För min skull.

Hej på Er läsare!
Hoppas ni har det bra allihop.
Själv lever jag lite i en bubbla och jag fightas hårt med mig själv för att ta tillbaka mitt liv just nu.

Jag hade väl aldrig trott att zumba i Hönsa skulle förändra och vända upp och ner så på mitt liv. Men det har det gjort.

Just nu håller jag på att försöka lära kroppen hur återhämtningen ska gå till i kroppen.
Jag begärde ut ett FaR (fysiskt aktivitetsrecept) och skrev sedan in mig på gymmet.
Där försöker jag nu få kroppen att koppla grepp om så många olika saker som möjligt, allt för att jag ska lära mig läsa signaler och hitta rätt balans.
Ett exempel är att jag tar easylinepass på morgonen. Kroppen är som sämst på morgonen och om jag ska ta mig tillbaka till jobb så behöver jag kunna lita på att den håller, vaknar och hämtar upp sig även den tiden på dygnet.
En annan del är att härda ut smärtattacker och komma över rädslan för det som gör ont men inte skadar.
Att lära mig bromsa i tid men också att dra kroppen utanför ramen för vad den är van.
Det är också en kamp mot mitt eget psyke. Rädslan för krasch finns där hela tiden och varje dag måste jag pränta in att dagen blir vad jag gör den till och jag har iaf ytterligare en dag på benen.
På sikt räknar jag med att våga lita på kroppen igen.

Gymmet är min rehabiliteringsprocess och jag gör det för MIN skull och med fokus på MIG. Därför kanske jag uppfattas lite som i en egen bubbla kring detta. Det är nog lätt att tro att jag gör detta med lätthet eftersom jag är gladare och piggare, men det är ingen självklarhet det jag går igenom just nu.
Därför måste mitt fokus få fortsätta vara på just mig själv och min egen rehabilitering. Jag kommer därför låta mig bäras av dom som redan är bekväma och insatta i sin egen träning (Jonas, Emma och även lillebror även om vi inte vart där ihop än) och känna efter var min zon är inom gymmet. Jag måste ge mig själv detta för att ta mig vidare.

I övrigt tänker jag inte gnälla för saker går verkligen framåt. Rörligheten ökar, styrkan ökar, vikt och omfång minskar, energi trycks ut och sätts tillbaka och det känns som om jag på det personliga planet gör en jäkla resa just nu. En resa med chans till ett mer hållbart liv.

Jag vill tacka alla som orkar med mig. Ni är guld.

Och zumban där resan började på allvar...är fortfarande det roligaste som finns!

-10 kilo

Ja. Konceptet träna på måfå för att det är roligt och kravlöst har nu resulterat i att jag tappat mina första 10 kilo.
Borde somna med gott samvete av det men mina lungor värker av okänd anledning så det går halvdåligt att orka ligga still.
Så kan det vara. Idag började barnen i skolan. Det var en välkommen rutin som klev tillbaka in i livet.

Här får ni bilder från mina första 10 tappade:

Rankåsstafetten

Hej hopp! Idag har ett litet gäng från Tibro film och teater sprungit stafett i rankås. Vi hette "Grankottar i fontanellen" & hade impulstillverkade hattar och t-shirts.
6 tappra deltagare blev vi, jag, Zanna, Pontus, Joanna, Emma och Jannica.
I detta glada gäng fanns inga fullfjädrade atleter utan snarare en skadad unge, en tjockis med kronisk sjukdom, en ovan och otränad sing och songwriter, en glad tjej mitt i livsförändring (och vår bästa löpare) samt två preeteens.
Vi gjorde trots detta en helt godkänd insats. Alla sprang två varv var och Emma tog tre.
13 varv totalt!
Jag JOGGADE båda mina varv. I huvudet hörde jag Rebeccas (zumbainstruktör) HÄÄÄNG I, så det gjorde jag.
Efter ett varv brukar jag bokstavligen klappa ihop. Förra året var vi inte med. Så i år var första gången med Kolloidalt Silver i kroppen. Det gjorde skillnad för jag fick syresättning! Jag återhämtade mig relativt snabbt och kunde gå ut ett varv till i samma tempo. Otroligt! Inte ens då föll jag ihop. Otroligt.
Det låter kanske sjukt att vara så jäkla stolt över en sammanlagd sträcka på 2,5 km...men människor i min omgivning som följt min resa inser att detta borde vara omöjligt sett till hur jag mådde för bara ett och halvt år sedan.

Nu är kroppen öm och matt och dessutom börjar träningsvärken från zumbans magövningar komma med! Men jag tog mig så här långt!

Lika stolt som jag är över detta är jag över barnen som också satsade fullt ut. Och över Emma och Jannica som kommer upp och levererar både varv och umgänge!
Än mer stolthet finns för min fina man som är taggad på en personlig resa med nya mål.
Vi ska in så han får sko sig på rätt sätt och sen kan han köra på! Älskar den mannen!

Nu hoppas jag att huvudet slappnar av lite så sömn vill infinna sig. Natti natti.

En resa tillbaka till livet.

Det finns hopp. 
Det finns verkligen hopp.

Tänk att jag har legat här i sängen. I ett mörkt rum.  Irriterad på ljud. Till och med barnens skratt har skurit i kroppen.
Ljus har vart min fiende.

Min kropp har värkt. Den har värkt och jag har gråtit. 
Gråtit och ätit mediciner.
Sen gråtit igen.

Jag har blivit lämnad av de närmsta för att jag blev tråkig. Jag låg bara där.
Så dom gick. Jag grät. Kände skuld och kände mig lat.

Så jag blev ensam (inte från familjen men från de jag ändå minst trodde skulle gå).
Jag har förlorat mitt jobb. Hela mitt yrkesverksamma jag faktiskt.  För jag kan inte längre jobba.

Jag har blivit sämre och sämre.
Ingen lösning. Inga svar.

Prova träning.  I 1 1/2 år tränade jag regelbundet.  Musklerna brännde och poppade invärtes. Jag blev blå.  Jag hade ont. Jag var trött så jag inte kunde gå på toaletten till sist.
Jag sov i minst tre dygn i sträck efter minsta sociala möte.

Till slut fanns bara acceptans kvar.
Jag blev tillsagd att ligga de där 17-18 timmarna per dygn.
Orkar du inte träffa folk så gör inte det var uppmaningen. Sluta träna.
Kan du inte äta mat och få behålla den så kom ihåg vätska.

Så du har blivit allergisk för såromläggningar...vi struntar i omläggningar och ger mer antibiotika. 
Nä varför såren uppkommer och aldrig läker har vi ingen aning om faktiskt.

Det finns inget att göra. Du lever ju iaf. Det bästa är att du anpassar livet och nöjer dig med det du klarar av.

Det gick ett tag. Men jag är bara de 30 passerade. Hur ska jag kunna leva så här?
Det är inget liv. Det är ett zombiefierat tillstånd.

Så fick jag höra om BioTek i Kløfta, Norge. 
Mor och far hjälpte mig att betala ett blodprov.
Jag hade ju inget att förlora och en verklig orsak till mitt mående kanske skulle kunna underlätta en acceptans.

Blodanalysen kom tillbaka.  Jag är fullkomligt belamrad av borrelia , bartonella , babesia och borellia gemma form.
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra.
Inte en frisk röd blodcell. Alla var förstörda. Där det ska vara som fina såpbubblor i ett vackert hänge med fäste i varandra, där är mina stjärnformade och separerade.

Jag bär inte runt syre utan avfall. Jag tar inte upp näring utan den äter alla occupanter upp för mig och kvar lämnar de allt skräp.

Skulle jag dö nu?
Jag vägrar ge mig (såklart).
Jag blev tipsad om Ionosil kolloidalt silver och msm.  Dessa två är anledningen till min vändning.
Jag började i November förra året och det har sannerligen hänt grejer.

Alla mina sår läkte omgående.  Jag har slutat med cymbalta, seroten, dimor, betapred, mycostatin, atarax, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, kestine, nasonex och norspan.
Dessutom började jag idag testa om musklerna orkar ta upp lite syre igen. Gick ut med Liten i 25 minuter och cyklade på motionscykeln i 15 minuter. 
Jag återhämtade mig i puls och jag kunde andas lugnt.
Det är banne mig ett mirakel.

Jag ska återta mitt liv. Det kommer ta tid det här. Att komma ikapp.  Men nu finns det hopp.
Något jag tänker tro på.

Jag vill tacka alla som pp vägen stannat kvar. Som älskar mig och som ger mig mod och ork att fortsätta kämpa för att komma tillbaka.
Utan er alla hade jag gett mig för länge sen.

Mest tack till Jonas som inte lämnade min sida ens när det var som mörkast. Den kärleken är verkligen sann och ovillkorlig och en dag hoppas jag kunna ge tillbaka en del av allt du ger mig och barnen.
Jag älskar dig.