Det finns hopp.
Det finns verkligen hopp.
Tänk att jag har legat här i sängen. I ett mörkt rum. Irriterad på ljud. Till och med barnens skratt har skurit i kroppen.
Ljus har vart min fiende.
Min kropp har värkt. Den har värkt och jag har gråtit.
Gråtit och ätit mediciner.
Sen gråtit igen.
Jag har blivit lämnad av de närmsta för att jag blev tråkig. Jag låg bara där.
Så dom gick. Jag grät. Kände skuld och kände mig lat.
Så jag blev ensam (inte från familjen men från de jag ändå minst trodde skulle gå).
Jag har förlorat mitt jobb. Hela mitt yrkesverksamma jag faktiskt. För jag kan inte längre jobba.
Jag har blivit sämre och sämre.
Ingen lösning. Inga svar.
Prova träning. I 1 1/2 år tränade jag regelbundet. Musklerna brännde och poppade invärtes. Jag blev blå. Jag hade ont. Jag var trött så jag inte kunde gå på toaletten till sist.
Jag sov i minst tre dygn i sträck efter minsta sociala möte.
Till slut fanns bara acceptans kvar.
Jag blev tillsagd att ligga de där 17-18 timmarna per dygn.
Orkar du inte träffa folk så gör inte det var uppmaningen. Sluta träna.
Kan du inte äta mat och få behålla den så kom ihåg vätska.
Så du har blivit allergisk för såromläggningar...vi struntar i omläggningar och ger mer antibiotika.
Nä varför såren uppkommer och aldrig läker har vi ingen aning om faktiskt.
Det finns inget att göra. Du lever ju iaf. Det bästa är att du anpassar livet och nöjer dig med det du klarar av.
Det gick ett tag. Men jag är bara de 30 passerade. Hur ska jag kunna leva så här?
Det är inget liv. Det är ett zombiefierat tillstånd.
Så fick jag höra om BioTek i Kløfta, Norge.
Mor och far hjälpte mig att betala ett blodprov.
Jag hade ju inget att förlora och en verklig orsak till mitt mående kanske skulle kunna underlätta en acceptans.
Blodanalysen kom tillbaka. Jag är fullkomligt belamrad av borrelia , bartonella , babesia och borellia gemma form.
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra.
Inte en frisk röd blodcell. Alla var förstörda. Där det ska vara som fina såpbubblor i ett vackert hänge med fäste i varandra, där är mina stjärnformade och separerade.
Jag bär inte runt syre utan avfall. Jag tar inte upp näring utan den äter alla occupanter upp för mig och kvar lämnar de allt skräp.
Skulle jag dö nu?
Jag vägrar ge mig (såklart).
Jag blev tipsad om Ionosil kolloidalt silver och msm. Dessa två är anledningen till min vändning.
Jag började i November förra året och det har sannerligen hänt grejer.
Alla mina sår läkte omgående. Jag har slutat med cymbalta, seroten, dimor, betapred, mycostatin, atarax, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, kestine, nasonex och norspan.
Dessutom började jag idag testa om musklerna orkar ta upp lite syre igen. Gick ut med Liten i 25 minuter och cyklade på motionscykeln i 15 minuter.
Jag återhämtade mig i puls och jag kunde andas lugnt.
Det är banne mig ett mirakel.
Jag ska återta mitt liv. Det kommer ta tid det här. Att komma ikapp. Men nu finns det hopp.
Något jag tänker tro på.
Jag vill tacka alla som pp vägen stannat kvar. Som älskar mig och som ger mig mod och ork att fortsätta kämpa för att komma tillbaka.
Utan er alla hade jag gett mig för länge sen.
Mest tack till Jonas som inte lämnade min sida ens när det var som mörkast. Den kärleken är verkligen sann och ovillkorlig och en dag hoppas jag kunna ge tillbaka en del av allt du ger mig och barnen.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar