Var börjar man?

När man legat så dålig som jag vart i flera år nu och får ens en gnutta energi tillbaka, då är det mycket man vill ta tag i.

Det känns som jag missat stora delar av barnens liv. Därför har jag njutit av att kunna vara med dom i morgonbestyren. Att äta frukost och säga godmorgon vid bordet istället för liggandes i min säng.

Att kunna prata om dagen när de kommer hem. Att få ta del av varandra på ett mer vaket sätt.

Sen har vi huset. Det förfaller ganska snabbt när man bara ligger.
Eftersom Jonas fått sköta jobb, läxläsning, mat, nattningen och barnens lek och fritid så har det mest akuta vart prioritet. Det hoppas jag kunna ändra steg för steg. Tänk att orka med tvätt och en mindre städning på samma vecka!
Eller laga mat OCH äta samt ta hand om disken!

Att kunna välja när man vill gå ut. Om ens bara för en promenad. Ännu roligare spontant orka med en bio!  Utan att det kräver planering och vila, föreberedelser och bakslag.

Att orka älska den man lever med. Både fysiskt och psykiskt.  Att kunna ge och orka ta emot. Att njuta av närhet när man vill.
I mitt fall att ens vara påklädd dagtid...något jag inte orkat på flera år.

Att umgås.  Umgås med vänner och familj. Att göra saker tillsammans och kunna njuta av det.

Tänk om jag till och med skulle få en andra chans att kunna klara att arbeta igen.
Jag älskade mitt jobb med ungdomarna på behandlingshem och skulle gärna återgå till det om jag kunde. Vilken dröm!

Jag vet att vägen är fruktansvärt lång och processen att ens vända det här skeppet är krävande nog.
Men jag offrar små bitar av den nyvunna energin på att leva lite igen.

Att få se mina barn om dagarna och att kunna hålla och hållas av min man är också läkande. Det ger hopp och glädje vilket i sin tur gör att jag vågar kämpa vidare för att hitta den rätta vägen till att balansera min kropp.

Jag plockar korta stunder i huset för att kunna njuta av mitt hem när jag nu ska kunna stå på benen lite mer planerat regelbundet. Ett skitigt och rörigt hem stressar mig...en dag är kanske ordningen återställd här hemma igen!

Jag lyssnar på min kropp och planerar in vila likväl som ligger kvar om jag inte orkar just för stunden. Ligger kvar precis så länge det behövs. Kravlöst.

Någonstans framåt finns det ett mer balanserat liv och jag ska hitta dit.

Under resans gång är jag så tacksam för att min man och mina barn är de mest förstående och tålmodiga. Inte en gång har de övergivit mig och jag är älskad trots att jag knappt kunnat ta del av livet ens innanför hemmets väggar.

Att min övriga familj står ut med mitt svajande och stöttar mig genom kriserna jag går igenom. Utan att fördömma eller stressa på mig.
Att mina vänner orkar och finns här. Stannar hos mig och skrattar och gråter med mig. Ser mig för den jag är ändå, oavsett om det innebär att man får umgås med mig i en säng i sovrummet!

Att jag fått möjligheten att lära känna och komma i kontakt med djupa kunskapsförmedlare som förklarar vägens olika skeden och som visar hur jag går vidare.

Slutligen också det hopp som nya vänskapsband ger över nätet. Den solidaritet och lojalitet som gång på gång överbevisas och ger mig rysningar.

Min kropp må bära på dödliga bakterier och parasiter men jag har inte känt så mycket hopp och livsvilja på många år.

Jag vill så mycket så fort just nu men kämpar med att bromsa för att vinna i längden.
Det är svårt att välja vad jag ska prioritera och det är svårt att veta var jag ska dra gränserna.
Men för var minut extra om dagen som jag är på benen inser jag att tids nog kommer jag få göra allt det där vardagliga som andra ser som trist.
Jag längtar tillbaka till mig själv!