Lika, olika , unika

Jag ska ut och plocka blommor.  Blommor är vackra.
Maskrosor är inte samma som tussilago baea för båda är blommor.
Liljekonvalj är vita men för den sakens skull inte samma som snödroppar.

Blåsippa skiljer sig från vitsipporna och blocklockorna i backen.

De behöver sina växtligheter. Vissa mår bra i diket. Andra på ängen.
Rosor vill gärna vårdas i en ordnad miljö.

En hund är alltid en hund. Men en hund kan vara en Labrador, shitzu, dobberman eller rottweiler.  Alla med sina styrkor och svagheter.

En häst kan vara ponny eller schettis. Det lan vara ett varmblod eller en ardenner.  Alla är hästar.

Vi människor är folk. Vi har olika folk också. Svarta, vita, röda, gula.
Vi har olika kvaliteter.

Vart levande ting i världen har en given plats för jordens välmående.

Vi måste  ta oss fram i landet.

Njuter lite.

Sitter i soffan en stund.

Barnen har kommit i säng och trots att båda är sjuklingar så är det tålmodigt och lugnt här hemma.

Idag har jag tagit paus i plockandet. Har kört någon maskin tvätt bara.
Nästa vecka ska ovanvåningen också röjas upp är planen.
Men jag njuter lite nere sålänge.

Jag samlar ju lite extra bonuskrafter fysiskt nu sista dagarna innan Lördag.

Min mamma tyckte det var ok att barnen kommer halvkrya sålänge de inte har kräkan och det har vi tack och lov inga tecken på.
Jag hoppas de är friska innan såklart men jag vill väldigt gärna till Lidköping och jag litar på mina föräldrar och vet att barnen har det bra där så det känns ok.

Vi hade mormor hos oss när vi var sjuka minns jag allt och jag lever ju ;)

Nu har jag iaf käkat lite och det blir snart sängen.
Sven kan blåsa bäst han vill. Täcke och kudde är gött!

 

Titta jag har nått ett litet mål!

Det tog visserligen en vecka men nu njuter jag.
Duscha och sängen!
Godnatt!

Var börjar man?

När man legat så dålig som jag vart i flera år nu och får ens en gnutta energi tillbaka, då är det mycket man vill ta tag i.

Det känns som jag missat stora delar av barnens liv. Därför har jag njutit av att kunna vara med dom i morgonbestyren. Att äta frukost och säga godmorgon vid bordet istället för liggandes i min säng.

Att kunna prata om dagen när de kommer hem. Att få ta del av varandra på ett mer vaket sätt.

Sen har vi huset. Det förfaller ganska snabbt när man bara ligger.
Eftersom Jonas fått sköta jobb, läxläsning, mat, nattningen och barnens lek och fritid så har det mest akuta vart prioritet. Det hoppas jag kunna ändra steg för steg. Tänk att orka med tvätt och en mindre städning på samma vecka!
Eller laga mat OCH äta samt ta hand om disken!

Att kunna välja när man vill gå ut. Om ens bara för en promenad. Ännu roligare spontant orka med en bio!  Utan att det kräver planering och vila, föreberedelser och bakslag.

Att orka älska den man lever med. Både fysiskt och psykiskt.  Att kunna ge och orka ta emot. Att njuta av närhet när man vill.
I mitt fall att ens vara påklädd dagtid...något jag inte orkat på flera år.

Att umgås.  Umgås med vänner och familj. Att göra saker tillsammans och kunna njuta av det.

Tänk om jag till och med skulle få en andra chans att kunna klara att arbeta igen.
Jag älskade mitt jobb med ungdomarna på behandlingshem och skulle gärna återgå till det om jag kunde. Vilken dröm!

Jag vet att vägen är fruktansvärt lång och processen att ens vända det här skeppet är krävande nog.
Men jag offrar små bitar av den nyvunna energin på att leva lite igen.

Att få se mina barn om dagarna och att kunna hålla och hållas av min man är också läkande. Det ger hopp och glädje vilket i sin tur gör att jag vågar kämpa vidare för att hitta den rätta vägen till att balansera min kropp.

Jag plockar korta stunder i huset för att kunna njuta av mitt hem när jag nu ska kunna stå på benen lite mer planerat regelbundet. Ett skitigt och rörigt hem stressar mig...en dag är kanske ordningen återställd här hemma igen!

Jag lyssnar på min kropp och planerar in vila likväl som ligger kvar om jag inte orkar just för stunden. Ligger kvar precis så länge det behövs. Kravlöst.

Någonstans framåt finns det ett mer balanserat liv och jag ska hitta dit.

Under resans gång är jag så tacksam för att min man och mina barn är de mest förstående och tålmodiga. Inte en gång har de övergivit mig och jag är älskad trots att jag knappt kunnat ta del av livet ens innanför hemmets väggar.

Att min övriga familj står ut med mitt svajande och stöttar mig genom kriserna jag går igenom. Utan att fördömma eller stressa på mig.
Att mina vänner orkar och finns här. Stannar hos mig och skrattar och gråter med mig. Ser mig för den jag är ändå, oavsett om det innebär att man får umgås med mig i en säng i sovrummet!

Att jag fått möjligheten att lära känna och komma i kontakt med djupa kunskapsförmedlare som förklarar vägens olika skeden och som visar hur jag går vidare.

Slutligen också det hopp som nya vänskapsband ger över nätet. Den solidaritet och lojalitet som gång på gång överbevisas och ger mig rysningar.

Min kropp må bära på dödliga bakterier och parasiter men jag har inte känt så mycket hopp och livsvilja på många år.

Jag vill så mycket så fort just nu men kämpar med att bromsa för att vinna i längden.
Det är svårt att välja vad jag ska prioritera och det är svårt att veta var jag ska dra gränserna.
Men för var minut extra om dagen som jag är på benen inser jag att tids nog kommer jag få göra allt det där vardagliga som andra ser som trist.
Jag längtar tillbaka till mig själv!

Det finns mirakel.

Ja. Det har hänt så mycket på kort tid i mitt liv så jag själv har inte riktigt landat i det hela.

Internet är en del av de möten som möjliggjort en sanslöst stor förändring av livet.
Jag ska försöka beta av lite:

Min blogg: Bloggen är min soptunna och dagbok. Den väcker reaktioner på många håll men den får mig att minnas mitt eget liv.
En underbar kvinna i sina äldre dagar ringde en kväll upp mig.
Hon är en inspiration av sällan skådat slag och hon sitter på kunskap och kontakter som visat sig vara ovärdeliga för mig.
Dessutom är hon en underbar ny del av mitt liv.
Jag tror hon är en ängel.
Sedan kontakten inleddes med henne (efter att hon läst här inne) så har jag fått mina tänder amalgamsanerade och förstått vidden av det.
Hon har banat väg till människor med stora kunskapskällor och livet har vart ljusare sen den dag hon valde att ringa mig!

FB: Facebook är ju ett element som mest är under lupp.
Men när jag via ME/CFS- gruppen träffade världens mest kämpande och givande Maria så vaknade min lust att veta mer om varför jag bara blir sjukare och sjukare.
Maria rullade ut röda mattan åt mig och jag fick iväg blodanalysprover till Norge.
Dessa kom tillbaka med en smäll.
Det visar sig att jag ha Borrelia, bartonella och babesia. 
Mina röda blodceller hänger inte ihop och jag syresätter mig inte.

Skadorna som uppstått är självklart framskridna efter alla år.
Efter beskedet så Maria till att jag kom i kontakt med A.Sultan och hans IONOSIL KOLLOIDALT SILVER. Jag tar även msm.
Kroppen jobbar hårt nu med att rensa och trycka tillbaka parasiter och bakterier.
Energin ökar och viljan att leva infinner sig. Lust återkommer.

I veckan nu blit det att försöka få min läkare att crossbehandla mig med antibiotika också.

Jag har en chans till livet igen och sakta men säkert ska jag nu peova denna vägen.

Annars då. Bilen är renoverad och besiktad. Julklappar börjar planeras och vi tar en dag i taget med det.

Alla nya männiakor jag lärt känna är energirika och kah känner mig hemma och trygg med dem.  Någon nygammal känns nytändning på och människor man älskar är ovädeliga.

Men jag har två...bortsett från.maken som är min högre makt.
Emma och Lillebroe. Viktigast.

Mamma och pappa med.  Ställer ipp med barnen för att vi ska på manifestation.  De ståt inte för vårat. Men de väljer inte heller bort oss för de var vi gör. Det är ovillkorlig kärlek när den är som bäst.
Jag ser fram emot det ledet. Facklor och hederstänkande. Mot svenskfientlighet.

Livet är ljust nu. Jag tror på framtiden.  På livet. Men jag ger det tiden.

Väl mött

Borrellia, BARTONELLA 

Gemma

form

Babesia (släkt med malaria)

Mina fullständigt förstörda blodceller

Nedan syns ett visningsex av hurfriskar celler borde sett ut. 

Tuggaknastraskenasvordomardumdristighet

Hej på Er bloggläsare.
Det gäller vän som fiende som nyfiken.

Jag är tydligen illa tvungen att sätta en liten spärr när man kommenterar och alternativet anonym kommer därmed inte finnas längre.
Jag bryr mig inte särskilt mycket om påhopp på mig men mina barn blandades in längre ner och då det alltid är anonyma fegisar som gapar högst så känner jag att en liten spärr behövs.

Jag är den jag är. Det kommer inte ändras av glåpord och att man väljer att gömma sig bakom anonymitet på nätet.

Jag vet vilka vissa är. Det är inte så svårt att känna igen ett skrivbeteende.

Med det sagt så fortsätter bloggen lika vid som innan, till mångas stora förtret.

Väl mött.

Människan i mitt liv.

Var börjar jag här?
Min resa genom livet är ju blött och stött och slutligen har den format den jag är idag.

Mina möten genom livet utgör en stomme i mitt egna liv, mitt egna jag. Många relationer har lett till val och beslut som gjort mig till den jag är. Min plan är att fylla bloggen med vem och varför....och därmed hur jag är funtad.
En självanalys mao.

Jag börjar så här och fyller på allt efter som:

Jag skänktes liv av min mor och far. Jag slutade andas vid flera tillfällen i spädbarnsålder så min pappa hade mig sovandes på sin bröstkorg till sist.
Min mamma har alltid haft god ordning och varit nära till hands. Det har båda mina föräldrar vart. Pappa jobbade dock mycket mer än mamma. Men jag hade en bra  barndom.

Min mormor. Jag skulle utan problem kunna skriva en bok om denna kvinna.
En stark kvinna. Envis och rättvis. Troende.
Hon fattas mig i livet och har på många vis varit en stor del i den jag idag är.
Min mamma, pappa och mormor är de människor som min grundmänniska formats av.

Min morfar dog när jag var liten och jag minns mycket lite om honom.
Farmor och farfar minns jag inte alls.

Storebror Jens är en egensinnad individ. Han har genom livet gått sin valda väg och klarat det utmärkt och därför har hans mod många gånger gett insperation att kliva framåt i livet.
Jens fick barn tidigt i livet och jag blev därmed faster.
Hans dotter och son kliver snart in i vuxenlivet och har man gett ett litet positivt avtryck i deras liv så har man lyckats tycker jag. Båda Jens vuxna barn är väldigt vackra och goa ungar. Jens har även en yngre dotter och eftersom jag själv har barn känner jag en större förståelse kring att få vara faster.
Jens minsta är ett kraftpaket och kommer kunna gå dit hon vill om hon stålsätter sig.

Min äldsta lillebror Samuel är som en tvillingbror. När han lider lider jag och tvärt om. När vi har styrka kan vi bestiga de högsta berg.
Samuel är den som visar mig att gemenskap är viktigare än pengar. Att finnas för varandra är det som räknas.
Jag känner mig aldrig ensam för jag har lillebror.
Samuel har en dotter och en son. Dessa har jag äran att följa nära och jag älskar båda som om de vore mina egna barn.

Minsta lillebroder till mig heter Victor. Vi har en något större ålderskillnad som har lett till att jag mycket väl kan känna ansvar, oro men också stolthet.
Victor är mest olik mig i syskonskaran men ändå alltid nära mitt hjärta.

I barndom träffar man olika vänner. Jag hade den stora turen att ha gott om fina vänner som än idag finns tydligt med mig när jag tänker tillbaka.
Forts följer....

Fina fina fina Ni <3

Britt-Marie, Majan, Maria, Mamma, Pappa, Syskon, Emma...
Inte minst Jonas. Åh mina barn.

Så oerhört fulla av kärlek, visdom, förståelse, skratt och kärlek. Tack!

På ett mer privat plan idag.

Idag känner jag mig tämligen kapslad.
Jag orkar inte hela vägen och det gör mig frustrerad och ledsen.

Jag vill så mycket men orkar så lite.

Sen går det väl inte att komma ifrån det faktum att det finns en liten klump i bröstet kring vissa situationer som verkar vara låsta för oöverskådlig framtid. Jag tänker inte på det för min egen del utan mer för övriga familjen då.

Jag är nog mest trött just nu. Dränerad. Lite förkyld.
Kanske lätt uttråkad också...men orken att göra något finns inte just nu.

Så ser jag mina barn och blir ändå varm. Så otroligt vackra. Så förstående och de vill verkligen göra rätt.

Jonas då...hur hade jag ens klarat en dag till utan honom. Hur hade livet sett ut om inte han fanns? Jag vill inte veta. Vi har några veckor kvar tills vi har valt varandra i 13 år.
De åren har inte vart gratis. Man får jobba för kärlek.
Men jag hade inte velat byta honom för allt i världen.

Vi lyssnar på en bok om kvällarna och i den pratar författaren om just viljan och styrkan kring att lojalt välja sin partner.
Att man finner sina roller i en familj och att man kan få en jämn takt i dessa så att man finner harmoni.

Det är verkligen så. Det är först när man verkligen känner varandra på djupet som kärlek blomstrar och växer.
Så tillkommer något nytt, bostad, bil, jobb, vänner...inte minst barn.
Då ändras rytmen och man måste lära om. Vara villig att lära om. Det blir aldrig detsamma igen...men det innebär inte att det blir sämre.

Så hur trött och eländig jag än känner mig just nu så känner jag mig älskad från massor av håll. Massor.
Det är ovärdeligt och får mig att orka iaf en dag till.

I morgon är en annan dag....

Sjukstuga

Jag och Jonas är genomsjuka.
Vet inte när det hände senast.
Iaf inte samtidigt!

Zanna fick sitt firande ändå. Allt är möjligt tack vare en helt otrolig mamma och pappa, Zannas mormor och morfar.

Det var en nöjd tjej.

Pontus skulle ha vart i Dalarna i helgen. Men vi vågade inte riskera att han skulle bli sjuk där uppe.

Han fick iaf gå på disco med klassen. Det var en lycklig son som kom hem och hade dansat tryckare ;)

Jaaa nu ska jag sova igen.

Glöm inte av att kika www.realisten.se för senaste nytt. Godnatt.

Hoppsan sa.

Bondeförbundet (f.d. Centerpartiet) 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Centerpartiet 2013:

"Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik. För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt
ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna. Den ömsesidiga
fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen."

Det är talet 13, eller?

Jag och Jonas är ganska exakt två månader ifrån att uppleva 13 år tillsammans.
13 år.
Vi har bott ihop större delen av den tiden. Så gott som hela tiden.

13 år.

Man hinner komma väldigt nära en människa som man delar sitt liv med under den tiden.

13 år.

Vi delar hus, bil och alla andra matriella tingest i livet.
Vi har barn tillsammans som vi fostrar tillsammans.

13 år.

Det är tiden jag har fått på mig att som individ utvecklas och växa och som enhet älska och övervinna.

På 13 år vet jag att Jonas inte går in i saker opåläst.
Han kan förvisso få busiga ryck men ju oseriösare de är, ju snabbare blåser det över.

Däremot kan han grubbla och studera saker in i oändligheten.
Faktagräva, analysera, räkna, tänka, studera och verkligen sätta sig in i saker.
Det finns gånger det drivit mig till vanvett. Andra gånger har just det vart lösningen på till synes omöjliga hinder.

På 13 år har Jonas vart en lojal och familjeförsörjande make.
Han har hållt hårt i sina jobb. Han har inte riskerat dem i onödan.

Kreativ. Smart. Snabblärd. Kärleksfull. Envis. Snäll.

Men är det något jag inte kan förknippa min man med så är det lättpåverkad.
Han har under sitt vuxna liv ihop med mig aldrig gett vika för den stora massan.
Han gör sina val. Han gör dessa dessutom aktivt.
Visst tar vi upp våra val med varandra men de gånger vi inte samtycker så hittar vi en balans och lösning på saker.

13 år.
I stort sett samma vänskapskrets. Utbyggnad av flickvänner och barn, javisst.
Några nytillkomna javisst.
Men hans vänskapskrets är bevarad. Trots många mil och lång tid mellan besöken.

Jag har under dessa 13 år återfått och "tappat" den närmsta av vänner.
Det handlade om ett förfall när jag blev sjuk och jag är ganska säker på att vi är relativt överens om detta.

Att jag sen blev mer (tveksam till ordval här nu) olik de andra inblandade är inte en fråga om agg (även om jag kan erkänna att pajkastningen var maximal då och där).

Jag och ovan nämnda vän pratar idag även om vi förmodligen vuxit ifrån varandra i processen. Utvecklats, men åt var sitt håll.

Jag har också släppt in en herre i mitt liv som andra från början varnade för.
Vi bröt med varandra i ömsesidig ilska.
Det var kort och intensivt.

Där har Ni mina "förlorade och utbytta människor" i mitt liv. Människor som verkligen påverkade och betytt något under 13 år.

Jag vill med detta trycka på att jag inte ser lätt på vänskap. De som tillkommer på riktigt, är där för att stanna!

Jonas är en av de stabilaste människor jag har och har haft i mitt liv.
Jag tar det inte för givet. Vår väg har vart lång och snårig.
Ett tag ville jag ge upp.
Det ville vi nog båda.
Men här är vi! Tillsammans.

Så mina trogna läsare, är detta bilden av människor som ser lättvinnligt på relationer i livet? Som bara byter ut och går vidare?
Som inte värderar kärlek?
Som destruktivt bryter ner och söndrar?

Vad tycker mina barndomsgrannar om Ni läser? Jag har ju kontakt med många av Er än?
Mina "partypolare" som också är inom kontaktnät?

Nyvunna mer nära vänner, stämmer ovan skrivna med den verklighet Ni upplever?

Trogna internetföljare sen Lunarstorms dagbokstid?

EGENTLIGEN SPELAR DET INGEN ROLL men det är ändå lite roande att få perspektiv!

13 år. Jag älskar Jonas. Det är kanske inte alltid hett och passionerat eller lugnt och fridfullt.
Men det är äkta. På riktigt.

Han är VIKTIG för mig och han är den viktigaste mannen för våra barn.

Jag vet att Jonas ser mig som lika viktig.
Om så inte vore så hade vi följt impulsivitet och kanske viss nån av grupptryck och vi hade gått olika vägar för länge sen.

Det är så jag känner. Det är så jag värderat Jonas i 13 år.
Det är så jag vill känna i 13 år till, ytterligare 13, igen och igen.

Till sista andetaget.

Godnatt.

Facebook - ändrar banan.

Alla jag träffat och mött och känner via den och den.
Nu blev det storstädning med över 400 avslutade Facebookrelationer.

Inte för att jag tyckte illa om en enda av alla dessa...utan för att mitt liv byter bana from idag.

Nu åker energitjuvar ur livet och jag ska fokusera på det jag tror på och mår bra av.
Inget mer sitta och gnälla. Ändra livet och skapa den miljö jag och min familj förtjänar.

Nu blir det sömn. Så enkelt är det med det!

Det vore så....

...idag skulle jag vilja spränga min egen gräns men väljer att låta bli.

Men jag fattar.

Livet.
Det händer så mycket omkring oss hela tiden.
Det är viktigt att leva och vara nöjd med de val man gör.

Om de jag håller av känner sig trygga och nöjda med de val de gör så är jag lycklig för deras skull.

Jag vill att samma sak ska kännas för mig.

Jag känner mig starkare mentalt än på länge.
Kroppen värker och smärtar enormt och tröttheten är obeskrivligt påfrestande, men mitt sinne för att vilja leva är högre än på många år.
Det borde värderas högt.

Idag har jag spenderat timmar i telefon. Jagat försäkringsbolag, ansvariga, fd arbetsgivare, skatteverk mm mm
Jag fick avslag på AFA. Jag fick avslag för att jag var skriven som tjänsteman i pappret. Men det var inte det jag jobbade med.

Nu letar jag alla vägar som går för att se hur den rävsaxen ska kunna öppnas. De pengarna som fattas var månad kommer på sikt bli ett jävligt stort problem och det enda valet blir att stabilisera ekonomin med att flytta trots allt.
Vi kan inte buffra till det som krävs när man har hus. Det är omöjligt. Helt omöjligt.
Jag har inte mer saker i skåpen att rota fram att sälja heller och jag inser att valen börjar bli få.
Därför gör jag en kraftansträngning och ser över mina sista möjligheter.

Jag orkar nämligen inte ens tänka på en flytt.

Nä nu får jag ta tag i huset här. Tröttheten får backa en stund...

Webens möjligheter

Ofta hör man om farorna med WWW.
Men det finns stora fördelar.
För mig som är sängliggande pga sjukdom är sökmöjligheten tacksamt.
Att kunna följa människors liv och att se media.

Det senaste att knyta nya förbindelser. Det är skönt med likasinnade. Nationalismen har många intressanta människor och det är skönt att kunna blotta så mycket man orkar och klarar i taget.
Då är nätet kanon.

Nu är det sömn.
Kram

Det small.

Idag gick jag och barnen fram och tittade när Årets Tibrobo korades.
Som vinnare stod Mats Wilhelmsson och min Mamma Ewa Johansson.
Jag är sjukt stolt och glad över detta!

Det var varmt och mycket folk. Jag hade med mig Liten och hon har förmodligen blivit hemma med oss här nu och därmed testar hon för brinnande livet. För var hund som kom slet hon och skällde och med allt folk och värmen plus att hålla koll på ungar och diverse handväsor och vattenflaskor samtidigt så till sist hände det som inte hänt på en längre tid.

Kroppen började sega ihop. Svetten rann och jag kunde inte orientera mig. Alla ljud small in i huvudet på mig och det kändes som sirap i knäna.

Vi hade gått fram.
Barnen såg att något inte stämde. De fick ta hund och grejer och börja röra sig hemåt. Jag gick så gott det gick och väl hemma var det bara att få av sig kläderna som vid det laget brände på huden.
I med smärtlindring och stänga in sig i sovrummet under kedjor.
ME-krasch.
Bang.
Jag grät en stund.
Pappa ringde när jag var på väg hem och de skulle äta ute ihop. Han undrade vart jag försvann från torget.
Jag fick avböja.
När jag hade lagt på grät jag för att jag inte ens orkar äta när det blir så här.
Jag har inte berättat för barnen att vi missade att käka ute för att jag var så dålig så jag pallade inte att ta oss dit.

De fixade färdiga pannkakor själva och jag la mig och gav upp.
Så ledsen. Arg. Förbannad. Besviken.
Hatar den här förbannade pisshelvetesjävlaskitsjukdomen.

Jonas kom hem från jobbet. Han sliter och sliter.
Vi har haft en lugn kväll och barnen har vart goa.

Imorgon ska jag riva biljetter en sväng nere på vintergatan. Men jag får åka hem sen. Jag vet vad kraschen idag innebär.
Men att filmer inte visas pga personalbrist funkar inte nu när det rullar på så fint där nere.

Det blir aktiv vila och kapsling i övrigt.
På Lördag är det min premiär i huvudstaden. Då ska jag gå i ledet för våra blågula band.

Hoppas alla har det fint.
Godnatt.

Jag vet inte.

Det trycker inom mig. Som om något verkligen behöver ut.

Jag vet inte vad dock.

Det har också hänt något det senaste. Minnen har börjat återvända.
Både från barndom och annat.
En del saker fattar jag inte vart det har vart. Hur har det kunnat sitta dolt. Varför har det gjort det.

Kroppen har bevisligen valt sina områden att nära. Jag kan inte riktigt trivas med att minnen kastas fram och vill bearbetas sådär hux flux.
Inte ens om vissa är rena glädjeminnen.

Jag saknar livet. Mitt liv. Ellen.
Att få vara en del av något större på en arbetsmarknad. Att få känna sig betydelsefull utanför familjen.

Jag får väl förtydliga här. Jag älskar livet med barnen och Jonas. Det handlar inte alls om det.
Värdet att få ha något eget fattas mig i vardagen.
Jonas återgår till jobb imorgon. Barnen till skola på fredag.
Själv ska jag utföra...pacing.
Ligga stilla och acceptera all energi jag ligger back efter en underbar sommar.
Jag har iaf haft det. En underbar sommar.

Nu när semestrar tar slut hoppas jag att AFA fattar ett beslut till min fördel.
Jag är overkligt trött på att inte ekonomin går ihop trots att jag räknar och räknar.
Alltid händer något man inte kan räkna med. Dessutom är jag för mesig för att svara barnen att det inga pengar finns..igen och igen.
Ingen av dem kräver ju guldskor eller oslipade diamantänder.

Faktum är att deras krav är ovanligt låga. Inga nya mobiler för tusentals kronor, begagnade cyklar, en aktivitet var, rea-kläder eller secondhand, inga hysteriska barnkammare. En stationär dator finns att tillgå. En tjock-TV uppe. Ett x-box.
Som sagt...inga överköpare. Det fina är att dom accepterar det. De är glada när de får något och vet att det inte går att springa och handla bara för att man vill. För att andra har.
Dessutom skulle vi aldrig neka dem något som det finns behov av. Självfallet är barnen hela, rena och har kläder som passar och klarar rådande väder. Självfallet har de alltid mat och tak över huvudet.
Det är liksom inte offer-svält-fattigdom vi pratar om. Men det är inte heller så att det går runt utan eftertanke och alldeles för ofta med lite hjälp.
Hjälp jag är tacksam för att vi har.

Men skam den som ger sig. Tog vi oss igenom arbetslöshet och huskaos ska vi balansera den här situationen med. Vi ska bara få in rutinen som behöver sättas efter det att jag fick permanent ersättning och därmed sänkted ytterligare tusenlappar. Sen jag blev sjuk är jag sänkt närmare 10000 i månaden. Det är kanske inte så konstigt att det märks av i helhet.

Oj oj vilket trist inlägg detta blev då. Brist på pengar är ju inte direkt ovanligt eller för all del uppmuntrande.

Jag ska sova nu. Sex dygn med antibiotika och sex dygn med hysteriskt illamående. Fyra kvar.

Tur jag kan hälla ur mig lite här ibland. Sömnen blir mer givande om hjärnan slipper spinna på allt rörigt hela tiden.

Hoppas alla mina läsare har det gott. Ni är värda det!

Nattis

Lära Livets Läxa

Jag uppfattas av många som öppen. En hel del tycker säkerligen att FÖR öppen vore mer passande uttryck.

Det har kommit att bli en del av mig att välja att berätta stora delar av mitt liv.
Ett val baserat på erfarenhet kring ryktesspridning. Det är bättre att förekomma än att förekommas.

Det finns dock saker jag väljer bort. Drabbar det andra som jag bryr mig om står jag tillbaka.

Jag vill däremot inte gå bakom ryggen på människor.
Det finns en del saker jag värdesätter mer än andra hos människor. Dessa saker har kommit att avgöra mitt egna mående vid flertalet tillfällen i livet.

Blod är tjockare än vatten och mina bröder är därför bland de viktigaste i mitt liv. Att trassla in drama, falska anklagelser, ljug och undanflykter kommer ingen undan med.
Att bråka om mina brorsbarn eller använda dem som sköld är också uteslutet.
Att terrorisera för att få sin egoistiska vilja igenom är inte ok.
Att på någon som helst nivå sätta kilar mellan oss syskon genom att ljuga eller dra någon utav oss från varandra eller för all del vandra från en i syskonskaran till en annan kommer heller inte accepteras.

Blod är tjockare än vatten och ens eget blod är tjockare än då. Skada mina barn eller manipulera dem och jag kommer gå över lik för att nå dig.
Fria individer i trygghet är min önskan för mina barn. Bråka med dem och valet för mig är utan tvivel enkelriktat till deras fördel.

Äkta kärlek är ovillkorligen livets gåva. Kärlek uppstår enbart om man öppet kan stå upp för varandras styrkor och svagheter. Att man orkar rida med i stormar och att man orkar vänta när det snöar igen.
Äkta känslor behöver inte ständig bekräftelse eller långa förklaringar.
Men ska det vara äkta och hållbart så ska det vara rent mjöl i påsen. Alla kort på bordet. Ens egna kort likväl som kärlekens.

Man kan hamna vid vägskäl i livet som tycks onödigt krångliga. Vart man än i livet är så ska det inte behöva vara krångligt nog att undhålla eller ljuga. Det blir en falsk grund och den kommer rasera. Det är inte en fråga om utan när.

Blod, Kärlek.

Sen har vi den äkta vänskapen. Den där man vet att man kan tömma sitt hjärta och sen lämna det där för kompostering. Det är läkande.
Äkta vänskap är speciell. Den kräver att man nyanserat kan se sin vän i olika situationer och ändå stå kvar. Man kan göra olika val men ändå respektera varandra.

Man kan berätta och lyssna. Man kan bära och bli buren.
Man vänder inte ryggen till och man viftar inte bort verkliga problem eller glädjeämnen.

Sin själsfrände finner man i vänskap och kärlek. Det kan vara i form av en partner men också i någon annan nära.

Den viktigaste delen i stabilitet i livet är ändå mitt egna inre. Mina värderingar.
Att veta mina gränser. Att tillåta mina känslor. Att se mig som den jag är.
Att veta att jag felar och att jag vill förmycket.
Att acceptera.

Och att lära av livet. Våga bryta mönster för att utvecklas. Att inte falla för samma personlighetsdrag som drog mig ner på en nattsvart botten.
Att inse att människor som gör väl faktiskt uppskattar mig för den jag är.
Att jag idag vågar säga både stopp och nej till destruktiva nykomlingar.
Att inte alltid vara godtrogen.
Att våga hålla på mina vunna erfarenheter och att våga låta fungerande erfarenheter växa.
Att inte vara rädd för att passa in.
Att lära mig se det som finns framför näsan på mig istället för att söka i oändligheten.

Att lyssna på det osagda och tro på det sagda.

Min familj är ovärdelig. Mina föräldrar har fostrat mig till en stark och ifrågasättande individ. Idag ser jag det själv. Jag behöver inga charader för att veta vad jag vill. Jag talar om när gränser är nådda och saker är utanför min acceptans. Det gör att jag ibland förlorar någon på vägen, men jag vinner mig själv. Jag får vara den jag är.

Min familj. Mamma och pappa. Vi tycker lika men också mycket olika. Jag respekterar dem högt. Jag älskar dem. Jag andas och lär tack vare att jag vuxit upp med dem.
Mina bröder. Jag älskar alla tre. Jag kan få nippran på alla tre. Jag känner alla tre på sitt sätt.
Jag överger aldrig någon av dem. Men jag håller långt ifrån med i alla val de gör. Jag har också kommit på att jag ser tidigt när tåg spårar ur. Kanske för jag är ensam syster. Kanske för att jag valt att bära två av mina bröder lite för långt genom kriser. Kanske för att jag aldrig lär mig att sluta bry mig om deras liv och mående, det gäller förövrigt för alla tre.

Barn. Mina barn. Mina brorsbarn. Mina älskade ungar! Här ser jag ingen rimlig gräns. Jag räddar dem alla från allt om jag måste. Här kommer min svaghet få jobba. De ska bli självständiga, självkritiska, självkännande, empatiska, kreativa, smarta och kärleksfulla individer. Uppfatta samhället och fråga när det behövs. Här tränas jag dagligen i att inte forma någon bara för jag vill. En av livets största gåvor är också ett av livets största självdiciplinlärande.

Vänskap. Äkta vänskap. Hur bränd har jag blivit här? Med facit i hand undrar jag också hur många jag brände själv.
Jag saknar en något enormt från och till. Sen finns det en jag tror inte hittar sig själv och därmed kan jag känna att den konflikten var av enbart ondo.
Sen har nytt blod runnit genom mig. Den unga vän som klivit in och lyft mig i det befintliga liv jag lever. När jag inte accepterat det så har hon gjort det och får mig att se. Lär mig livets läxa.
Hon är unik i sitt slag.
Fler vänner finns och alla av vikt men just denna unga vän, hon är obeskrivlig. Självinsikt och styrka. Glädje. Passion. Vilja. Tålamod. Inte minst givmild och full i kärlek.

Kärlek ja. Här finns det bara en. Efter våra turer av hårda prövningar känner jag ändå att vi.är ett. Vi är själsfränden och vi har tagit oss igenom vart hinder och var medvind för att uppriktigt stå mitt emot varandra med äkthet och omtanke.

Jag önskar alla ett liv fyllt med svar och självreflektion. Sätt upp gränser och lär dig att undvika livet utanför din sfär.
Men inne i din skog ska du också våga prova lite nya stigar. Gå inte på samma väg, till samma berg, samma klippa och hoppa ut på samma sätt. Inget förändrar sig för dig i livet på det sättet.
Du må möta nya ansikten men helheten blir samma vanliga vardagstrakassering. Prova att ta den lilla stigen bredvid. Den kanske leder till en glänta, med en sjö...och hoppar du i den kanske du flyter till nästa udde....så vidgas livet, inom dina gränser för vad som är ok.

Magkänsla.

Har du haft känslan i magen av att veta när något är rätt eller fel. Oavsett hur mycket det försöker påverkas så bara vet du.

Jag vet.

Hur som helst. Det är penicillin här. Blossande sår och en overklig ledvärk ihop med varigt snor och halsont fick bli indikationer nog att behandla.
Bismak av metall. Avskyvärd och skarp metall.

Jag har också haft en overklig migrän. Fick linda in hela huvudet i iskalla omslag.

Snart är det tillbaka till rutiner och det välkomnar jag. Kroppen är nedsatt och väldigt trött.
Däremot är huvudet mentalt klarare och mer med.
Att fått campa har vart härligt och även om det blivit dyrt för en redan ansträngd budget så har vi vunnit ett psyke och en harmoni. Det är vi alla glada och tacksamma som få över. Allt går inte värdera i pengar. Faktum är att ju mindre vi gör det ju bättre är det.

Nu ska jag kapsla vidare. Sonen har ju cup i helgen. Zanna ska med mor o far på Diggeloo.
Imorgon ska jag träffa Emma på en fika. Paus i vardagen <3