Naket, utlämnande, ärligt, öppet

Bloggen du just ska läsa i liknar nog inte många andra bloggar vill jag intala mig. Här är det en blandning av sött, surt, salt och beskt. Vi är fyra i min familj, fyra högst omaka individer som bakat den godaste kaka som finns, med några av de äckligaste ingredienser du kan tänka.
Ledord: ADHD, aspergers syndrom, ODD, ryggfraktur, diskbråck, kotkompressioner, ME, Fibromyalgi, Utmattningssyndrom, Husrenoveringskaos. Men också kärlek, ömhet, omtanke, respekt, mys, närhet, öppenhet, hjälpsamhet, ärlighet, förlåtande, förståelse.

Vi har livsviljan få ens skulle orka tänka på i ett så komplext läge! Och jag är förbannat stolt över min fina familj!

Varmt välkommen ska du känna dig!

torsdag 15 oktober 2015

För min skull.

Hej på Er läsare!
Hoppas ni har det bra allihop.
Själv lever jag lite i en bubbla och jag fightas hårt med mig själv för att ta tillbaka mitt liv just nu.

Jag hade väl aldrig trott att zumba i Hönsa skulle förändra och vända upp och ner så på mitt liv. Men det har det gjort.

Just nu håller jag på att försöka lära kroppen hur återhämtningen ska gå till i kroppen.
Jag begärde ut ett FaR (fysiskt aktivitetsrecept) och skrev sedan in mig på gymmet.
Där försöker jag nu få kroppen att koppla grepp om så många olika saker som möjligt, allt för att jag ska lära mig läsa signaler och hitta rätt balans.
Ett exempel är att jag tar easylinepass på morgonen. Kroppen är som sämst på morgonen och om jag ska ta mig tillbaka till jobb så behöver jag kunna lita på att den håller, vaknar och hämtar upp sig även den tiden på dygnet.
En annan del är att härda ut smärtattacker och komma över rädslan för det som gör ont men inte skadar.
Att lära mig bromsa i tid men också att dra kroppen utanför ramen för vad den är van.
Det är också en kamp mot mitt eget psyke. Rädslan för krasch finns där hela tiden och varje dag måste jag pränta in att dagen blir vad jag gör den till och jag har iaf ytterligare en dag på benen.
På sikt räknar jag med att våga lita på kroppen igen.

Gymmet är min rehabiliteringsprocess och jag gör det för MIN skull och med fokus på MIG. Därför kanske jag uppfattas lite som i en egen bubbla kring detta. Det är nog lätt att tro att jag gör detta med lätthet eftersom jag är gladare och piggare, men det är ingen självklarhet det jag går igenom just nu.
Därför måste mitt fokus få fortsätta vara på just mig själv och min egen rehabilitering. Jag kommer därför låta mig bäras av dom som redan är bekväma och insatta i sin egen träning (Jonas, Emma och även lillebror även om vi inte vart där ihop än) och känna efter var min zon är inom gymmet. Jag måste ge mig själv detta för att ta mig vidare.

I övrigt tänker jag inte gnälla för saker går verkligen framåt. Rörligheten ökar, styrkan ökar, vikt och omfång minskar, energi trycks ut och sätts tillbaka och det känns som om jag på det personliga planet gör en jäkla resa just nu. En resa med chans till ett mer hållbart liv.

Jag vill tacka alla som orkar med mig. Ni är guld.

Och zumban där resan började på allvar...är fortfarande det roligaste som finns!