Fina fina fina Ni <3

Britt-Marie, Majan, Maria, Mamma, Pappa, Syskon, Emma...
Inte minst Jonas. Åh mina barn.

Så oerhört fulla av kärlek, visdom, förståelse, skratt och kärlek. Tack!

På ett mer privat plan idag.

Idag känner jag mig tämligen kapslad.
Jag orkar inte hela vägen och det gör mig frustrerad och ledsen.

Jag vill så mycket men orkar så lite.

Sen går det väl inte att komma ifrån det faktum att det finns en liten klump i bröstet kring vissa situationer som verkar vara låsta för oöverskådlig framtid. Jag tänker inte på det för min egen del utan mer för övriga familjen då.

Jag är nog mest trött just nu. Dränerad. Lite förkyld.
Kanske lätt uttråkad också...men orken att göra något finns inte just nu.

Så ser jag mina barn och blir ändå varm. Så otroligt vackra. Så förstående och de vill verkligen göra rätt.

Jonas då...hur hade jag ens klarat en dag till utan honom. Hur hade livet sett ut om inte han fanns? Jag vill inte veta. Vi har några veckor kvar tills vi har valt varandra i 13 år.
De åren har inte vart gratis. Man får jobba för kärlek.
Men jag hade inte velat byta honom för allt i världen.

Vi lyssnar på en bok om kvällarna och i den pratar författaren om just viljan och styrkan kring att lojalt välja sin partner.
Att man finner sina roller i en familj och att man kan få en jämn takt i dessa så att man finner harmoni.

Det är verkligen så. Det är först när man verkligen känner varandra på djupet som kärlek blomstrar och växer.
Så tillkommer något nytt, bostad, bil, jobb, vänner...inte minst barn.
Då ändras rytmen och man måste lära om. Vara villig att lära om. Det blir aldrig detsamma igen...men det innebär inte att det blir sämre.

Så hur trött och eländig jag än känner mig just nu så känner jag mig älskad från massor av håll. Massor.
Det är ovärdeligt och får mig att orka iaf en dag till.

I morgon är en annan dag....

Sjukstuga

Jag och Jonas är genomsjuka.
Vet inte när det hände senast.
Iaf inte samtidigt!

Zanna fick sitt firande ändå. Allt är möjligt tack vare en helt otrolig mamma och pappa, Zannas mormor och morfar.

Det var en nöjd tjej.

Pontus skulle ha vart i Dalarna i helgen. Men vi vågade inte riskera att han skulle bli sjuk där uppe.

Han fick iaf gå på disco med klassen. Det var en lycklig son som kom hem och hade dansat tryckare ;)

Jaaa nu ska jag sova igen.

Glöm inte av att kika www.realisten.se för senaste nytt. Godnatt.

Hoppsan sa.

Bondeförbundet (f.d. Centerpartiet) 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Centerpartiet 2013:

"Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik. För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt
ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna. Den ömsesidiga
fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen."

Det är talet 13, eller?

Jag och Jonas är ganska exakt två månader ifrån att uppleva 13 år tillsammans.
13 år.
Vi har bott ihop större delen av den tiden. Så gott som hela tiden.

13 år.

Man hinner komma väldigt nära en människa som man delar sitt liv med under den tiden.

13 år.

Vi delar hus, bil och alla andra matriella tingest i livet.
Vi har barn tillsammans som vi fostrar tillsammans.

13 år.

Det är tiden jag har fått på mig att som individ utvecklas och växa och som enhet älska och övervinna.

På 13 år vet jag att Jonas inte går in i saker opåläst.
Han kan förvisso få busiga ryck men ju oseriösare de är, ju snabbare blåser det över.

Däremot kan han grubbla och studera saker in i oändligheten.
Faktagräva, analysera, räkna, tänka, studera och verkligen sätta sig in i saker.
Det finns gånger det drivit mig till vanvett. Andra gånger har just det vart lösningen på till synes omöjliga hinder.

På 13 år har Jonas vart en lojal och familjeförsörjande make.
Han har hållt hårt i sina jobb. Han har inte riskerat dem i onödan.

Kreativ. Smart. Snabblärd. Kärleksfull. Envis. Snäll.

Men är det något jag inte kan förknippa min man med så är det lättpåverkad.
Han har under sitt vuxna liv ihop med mig aldrig gett vika för den stora massan.
Han gör sina val. Han gör dessa dessutom aktivt.
Visst tar vi upp våra val med varandra men de gånger vi inte samtycker så hittar vi en balans och lösning på saker.

13 år.
I stort sett samma vänskapskrets. Utbyggnad av flickvänner och barn, javisst.
Några nytillkomna javisst.
Men hans vänskapskrets är bevarad. Trots många mil och lång tid mellan besöken.

Jag har under dessa 13 år återfått och "tappat" den närmsta av vänner.
Det handlade om ett förfall när jag blev sjuk och jag är ganska säker på att vi är relativt överens om detta.

Att jag sen blev mer (tveksam till ordval här nu) olik de andra inblandade är inte en fråga om agg (även om jag kan erkänna att pajkastningen var maximal då och där).

Jag och ovan nämnda vän pratar idag även om vi förmodligen vuxit ifrån varandra i processen. Utvecklats, men åt var sitt håll.

Jag har också släppt in en herre i mitt liv som andra från början varnade för.
Vi bröt med varandra i ömsesidig ilska.
Det var kort och intensivt.

Där har Ni mina "förlorade och utbytta människor" i mitt liv. Människor som verkligen påverkade och betytt något under 13 år.

Jag vill med detta trycka på att jag inte ser lätt på vänskap. De som tillkommer på riktigt, är där för att stanna!

Jonas är en av de stabilaste människor jag har och har haft i mitt liv.
Jag tar det inte för givet. Vår väg har vart lång och snårig.
Ett tag ville jag ge upp.
Det ville vi nog båda.
Men här är vi! Tillsammans.

Så mina trogna läsare, är detta bilden av människor som ser lättvinnligt på relationer i livet? Som bara byter ut och går vidare?
Som inte värderar kärlek?
Som destruktivt bryter ner och söndrar?

Vad tycker mina barndomsgrannar om Ni läser? Jag har ju kontakt med många av Er än?
Mina "partypolare" som också är inom kontaktnät?

Nyvunna mer nära vänner, stämmer ovan skrivna med den verklighet Ni upplever?

Trogna internetföljare sen Lunarstorms dagbokstid?

EGENTLIGEN SPELAR DET INGEN ROLL men det är ändå lite roande att få perspektiv!

13 år. Jag älskar Jonas. Det är kanske inte alltid hett och passionerat eller lugnt och fridfullt.
Men det är äkta. På riktigt.

Han är VIKTIG för mig och han är den viktigaste mannen för våra barn.

Jag vet att Jonas ser mig som lika viktig.
Om så inte vore så hade vi följt impulsivitet och kanske viss nån av grupptryck och vi hade gått olika vägar för länge sen.

Det är så jag känner. Det är så jag värderat Jonas i 13 år.
Det är så jag vill känna i 13 år till, ytterligare 13, igen och igen.

Till sista andetaget.

Godnatt.

Facebook - ändrar banan.

Alla jag träffat och mött och känner via den och den.
Nu blev det storstädning med över 400 avslutade Facebookrelationer.

Inte för att jag tyckte illa om en enda av alla dessa...utan för att mitt liv byter bana from idag.

Nu åker energitjuvar ur livet och jag ska fokusera på det jag tror på och mår bra av.
Inget mer sitta och gnälla. Ändra livet och skapa den miljö jag och min familj förtjänar.

Nu blir det sömn. Så enkelt är det med det!

Det vore så....

...idag skulle jag vilja spränga min egen gräns men väljer att låta bli.

Men jag fattar.

Livet.
Det händer så mycket omkring oss hela tiden.
Det är viktigt att leva och vara nöjd med de val man gör.

Om de jag håller av känner sig trygga och nöjda med de val de gör så är jag lycklig för deras skull.

Jag vill att samma sak ska kännas för mig.

Jag känner mig starkare mentalt än på länge.
Kroppen värker och smärtar enormt och tröttheten är obeskrivligt påfrestande, men mitt sinne för att vilja leva är högre än på många år.
Det borde värderas högt.

Idag har jag spenderat timmar i telefon. Jagat försäkringsbolag, ansvariga, fd arbetsgivare, skatteverk mm mm
Jag fick avslag på AFA. Jag fick avslag för att jag var skriven som tjänsteman i pappret. Men det var inte det jag jobbade med.

Nu letar jag alla vägar som går för att se hur den rävsaxen ska kunna öppnas. De pengarna som fattas var månad kommer på sikt bli ett jävligt stort problem och det enda valet blir att stabilisera ekonomin med att flytta trots allt.
Vi kan inte buffra till det som krävs när man har hus. Det är omöjligt. Helt omöjligt.
Jag har inte mer saker i skåpen att rota fram att sälja heller och jag inser att valen börjar bli få.
Därför gör jag en kraftansträngning och ser över mina sista möjligheter.

Jag orkar nämligen inte ens tänka på en flytt.

Nä nu får jag ta tag i huset här. Tröttheten får backa en stund...

Webens möjligheter

Ofta hör man om farorna med WWW.
Men det finns stora fördelar.
För mig som är sängliggande pga sjukdom är sökmöjligheten tacksamt.
Att kunna följa människors liv och att se media.

Det senaste att knyta nya förbindelser. Det är skönt med likasinnade. Nationalismen har många intressanta människor och det är skönt att kunna blotta så mycket man orkar och klarar i taget.
Då är nätet kanon.

Nu är det sömn.
Kram

Det small.

Idag gick jag och barnen fram och tittade när Årets Tibrobo korades.
Som vinnare stod Mats Wilhelmsson och min Mamma Ewa Johansson.
Jag är sjukt stolt och glad över detta!

Det var varmt och mycket folk. Jag hade med mig Liten och hon har förmodligen blivit hemma med oss här nu och därmed testar hon för brinnande livet. För var hund som kom slet hon och skällde och med allt folk och värmen plus att hålla koll på ungar och diverse handväsor och vattenflaskor samtidigt så till sist hände det som inte hänt på en längre tid.

Kroppen började sega ihop. Svetten rann och jag kunde inte orientera mig. Alla ljud small in i huvudet på mig och det kändes som sirap i knäna.

Vi hade gått fram.
Barnen såg att något inte stämde. De fick ta hund och grejer och börja röra sig hemåt. Jag gick så gott det gick och väl hemma var det bara att få av sig kläderna som vid det laget brände på huden.
I med smärtlindring och stänga in sig i sovrummet under kedjor.
ME-krasch.
Bang.
Jag grät en stund.
Pappa ringde när jag var på väg hem och de skulle äta ute ihop. Han undrade vart jag försvann från torget.
Jag fick avböja.
När jag hade lagt på grät jag för att jag inte ens orkar äta när det blir så här.
Jag har inte berättat för barnen att vi missade att käka ute för att jag var så dålig så jag pallade inte att ta oss dit.

De fixade färdiga pannkakor själva och jag la mig och gav upp.
Så ledsen. Arg. Förbannad. Besviken.
Hatar den här förbannade pisshelvetesjävlaskitsjukdomen.

Jonas kom hem från jobbet. Han sliter och sliter.
Vi har haft en lugn kväll och barnen har vart goa.

Imorgon ska jag riva biljetter en sväng nere på vintergatan. Men jag får åka hem sen. Jag vet vad kraschen idag innebär.
Men att filmer inte visas pga personalbrist funkar inte nu när det rullar på så fint där nere.

Det blir aktiv vila och kapsling i övrigt.
På Lördag är det min premiär i huvudstaden. Då ska jag gå i ledet för våra blågula band.

Hoppas alla har det fint.
Godnatt.

Jag vet inte.

Det trycker inom mig. Som om något verkligen behöver ut.

Jag vet inte vad dock.

Det har också hänt något det senaste. Minnen har börjat återvända.
Både från barndom och annat.
En del saker fattar jag inte vart det har vart. Hur har det kunnat sitta dolt. Varför har det gjort det.

Kroppen har bevisligen valt sina områden att nära. Jag kan inte riktigt trivas med att minnen kastas fram och vill bearbetas sådär hux flux.
Inte ens om vissa är rena glädjeminnen.

Jag saknar livet. Mitt liv. Ellen.
Att få vara en del av något större på en arbetsmarknad. Att få känna sig betydelsefull utanför familjen.

Jag får väl förtydliga här. Jag älskar livet med barnen och Jonas. Det handlar inte alls om det.
Värdet att få ha något eget fattas mig i vardagen.
Jonas återgår till jobb imorgon. Barnen till skola på fredag.
Själv ska jag utföra...pacing.
Ligga stilla och acceptera all energi jag ligger back efter en underbar sommar.
Jag har iaf haft det. En underbar sommar.

Nu när semestrar tar slut hoppas jag att AFA fattar ett beslut till min fördel.
Jag är overkligt trött på att inte ekonomin går ihop trots att jag räknar och räknar.
Alltid händer något man inte kan räkna med. Dessutom är jag för mesig för att svara barnen att det inga pengar finns..igen och igen.
Ingen av dem kräver ju guldskor eller oslipade diamantänder.

Faktum är att deras krav är ovanligt låga. Inga nya mobiler för tusentals kronor, begagnade cyklar, en aktivitet var, rea-kläder eller secondhand, inga hysteriska barnkammare. En stationär dator finns att tillgå. En tjock-TV uppe. Ett x-box.
Som sagt...inga överköpare. Det fina är att dom accepterar det. De är glada när de får något och vet att det inte går att springa och handla bara för att man vill. För att andra har.
Dessutom skulle vi aldrig neka dem något som det finns behov av. Självfallet är barnen hela, rena och har kläder som passar och klarar rådande väder. Självfallet har de alltid mat och tak över huvudet.
Det är liksom inte offer-svält-fattigdom vi pratar om. Men det är inte heller så att det går runt utan eftertanke och alldeles för ofta med lite hjälp.
Hjälp jag är tacksam för att vi har.

Men skam den som ger sig. Tog vi oss igenom arbetslöshet och huskaos ska vi balansera den här situationen med. Vi ska bara få in rutinen som behöver sättas efter det att jag fick permanent ersättning och därmed sänkted ytterligare tusenlappar. Sen jag blev sjuk är jag sänkt närmare 10000 i månaden. Det är kanske inte så konstigt att det märks av i helhet.

Oj oj vilket trist inlägg detta blev då. Brist på pengar är ju inte direkt ovanligt eller för all del uppmuntrande.

Jag ska sova nu. Sex dygn med antibiotika och sex dygn med hysteriskt illamående. Fyra kvar.

Tur jag kan hälla ur mig lite här ibland. Sömnen blir mer givande om hjärnan slipper spinna på allt rörigt hela tiden.

Hoppas alla mina läsare har det gott. Ni är värda det!

Nattis

Lära Livets Läxa

Jag uppfattas av många som öppen. En hel del tycker säkerligen att FÖR öppen vore mer passande uttryck.

Det har kommit att bli en del av mig att välja att berätta stora delar av mitt liv.
Ett val baserat på erfarenhet kring ryktesspridning. Det är bättre att förekomma än att förekommas.

Det finns dock saker jag väljer bort. Drabbar det andra som jag bryr mig om står jag tillbaka.

Jag vill däremot inte gå bakom ryggen på människor.
Det finns en del saker jag värdesätter mer än andra hos människor. Dessa saker har kommit att avgöra mitt egna mående vid flertalet tillfällen i livet.

Blod är tjockare än vatten och mina bröder är därför bland de viktigaste i mitt liv. Att trassla in drama, falska anklagelser, ljug och undanflykter kommer ingen undan med.
Att bråka om mina brorsbarn eller använda dem som sköld är också uteslutet.
Att terrorisera för att få sin egoistiska vilja igenom är inte ok.
Att på någon som helst nivå sätta kilar mellan oss syskon genom att ljuga eller dra någon utav oss från varandra eller för all del vandra från en i syskonskaran till en annan kommer heller inte accepteras.

Blod är tjockare än vatten och ens eget blod är tjockare än då. Skada mina barn eller manipulera dem och jag kommer gå över lik för att nå dig.
Fria individer i trygghet är min önskan för mina barn. Bråka med dem och valet för mig är utan tvivel enkelriktat till deras fördel.

Äkta kärlek är ovillkorligen livets gåva. Kärlek uppstår enbart om man öppet kan stå upp för varandras styrkor och svagheter. Att man orkar rida med i stormar och att man orkar vänta när det snöar igen.
Äkta känslor behöver inte ständig bekräftelse eller långa förklaringar.
Men ska det vara äkta och hållbart så ska det vara rent mjöl i påsen. Alla kort på bordet. Ens egna kort likväl som kärlekens.

Man kan hamna vid vägskäl i livet som tycks onödigt krångliga. Vart man än i livet är så ska det inte behöva vara krångligt nog att undhålla eller ljuga. Det blir en falsk grund och den kommer rasera. Det är inte en fråga om utan när.

Blod, Kärlek.

Sen har vi den äkta vänskapen. Den där man vet att man kan tömma sitt hjärta och sen lämna det där för kompostering. Det är läkande.
Äkta vänskap är speciell. Den kräver att man nyanserat kan se sin vän i olika situationer och ändå stå kvar. Man kan göra olika val men ändå respektera varandra.

Man kan berätta och lyssna. Man kan bära och bli buren.
Man vänder inte ryggen till och man viftar inte bort verkliga problem eller glädjeämnen.

Sin själsfrände finner man i vänskap och kärlek. Det kan vara i form av en partner men också i någon annan nära.

Den viktigaste delen i stabilitet i livet är ändå mitt egna inre. Mina värderingar.
Att veta mina gränser. Att tillåta mina känslor. Att se mig som den jag är.
Att veta att jag felar och att jag vill förmycket.
Att acceptera.

Och att lära av livet. Våga bryta mönster för att utvecklas. Att inte falla för samma personlighetsdrag som drog mig ner på en nattsvart botten.
Att inse att människor som gör väl faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Att jag idag vågar säga både stopp och nej till destruktiva nykomlingar.
Att inte alltid vara godtrogen.
Att våga hålla på mina vunna erfarenheter och att våga låta fungerande erfarenheter växa.
Att inte vara rädd för att passa in.
Att lära mig se det som finns framför näsan på mig istället för att söka i oändligheten.

Att lyssna på det osagda och tro på det sagda.

Min familj är ovärdelig. Mina föräldrar har fostrat mig till en stark och ifrågasättande individ. Idag ser jag det själv. Jag behöver inga charader för att veta vad jag vill. Jag talar om när gränser är nådda och saker är utanför min acceptans. Det gör att jag ibland förlorar någon på vägen, men jag vinner mig själv. Jag får vara den jag är.

Min familj. Mamma och pappa. Vi tycker lika men också mycket olika. Jag respekterar dem högt. Jag älskar dem. Jag andas och lär tack vare att jag vuxit upp med dem.
Mina bröder. Jag älskar alla tre. Jag kan få nippran på alla tre. Jag känner alla tre på sitt sätt.
Jag överger aldrig någon av dem. Men jag håller långt ifrån med i alla val de gör. Jag har också kommit på att jag ser tidigt när tåg spårar ur. Kanske för jag är ensam syster. Kanske för att jag valt att bära två av mina bröder lite för långt genom kriser. Kanske för att jag aldrig lär mig att sluta bry mig om deras liv och mående, det gäller förövrigt för alla tre.

Barn. Mina barn. Mina brorsbarn. Mina älskade ungar! Här ser jag ingen rimlig gräns. Jag räddar dem alla från allt om jag måste. Här kommer min svaghet få jobba. De ska bli självständiga, självkritiska, självkännande, empatiska, kreativa, smarta och kärleksfulla individer. Uppfatta samhället och fråga när det behövs. Här tränas jag dagligen i att inte forma någon bara för jag vill. En av livets största gåvor är också ett av livets största självdiciplinlärande.

Vänskap. Äkta vänskap. Hur bränd har jag blivit här? Med facit i hand undrar jag också hur många jag brände själv.
Jag saknar en något enormt från och till. Sen finns det en jag tror inte hittar sig själv och därmed kan jag känna att den konflikten var av enbart ondo.
Sen har nytt blod runnit genom mig. Den unga vän som klivit in och lyft mig i det befintliga liv jag lever. När jag inte accepterat det så har hon gjort det och får mig att se. Lär mig livets läxa.
Hon är unik i sitt slag.
Fler vänner finns och alla av vikt men just denna unga vän, hon är obeskrivlig. Självinsikt och styrka. Glädje. Passion. Vilja. Tålamod. Inte minst givmild och full i kärlek.

Kärlek ja. Här finns det bara en. Efter våra turer av hårda prövningar känner jag ändå att vi.är ett. Vi är själsfränden och vi har tagit oss igenom vart hinder och var medvind för att uppriktigt stå mitt emot varandra med äkthet och omtanke.

Jag önskar alla ett liv fyllt med svar och självreflektion. Sätt upp gränser och lär dig att undvika livet utanför din sfär.
Men inne i din skog ska du också våga prova lite nya stigar. Gå inte på samma väg, till samma berg, samma klippa och hoppa ut på samma sätt. Inget förändrar sig för dig i livet på det sättet.
Du må möta nya ansikten men helheten blir samma vanliga vardagstrakassering. Prova att ta den lilla stigen bredvid. Den kanske leder till en glänta, med en sjö...och hoppar du i den kanske du flyter till nästa udde....så vidgas livet, inom dina gränser för vad som är ok.

Magkänsla.

Har du haft känslan i magen av att veta när något är rätt eller fel. Oavsett hur mycket det försöker påverkas så bara vet du.

Jag vet.

Hur som helst. Det är penicillin här. Blossande sår och en overklig ledvärk ihop med varigt snor och halsont fick bli indikationer nog att behandla.
Bismak av metall. Avskyvärd och skarp metall.

Jag har också haft en overklig migrän. Fick linda in hela huvudet i iskalla omslag.

Snart är det tillbaka till rutiner och det välkomnar jag. Kroppen är nedsatt och väldigt trött.
Däremot är huvudet mentalt klarare och mer med.
Att fått campa har vart härligt och även om det blivit dyrt för en redan ansträngd budget så har vi vunnit ett psyke och en harmoni. Det är vi alla glada och tacksamma som få över. Allt går inte värdera i pengar. Faktum är att ju mindre vi gör det ju bättre är det.

Nu ska jag kapsla vidare. Sonen har ju cup i helgen. Zanna ska med mor o far på Diggeloo.
Imorgon ska jag träffa Emma på en fika. Paus i vardagen <3

Vidden av en kärna - att inte flaxa utan fäste

Det är viktigt det där. Att ha en kärna. En utgångspunkt.

Egentligen är det ju ganska självklart. Ingenting växer utan en kärna.

Ditt egna inre måste vara helt och du måste älska och respektera dig själv för att ha en utgångspunkt i livet. En stabil grund. En kärna.

Kärnan kan sen växa och det kan bli kärlek och familj.
Kärnan utgör grunden för din person - för att kunna känna tillhörighet med din omgivning, med vänner och familj. Med ditt land, med din ort.
Med ditt yrke och din fritid.

Att acceptera livet är en stor del i att acceptera sig själv. Att också respektera både djur och växter ingår i en stabil kärna.

Att värna om sig själv och alla som är viktiga i sitt liv.

Allt sammanslutet blir ett vackert membran kring en bärande kärna.

Utifrån en kärna kan sedan flera stråla och livet ger styrka.

Jag älskar min familj. Det ordet är stort och viktigt för mig. Det är inget som rinner bort och det tar tid att få kärlek att bli stark och hållbart. Många prövningar ska genomlidas och många lyckorus upplevas.

Mina syskon är min symbios. Med dom delar jag mitt liv. Min uppväxt. Min styrka.
Ingen kan ersätta någon av mina tre bröder och ingen får riskera deras kärnor i livet.
Deras barn är mig lika viktiga. Lika ovärdeliga.

Min mamma och min pappa. Utan dessa två hade jag aldrig funnits. Vägen att just du läser och att just jag skriver är ganska overklig, om man väl börjar tänka på det.

Min man. Min fina underbara man. Hur han kom in och hur vi nu är sammanlänkande för all framtid.
Inte bara genom varandra utan våra barn.
Två barn som har kommit att ge allt man som förälder kan önska.

Styrkan i helheten av min familj, styrkan i var och en av ovan nämnda, är unik och jag älskar var och en i mitt närmsta membran.

Ingen här behöver flaxa vilt. Vi har kärnor nog att klara stå en och en trygga tillsammans.

Jag drog en vinstlott i livet.

Husvagn - första sommaren.

Vi har ju fått en vagn, jag och mina bröder. Det är en Cabby från 74.

På testrundan vid Örlen började resan. Vi hade bytt ut batterier och laddare samt dragit ut kablar som hängde löst i halva vagnen.
Under kvällen på Örlenbadets camping uppstod 2 problem. Det första var en eu-omkopplare som vi inte hade men fick låna. Det andra var att elen slutade fungera utifrån. Vi ordnade detta med el genom förtältet.

Förtältet ja. Pappa hjälpte Jonas att bygga så att vi hade grunderna klara för oss. Tältet var komplett och i bra skick!

Helgen flöt på bra med massa mys och bad. Det enda jag hade glömt hemma var hammare, stekspade och osthyvel. Inte så illa för en förstagångscampare!

Väl hemma blev det en tur till biltema. Vi köpte omkopplare och 2,5mm sladd samt ny el till inporten i vagnen. Ordnade det och packade in oss.

Rullade mot Ingesund i Arvika. Någon mil utanför Arvika small ett däck på vagnen och det var verkligen nära att vi kastades i rullning. Vi fick tag på en däckjour i Arvika och kom till campingen till slut.

Vi hade den underbara turen att få en otroligt vacker plats på en udde precis intill sjön. Så vackert.
Dock blev det problem att resa förtält...klippblock och tältpinnar går inte överens. Vi löste det dock.med massa kreativitet så det blev jättebra ändå.

Dagarna spenderades badandes. Vädret var underbart. Barnen var nöjda och njöt. Om kvällarna spelades lite spel innan vi kröp ner. Barnen somnade i regel lika fort som dom la huvudet på kudden. Jag och Jonas kikade på någon serie och sov gött. Liten sov hos oss.

Liten ja. Jag hade verkligen oroat mig för hennes bilåkande. Hon har ju inte vart bekväm med det någon gång men nu fanns inget val.
Vi fick rådet att ge postafen ihop.med adaptildroppar. Det blev mirakelkur. På vägen hem när vi pausade i Kristinehamn så hoppade hon till och med upp i bilen självmant. Hon älskade att campa i övrigt.
Jonas var ny på husvagnscamping men man kan tro att han aldrig gjort annat. Är så glad att jag har en aktiv och go far till mina barn och att jag får så mycket kärlek och omtanke!

Vi bytte det andra däcket innan hemresan. Vi ville inte chansa och Zanna var orolig.

Resan hem gick bra!

Nu är vi hemma en vända men harmonin i att campa gav (som väntat) mersmak. Vi ska nog testa några mer närliggande campingar...Tivedens bland annat tror vi.

Vi träffade Jonas föräldrar och syster korta stunder med. Lilla Nikki.och pappa Magnus med :)

Nu blir det att tvätta vidare så vi kommer iväg igen ;-)

Puss och kram!

Semesterblogg kommer.

Men jag tänkte fördriva lite tanketid. Familjen badar och jag har färg i håret.

Jag hade uppe en status om Pressbyråns namnbyte för att stödja Pridefestivalen. Konversationen kan man läsa på min FB.

En av kommentarerna handlar om att jag blivit bitter, rasistisk i tonen och tydligen har jag förändrat mig.
Jag är ledsen att det uppfattas så.
Jag är nämligen inte alls bitter. Jag känner nämligen mer livslust och glädje än på många år.
Mina tankar kring invandring och politik har egentligen bara blivit mer pålästa och därmed känner jag en större mening med att inte hålla käft.

Jag finner det skrämmande att det samhälle vi ser utvecklas försvaras i tid och otid med så mycket lama argument.
Jag blev också kallad grälsjuk. Saken är ju dock den att jag skriver en status på MIN FB eller ett inlägg i MIN blogg. Det är fullkomligt valfritt att läsa, än mer fritt att kommentera. Men om man väljer att kommentera får man kanske räkna med svar på det också.
Jag finner det inte mer upprörande att jag väljer att dela med mig av en åsikt eller en länk eller fakta än att andra gör det om motsatsen.

Jag är inte grälsjuk. Men jag är inte heller någon som passivt sitter och säger ja bara för att majoritet inte tycker som jag. Jag tvingar ingen att läsa. Jag tvingar ingen att tycka som jag. Jag väljer inte bort någon.
Men om man blir så besviken på mig att man känner att det är sorgligt, då är valet precis lika fritt att släppa sig fri från mina "kränkningar" och söka sig till likasinnade. Jag kommer inte ens kräva en förklaring.

Jag kräver egentligen bara en sak. Respekt går åt två håll. Jag diskuterar gärna. Jag har inte problem med det. Men räkna med att jag inte vänder mig dit du kanske vill. Jag respekterar att du inte tycker som jag och jag kräver faktiskt detsamma tillbaka. Det är så enkelt.

Jag har funnit en harmoni och börjar hitta tillbaka till mitt egna jag där hela identiteten inte handlar om sjukdomar eller utredningar. Jag njuter av att börja hitta den balansen och den person jag så länge saknat. Jag har längtat efter att få le och att få känna annat än ett ständigt sökande efter livskvalite.

Jag tycker att den här familjen är värd ett liv som innehåller lite sunda tankar och funderingar och inte bara vilken medicin som ska sättas in och ut här näst eller vem som står på tur till läkare hit och dit.

Jag hindrar ingen att stanna, jag tycker om er var och en. Men jag kommer inte ge dåligt samvete om det känns som om jag är bortblåst och oigenkänningsbar, alla som vill är fria att gå sin väg isf.

Ha dock i tanke att om jag känns främmande nu, då har du förmodligen inte känt mig innan kaos klev in i mitt liv. Jag är snarare tillbaka som individ än förlorad.

Jag ville väl egentligen bara göra mig på det klara med det.

Väl Mött
/Ellen

Triologi?

Ju mer jag funderar på formuleringar i den oändliga bok jag skriver, ju mer inser jag att den egentligen behöver styckas...i minst tre. Kanske till och med fyra.

Jag behöver nog tänka igenom detta lite mer organiserat. När kraft och ork finns.

Vilken resa mina 33 år satt mig i. Vilken enorm och stundtals svår resa. Med vissa jättefina minnen och känslor. Men med stridsposition där emellan.

Det bubblar. Det vill ut. Jag ska tömma allt en dag. Men nu...nu ska jag sova. Min fina snarke är tätt intill och kärlek är det jag känner. Älskade Jonas <3

Upp för en backe...ner för ett stup

Vilken gnällspik jag är! Men kroppen gör revolution och ibland känns allt så hopplöst.

Bilen kostar 5000 i reparation. Det var mycket stora delar av semesterkassan det. Vi kommer dock ingenstans utan bilen.
Men det sved. Utan tvekan.

Det vispar i huvudet på mig och det känns som en hel del behöver komma ut. Jag vet inte var jag ska börja bara.

Ligger saker för länge blir det ångest som triggar igång.
Det är ganska värdelöst.
Samtidigt greppar jag inte riktigt vispandet. Jag kan inte kategorisera det och hittar inte ord.

Jag har iaf världens finaste make och goa ungar. Min familj som ställer upp...jag skulle nog sörja ihjäl mig utan mina föräldrar och brorsor och deras barn.
Det är kvalite!

Nä, nattsudd släpper inga vettiga tankar eller ord idag. Så jag kryper under mina kedjor och lägger mig nära maken och lyssnar på hans andetag <3 Mindfullness när den är som bäst <3

Bägaren blev full

Det gick inte. Jag har legat oavbrutet i över 2 dygn. Så trött. Så uppgiven. Så ledsen.

Men nu börjar väl acceptansen återvända. Kroppen sa ifrån och även om jag ville trotsa den här gången så gick det faktiskt inte.

Jag är iaf glad för Sophia och Håkan. Vädret var jättefint på deras dag och jag har i mitt inre vart med dom hela dagen.

Jag vet att dikten jag skrev är framförd och jag skickade ned en väggbonad att sätta upp på festlokalens utsida.

Jag kunde inte vara där fysiskt.

Kanske var det ödet. Grannen drabbades nämligen av en ny yrselattack och föll i sitt fönster. Han skar sig ganska illa. Jag fick lägga tryckförband och tillkalla ambulans.

Jonas och barnen samt Samuel åkte och badade. Bilen gick sönder! Avgasröret gick av vid bakre ljuddämparen.
Släpar i backen.

Tur att Jonas jobbar en vecka till. Får lämna in den så att vi kan semestra sen <3

Sist men inte minst fick jag veta att vännernas katt fick lämna oss med. Jag grät. Lilla Sigrid.

Det har på många vis vart otroligt påfrestande dagar mentalt och fysiskt och jag är så tacksam för alla i min omgivning. För förståelse. För hjälp. För hänsyn. För kärlek.

Nu är det dags att vila kropp och knopp igen.

Kram

Bloggblogg

Jag är uppgiven.

Kroppen är svagare än någonsin. Jag känner mig jättesjuk (typiskt ME). Urinvägsinfektion och små små sår börjar blossa upp med infektioner.
Jag motar. Jag vilar. Jag kommer....absolut ingenstans.

Vid min dörr hänger en fin klänning och mitt hår är nyklippt.

Jag har verkligen sett fram emot Sophias bröllop och jag kastar inte in handuken innan det helt kört. Jag vill dit. Jag ska dit.

Så kommer svettattacken och min kamp besegras av svimning.
Sen gråter jag. Det känns som allt tas ifrån en med den här sjukdomen i övertag. Jag brukar inte planera men en inbjudan vill man kunna svara på. Jag tyckte jag var stabil.

Sen kommer den skärande sorgen i att kanske behöva backa ur...sorg och sen skam. Framstå som en velig och ouppfostrad slyngel som inte kan bita ihop för en dag.

Jaja vad är väl en bal på slottet....GHAAAA allt! Jag vill se fina brudparet och jag vill få njuta av att vara människa. Vuxen. Socialiserad. Jag vägrar ge mig i förskott...kom igen nu kroppen. Vila gör vi väl när vi dör?!

Nu är John blund här. Han är välkommen! Godnatt.