Återblick enligt tradition.

Då är vi inne på 2012s sista dag. Många av åren som avslutats har jag på någon av mina bloggar skrivit inlägg denna dagen.

Året som gått började rejält jobbigt. Revyn stod för avtramp och jag hade taggat mig för mitt enda stora intresse som jag fortfarande orkar med...saken var bara den att jag orkade inte med. Kroppen skakade. Huvudet klarade inte de mest basfyllda rutiner. Gråtandes, i en fruktansvärd sorg och med en ångest som ord inte kan beskriva fick jag samla gänget och tala om att avhopp var ett faktum om jag skulle överleva.

Det blev extremt mycket sängliggande efter det. Jag hade varken fysisk eller mental styrka att se hur jag skulle kunna ha ett liv utanför sänghelvetet.

Det ena leder till det andra och i ett förhållande kan man inte bli vårdare åt den ene eller andre. Svajigt. Oroligt. Distans. Så kan man beskriva känslan.
Min egen vunna acceptans var inte lika vunnen hos andra. Jag och Jonas pratade mycket om hur vi ville ha det. Jag var redo att släppa honom om det var det han ville. Han träffande mig när jag var som mest levnadsbenägen (samtidigt som jag idag vet att jag gick på en mycket mycket farlig väg). Jag sprudlade och hade minst 15 projekt i luften.

Från det till dags datum har hans bild av mig förmodligen tvingats ses ur en hel del mycket jobbiga perspektiv. Det kräver sin kraft att låta kärleken bestiga den utmaningen.
Men vi är fortfarande i varandras famnar.

En ny möjlighet öppnades då jag fick chans att köpa en kontrabas. Plötsligt hade jag en förälskelse som drog upp mig ut ur sängen stundvis och jag har sedan dess övat vid sorg och glädje. Kontran är medicinering för sinne oxh själ.

Min människokännedom for till havs några månader då en ny bekantskap klev in i livet och jag såg bara hans styrkor. Mottaglig för argument mot varför han var där han var...från andra som visste...var jag inte alls. Men maskeringen föll och vänskapen är slaktad.
Jag har lärt mig att inte klänga fast i envishet.

På fronten med barnen har det hänt mycket i år. Zanna tar sig till skolan själv. Hon vet relativt bra vad hon vill. Vi har tränat instuderingstekniker tillsammans och hon utvecklas jättebra. Vi har minimerat sällskap med destruktiva vänner vilket vidgat andra relationer för henne.
Hon har en otrolig bonusfamilj som vi är enormt tacksamma för.

Pontus har knäckt läskoden. Han är enormt fantasifull och levnadsnyfiken. Han åker buss till skolan och har fått en vänskapskrets han verkar trivas med. Han har därmed fått utvecklats på egen hand utan att varken vi eller syrran styr hans kreativitet.

På familjefronten i övrigt så är det min mor och far som ställer upp mycket och det har verkligen hjälot till under detta kaosår.
Min bror Samuel har stått bredvid mig och enträget orkat med mig i allt gnäll. Jens (min storebror) har också kommit tillbaka in i mitt liv och vi har setts mer än på länge. Därmed är också mitt fasterskap vidgat då jag får träffa Arwen mer...och Amanda...och Simon *lycka*

Faster ja, det kom ju en ny guldklimp tidigt i år. Lille Morris är en mycket speciell gosse har vi alla känt. Jag tror mormors själ bor i honom. Jag fick också äran att bli fadder till prinsen. Hedersuppdrag!  Storasyster till Morris, Joanna, är så fin med honom med.

Min lillebror Victor har jag träffat mindre än vad jag önskat. Saknar honom ibland och får kass samvete för jag har inte kikat in i hans nya lya än. Han har flyttat hemifrån!

Den SANNA vänskapen är i livet hos mig. Pernilla och Anders är solida och ställer upp som oftast. Har dom kriser har vi kunnat finnas för varandra. Ren kärlek.
Min fina Emma sen. Hur kan man vara så personligt mogen vid den ringa åldern? Hon har mer vett än jag i så många avseenden.
Emma fick genomgå några vändor av egna magslag under året men likt förbannat reser hon sig vackert blommande...starkare än någonsin.

Vänner ska man värdera och vara rädd om.

Under senare delen av året har jag genomgått en krasch efter en arbetsutredning. Men jag reser mig igen...för jag har fått insikt i att jag behöver sjukersättning för att kunna ha ett liv alls.
Julen förändras i Sverige med rappande luciatåg...borttagna pepparkaksgubbar...eliminerade scener i Kalle firar jul....
Men vi fick en så mysig och fin jul här hemma med alla nära <3

Snart är vi där förra året slutade. I år är jag med vid revyn. Inte lika kontrollfreakat aktivt. Jag kommer inte vara där 4timmar innan och vara den som går hem sist. Jag vill deltaga i mitt intresse, inte offra livet för det!

Årets highlights:

* Vi åkte till Ullared och både Emma OCH Nillan var med!

* Jag har börjat spela kontrabas och förstår lite vad jag gör.

* Vi hade en helg barnfritt då vi var i esse som förr...värmlänningar här och mina fina vänner.

* Pernilla köper klänningar och går med ut...och hon är knäckande snygg!

* Emmas scenvana som kommit på gör att hon är enormt stark på scenen. Älskar höra henne sjunga.

* Jonas och jag har knackat oss igenom en kris till och nu tror jag vi kan växa igen.

* Huset har fått snart alla delar klara OCH vi har inte påbörjat nya byggrenoveringar!

* Jag är fadder åt Morris och får vara aktiv faster till resten av mina fina brorsbarn.

* Barnen har utvecklats enormt.

* Seriekarikatyrbilderna av Jimmy Wallin!

* Många svar finns kring kroppen...svar som stämmer. Bara resten kvar av frågirna nudå ;-)

* Jag har nått en ny nivå av acceptans. Omgivningen kan inte ta den ifrån mig längre!

--------------------------------------------

Inför 2013 hoppas jag:

Att ingen cancer finns hos varesig mig eller andra.
Om jag är drabbad så spöar jag skiten ur den sjukdomen!
Jag får råd att uppgradera de delar jag vill ha till kontrabasen. Sen ska jag försöka förstå lite mer teori oxh vidga mitt spelande.
Min acceptans håller i sig så aktivitetsbalansen får fortsätta fungera.
Jag träffar Victor mer!
Vi ska ut och dansa tjejer...redan i januari.
Mina utredningar från försäkringskassan blir klara och en sjukersättning blir klar.
Barnen fortsätter ta sig framåt som dom fina individer dom är.
Morris får komma o övernatta!
Jonas och jag får tid och kraft att vårda vår relation.
Det lilla på huset görs klart och trädgården med.
Jag och alla i min närhet får leva så gott och fridfullt som det bara går för att vi förtjänar det.
Vetenskapen går framåt inom ME/CFS-forskning. Ev bot eller bromsmediciner kommer fram.
Jonas får behålla sitt jobb.
Inga bakslag mer under ett år vore tacksamt.
Mer tid på benen och mindre i säng utan att kroppen tar skada.
Alla mina djur får må gott.
En trevlig icke dyblöt sommar.
En husvagn!
Ringbyte. 10 år som gifta!
Livskvalite och glädjeämnen i stort som smått.

Ja Gott Nytt År mina vänner! Var rädda om varandra och var det utan att eliminera er själva.

Man kan bränna sig utan att möta döden i lågan.

Ja en underbar jul har nått sitt slut. Det har vart lugnt och mysigt på alla sätt och vis.

Barnen har vart nöjda med sina julklappar och det har vart mestadels glada miner. Vi har vart samlade alla utom Victor.

Nu i mellandagarna drog en liten tornardo in. Mitt högra bröst har ju haft en omfattande sårproblematik. Nu började även bröstvårtan blöda och en ganska omfattande svullnad upp i armhålan med knöliga körtlar.

Sjukvården gapar cancer...äckliga jävla sjukdom...
Men spiken i kistan är inte satt kära vänner. Vi ska inte ta ut förskräckelse i onödan. Det kan vara cellknutar eller cystor, inflammation, infektion. Det kan vara bröstcancer lokalt och det kan vara bröstcancer med spridning i armhålan...
Eller så är det bara min kropp som jävlas med mig...igen.
Hur det än är...vad som än visas...så kan jag ju inte hoppa av det här tåget, eller hur?
Jag är inte rädd för att det ska vara cancer i nuläge. Det är en rädsla som bara leder till energiförlust.
I dagens läge är jag inte rädd alls.
Igår var jag det.

Idag har jag bestämt mig för att acceptans ska vara mitt nyårslöfte. Jag ska ta dagarna som dom kommer och jag ska njuta av de tillfällen livet bjuder på i den mån ME:n tillåter.
Var inte oroliga för mig. Sänd ut positiva tankar i universum så ska nog även jag få dra en vinstlott i livet.
Vi väljer inte det liv vi föds till men bara vi själva kan skapa det liv vi vill leva efter de förmågor som finns. Att gräma sig övet vad vi INTE klarar av är ju rent förkastligt.

God fortsättning mina vänner. Ta vara på Er själva och människor omkring Er.
Kram.

Ett jävla understatement...

JAG HATAR MIN FÖRBANNADE SJUKDOM...KROPP...ELLER VAD DET NU ÄR SOM BRÅKAR.
HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR...

Jag är arg och jag är ledsen som fan nu i natten. VARFÖR bråkar det så. VAD är det nu som är i obalans.

Med en kroppstemp på 34,3, en kropp som skakar och ett nytt GIGANTISKT sår, det största hitintills så tog jag mig upp för att pissa nu. Pulsen rusar upp till 150 och jag mår så jävla dåligt. Världen snurrar och jag inser att YTTERLIGARE EN DAG HAR GÅTT MIG FÖRBI FÖR ATT JAG INTE KAN STÅ PÅ MINA BEN ELLER ENS SITTA I SOFFAN!

Varför är jag så mycket sämre igen?
Om det verkar som jag är besviken för egen del SÅ GLÖM DET. Jag skiter fulla fan i mig själv. Men mina BARN. Mina små vackra kottar som förtjänar allt, dom får ju se detta igen....och sen igen....
Jag kan inte ens TVINGA mig förbi topparna längre...jag kommer inte upp. Kroppen slår ner mig.

Jag var tvungen att vräka ur mig lite nu...för jag är så jävla ledsen, känner mig så jävla kass....jag vet att det inte hjälper mig eller någon annan, men jag orkade inte svälja just nu, så jag spottar ut det och hoppas att morgondagen är vettigare...iaf så pass att jag kan resa mig igen.

Grundlurad

Sällan känner jag mig blåst...lurad...förblindad eller förd i mörker.
Men ta mig fan har man inte gått igenom livet om man inte går igenom alla delar.

Du (du vet precis vem du är) är full i manipulerande lögner. Full i åsikter om det ena men likväl det andra. Du står inte för något och vänder kappan efter vinden.
Om man ifrågasätter är man fiende. Du skapar snabbt en eskalerande konflikt för att slippa ge svar, för att kunna fly.
Men vet du vad? Sanning kommer fram. Sanningen visas till sist. Jag är så jävla glad att den kom fram så tydligt och så snabbt.

Nä jag är inte kär i dig. Det har jag aldrig vart. Mer i symbios. Men det var en illussion. Felbedömning från dig.
Nä folk som träffar dig och pratar och skrattar med dig är inte heller ovillkorligen förälskade i dig eller vill ligga med dig. Du är inte gåvan till alla kvinnor.

Min tacksamhet till dom jag ratade för du bad mig. Min tacksamhet att dom visste hur hypnosfylld världen blir med dig i umgänge...min tacksamhet att dom accepterade en ursäkt och vet precis hur djupt man dyker kring dina mörka vatten.

Jag känner mig inte ens sviken. Bara så jävla lättlurad.
En dag står du ensam mot världen. Den dagen kanske du själv ser vad du mot andra gör.

Plocka nu fram ditt ess ur dina väderkvarnar. Bevisa hur fel jag har. Visa mitt mail för folk där jag enligt dig skrivit att jag är kär i dig...det är lika obefintligt som dina flaxande kvarnar.

Du är i mina ögon numer en mardröm...jag har just vaknat och insett att den inte var sann.

Ny energi och kraft fyller mig och jag och de mina vandrar vidare medan du står kvar och förstör en ny individ. Jag hoppas hon vaknar i tid.

Livets skola. F i människokännedom. Men det var ett deltest. Det påverkar inte slutbetyget.
Godnatt.

Men ta saken till ytan, våga prata

Flumma inte bort det som händer omkring oss!
Så mycket "dolt" rashat som pyr nu är livsfarligt.
Att tiga nu är att hälla vatten i en överfull bägare.

För en dialog, samtala med barnen om vad som händer, varför det reageras i två så olika läger.
Våra barn är inte dumma, långt ifrån, mina är iaf väldigt nyfikna och vakna. Dom ser och dom hör.

Dom tittar på barnaktuellt och dom frågar.

Vissa saker ligger vissa personer varmare om hjärtat än andra. Jag skiter i om ni säger negerboll, chokladboll eller vad som, så länge det inte ligger en värdering bakom.
Jag skiter i vad folk tror på, men tvinga inte andra. Min dotter är kristen, hon tror på Gud. Det är hennes val, jag har ingen rätt att ta det ifrån henne, inte hennes pappa heller, ingen annan heller.
Skolorna är mångkulturella, det ser jag då rakt inget problem med.

Jag har inget emot att det visas upp delar av traditionella saker för vart barn i skolan heller. FN-firandet i skolan som barnen gjorde var otroligt vackert.

Jag är väl medveten om att de flesta av våra sk svenska traditioner är allt annat än svenska från grunden, men det har blivit ett kulturarv som vi ska bevara.
Vi måste snart vara det enda landet som inte med stolthet säger att vi bor i Sverige, invandrare eller inte.

Jag ser det inte ens som en diskussion att vi ska hjälpas åt som medmänniskor, det är en självklarhet, men vi kan inte börja i var ände på en och samma gång.
Eftersom Sverige är i gungning och det pyr så mycket under ytor och bakom kulisser så är det väl i vettighetens mest logiska tänkande rimligast att börja här, att få majoriteten att dra åt samma håll så vi slipper sitta i olika läger.

Ju mer vi kväver diskussioner, ju mer tvivel och ryktesbildning och förutfattade meningar blir det. Det handlar om ett missriktat missnöje som växer och det tar orimliga propotioner.
I demokratins namn och yttrandefrihetens laga rätt så bör väl saker ändå tas upp och betas av tills fakta ligger på bordet och alla känner sig hörda och fått en chans att få svar eller ställa frågan utan att alla stryker alla medhårs.

Vi är just nu kända som landet som dödar sig självt. Det stämmer mer än väl.

Dessutom har vi blivit proffs på att peka ut det som avviker och är annorlunda, det som sticker ut. Det om något förvirrar mig och inte minst mina barn.
Något som inte alls väckt en endaste reaktion förut anses nu som risk för stereotyper och risk för kränkning.
Ofta är det inte majoriteten av varesig infödda svenskar eller våra nysvenskar som reagerat utan det är rädslan hos någon med moralpanik att bli kallad rasist.

För rasist är ett begrepp som misst hela sin innebörd åt alla håll. Nysvensk som svensk kan numera alla lägga sig inom kriterier för rasism...iaf 90% av oss alla.
Det är ett farligt läge för det blir väldigt mycket "vargen kommer" i detta läget.
När sen äkta rasism bryter ut är det ett så söndertjatat begrepp att människor i det här landet orkar inte ens höja ögonbrynen längre.

Vi måste inte peta i var liten "svensk" tradition för att framstå som ett mottagande land, vi klarar det bra ändå. Vi måste definitivt inte kväva debatten, för det skapar mer fara än att prata om verkligheten.

Paranoia växer om att vi undanhålls verkliga fakta och saker vänds och vrids mer än rubiks kub och än färre svar ges än vad folk faktiskt klarar att lösa rubiks kub.

Jag är för mångfald, men jag vill också kunna erbjuda mina barn ett kulturarv som jag vuxit upp med, utan att det ska gapas om rashat.
Jag är också väldigt mån om att knutar ska lösas upp klart innan vi blandar in fler nystan. Dvs vi ska hjälpa alla som redan finns här, nysvenskar likväl som redan infödda, till att vara en del av vårt land, inne i systemet, stabil grund och hela den biten.
Idag ligger för många mellan stolarna åt alla håll, det är som barnleken "hela havet stormar" det fattas hela tiden en stol och någon åker ur leken (systemet).
Konsekvensen av detta blir (eftersom det inte är en lek när det kommer till samhället) att den som inte får vara med skapar andra vägar att få en del av kakan.

Idag är det enligt konstens alla regler tredje advent...en vecka kvar till jul.

Nu andas vi alla ett djupt andetag och njuter av varandra under en högtid som ska vara närhet och samvaro.

Sen, när det är dags att återgå till verkligheten igen, tänk då över vad vi kan göra för att det ska bli på bästa möjliga sätt för så många som möjligt. Prata med varandra om verkligheten. Fråga ansvariga, få svar. När det en dag sen gäller, tänk noga igenom hur du tycker framtiden ska se ut, både internationellt men också nationellt, gå sen och rösta på något parti du känner har svarat med ärligheten högst och med syn att se helhet och som ser mer än en väg att vandra.

Än kan vi hoppa ut den här dalen, men slutar vi inte blunda och fråga och se helheter som faller vi alla, lika hårt och lika djupt.

Nu önskar jag Eder ALLA en fröjdefull jul, oavsett hur eller om ni firar. Nyttja iaf tiden att umgås med dom som är värdefulla för Er.

Själv firar jag traditionellt med mina nära och kära, skinka, grynkorv och brunabönor är mina favoriter på matlistan, på önskelistan önskar jag mig inget mer än lugn och att jag får vara lite piggare än i år.
Även att vi reder i debatter omkring oss och lär våra barn att både traditioner och nyheter är ok, men att allt har sin tid och plats.
Nyfikenhet är bra. Kreativitet ger utveckling och rädsla och okunskap skapar oro, får man inga svar eller fakta så tar man emot det som erbjuds...

Jag tror på ett öppnare 2013, där Sverige har fått ordning på hemmaplan för att vi ska kunna utvecklas vidare för en hållbar framtid.

När det är dags att välja framöver så hoppas jag att allt vad Allians åker.
För sakens skull kan jag också tala om för alla som nu tror att jag är nån form av rashatare att det blir inte heller Sverigedemokraterna, även om jag inser att missnöjet hos folket gör att deras statistik ökar. Men som sagt, jag vill ha en hållbar utveckling.

Tack för ordet.