En resa tillbaka till livet.

Det finns hopp. 
Det finns verkligen hopp.

Tänk att jag har legat här i sängen. I ett mörkt rum.  Irriterad på ljud. Till och med barnens skratt har skurit i kroppen.
Ljus har vart min fiende.

Min kropp har värkt. Den har värkt och jag har gråtit. 
Gråtit och ätit mediciner.
Sen gråtit igen.

Jag har blivit lämnad av de närmsta för att jag blev tråkig. Jag låg bara där.
Så dom gick. Jag grät. Kände skuld och kände mig lat.

Så jag blev ensam (inte från familjen men från de jag ändå minst trodde skulle gå).
Jag har förlorat mitt jobb. Hela mitt yrkesverksamma jag faktiskt.  För jag kan inte längre jobba.

Jag har blivit sämre och sämre.
Ingen lösning. Inga svar.

Prova träning.  I 1 1/2 år tränade jag regelbundet.  Musklerna brännde och poppade invärtes. Jag blev blå.  Jag hade ont. Jag var trött så jag inte kunde gå på toaletten till sist.
Jag sov i minst tre dygn i sträck efter minsta sociala möte.

Till slut fanns bara acceptans kvar.
Jag blev tillsagd att ligga de där 17-18 timmarna per dygn.
Orkar du inte träffa folk så gör inte det var uppmaningen. Sluta träna.
Kan du inte äta mat och få behålla den så kom ihåg vätska.

Så du har blivit allergisk för såromläggningar...vi struntar i omläggningar och ger mer antibiotika. 
Nä varför såren uppkommer och aldrig läker har vi ingen aning om faktiskt.

Det finns inget att göra. Du lever ju iaf. Det bästa är att du anpassar livet och nöjer dig med det du klarar av.

Det gick ett tag. Men jag är bara de 30 passerade. Hur ska jag kunna leva så här?
Det är inget liv. Det är ett zombiefierat tillstånd.

Så fick jag höra om BioTek i Kløfta, Norge. 
Mor och far hjälpte mig att betala ett blodprov.
Jag hade ju inget att förlora och en verklig orsak till mitt mående kanske skulle kunna underlätta en acceptans.

Blodanalysen kom tillbaka.  Jag är fullkomligt belamrad av borrelia , bartonella , babesia och borellia gemma form.
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra.
Inte en frisk röd blodcell. Alla var förstörda. Där det ska vara som fina såpbubblor i ett vackert hänge med fäste i varandra, där är mina stjärnformade och separerade.

Jag bär inte runt syre utan avfall. Jag tar inte upp näring utan den äter alla occupanter upp för mig och kvar lämnar de allt skräp.

Skulle jag dö nu?
Jag vägrar ge mig (såklart).
Jag blev tipsad om Ionosil kolloidalt silver och msm.  Dessa två är anledningen till min vändning.
Jag började i November förra året och det har sannerligen hänt grejer.

Alla mina sår läkte omgående.  Jag har slutat med cymbalta, seroten, dimor, betapred, mycostatin, atarax, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, kestine, nasonex och norspan.
Dessutom började jag idag testa om musklerna orkar ta upp lite syre igen. Gick ut med Liten i 25 minuter och cyklade på motionscykeln i 15 minuter. 
Jag återhämtade mig i puls och jag kunde andas lugnt.
Det är banne mig ett mirakel.

Jag ska återta mitt liv. Det kommer ta tid det här. Att komma ikapp.  Men nu finns det hopp.
Något jag tänker tro på.

Jag vill tacka alla som pp vägen stannat kvar. Som älskar mig och som ger mig mod och ork att fortsätta kämpa för att komma tillbaka.
Utan er alla hade jag gett mig för länge sen.

Mest tack till Jonas som inte lämnade min sida ens när det var som mörkast. Den kärleken är verkligen sann och ovillkorlig och en dag hoppas jag kunna ge tillbaka en del av allt du ger mig och barnen.
Jag älskar dig.

Åh den ironi

Alla ♡ dag. Det blev den dag då jag mådde som sämst.
Morgonen var visserligen fin...barnen gjorde frukost på sängen och hade fixat små paket.

I övrigt så var den neutral. Jag bakade kärleksmums.

På kvällen fick jag den största gråt och panikångestattack jag upplevt. Jag kände mig helt ensam i den med...något jag aldrig brukar uppleva.  Jag hoppas det bara var en del av situation.

Jag fick ge mig och ta akutmedicin i dag då. Kroppen gav till sist upp och jag somnade i min förkrossade bubbla.  Vaknade till nu och inser att drömmar har vart lika plågande som ångesten var innan jag somnade.

Ska försöka somna om. Ser fram emot att träffa storebror i morgon.  Han har köpt sig ett hus och vi ska kika in det och se om vi kan hjälpa till med något.
Jag tar iaf med mig nybakat.

Det blir jag och barnen som åker vad det verkar.
Pontus ska få med sig en cykel hem som vi ska fixa till.
Cykel ja. Det var det sista jag gjorde innan jag bröt ihop.  Försökte få upp mitt jäkla lås. Jag kan inte vara utan cykel när Jonas har bilen så mycket nu. Det GÅR inte.
Jag fick inte upp låset med sågen pappa skickade med heller. Nu återstår vinkelslip...hur jag nu ska komma åt med det. 
Ska nog sluta tänka på det just nu. Känner stressen skölja in igen.
Går och lägger mig.

Jag hoppas att andras ♡ är påfyllda efter dagen.

God natt.

Giftigt

Cymbalta måste vara giftigt på riktigt.  Jag mår FORTFARANDE sjukt dåligt.
Öronen ringer och jagbhar frossbrytningar och svettningar i en faslig blandning.
Jag är yr och trött. Huvudet hänger inte med och jag registrerar saker väldigt långsamt.
Jag kan inte gå i djupsömn. Jag mpr illa och kräks ibland.
Dessutom får jag som kraftiga elstötar i huvudet och benen krampar. Maxpuls i omgångar med. ..skapar lite lagom andnöd och så.
"Lite" klåda på det med.

Jag har ändå fasat ut skiten extremt långsamt och sista steget nu var inget stort hopp ur.
Vad är det för skit? Det borde seriöst vara straffbart att skriva ut något så beroendeframkallande utan att maximalt klargöra vad som väntar när man slutar.

Nä. Jag går väl ett par varv till och ser om kramperna lugnar sig så kanske jag kan sova.  Annars får jag nog väcka Jonas så han får lugna mig innan en panikångestattack står för dörren.

Aldrig mer de får i mig nervpåverkande mediciner.  Aldrig mer.

Nu går skiten ur

Japp.  Sista steget i att sätta ut Cymbaltan är att verkligen sätta ut sista varannan-dag-stödet.
Fyra dygn gick bra. I morse var benen stumma och tunga...kändes som stockar.
Nu i kväll har jag pulsrus, kallsvettas, diarré,  sinnesstämningen är väldigt varierande.  Jag har kräkts. Har klåda.
Jag har ändå satt ut detta på ett så långsamt sätt det bara går och med läkares övervakning.
Jag har ren och skär abstinens. 

Hur i helvete kan det vara lagligt att medicinera människor med något som så uppenbart är farligt/giftigt för kroppen.

Hur har jag kunnat vara så naiv att jag inte fattat att kroppen får än mer att kämpa med och mot med alla preparat.

Så jag härdar ut. För det är sista tömningen nu.  Sen är jag fri. Fri från hjärndimmans djupa träsk.