göra det själv.

Godnatt.

Min trassliga stig

Den då jag envist valde att stå fast vid att dåvarande umgänge nästlade och spelade orent för att få den "elit" som önskades. Den konfliktfria och ärliga eliten som skulle innebära lojalitet. Bara jag försvann.

Så jag raderade mig. Flera av oss blockade varandra. Jag har suttit bakåtlutad och sett på. Trampat upp min stig till gåbar medan er är snårig istället.

Jag har valt ut diamanter som fick mig i ett redan kraschat läge. Åh jag blev välkomnad.
Här på stigen jag valde och som jag står upp för är det idag slutligen harmoni. Dramafritt och harmoni.

Kärlek. Förståelse. Åldersskillnad. Livserfarenhet. Acceptans. Intresse.

Jag är så glad åt mina diamanter. Glad åt min styrka och val jag orkade genomföra och slutföra.
Jag har utvecklats som människa. Från en tid där jag uppenbart var dålig och upplevdes som den som var roten till konflikt...till idag där konflikt är ett ord som inte behövs.

Med det i backspegeln känns livet ganska rättvist. Karma.
Jag valde livet. Liv är det som ges.

Hur ser eran del ut tro. Lugn och harmoni hoppas jag. Självkänsla. Självinsikt. Ärlighet. Konfliktfritt. Jag försvann och vann mig själv. Ni vann varandra. Jag hoppas det blev som ni trodde.

Nu är det natten.

Koma

Ja. Idag satte ett bakslag in och jag har legat i sömnkoma i nästan ett dygn. Det är otäckt när det blir så och trots att jag numera vet vad det beror på så finns det saker som skrämmer med det.

En sak är att kroppens naturliga överlevnadsinstinkter och reaktioner slutar fungera. Jag upplever inte hunger och törst. Jag är inte medvetet i behov av att gå på toa (därför gör jag det minsta lilla jag vaknar till). Sväljreflexen är liksom bedövad. Kroppen dryper ofta av svett. Värken skjuter i topp.

Men det absolut värsta är att jag tappar minnet. Jag vet inte vad jag har sagt. Vad jag har svarat på. Jag ser ingen skillnad på ev drömmar och verklighet. Kroppen stänger av.

Dessa bakslag kommer när pacingen uteblivit och brända energigränser fortsätter att missbrukas. Alla första tecken har ignorerats.
Jag kan mina initialtecken. Yrsel. Sömnbrist. Skelettvärk. Mjölksyra. Förvirring. Stress. Skyhög puls. Andas i bröstet.

Man trycker sig förbi dom allihop. Tänker att det går ett litet tag till.
Men så säger kroppen nej. Nej du går inte upp. Du offrar inte energi för matintag. Du orkar inte vända dig om. Hjärnan nålar fast mig i liggande läge i tystnadsrummet. Med 5 kilo kedjor över mig.
24 timmar tog det denna gången innan jag blev friad att äta. Nu nålad igen. Mitt liv ser ut så här. Skolavslutning. Barnkalas. Midaommar. Det räckte inte till. Och jag betalar mitt pris.

Jag saknar inte mycket i min bubbla. Men jag saknar att träna för Annifrid. Jag önskar verkligen att forskare kommer fram till en lösning för våra svaga muskler. En lösning där hjärnan åter styr den biten på rätt sätt.

Mem jag tänker inte ge mig. Jag aka bara låta detta bakslaget trilla vidare.
Tjipp

Foton och internet.

Det är ett känsligt ämne detta med fotografier och internet. Det är det och jag förstår.

Men jag undrar samtidigt om vi föralltid ska leva i rädsla? Rädsla fär hån och för "fula gubbar" runt om i vida webben.

Men är det inte lika stor risk att våra barn ellet kanske vi själva blir hånade i ansiktet eller bakom ryggen ute i verkliga livet...
Eller att någon pervers jävel vart i buskar och fönster och fotat våra ungar. Alla människor på en strand, där små nakna barn.badar och lättklädda människor vistas...hur lätt är det inte att smygfilma med mobil där?

Man ska ha respekt. Men att skapa rädslor kring allt är inte lösningen. Det får inte bli svaret. Panik är bara kaos!

Mina barn visas ofta på bild. Zanna har googlat sig själv och hittar inlägg sen hon var bebis. Hon tycker det är roligt! Våra barn föds in i den här tekniken. Deras liv kommer se ut så här. Bästa sättet att ha kontroll är att själv vara intresserad och aktiv och som i alla andra situationer väga sina valmöjligheter med riskerna.

Tack för idag :-)

Barnkalas av klassfest-storlek.

Idag small det av stapeln! Pontus hade ett riktigt stort kalas. Hela klassen var bjuden och 19 ungar + Pontus blev det.

En härlig grupp ungar med härligt humör och kalaset blev lyckat med glass, maränger, bananer, kakor, bullar, massor av paket, marshmallows som grillades, lek, frågesport och skratt!

Efter blev det att hämta hem Zanna från bonusfamiljen och Samuel och Joanna kom. Det blev lek och bus ute med en del av nya sakerna. Dock är det ju som oftast så att inget får vara helt bra.
Jag FATTAR att olyckor händer...det är dock ett mysterium att det ovillkorligen är Pontus NYA leksaker som drabbas. Det har vart vattenpistoler, bollar, skateboards. Idag for en lånad pil upp i trädet...det kan jag förstå. Men när pilbågen också "råkar" fastna för man med FULL KRAFT har kastat upp den för att få ner pilen...då blir jag irriterat skeptisk. Framförallt efter att det har stampats på Zannas fötter 2 ggr innan...under samma timma...av samma kompis.

Men mina barn ÄR inga änglar. Alls. Det vore bara konstigt annars. Sist var sonen med och jagade ungar ute. Fast han åkte in direkt. Vi ser inte allt men jag är feg och har inte släppt kollen...därför att området i stort tillåter inte fri uppfostran. Det kräver många samtal om rätt och fel och om eftertänksamhet.

Hur som helst. Jag har väl lugnat mig. Efter några moment fick Jonas ner både pil och båge. Barnen har hyrt film och myser i extrarummet i natt och jag tänker somna trött i kropp och knopp men så glad över att lilleman har så fina vänner i hela sin klass. Det känns riktigt riktigt bra för framtiden.

Godnatt <3

Oftast är det för komplext.

Det är ju som så med dessa ME:sars kroppar att känligheten är ju ganska extrem.
Jag personligen har fått erfara detta när jag stukade en fot och kroppen orkade inte med ytterligare en smärtbelastning. Därför fick jag åka ambulans, med både lustgas och morfin samt fick ligga inne...pga en stukad fot. Det kändes absurt.

Magen är också ett känsligt område. Inte bara för oss ME:sar så klart. Men de flesta av oss har magproblem. Så även jag. Jag har haft IBS-symptom (irriterad tarm) under flera år nu. Det resulterar ofta i väldigt akuta toalettbesök och en hel del magsmärtor.
För att avhjälpa har jag plockat bort det mesta i gluten och laktos. Jag kan inte äta svamp eller lök. På senare tid fungerar inte heller äpple eller päron. Inte heller grillat kött. Korv går inte heller bra. Jag skulle nog kunna rabbla ihjäl mig.

För ett tag sen hände något. Jag blev väldigt mycket sämre i magen och i praktiken får ingenting stanna kvar. Set mesta kommer ut eller upp som svart sumpliknande sörja. Hungern är bortblåst.

Efter lite råd från ME-gruppen så ska jag väl söka vård seriöst är planen. Tydligen kan man med stor marginal misstänka något som heter Läckande tarm syndrom (leacking gut). Tarmen har alltså tagit så mycket skada av kroppens olika framfart att den nu inte klarar hålla gifter på plats tills dom släpps ut där dom ska.

För att råda bot på detta så ska man äta en dietkost som heter Gaps. Stenålderskost. Problemet är att den är i min värld vidrig och trasslig med massor av regler. Hade jag inte vart fullständigt utpumpad redan så kanske jag hade kunnat få ihop det men med nuvarande nollad energinivå så ser jag inte ens en liten möjlighet att läsa på, förstå och senare laga maten som ska hjälpa.

Svaret fick bli en minilösning som förhoppningsvis lugnar kroppens akuta reaktionsförlopp.

Ljummet vatten. Probiotika. Vila. Ljummet vatten. Några tsk köttsoppa. Vila. Ljummet vatten. Probiotika. Vila. Ljummet vatten. Lite köttsoppa. Probiotika. Ljummet vatten. Probiotika. Sömn....och runt igen och igen.
Kul liv va? Till och med magsjuka har större marginaler.
Två dagar nu iaf och magen värker inte sönder längre. Så det får vara värt det ett tag iaf.

Tur att jag har mina nära och kära. Annars hade jag gett upp...redan igår. Det är frustrerande just nu.

En halv livstid.

Det känns som det är något sånt jag behöver skriva ner för att uppdatera i kapp.
Jag tar det en annan dag. Allt för utmattad idag.