Upp för en backe...ner för ett stup

Vilken gnällspik jag är! Men kroppen gör revolution och ibland känns allt så hopplöst.

Bilen kostar 5000 i reparation. Det var mycket stora delar av semesterkassan det. Vi kommer dock ingenstans utan bilen.
Men det sved. Utan tvekan.

Det vispar i huvudet på mig och det känns som en hel del behöver komma ut. Jag vet inte var jag ska börja bara.

Ligger saker för länge blir det ångest som triggar igång.
Det är ganska värdelöst.
Samtidigt greppar jag inte riktigt vispandet. Jag kan inte kategorisera det och hittar inte ord.

Jag har iaf världens finaste make och goa ungar. Min familj som ställer upp...jag skulle nog sörja ihjäl mig utan mina föräldrar och brorsor och deras barn.
Det är kvalite!

Nä, nattsudd släpper inga vettiga tankar eller ord idag. Så jag kryper under mina kedjor och lägger mig nära maken och lyssnar på hans andetag <3 Mindfullness när den är som bäst <3

Bägaren blev full

Det gick inte. Jag har legat oavbrutet i över 2 dygn. Så trött. Så uppgiven. Så ledsen.

Men nu börjar väl acceptansen återvända. Kroppen sa ifrån och även om jag ville trotsa den här gången så gick det faktiskt inte.

Jag är iaf glad för Sophia och Håkan. Vädret var jättefint på deras dag och jag har i mitt inre vart med dom hela dagen.

Jag vet att dikten jag skrev är framförd och jag skickade ned en väggbonad att sätta upp på festlokalens utsida.

Jag kunde inte vara där fysiskt.

Kanske var det ödet. Grannen drabbades nämligen av en ny yrselattack och föll i sitt fönster. Han skar sig ganska illa. Jag fick lägga tryckförband och tillkalla ambulans.

Jonas och barnen samt Samuel åkte och badade. Bilen gick sönder! Avgasröret gick av vid bakre ljuddämparen.
Släpar i backen.

Tur att Jonas jobbar en vecka till. Får lämna in den så att vi kan semestra sen <3

Sist men inte minst fick jag veta att vännernas katt fick lämna oss med. Jag grät. Lilla Sigrid.

Det har på många vis vart otroligt påfrestande dagar mentalt och fysiskt och jag är så tacksam för alla i min omgivning. För förståelse. För hjälp. För hänsyn. För kärlek.

Nu är det dags att vila kropp och knopp igen.

Kram

Bloggblogg

Jag är uppgiven.

Kroppen är svagare än någonsin. Jag känner mig jättesjuk (typiskt ME). Urinvägsinfektion och små små sår börjar blossa upp med infektioner.
Jag motar. Jag vilar. Jag kommer....absolut ingenstans.

Vid min dörr hänger en fin klänning och mitt hår är nyklippt.

Jag har verkligen sett fram emot Sophias bröllop och jag kastar inte in handuken innan det helt kört. Jag vill dit. Jag ska dit.

Så kommer svettattacken och min kamp besegras av svimning.
Sen gråter jag. Det känns som allt tas ifrån en med den här sjukdomen i övertag. Jag brukar inte planera men en inbjudan vill man kunna svara på. Jag tyckte jag var stabil.

Sen kommer den skärande sorgen i att kanske behöva backa ur...sorg och sen skam. Framstå som en velig och ouppfostrad slyngel som inte kan bita ihop för en dag.

Jaja vad är väl en bal på slottet....GHAAAA allt! Jag vill se fina brudparet och jag vill få njuta av att vara människa. Vuxen. Socialiserad. Jag vägrar ge mig i förskott...kom igen nu kroppen. Vila gör vi väl när vi dör?!

Nu är John blund här. Han är välkommen! Godnatt.

Att bära ett barn...till någon annan

Slötittade på en dokumentär om adoption idag. Öppen adoption.
Den ena tjejen kunde jag sympatisera helt med och den andra inte lika lätt.
Dubbelmoral kanske.

Den ena tjejen var 22 och kände sig inte klar med livet. Hon ville göra karriär. Hon hade inga barn sen innan och pappan visste om graviditeten men ville inte ta del i den.
Hon valde sitt föräldrapar och hon ammade bebisen första dygnet och gav sedan urpumpad bröstmjölk till adoptivföräldrarna.
Hon var stark men visste från början att hon inte kunde bli mamma.
Hon träffar familjen en gång i veckan.

Tjej nummer två var 27 år. Hon var trebarnsmamma och hade ett ONS med random kille. Hon tyckte det var jobbigt att vara ensamstående med de tre barn hon hade (äldsta var 7) och valde därmed att adoptera bort det fjärde barnet. Hon valde ett par som försökt få barn i 4 år.
Den här tjejen var mycket mer i berg och dalar.

Jag är imponerad över att man kan föda ett barn och sen klara att lämna bort det.
Jag har dock väldigt väldigt svårt att förstå hur den andra kvinnan, som faktiskt vet hur ett liv i moderskap ser ut, som redan lever det livet, klarar att välja bort ett liv, när man tagit sig an alla andra.

Jag inser ju hur hon tänkte och det är nog en långt större mognad än att egoistiskt behålla ett barn bara för att. Hon ansåg sig inte kunna ge alla barn allt.
Men att ta det steget fullt ut hade jag aldrig klarat. Det kan jag erkänna.

Jag är steriliserad.
Jag och Jonas bestämde oss efter att Zanna kom att vi ville ha en till liten att älska...om vi fick såklart.
Men sen var det bra.
Pontus blev till och kom.

När jag var på möte inför sterilisering så var mina kroppsliga besvär en självklar anledning för läkare men man fick även träffa psykolog. Detta för att man inte ska genomföra dessa ingrepp i någon form av kris. Det är ju permanent.

Jag fick två ganska avgörande frågor. Den ena var om jag skulle ångra mitt beslut om något av mina barn av någon anledning dog. Mitt svar var impulsivt och jag menade det verkligen. INGET barn kan NÅGONSIN ersätta de jag redan satt till världen. Det hjälper inte med tio ungar till.

På fråga två undrade man hur jag skulle göra om det visade sig att jag var gravid precis innan operationen. Den frågan var inte lika lätt MEN jag ville verkligen inte gå igenom en graviditet till och med framtid utspådd av otaliga specialister att kroppen aldrig skulle hålla så fick jag ge det svar som var ärligast...jag varken kan eller vill bära fler barn.

Med dessa svar fick jag som 26-åring beviljat en sterilisering och jag har sedan dess inte ångrat det beslutet en endaste gång.

Jag älskar verkligen mina fina barn. Jag älskar att ha en familj. Men jag inser också vidden av att ansvara för livet på andra individer.

Så jag kan förstå mödrarna ovan. De gav upp sina barn för att kunna ge dessa små knyten en helhjärtad livssituation. Vilken gåva till deras föräldrar (adoptiv) också.
Men jag skulle nog aldrig ha styrka nog att göra det själv.

Godnatt.

Min trassliga stig

Den då jag envist valde att stå fast vid att dåvarande umgänge nästlade och spelade orent för att få den "elit" som önskades. Den konfliktfria och ärliga eliten som skulle innebära lojalitet. Bara jag försvann.

Så jag raderade mig. Flera av oss blockade varandra. Jag har suttit bakåtlutad och sett på. Trampat upp min stig till gåbar medan er är snårig istället.

Jag har valt ut diamanter som fick mig i ett redan kraschat läge. Åh jag blev välkomnad.
Här på stigen jag valde och som jag står upp för är det idag slutligen harmoni. Dramafritt och harmoni.

Kärlek. Förståelse. Åldersskillnad. Livserfarenhet. Acceptans. Intresse.

Jag är så glad åt mina diamanter. Glad åt min styrka och val jag orkade genomföra och slutföra.
Jag har utvecklats som människa. Från en tid där jag uppenbart var dålig och upplevdes som den som var roten till konflikt...till idag där konflikt är ett ord som inte behövs.

Med det i backspegeln känns livet ganska rättvist. Karma.
Jag valde livet. Liv är det som ges.

Hur ser eran del ut tro. Lugn och harmoni hoppas jag. Självkänsla. Självinsikt. Ärlighet. Konfliktfritt. Jag försvann och vann mig själv. Ni vann varandra. Jag hoppas det blev som ni trodde.

Nu är det natten.

Koma

Ja. Idag satte ett bakslag in och jag har legat i sömnkoma i nästan ett dygn. Det är otäckt när det blir så och trots att jag numera vet vad det beror på så finns det saker som skrämmer med det.

En sak är att kroppens naturliga överlevnadsinstinkter och reaktioner slutar fungera. Jag upplever inte hunger och törst. Jag är inte medvetet i behov av att gå på toa (därför gör jag det minsta lilla jag vaknar till). Sväljreflexen är liksom bedövad. Kroppen dryper ofta av svett. Värken skjuter i topp.

Men det absolut värsta är att jag tappar minnet. Jag vet inte vad jag har sagt. Vad jag har svarat på. Jag ser ingen skillnad på ev drömmar och verklighet. Kroppen stänger av.

Dessa bakslag kommer när pacingen uteblivit och brända energigränser fortsätter att missbrukas. Alla första tecken har ignorerats.
Jag kan mina initialtecken. Yrsel. Sömnbrist. Skelettvärk. Mjölksyra. Förvirring. Stress. Skyhög puls. Andas i bröstet.

Man trycker sig förbi dom allihop. Tänker att det går ett litet tag till.
Men så säger kroppen nej. Nej du går inte upp. Du offrar inte energi för matintag. Du orkar inte vända dig om. Hjärnan nålar fast mig i liggande läge i tystnadsrummet. Med 5 kilo kedjor över mig.
24 timmar tog det denna gången innan jag blev friad att äta. Nu nålad igen. Mitt liv ser ut så här. Skolavslutning. Barnkalas. Midaommar. Det räckte inte till. Och jag betalar mitt pris.

Jag saknar inte mycket i min bubbla. Men jag saknar att träna för Annifrid. Jag önskar verkligen att forskare kommer fram till en lösning för våra svaga muskler. En lösning där hjärnan åter styr den biten på rätt sätt.

Mem jag tänker inte ge mig. Jag aka bara låta detta bakslaget trilla vidare.
Tjipp

Foton och internet.

Det är ett känsligt ämne detta med fotografier och internet. Det är det och jag förstår.

Men jag undrar samtidigt om vi föralltid ska leva i rädsla? Rädsla fär hån och för "fula gubbar" runt om i vida webben.

Men är det inte lika stor risk att våra barn ellet kanske vi själva blir hånade i ansiktet eller bakom ryggen ute i verkliga livet...
Eller att någon pervers jävel vart i buskar och fönster och fotat våra ungar. Alla människor på en strand, där små nakna barn.badar och lättklädda människor vistas...hur lätt är det inte att smygfilma med mobil där?

Man ska ha respekt. Men att skapa rädslor kring allt är inte lösningen. Det får inte bli svaret. Panik är bara kaos!

Mina barn visas ofta på bild. Zanna har googlat sig själv och hittar inlägg sen hon var bebis. Hon tycker det är roligt! Våra barn föds in i den här tekniken. Deras liv kommer se ut så här. Bästa sättet att ha kontroll är att själv vara intresserad och aktiv och som i alla andra situationer väga sina valmöjligheter med riskerna.

Tack för idag :-)

Barnkalas av klassfest-storlek.

Idag small det av stapeln! Pontus hade ett riktigt stort kalas. Hela klassen var bjuden och 19 ungar + Pontus blev det.

En härlig grupp ungar med härligt humör och kalaset blev lyckat med glass, maränger, bananer, kakor, bullar, massor av paket, marshmallows som grillades, lek, frågesport och skratt!

Efter blev det att hämta hem Zanna från bonusfamiljen och Samuel och Joanna kom. Det blev lek och bus ute med en del av nya sakerna. Dock är det ju som oftast så att inget får vara helt bra.
Jag FATTAR att olyckor händer...det är dock ett mysterium att det ovillkorligen är Pontus NYA leksaker som drabbas. Det har vart vattenpistoler, bollar, skateboards. Idag for en lånad pil upp i trädet...det kan jag förstå. Men när pilbågen också "råkar" fastna för man med FULL KRAFT har kastat upp den för att få ner pilen...då blir jag irriterat skeptisk. Framförallt efter att det har stampats på Zannas fötter 2 ggr innan...under samma timma...av samma kompis.

Men mina barn ÄR inga änglar. Alls. Det vore bara konstigt annars. Sist var sonen med och jagade ungar ute. Fast han åkte in direkt. Vi ser inte allt men jag är feg och har inte släppt kollen...därför att området i stort tillåter inte fri uppfostran. Det kräver många samtal om rätt och fel och om eftertänksamhet.

Hur som helst. Jag har väl lugnat mig. Efter några moment fick Jonas ner både pil och båge. Barnen har hyrt film och myser i extrarummet i natt och jag tänker somna trött i kropp och knopp men så glad över att lilleman har så fina vänner i hela sin klass. Det känns riktigt riktigt bra för framtiden.

Godnatt <3

Oftast är det för komplext.

Det är ju som så med dessa ME:sars kroppar att känligheten är ju ganska extrem.
Jag personligen har fått erfara detta när jag stukade en fot och kroppen orkade inte med ytterligare en smärtbelastning. Därför fick jag åka ambulans, med både lustgas och morfin samt fick ligga inne...pga en stukad fot. Det kändes absurt.

Magen är också ett känsligt område. Inte bara för oss ME:sar så klart. Men de flesta av oss har magproblem. Så även jag. Jag har haft IBS-symptom (irriterad tarm) under flera år nu. Det resulterar ofta i väldigt akuta toalettbesök och en hel del magsmärtor.
För att avhjälpa har jag plockat bort det mesta i gluten och laktos. Jag kan inte äta svamp eller lök. På senare tid fungerar inte heller äpple eller päron. Inte heller grillat kött. Korv går inte heller bra. Jag skulle nog kunna rabbla ihjäl mig.

För ett tag sen hände något. Jag blev väldigt mycket sämre i magen och i praktiken får ingenting stanna kvar. Set mesta kommer ut eller upp som svart sumpliknande sörja. Hungern är bortblåst.

Efter lite råd från ME-gruppen så ska jag väl söka vård seriöst är planen. Tydligen kan man med stor marginal misstänka något som heter Läckande tarm syndrom (leacking gut). Tarmen har alltså tagit så mycket skada av kroppens olika framfart att den nu inte klarar hålla gifter på plats tills dom släpps ut där dom ska.

För att råda bot på detta så ska man äta en dietkost som heter Gaps. Stenålderskost. Problemet är att den är i min värld vidrig och trasslig med massor av regler. Hade jag inte vart fullständigt utpumpad redan så kanske jag hade kunnat få ihop det men med nuvarande nollad energinivå så ser jag inte ens en liten möjlighet att läsa på, förstå och senare laga maten som ska hjälpa.

Svaret fick bli en minilösning som förhoppningsvis lugnar kroppens akuta reaktionsförlopp.

Ljummet vatten. Probiotika. Vila. Ljummet vatten. Några tsk köttsoppa. Vila. Ljummet vatten. Probiotika. Vila. Ljummet vatten. Lite köttsoppa. Probiotika. Ljummet vatten. Probiotika. Sömn....och runt igen och igen.
Kul liv va? Till och med magsjuka har större marginaler.
Två dagar nu iaf och magen värker inte sönder längre. Så det får vara värt det ett tag iaf.

Tur att jag har mina nära och kära. Annars hade jag gett upp...redan igår. Det är frustrerande just nu.

En halv livstid.

Det känns som det är något sånt jag behöver skriva ner för att uppdatera i kapp.
Jag tar det en annan dag. Allt för utmattad idag.

Husbyaktevister - Inga jävla offer

Kom inte och säg till mig att det är synd om kravallerna i Husby. Klä inte in detta i någon offerkoftesnyftande historia.

Ska vi ha lagar och regler gäller dessa i såväl förort som städer.

Vad tror Ni skulle hända om jag drog ihop en mobb och började stena polisen?!
Det är ingen vettig människa som hakar på dumheter av ovan nämnda slag. Man måste ta sitt ansvar! Det gäller ner på individnivå.

I Aftonbladet idag menar man att man måste förstå dessa individer som samlas maskerade och gör uppror. Förstå hur utstötta dessa är och att man kanske har hamnat på kant tidigare med polisen.

Att man känner gemenskap och har ett gemensamt mål och man tar tillbaka sina liv. Man återvinner tydligen sin person.

Man är kränkt och känner sig missförståd och....NEJ.
NU RÄCKER DET! Här är mitt råd till ovan självömkande, enligt aftonbladet "kungar för en dag": Ta tag i Era liv!
Känner du att du behöver ducka för polis och att du är utstött ur samhället så har du med största sannorlikhet BÄDDAT FÖR DET SJÄLV!

Sluta vandalisera och hota och våldsföra dig på andra som faktiskt gör sitt jobb, som fyller en funktion. Sluta ta lagen i egna händer.
Använd all den jävla kordineringsförmågan att starta kravall till något vettigt i livet!

Det är nog nu!

Sverige vann!

Vi är ett vinnande land! VM-guld i hockey! Glädjeyra på TV! Så roligt!

JAG HAR VUNNIT!

Jag vann en behandling på Rultiga Rut! Såååå glad.

Googlar man på den här bloggen kommer man in på sidan 642 i en flashback-tråd där jag...eller ja...bloggen är ett typexempel på With trash - WT. Tack för skrattet. Det var riktigt kul läsning OCH det har ökat mitt läsarantal en massa.
Kul! Välkomna!
WT eller inte, jag är den jag är och kommer så förbli.
Nu ska jag sova! Kommer somna lycklig över att vunnit något som är bara till mig!

Fodervärdar

Ja. En liten Liten Lillis Lillith har kommit till oss. Hon är en ca 3 år ung lhasa apso-hund.
Hennes matte blev sjuk och oförmögen att ta hand om henne. När Jessie då efterlyste fodervärdar på FB så pratade jag och Jonas om det och tyckte att vi ger henne en chans.
Hon är det keligaste som finns!
Vi har fått invändningar från en del om kostnader med hund. Nu var ju dock detta tillfälle en variant av öppet mål eftersom Liten kom hit på foder. Hon fick mat med sig och försäkring kvarstår tills vidare på tidigare ägare. Hon hade med sig klippgrejer, borstar, koppel och bädd. Vi har inte betalat för att hon ska komma hit...vi har välkomnat henne helhjärtat dock.
Jag har fått läsa på självfallet men instinkt har visat sig stämma bra.
Vi är 4 som hjälps åt.
Vi har dock fått uppmuntran och stöttning av fler...tack och lov.
Vi har människor att be om hjälp och rådfråga. Jessie finns ju kvar.
Planen är att Liten ska stanna. Vi har små saker att träna in så som bilåkande och att kunna vara hemma en stund själv utan panik. Men mycket kom med tjejen gratis och i hennes personlighet. Hon myser gärna. Hon skäller sällan. Hon är lättlärd. Sover om natten. Hon går fint med barn.
Jag fick självfallet en energiboost de första dagarna och min handbroms gömde sig. Nu betalar jag i en väldans trötthet och smärta men det har fungerat ändå. Barnen går ut med henne. Jonas med. Jag har en fantastisk familj och Liten gör oss glada och barnen blir lugna.
Denna veckan jobbar Jonas kväll. Jag har tittat på Tv...det är olikt mig ;-)
Snart blir det sängen. Tror nog lillkickan behöver pinka först men Jonas kommer ju hem snart ;-)

Hahaha

Det spelar ingen roll hur tyst jag är eller hur mycket jag pratar. Det spelar ingen roll om jag inget vet alls eller om jag har blivit informerad.
På en väg eller en annan kan tydligen inte individer från mitt forna, pigga, jag, släppa taget.
Man läser här och man tar åt sig. Man läser på min FB och tydligen trampar jag på tårna där med. Mer omedvetet än vanligt...tills jag fattade varför.
Men snälla nån!
I Pontus klass har inte mindre än 3 personer kräkts på toa i korridoren och mer än hälften haft öroninflammation eller lunginflammation.
I Zannas klass har lunginflammation och influensan gått runt och magsjukan hoppar som en loppa.
Både Jonas och Zanna drabbades till slut av mycoplasma. Jag riskerar att bli permanent nedsatt av något liknande.
Antibiotikat tog slut på apoteket! Det säger en del.
Så ja...jag tycker det är läge att man håller barn hemma om dom är SJUKA och HÄNGIGA.
Det har visat sig att i samtliga 3 magsjukor har redan syskon vart drabbad men 48-timmarsregeln är inte skött.
Man kan låta barn vara ute i trädgård och frisk luft...självklart. En förkylning dödar sällan. Men man behöver kanske inte ha playdates och skoltid. Man kan vänta en dag eller två.
Sen kommer pollen nu och man kan inte veta vad som är vilket. Så är det ju.
Jag syftade faktiskt inte på torrhosta och rinnsnuva av vattenkaraktär. Jag syftade definitivt inte på någon enskild individ. Jag syftade på att Tibro vart så nedsmittat av RIKTIGA saker att man faktiskt uppmanat familjer till mindre karantän.
Men det är klart...det är bättre vi kör några vändor till så får smittskyddet kliva in och stänga och sanera till sist.

Nu fick jag ju detta irriterade lilla meddelande till mig via omväg. Det är nämligen så att man kan göra så man inte ser folk i flödet på FB. Jag har använt mig av det sedan länge. Fler borde nog göra det. När jag har trökit går jag ibland in o läser hos några få. Det var ett tag sen sist...innan nyss.

Så sorry, men mitt hängde inte ihop.med ditt. Men tydligen hänger hela mitt tänk ofta ihop med ditt irritationscenter. Du är inte ensam om sjuka barn hahaha
Känns vårigt bra att jag gått vidare och inte regelbundet ser delar av mitt forna jag.  Jag inser att det hade dränerat mig och jag hade förmodligen också letat ilska i allt. Bitter kallas det kanske.

Vila nu. I em blir den en småspännande utflykt :-D

Glad Påsk!

10 otroliga år!

Idag (läs Torsdag) firade jag och maken Tennbröllop. Vi har vart varandras äkta hälfter i 10 år.
Vi har bestämt att faktiskt uppmärksamma detta lite extra men då ekonomin verkar vara i ständig otakt så beslutade vi att skjuta på det tills lite senare. Vi har valt och införskaffat nya ringar och nu ska jag bara hitta någon som vågar göra inskription i min...den är i volfram.
10 år.
10 år som inte på något vis vart händelselösa eller rofyllda. Vi har fått kämpa för vår kärlek och jag vågar nog påstå att inte ett endaste år, inte ens i sammanslagen tid, har vart gratis.
Det har funnits stunder vi vart på väg att separera. Stunder då jag slitit mitt hår. Stunder då Jonas slitit sitt. Stunder då jag trott att jag bokstavligen ska falla sönder och samman och stunder då Jonas vart mer trasig än hel.
Vi har gått igenom skratt och tårar. Vi har sett vänner kliva in i vårt liv och vänner gå.
Vi har byggt upp och rivit ner.
Vi har tvingats ta in sidor av varandra vi inte visste fanns och sidor vi önskar inte hade kommit till.
Men vi har också upplevt en oerhörd närhet. Vi har vuxit oss starka ihop och vi har vågat ta ett steg fram när alla krafter skrikit backa.
Vi har lärt känna varandras inre och vi kan se djupet hos varandra.
Vi har fått uppleva passion tillsammans. Driftighet och sammansvetsning. Vi har skapat oss en trygghet och ett hem.
Vi är stolta föräldrar till våra barn som vi försöker fostra till fina individer, vi gör det som en enhet.
Vi har kunnat ge varandra stöd och uppmuntran.
Komplimanger och kroppskontakt.
Framför allt annat så har vi älskat varandra.
Kärlek utan gränser, kärlek att älska varandra med fel och brister och.med styrkor och framgångar.
Kärlek att ge varandra mod och hopp och luft nog att kunna andas.
Kärlek med läkande krafter. Kärlek med förlåtande sinne. Kärlek att stå upp för vilka vi är och att det är vi tillsammans.
Jag är så otrolig tacksam och varm inombords. Jag är älskad av en helt underbar individ, någon speciell, någon egensinnad, någon vacker. Att få vara Jonas äkta hälft i livet är ren magi.
Vi är inte rika på pengar och vi må ha haft det motigt. Men vi är rika på kärlek och liv, hopp och ljusnande framtid.
10 år.
Jonas, jag älskar dig ända in i evigheten.

Är jag rörig?

Jo aningens.
Jag vet inte riktigt...äh tar detta en annan dag. Orkar inte riktigt.

Älskar dig Jonas <3

There is no return.

You can not undo the things you did. You can not take back the words that you said.
But that is things I can forgive.
But the fact that you choosed to not belive my words, my fear, to say I am lying and ungreatfull. To not trust me.
I am badly and probably permanant damadge now. Deep scars bursted and I can not see how they ever going to heal again.

It is the one thing we never ever done to one each other. We have never ever turned our backs at eash other when it came to trust. Ever.

I have always had the comfort in that. We have had the greatest of things in a realationship. Trust.

You really did not belive me this night did you?

I have never ever been that hurt by you.
I can not swallow the feeling inside me. It feels unfair.

I guess this will haunt me. I will not scream for help no more?! I need to put my head down and give myselfe som rest. But the inside of my body screams, turns it self inside out and bleeding.
I feel all alone. I feel abandoned. I hope it is a really bad dream.

I do not even have the energy to write it down no more. I just want silence inside myselfe.

I am anything but okey.

Platt.

Vissa saker känns platt. Inte dåligt. Inte toppen. Bara platt.
Det borde inte vara så just nu.

Kan hända det beror på alla sjukdomar? Känns som jag är expert på "kan hända" men hur man än vänder sig så är arslet bak.

Det är som en tavla...det fattas något. Den är fin men det där som gör den intressant, som gör den unik...det har inte kommit dit. Kanske fattades det från början. Kanske har det nötts. Kanske är tavlan ett dåligt plagiat.

Jag är expert på att analysera mig själv sönder och samman. Jag vet att det är kass.
Men jag får liksom ingen ordning på mig själv.
Jag hittar inte min rytm i livet igen.

Jag kanske borde haft en ålderskris. Det hade kanske vart sunt.

Känns som det vart så många olika kamper med diverse områden så man tappat livet. Eller så är just det livet.

Jag har förändrats något enormt över de senaste åren.
Hur ska jag knyta ihop den säcken?

Jag har så många runt mig. Jag har ett liv i rikedom.
Men jag saknar stora delar av mig själv. Jag saknar att jobba. Jag saknar energi att älska livet.
Många bitar är på plats. Men när dom gick att lägga visade det sig att andra bitar inte hörde till det pusslet alls.
Nu känns det inte bara som om jag inte vet vart dom ska läggas, jag vet inte ens vilka bitar som rimligtvis hör till mitt pussel.

Jag kan ju inte stå här och stampa och vill jag ändra på saker måste jag ju ta tag i det och få det gjort. Men jag vet ju inte ens vad jag vill ändra på och än mindre hur eller ens varför. Jag var så övertygad om min egen livsbild och nu är jag inte det.

Hur ska jag hantera det?
Jag är rastlös i mig själv. Det här livet i en kropp som strejkar passar mig inte.
Jag borde ju självklart ha lyssnat från början men nu gjorde jag inte det. Även om jag hade gjort det finns det inga garantier för att saker hade sett annorlunda ut.
Om det hade vart annorlunda såmär det inget som säger att det hade vart till varesig det bättre eller lättare.

Jag tror jag är knäpp.
Försöker verkligen leva i nuet. Men hur lätt är det när kroppen lever i en nutid och mitt sinne vill så mycket mer?

Nu skrev jag och raderade. Det händer aldrig. Man kan inte redigera känslor. Men jag fick ta bort det sista. Det var orättvist.

Ska sluta yra nu. Jag var tvungen att tömma hjärnan..den svämmar över.
Mest ett inlägg för egen del mao.

Ha det.