Semesterblogg kommer.

Men jag tänkte fördriva lite tanketid. Familjen badar och jag har färg i håret.

Jag hade uppe en status om Pressbyråns namnbyte för att stödja Pridefestivalen. Konversationen kan man läsa på min FB.

En av kommentarerna handlar om att jag blivit bitter, rasistisk i tonen och tydligen har jag förändrat mig.
Jag är ledsen att det uppfattas så.
Jag är nämligen inte alls bitter. Jag känner nämligen mer livslust och glädje än på många år.
Mina tankar kring invandring och politik har egentligen bara blivit mer pålästa och därmed känner jag en större mening med att inte hålla käft.

Jag finner det skrämmande att det samhälle vi ser utvecklas försvaras i tid och otid med så mycket lama argument.
Jag blev också kallad grälsjuk. Saken är ju dock den att jag skriver en status på MIN FB eller ett inlägg i MIN blogg. Det är fullkomligt valfritt att läsa, än mer fritt att kommentera. Men om man väljer att kommentera får man kanske räkna med svar på det också.
Jag finner det inte mer upprörande att jag väljer att dela med mig av en åsikt eller en länk eller fakta än att andra gör det om motsatsen.

Jag är inte grälsjuk. Men jag är inte heller någon som passivt sitter och säger ja bara för att majoritet inte tycker som jag. Jag tvingar ingen att läsa. Jag tvingar ingen att tycka som jag. Jag väljer inte bort någon.
Men om man blir så besviken på mig att man känner att det är sorgligt, då är valet precis lika fritt att släppa sig fri från mina "kränkningar" och söka sig till likasinnade. Jag kommer inte ens kräva en förklaring.

Jag kräver egentligen bara en sak. Respekt går åt två håll. Jag diskuterar gärna. Jag har inte problem med det. Men räkna med att jag inte vänder mig dit du kanske vill. Jag respekterar att du inte tycker som jag och jag kräver faktiskt detsamma tillbaka. Det är så enkelt.

Jag har funnit en harmoni och börjar hitta tillbaka till mitt egna jag där hela identiteten inte handlar om sjukdomar eller utredningar. Jag njuter av att börja hitta den balansen och den person jag så länge saknat. Jag har längtat efter att få le och att få känna annat än ett ständigt sökande efter livskvalite.

Jag tycker att den här familjen är värd ett liv som innehåller lite sunda tankar och funderingar och inte bara vilken medicin som ska sättas in och ut här näst eller vem som står på tur till läkare hit och dit.

Jag hindrar ingen att stanna, jag tycker om er var och en. Men jag kommer inte ge dåligt samvete om det känns som om jag är bortblåst och oigenkänningsbar, alla som vill är fria att gå sin väg isf.

Ha dock i tanke att om jag känns främmande nu, då har du förmodligen inte känt mig innan kaos klev in i mitt liv. Jag är snarare tillbaka som individ än förlorad.

Jag ville väl egentligen bara göra mig på det klara med det.

Väl Mött
/Ellen