Vart jag mig i världen vänder.

Min kusins barndomsvän har delat en del bilder på Facebook.  Mormor har vart med på två av dem.

På en bild ligger en katt i en säng och sängen är bäddad på mormors vis.

De kalla lite stela manglade lakanen med en filt över. Lukten av mormor.

Hur kan man sakna en människa så otroligt?
Som Ronja Rövardotters pappa Mattis skrek när Skalleper dött "Men hon fattas mig".

Hon gör det. Fattas mig.
Ibland väller minnesbilder igenom mig och tårar och skratt blandas.

Den hon var. Hon var unik. Vi var alltid sedda och hörda där. Främjade våra kreativa ådror och strök våra ryggar när kvällen kom. Den torra och lite knöliga handen (reumatism) lugnade hela sinnet medans vi läste Gud som haver.

Gud som haver barnen kär
Ser till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i dina händer
Lyckan kommer lyckan går
Du förbliver fader vår.

Alla upptåg vi gjorde. Hattparader, snölyktor intill vägen. Ut och krascha is. Plocka kottar och kastanjer och pyssla med. Sparka i lövhögar. Se på Christer Sjögren på TV.
Göra ishänder. Klä ut oss och gå och handla.
Koka sputtekräm.

Min mormor. Hon fattas mig. Varje dag. Saknaden vill inte släppa och även om det är ljusa och fina minnen så rinner tårarna.
Jag påminns om henne i var liten grej som genomförs och jag ser henne som högst närvarande var dag.
Men jag saknar hennes person. Massvis.

Älskade mormor.  Du har det fint där du är. Något annat val kan inte ha vart på tal.  Jag tänker på dig varje dag. Tack för att du så uppenbart vakar över min lilla familj.
Jag älskar dig!