Jag vet inte.

Det trycker inom mig. Som om något verkligen behöver ut.

Jag vet inte vad dock.

Det har också hänt något det senaste. Minnen har börjat återvända.
Både från barndom och annat.
En del saker fattar jag inte vart det har vart. Hur har det kunnat sitta dolt. Varför har det gjort det.

Kroppen har bevisligen valt sina områden att nära. Jag kan inte riktigt trivas med att minnen kastas fram och vill bearbetas sådär hux flux.
Inte ens om vissa är rena glädjeminnen.

Jag saknar livet. Mitt liv. Ellen.
Att få vara en del av något större på en arbetsmarknad. Att få känna sig betydelsefull utanför familjen.

Jag får väl förtydliga här. Jag älskar livet med barnen och Jonas. Det handlar inte alls om det.
Värdet att få ha något eget fattas mig i vardagen.
Jonas återgår till jobb imorgon. Barnen till skola på fredag.
Själv ska jag utföra...pacing.
Ligga stilla och acceptera all energi jag ligger back efter en underbar sommar.
Jag har iaf haft det. En underbar sommar.

Nu när semestrar tar slut hoppas jag att AFA fattar ett beslut till min fördel.
Jag är overkligt trött på att inte ekonomin går ihop trots att jag räknar och räknar.
Alltid händer något man inte kan räkna med. Dessutom är jag för mesig för att svara barnen att det inga pengar finns..igen och igen.
Ingen av dem kräver ju guldskor eller oslipade diamantänder.

Faktum är att deras krav är ovanligt låga. Inga nya mobiler för tusentals kronor, begagnade cyklar, en aktivitet var, rea-kläder eller secondhand, inga hysteriska barnkammare. En stationär dator finns att tillgå. En tjock-TV uppe. Ett x-box.
Som sagt...inga överköpare. Det fina är att dom accepterar det. De är glada när de får något och vet att det inte går att springa och handla bara för att man vill. För att andra har.
Dessutom skulle vi aldrig neka dem något som det finns behov av. Självfallet är barnen hela, rena och har kläder som passar och klarar rådande väder. Självfallet har de alltid mat och tak över huvudet.
Det är liksom inte offer-svält-fattigdom vi pratar om. Men det är inte heller så att det går runt utan eftertanke och alldeles för ofta med lite hjälp.
Hjälp jag är tacksam för att vi har.

Men skam den som ger sig. Tog vi oss igenom arbetslöshet och huskaos ska vi balansera den här situationen med. Vi ska bara få in rutinen som behöver sättas efter det att jag fick permanent ersättning och därmed sänkted ytterligare tusenlappar. Sen jag blev sjuk är jag sänkt närmare 10000 i månaden. Det är kanske inte så konstigt att det märks av i helhet.

Oj oj vilket trist inlägg detta blev då. Brist på pengar är ju inte direkt ovanligt eller för all del uppmuntrande.

Jag ska sova nu. Sex dygn med antibiotika och sex dygn med hysteriskt illamående. Fyra kvar.

Tur jag kan hälla ur mig lite här ibland. Sömnen blir mer givande om hjärnan slipper spinna på allt rörigt hela tiden.

Hoppas alla mina läsare har det gott. Ni är värda det!

Nattis

Lära Livets Läxa

Jag uppfattas av många som öppen. En hel del tycker säkerligen att FÖR öppen vore mer passande uttryck.

Det har kommit att bli en del av mig att välja att berätta stora delar av mitt liv.
Ett val baserat på erfarenhet kring ryktesspridning. Det är bättre att förekomma än att förekommas.

Det finns dock saker jag väljer bort. Drabbar det andra som jag bryr mig om står jag tillbaka.

Jag vill däremot inte gå bakom ryggen på människor.
Det finns en del saker jag värdesätter mer än andra hos människor. Dessa saker har kommit att avgöra mitt egna mående vid flertalet tillfällen i livet.

Blod är tjockare än vatten och mina bröder är därför bland de viktigaste i mitt liv. Att trassla in drama, falska anklagelser, ljug och undanflykter kommer ingen undan med.
Att bråka om mina brorsbarn eller använda dem som sköld är också uteslutet.
Att terrorisera för att få sin egoistiska vilja igenom är inte ok.
Att på någon som helst nivå sätta kilar mellan oss syskon genom att ljuga eller dra någon utav oss från varandra eller för all del vandra från en i syskonskaran till en annan kommer heller inte accepteras.

Blod är tjockare än vatten och ens eget blod är tjockare än då. Skada mina barn eller manipulera dem och jag kommer gå över lik för att nå dig.
Fria individer i trygghet är min önskan för mina barn. Bråka med dem och valet för mig är utan tvivel enkelriktat till deras fördel.

Äkta kärlek är ovillkorligen livets gåva. Kärlek uppstår enbart om man öppet kan stå upp för varandras styrkor och svagheter. Att man orkar rida med i stormar och att man orkar vänta när det snöar igen.
Äkta känslor behöver inte ständig bekräftelse eller långa förklaringar.
Men ska det vara äkta och hållbart så ska det vara rent mjöl i påsen. Alla kort på bordet. Ens egna kort likväl som kärlekens.

Man kan hamna vid vägskäl i livet som tycks onödigt krångliga. Vart man än i livet är så ska det inte behöva vara krångligt nog att undhålla eller ljuga. Det blir en falsk grund och den kommer rasera. Det är inte en fråga om utan när.

Blod, Kärlek.

Sen har vi den äkta vänskapen. Den där man vet att man kan tömma sitt hjärta och sen lämna det där för kompostering. Det är läkande.
Äkta vänskap är speciell. Den kräver att man nyanserat kan se sin vän i olika situationer och ändå stå kvar. Man kan göra olika val men ändå respektera varandra.

Man kan berätta och lyssna. Man kan bära och bli buren.
Man vänder inte ryggen till och man viftar inte bort verkliga problem eller glädjeämnen.

Sin själsfrände finner man i vänskap och kärlek. Det kan vara i form av en partner men också i någon annan nära.

Den viktigaste delen i stabilitet i livet är ändå mitt egna inre. Mina värderingar.
Att veta mina gränser. Att tillåta mina känslor. Att se mig som den jag är.
Att veta att jag felar och att jag vill förmycket.
Att acceptera.

Och att lära av livet. Våga bryta mönster för att utvecklas. Att inte falla för samma personlighetsdrag som drog mig ner på en nattsvart botten.
Att inse att människor som gör väl faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Att jag idag vågar säga både stopp och nej till destruktiva nykomlingar.
Att inte alltid vara godtrogen.
Att våga hålla på mina vunna erfarenheter och att våga låta fungerande erfarenheter växa.
Att inte vara rädd för att passa in.
Att lära mig se det som finns framför näsan på mig istället för att söka i oändligheten.

Att lyssna på det osagda och tro på det sagda.

Min familj är ovärdelig. Mina föräldrar har fostrat mig till en stark och ifrågasättande individ. Idag ser jag det själv. Jag behöver inga charader för att veta vad jag vill. Jag talar om när gränser är nådda och saker är utanför min acceptans. Det gör att jag ibland förlorar någon på vägen, men jag vinner mig själv. Jag får vara den jag är.

Min familj. Mamma och pappa. Vi tycker lika men också mycket olika. Jag respekterar dem högt. Jag älskar dem. Jag andas och lär tack vare att jag vuxit upp med dem.
Mina bröder. Jag älskar alla tre. Jag kan få nippran på alla tre. Jag känner alla tre på sitt sätt.
Jag överger aldrig någon av dem. Men jag håller långt ifrån med i alla val de gör. Jag har också kommit på att jag ser tidigt när tåg spårar ur. Kanske för jag är ensam syster. Kanske för att jag valt att bära två av mina bröder lite för långt genom kriser. Kanske för att jag aldrig lär mig att sluta bry mig om deras liv och mående, det gäller förövrigt för alla tre.

Barn. Mina barn. Mina brorsbarn. Mina älskade ungar! Här ser jag ingen rimlig gräns. Jag räddar dem alla från allt om jag måste. Här kommer min svaghet få jobba. De ska bli självständiga, självkritiska, självkännande, empatiska, kreativa, smarta och kärleksfulla individer. Uppfatta samhället och fråga när det behövs. Här tränas jag dagligen i att inte forma någon bara för jag vill. En av livets största gåvor är också ett av livets största självdiciplinlärande.

Vänskap. Äkta vänskap. Hur bränd har jag blivit här? Med facit i hand undrar jag också hur många jag brände själv.
Jag saknar en något enormt från och till. Sen finns det en jag tror inte hittar sig själv och därmed kan jag känna att den konflikten var av enbart ondo.
Sen har nytt blod runnit genom mig. Den unga vän som klivit in och lyft mig i det befintliga liv jag lever. När jag inte accepterat det så har hon gjort det och får mig att se. Lär mig livets läxa.
Hon är unik i sitt slag.
Fler vänner finns och alla av vikt men just denna unga vän, hon är obeskrivlig. Självinsikt och styrka. Glädje. Passion. Vilja. Tålamod. Inte minst givmild och full i kärlek.

Kärlek ja. Här finns det bara en. Efter våra turer av hårda prövningar känner jag ändå att vi.är ett. Vi är själsfränden och vi har tagit oss igenom vart hinder och var medvind för att uppriktigt stå mitt emot varandra med äkthet och omtanke.

Jag önskar alla ett liv fyllt med svar och självreflektion. Sätt upp gränser och lär dig att undvika livet utanför din sfär.
Men inne i din skog ska du också våga prova lite nya stigar. Gå inte på samma väg, till samma berg, samma klippa och hoppa ut på samma sätt. Inget förändrar sig för dig i livet på det sättet.
Du må möta nya ansikten men helheten blir samma vanliga vardagstrakassering. Prova att ta den lilla stigen bredvid. Den kanske leder till en glänta, med en sjö...och hoppar du i den kanske du flyter till nästa udde....så vidgas livet, inom dina gränser för vad som är ok.

Magkänsla.

Har du haft känslan i magen av att veta när något är rätt eller fel. Oavsett hur mycket det försöker påverkas så bara vet du.

Jag vet.

Hur som helst. Det är penicillin här. Blossande sår och en overklig ledvärk ihop med varigt snor och halsont fick bli indikationer nog att behandla.
Bismak av metall. Avskyvärd och skarp metall.

Jag har också haft en overklig migrän. Fick linda in hela huvudet i iskalla omslag.

Snart är det tillbaka till rutiner och det välkomnar jag. Kroppen är nedsatt och väldigt trött.
Däremot är huvudet mentalt klarare och mer med.
Att fått campa har vart härligt och även om det blivit dyrt för en redan ansträngd budget så har vi vunnit ett psyke och en harmoni. Det är vi alla glada och tacksamma som få över. Allt går inte värdera i pengar. Faktum är att ju mindre vi gör det ju bättre är det.

Nu ska jag kapsla vidare. Sonen har ju cup i helgen. Zanna ska med mor o far på Diggeloo.
Imorgon ska jag träffa Emma på en fika. Paus i vardagen <3

Vidden av en kärna - att inte flaxa utan fäste

Det är viktigt det där. Att ha en kärna. En utgångspunkt.

Egentligen är det ju ganska självklart. Ingenting växer utan en kärna.

Ditt egna inre måste vara helt och du måste älska och respektera dig själv för att ha en utgångspunkt i livet. En stabil grund. En kärna.

Kärnan kan sen växa och det kan bli kärlek och familj.
Kärnan utgör grunden för din person - för att kunna känna tillhörighet med din omgivning, med vänner och familj. Med ditt land, med din ort.
Med ditt yrke och din fritid.

Att acceptera livet är en stor del i att acceptera sig själv. Att också respektera både djur och växter ingår i en stabil kärna.

Att värna om sig själv och alla som är viktiga i sitt liv.

Allt sammanslutet blir ett vackert membran kring en bärande kärna.

Utifrån en kärna kan sedan flera stråla och livet ger styrka.

Jag älskar min familj. Det ordet är stort och viktigt för mig. Det är inget som rinner bort och det tar tid att få kärlek att bli stark och hållbart. Många prövningar ska genomlidas och många lyckorus upplevas.

Mina syskon är min symbios. Med dom delar jag mitt liv. Min uppväxt. Min styrka.
Ingen kan ersätta någon av mina tre bröder och ingen får riskera deras kärnor i livet.
Deras barn är mig lika viktiga. Lika ovärdeliga.

Min mamma och min pappa. Utan dessa två hade jag aldrig funnits. Vägen att just du läser och att just jag skriver är ganska overklig, om man väl börjar tänka på det.

Min man. Min fina underbara man. Hur han kom in och hur vi nu är sammanlänkande för all framtid.
Inte bara genom varandra utan våra barn.
Två barn som har kommit att ge allt man som förälder kan önska.

Styrkan i helheten av min familj, styrkan i var och en av ovan nämnda, är unik och jag älskar var och en i mitt närmsta membran.

Ingen här behöver flaxa vilt. Vi har kärnor nog att klara stå en och en trygga tillsammans.

Jag drog en vinstlott i livet.

Husvagn - första sommaren.

Vi har ju fått en vagn, jag och mina bröder. Det är en Cabby från 74.

På testrundan vid Örlen började resan. Vi hade bytt ut batterier och laddare samt dragit ut kablar som hängde löst i halva vagnen.
Under kvällen på Örlenbadets camping uppstod 2 problem. Det första var en eu-omkopplare som vi inte hade men fick låna. Det andra var att elen slutade fungera utifrån. Vi ordnade detta med el genom förtältet.

Förtältet ja. Pappa hjälpte Jonas att bygga så att vi hade grunderna klara för oss. Tältet var komplett och i bra skick!

Helgen flöt på bra med massa mys och bad. Det enda jag hade glömt hemma var hammare, stekspade och osthyvel. Inte så illa för en förstagångscampare!

Väl hemma blev det en tur till biltema. Vi köpte omkopplare och 2,5mm sladd samt ny el till inporten i vagnen. Ordnade det och packade in oss.

Rullade mot Ingesund i Arvika. Någon mil utanför Arvika small ett däck på vagnen och det var verkligen nära att vi kastades i rullning. Vi fick tag på en däckjour i Arvika och kom till campingen till slut.

Vi hade den underbara turen att få en otroligt vacker plats på en udde precis intill sjön. Så vackert.
Dock blev det problem att resa förtält...klippblock och tältpinnar går inte överens. Vi löste det dock.med massa kreativitet så det blev jättebra ändå.

Dagarna spenderades badandes. Vädret var underbart. Barnen var nöjda och njöt. Om kvällarna spelades lite spel innan vi kröp ner. Barnen somnade i regel lika fort som dom la huvudet på kudden. Jag och Jonas kikade på någon serie och sov gött. Liten sov hos oss.

Liten ja. Jag hade verkligen oroat mig för hennes bilåkande. Hon har ju inte vart bekväm med det någon gång men nu fanns inget val.
Vi fick rådet att ge postafen ihop.med adaptildroppar. Det blev mirakelkur. På vägen hem när vi pausade i Kristinehamn så hoppade hon till och med upp i bilen självmant. Hon älskade att campa i övrigt.
Jonas var ny på husvagnscamping men man kan tro att han aldrig gjort annat. Är så glad att jag har en aktiv och go far till mina barn och att jag får så mycket kärlek och omtanke!

Vi bytte det andra däcket innan hemresan. Vi ville inte chansa och Zanna var orolig.

Resan hem gick bra!

Nu är vi hemma en vända men harmonin i att campa gav (som väntat) mersmak. Vi ska nog testa några mer närliggande campingar...Tivedens bland annat tror vi.

Vi träffade Jonas föräldrar och syster korta stunder med. Lilla Nikki.och pappa Magnus med :)

Nu blir det att tvätta vidare så vi kommer iväg igen ;-)

Puss och kram!

Semesterblogg kommer.

Men jag tänkte fördriva lite tanketid. Familjen badar och jag har färg i håret.

Jag hade uppe en status om Pressbyråns namnbyte för att stödja Pridefestivalen. Konversationen kan man läsa på min FB.

En av kommentarerna handlar om att jag blivit bitter, rasistisk i tonen och tydligen har jag förändrat mig.
Jag är ledsen att det uppfattas så.
Jag är nämligen inte alls bitter. Jag känner nämligen mer livslust och glädje än på många år.
Mina tankar kring invandring och politik har egentligen bara blivit mer pålästa och därmed känner jag en större mening med att inte hålla käft.

Jag finner det skrämmande att det samhälle vi ser utvecklas försvaras i tid och otid med så mycket lama argument.
Jag blev också kallad grälsjuk. Saken är ju dock den att jag skriver en status på MIN FB eller ett inlägg i MIN blogg. Det är fullkomligt valfritt att läsa, än mer fritt att kommentera. Men om man väljer att kommentera får man kanske räkna med svar på det också.
Jag finner det inte mer upprörande att jag väljer att dela med mig av en åsikt eller en länk eller fakta än att andra gör det om motsatsen.

Jag är inte grälsjuk. Men jag är inte heller någon som passivt sitter och säger ja bara för att majoritet inte tycker som jag. Jag tvingar ingen att läsa. Jag tvingar ingen att tycka som jag. Jag väljer inte bort någon.
Men om man blir så besviken på mig att man känner att det är sorgligt, då är valet precis lika fritt att släppa sig fri från mina "kränkningar" och söka sig till likasinnade. Jag kommer inte ens kräva en förklaring.

Jag kräver egentligen bara en sak. Respekt går åt två håll. Jag diskuterar gärna. Jag har inte problem med det. Men räkna med att jag inte vänder mig dit du kanske vill. Jag respekterar att du inte tycker som jag och jag kräver faktiskt detsamma tillbaka. Det är så enkelt.

Jag har funnit en harmoni och börjar hitta tillbaka till mitt egna jag där hela identiteten inte handlar om sjukdomar eller utredningar. Jag njuter av att börja hitta den balansen och den person jag så länge saknat. Jag har längtat efter att få le och att få känna annat än ett ständigt sökande efter livskvalite.

Jag tycker att den här familjen är värd ett liv som innehåller lite sunda tankar och funderingar och inte bara vilken medicin som ska sättas in och ut här näst eller vem som står på tur till läkare hit och dit.

Jag hindrar ingen att stanna, jag tycker om er var och en. Men jag kommer inte ge dåligt samvete om det känns som om jag är bortblåst och oigenkänningsbar, alla som vill är fria att gå sin väg isf.

Ha dock i tanke att om jag känns främmande nu, då har du förmodligen inte känt mig innan kaos klev in i mitt liv. Jag är snarare tillbaka som individ än förlorad.

Jag ville väl egentligen bara göra mig på det klara med det.

Väl Mött
/Ellen

Triologi?

Ju mer jag funderar på formuleringar i den oändliga bok jag skriver, ju mer inser jag att den egentligen behöver styckas...i minst tre. Kanske till och med fyra.

Jag behöver nog tänka igenom detta lite mer organiserat. När kraft och ork finns.

Vilken resa mina 33 år satt mig i. Vilken enorm och stundtals svår resa. Med vissa jättefina minnen och känslor. Men med stridsposition där emellan.

Det bubblar. Det vill ut. Jag ska tömma allt en dag. Men nu...nu ska jag sova. Min fina snarke är tätt intill och kärlek är det jag känner. Älskade Jonas <3

Upp för en backe...ner för ett stup

Vilken gnällspik jag är! Men kroppen gör revolution och ibland känns allt så hopplöst.

Bilen kostar 5000 i reparation. Det var mycket stora delar av semesterkassan det. Vi kommer dock ingenstans utan bilen.
Men det sved. Utan tvekan.

Det vispar i huvudet på mig och det känns som en hel del behöver komma ut. Jag vet inte var jag ska börja bara.

Ligger saker för länge blir det ångest som triggar igång.
Det är ganska värdelöst.
Samtidigt greppar jag inte riktigt vispandet. Jag kan inte kategorisera det och hittar inte ord.

Jag har iaf världens finaste make och goa ungar. Min familj som ställer upp...jag skulle nog sörja ihjäl mig utan mina föräldrar och brorsor och deras barn.
Det är kvalite!

Nä, nattsudd släpper inga vettiga tankar eller ord idag. Så jag kryper under mina kedjor och lägger mig nära maken och lyssnar på hans andetag <3 Mindfullness när den är som bäst <3

Bägaren blev full

Det gick inte. Jag har legat oavbrutet i över 2 dygn. Så trött. Så uppgiven. Så ledsen.

Men nu börjar väl acceptansen återvända. Kroppen sa ifrån och även om jag ville trotsa den här gången så gick det faktiskt inte.

Jag är iaf glad för Sophia och Håkan. Vädret var jättefint på deras dag och jag har i mitt inre vart med dom hela dagen.

Jag vet att dikten jag skrev är framförd och jag skickade ned en väggbonad att sätta upp på festlokalens utsida.

Jag kunde inte vara där fysiskt.

Kanske var det ödet. Grannen drabbades nämligen av en ny yrselattack och föll i sitt fönster. Han skar sig ganska illa. Jag fick lägga tryckförband och tillkalla ambulans.

Jonas och barnen samt Samuel åkte och badade. Bilen gick sönder! Avgasröret gick av vid bakre ljuddämparen.
Släpar i backen.

Tur att Jonas jobbar en vecka till. Får lämna in den så att vi kan semestra sen <3

Sist men inte minst fick jag veta att vännernas katt fick lämna oss med. Jag grät. Lilla Sigrid.

Det har på många vis vart otroligt påfrestande dagar mentalt och fysiskt och jag är så tacksam för alla i min omgivning. För förståelse. För hjälp. För hänsyn. För kärlek.

Nu är det dags att vila kropp och knopp igen.

Kram

Bloggblogg

Jag är uppgiven.

Kroppen är svagare än någonsin. Jag känner mig jättesjuk (typiskt ME). Urinvägsinfektion och små små sår börjar blossa upp med infektioner.
Jag motar. Jag vilar. Jag kommer....absolut ingenstans.

Vid min dörr hänger en fin klänning och mitt hår är nyklippt.

Jag har verkligen sett fram emot Sophias bröllop och jag kastar inte in handuken innan det helt kört. Jag vill dit. Jag ska dit.

Så kommer svettattacken och min kamp besegras av svimning.
Sen gråter jag. Det känns som allt tas ifrån en med den här sjukdomen i övertag. Jag brukar inte planera men en inbjudan vill man kunna svara på. Jag tyckte jag var stabil.

Sen kommer den skärande sorgen i att kanske behöva backa ur...sorg och sen skam. Framstå som en velig och ouppfostrad slyngel som inte kan bita ihop för en dag.

Jaja vad är väl en bal på slottet....GHAAAA allt! Jag vill se fina brudparet och jag vill få njuta av att vara människa. Vuxen. Socialiserad. Jag vägrar ge mig i förskott...kom igen nu kroppen. Vila gör vi väl när vi dör?!

Nu är John blund här. Han är välkommen! Godnatt.

Att bära ett barn...till någon annan

Slötittade på en dokumentär om adoption idag. Öppen adoption.
Den ena tjejen kunde jag sympatisera helt med och den andra inte lika lätt.
Dubbelmoral kanske.

Den ena tjejen var 22 och kände sig inte klar med livet. Hon ville göra karriär. Hon hade inga barn sen innan och pappan visste om graviditeten men ville inte ta del i den.
Hon valde sitt föräldrapar och hon ammade bebisen första dygnet och gav sedan urpumpad bröstmjölk till adoptivföräldrarna.
Hon var stark men visste från början att hon inte kunde bli mamma.
Hon träffar familjen en gång i veckan.

Tjej nummer två var 27 år. Hon var trebarnsmamma och hade ett ONS med random kille. Hon tyckte det var jobbigt att vara ensamstående med de tre barn hon hade (äldsta var 7) och valde därmed att adoptera bort det fjärde barnet. Hon valde ett par som försökt få barn i 4 år.
Den här tjejen var mycket mer i berg och dalar.

Jag är imponerad över att man kan föda ett barn och sen klara att lämna bort det.
Jag har dock väldigt väldigt svårt att förstå hur den andra kvinnan, som faktiskt vet hur ett liv i moderskap ser ut, som redan lever det livet, klarar att välja bort ett liv, när man tagit sig an alla andra.

Jag inser ju hur hon tänkte och det är nog en långt större mognad än att egoistiskt behålla ett barn bara för att. Hon ansåg sig inte kunna ge alla barn allt.
Men att ta det steget fullt ut hade jag aldrig klarat. Det kan jag erkänna.

Jag är steriliserad.
Jag och Jonas bestämde oss efter att Zanna kom att vi ville ha en till liten att älska...om vi fick såklart.
Men sen var det bra.
Pontus blev till och kom.

När jag var på möte inför sterilisering så var mina kroppsliga besvär en självklar anledning för läkare men man fick även träffa psykolog. Detta för att man inte ska genomföra dessa ingrepp i någon form av kris. Det är ju permanent.

Jag fick två ganska avgörande frågor. Den ena var om jag skulle ångra mitt beslut om något av mina barn av någon anledning dog. Mitt svar var impulsivt och jag menade det verkligen. INGET barn kan NÅGONSIN ersätta de jag redan satt till världen. Det hjälper inte med tio ungar till.

På fråga två undrade man hur jag skulle göra om det visade sig att jag var gravid precis innan operationen. Den frågan var inte lika lätt MEN jag ville verkligen inte gå igenom en graviditet till och med framtid utspådd av otaliga specialister att kroppen aldrig skulle hålla så fick jag ge det svar som var ärligast...jag varken kan eller vill bära fler barn.

Med dessa svar fick jag som 26-åring beviljat en sterilisering och jag har sedan dess inte ångrat det beslutet en endaste gång.

Jag älskar verkligen mina fina barn. Jag älskar att ha en familj. Men jag inser också vidden av att ansvara för livet på andra individer.

Så jag kan förstå mödrarna ovan. De gav upp sina barn för att kunna ge dessa små knyten en helhjärtad livssituation. Vilken gåva till deras föräldrar (adoptiv) också.
Men jag skulle nog aldrig ha styrka nog att göra det själv.

Godnatt.

Min trassliga stig

Den då jag envist valde att stå fast vid att dåvarande umgänge nästlade och spelade orent för att få den "elit" som önskades. Den konfliktfria och ärliga eliten som skulle innebära lojalitet. Bara jag försvann.

Så jag raderade mig. Flera av oss blockade varandra. Jag har suttit bakåtlutad och sett på. Trampat upp min stig till gåbar medan er är snårig istället.

Jag har valt ut diamanter som fick mig i ett redan kraschat läge. Åh jag blev välkomnad.
Här på stigen jag valde och som jag står upp för är det idag slutligen harmoni. Dramafritt och harmoni.

Kärlek. Förståelse. Åldersskillnad. Livserfarenhet. Acceptans. Intresse.

Jag är så glad åt mina diamanter. Glad åt min styrka och val jag orkade genomföra och slutföra.
Jag har utvecklats som människa. Från en tid där jag uppenbart var dålig och upplevdes som den som var roten till konflikt...till idag där konflikt är ett ord som inte behövs.

Med det i backspegeln känns livet ganska rättvist. Karma.
Jag valde livet. Liv är det som ges.

Hur ser eran del ut tro. Lugn och harmoni hoppas jag. Självkänsla. Självinsikt. Ärlighet. Konfliktfritt. Jag försvann och vann mig själv. Ni vann varandra. Jag hoppas det blev som ni trodde.

Nu är det natten.

Koma

Ja. Idag satte ett bakslag in och jag har legat i sömnkoma i nästan ett dygn. Det är otäckt när det blir så och trots att jag numera vet vad det beror på så finns det saker som skrämmer med det.

En sak är att kroppens naturliga överlevnadsinstinkter och reaktioner slutar fungera. Jag upplever inte hunger och törst. Jag är inte medvetet i behov av att gå på toa (därför gör jag det minsta lilla jag vaknar till). Sväljreflexen är liksom bedövad. Kroppen dryper ofta av svett. Värken skjuter i topp.

Men det absolut värsta är att jag tappar minnet. Jag vet inte vad jag har sagt. Vad jag har svarat på. Jag ser ingen skillnad på ev drömmar och verklighet. Kroppen stänger av.

Dessa bakslag kommer när pacingen uteblivit och brända energigränser fortsätter att missbrukas. Alla första tecken har ignorerats.
Jag kan mina initialtecken. Yrsel. Sömnbrist. Skelettvärk. Mjölksyra. Förvirring. Stress. Skyhög puls. Andas i bröstet.

Man trycker sig förbi dom allihop. Tänker att det går ett litet tag till.
Men så säger kroppen nej. Nej du går inte upp. Du offrar inte energi för matintag. Du orkar inte vända dig om. Hjärnan nålar fast mig i liggande läge i tystnadsrummet. Med 5 kilo kedjor över mig.
24 timmar tog det denna gången innan jag blev friad att äta. Nu nålad igen. Mitt liv ser ut så här. Skolavslutning. Barnkalas. Midaommar. Det räckte inte till. Och jag betalar mitt pris.

Jag saknar inte mycket i min bubbla. Men jag saknar att träna för Annifrid. Jag önskar verkligen att forskare kommer fram till en lösning för våra svaga muskler. En lösning där hjärnan åter styr den biten på rätt sätt.

Mem jag tänker inte ge mig. Jag aka bara låta detta bakslaget trilla vidare.
Tjipp

Foton och internet.

Det är ett känsligt ämne detta med fotografier och internet. Det är det och jag förstår.

Men jag undrar samtidigt om vi föralltid ska leva i rädsla? Rädsla fär hån och för "fula gubbar" runt om i vida webben.

Men är det inte lika stor risk att våra barn ellet kanske vi själva blir hånade i ansiktet eller bakom ryggen ute i verkliga livet...
Eller att någon pervers jävel vart i buskar och fönster och fotat våra ungar. Alla människor på en strand, där små nakna barn.badar och lättklädda människor vistas...hur lätt är det inte att smygfilma med mobil där?

Man ska ha respekt. Men att skapa rädslor kring allt är inte lösningen. Det får inte bli svaret. Panik är bara kaos!

Mina barn visas ofta på bild. Zanna har googlat sig själv och hittar inlägg sen hon var bebis. Hon tycker det är roligt! Våra barn föds in i den här tekniken. Deras liv kommer se ut så här. Bästa sättet att ha kontroll är att själv vara intresserad och aktiv och som i alla andra situationer väga sina valmöjligheter med riskerna.

Tack för idag :-)

Barnkalas av klassfest-storlek.

Idag small det av stapeln! Pontus hade ett riktigt stort kalas. Hela klassen var bjuden och 19 ungar + Pontus blev det.

En härlig grupp ungar med härligt humör och kalaset blev lyckat med glass, maränger, bananer, kakor, bullar, massor av paket, marshmallows som grillades, lek, frågesport och skratt!

Efter blev det att hämta hem Zanna från bonusfamiljen och Samuel och Joanna kom. Det blev lek och bus ute med en del av nya sakerna. Dock är det ju som oftast så att inget får vara helt bra.
Jag FATTAR att olyckor händer...det är dock ett mysterium att det ovillkorligen är Pontus NYA leksaker som drabbas. Det har vart vattenpistoler, bollar, skateboards. Idag for en lånad pil upp i trädet...det kan jag förstå. Men när pilbågen också "råkar" fastna för man med FULL KRAFT har kastat upp den för att få ner pilen...då blir jag irriterat skeptisk. Framförallt efter att det har stampats på Zannas fötter 2 ggr innan...under samma timma...av samma kompis.

Men mina barn ÄR inga änglar. Alls. Det vore bara konstigt annars. Sist var sonen med och jagade ungar ute. Fast han åkte in direkt. Vi ser inte allt men jag är feg och har inte släppt kollen...därför att området i stort tillåter inte fri uppfostran. Det kräver många samtal om rätt och fel och om eftertänksamhet.

Hur som helst. Jag har väl lugnat mig. Efter några moment fick Jonas ner både pil och båge. Barnen har hyrt film och myser i extrarummet i natt och jag tänker somna trött i kropp och knopp men så glad över att lilleman har så fina vänner i hela sin klass. Det känns riktigt riktigt bra för framtiden.

Godnatt <3

Oftast är det för komplext.

Det är ju som så med dessa ME:sars kroppar att känligheten är ju ganska extrem.
Jag personligen har fått erfara detta när jag stukade en fot och kroppen orkade inte med ytterligare en smärtbelastning. Därför fick jag åka ambulans, med både lustgas och morfin samt fick ligga inne...pga en stukad fot. Det kändes absurt.

Magen är också ett känsligt område. Inte bara för oss ME:sar så klart. Men de flesta av oss har magproblem. Så även jag. Jag har haft IBS-symptom (irriterad tarm) under flera år nu. Det resulterar ofta i väldigt akuta toalettbesök och en hel del magsmärtor.
För att avhjälpa har jag plockat bort det mesta i gluten och laktos. Jag kan inte äta svamp eller lök. På senare tid fungerar inte heller äpple eller päron. Inte heller grillat kött. Korv går inte heller bra. Jag skulle nog kunna rabbla ihjäl mig.

För ett tag sen hände något. Jag blev väldigt mycket sämre i magen och i praktiken får ingenting stanna kvar. Set mesta kommer ut eller upp som svart sumpliknande sörja. Hungern är bortblåst.

Efter lite råd från ME-gruppen så ska jag väl söka vård seriöst är planen. Tydligen kan man med stor marginal misstänka något som heter Läckande tarm syndrom (leacking gut). Tarmen har alltså tagit så mycket skada av kroppens olika framfart att den nu inte klarar hålla gifter på plats tills dom släpps ut där dom ska.

För att råda bot på detta så ska man äta en dietkost som heter Gaps. Stenålderskost. Problemet är att den är i min värld vidrig och trasslig med massor av regler. Hade jag inte vart fullständigt utpumpad redan så kanske jag hade kunnat få ihop det men med nuvarande nollad energinivå så ser jag inte ens en liten möjlighet att läsa på, förstå och senare laga maten som ska hjälpa.

Svaret fick bli en minilösning som förhoppningsvis lugnar kroppens akuta reaktionsförlopp.

Ljummet vatten. Probiotika. Vila. Ljummet vatten. Några tsk köttsoppa. Vila. Ljummet vatten. Probiotika. Vila. Ljummet vatten. Lite köttsoppa. Probiotika. Ljummet vatten. Probiotika. Sömn....och runt igen och igen.
Kul liv va? Till och med magsjuka har större marginaler.
Två dagar nu iaf och magen värker inte sönder längre. Så det får vara värt det ett tag iaf.

Tur att jag har mina nära och kära. Annars hade jag gett upp...redan igår. Det är frustrerande just nu.

En halv livstid.

Det känns som det är något sånt jag behöver skriva ner för att uppdatera i kapp.
Jag tar det en annan dag. Allt för utmattad idag.

Husbyaktevister - Inga jävla offer

Kom inte och säg till mig att det är synd om kravallerna i Husby. Klä inte in detta i någon offerkoftesnyftande historia.

Ska vi ha lagar och regler gäller dessa i såväl förort som städer.

Vad tror Ni skulle hända om jag drog ihop en mobb och började stena polisen?!
Det är ingen vettig människa som hakar på dumheter av ovan nämnda slag. Man måste ta sitt ansvar! Det gäller ner på individnivå.

I Aftonbladet idag menar man att man måste förstå dessa individer som samlas maskerade och gör uppror. Förstå hur utstötta dessa är och att man kanske har hamnat på kant tidigare med polisen.

Att man känner gemenskap och har ett gemensamt mål och man tar tillbaka sina liv. Man återvinner tydligen sin person.

Man är kränkt och känner sig missförståd och....NEJ.
NU RÄCKER DET! Här är mitt råd till ovan självömkande, enligt aftonbladet "kungar för en dag": Ta tag i Era liv!
Känner du att du behöver ducka för polis och att du är utstött ur samhället så har du med största sannorlikhet BÄDDAT FÖR DET SJÄLV!

Sluta vandalisera och hota och våldsföra dig på andra som faktiskt gör sitt jobb, som fyller en funktion. Sluta ta lagen i egna händer.
Använd all den jävla kordineringsförmågan att starta kravall till något vettigt i livet!

Det är nog nu!

Sverige vann!

Vi är ett vinnande land! VM-guld i hockey! Glädjeyra på TV! Så roligt!

JAG HAR VUNNIT!

Jag vann en behandling på Rultiga Rut! Såååå glad.

Googlar man på den här bloggen kommer man in på sidan 642 i en flashback-tråd där jag...eller ja...bloggen är ett typexempel på With trash - WT. Tack för skrattet. Det var riktigt kul läsning OCH det har ökat mitt läsarantal en massa.
Kul! Välkomna!
WT eller inte, jag är den jag är och kommer så förbli.
Nu ska jag sova! Kommer somna lycklig över att vunnit något som är bara till mig!