2015 blev 2016

Så har ytterligare ett år passerat och en återblick printas enligt tradition.

Mitt 2015 kan sammanfattas som utvecklande, utmanande och uppbyggligt.

Familjelivet: Det är en sammansvetsad och stabil, kärleksfull familj som lämnar 2015. Barnen växer och utvecklas, skapar egna identiteter och intressen.
Zanna går numera i högstadiet med allt vad det innebär och Pontus är på Smuleberg.
Pontus har utbildats till kamratstödjare. Zanna är med i ett band.

Jonas jobbar på. Han har sökt några interna jobb och hoppas på att kunna variera sig lite arbetsmässigt. Han är lika lojal och stabil som alltid!

Liten har vart sjuk för första gången sen hon kom till oss. Annars är hon samma gamla surtant hahaha

Vi har campat i husvagnen vi införskaffade. Oturen slog till även med denna vagn och vatten gick in i framrutan, vi tror dock vi fick ordning på det, årets sommar får avslöja det. Vagnen är iaf mysig och vi hälsade på hos Marcus och Marina med barn. Alltid lika underbara dagar där!
Även sommarland fick tvådagarsbesök och vi hade jättemysigt!

Personlig utveckling: Jonas började träna mer intensivt och är numera 23-24 kilo lättare.
Jag upptäckte att min kropp tar upp syre igen och började zumba och sen också jogga. Jag älskar zumban! En stukad fot har hunnits med. Den bråkar fortfarande.

Träningslusten vaknade på riktigt 2015 och jag ordnade ett FAR- fysiskt aktivitets recept, som jag sedan använde för att skriva in mig på gymmet.
Numera tränar jag regelbundet minst 3 ggr i veckan. Jag är si sådär 17 kilo lättare.

Hus och hem: Ja här står det mesta still. Vi har ett par grejer som borde vart åtgärdade sedan länge men det ska väl tas tag i det med.

Nära och kära: Det har nog inte vart det mest sociala året som passerat. Vi är sällan i Arvika, varför vi sällan träffar det gänget (det är riktigt tråkigt). Här hemma har det inte heller vart så mycket. Vet inte varför det blir så ibland. Men när vi ses så har vi kul!
Fredagsfikat hänger oftast i när tillfälle ges dock. Det är fina grejer det.

Emelie drog ihop ett gäng människor, vuxna och barn, vi var och käkade och sen bowlade. Så himla kul! Igår (nyårsafton) var vi också med Emelie, Christian, barn, grannarna mfl och hade en genomtrevlig och avslappnad nyår. Tacksam för det!

En av de roligaste kvällarna 2015 var när Johanna och Emil kikade in och fina Nillan, Anders, Emma, Marcus och Sofia var här. Kvällen slutade väl inte planenligt men det var ändå en av dom bästa kvällarna 2015.
Det har vart lite tomt ibland och var så himla kul att ses.

Sen har tiden runnit iväg så jag har inte hunnit med iaf efter...men jag hoppas på att kunna ses mer under detta året om alla vill?! I alla tänkbara former och aktiviteter, med och utan barn :D

Samhälle och politik: Det har vart ett turbulent år med mycket otäcka mord och terrordåd. Det har vart ostabilt och politiker verkar stå handfallna i de flesta frågor.
Lokalt fick föräldrar i vår by nog när barnens skolutrymmen började övervägas till evakueringsboenden. En storartad protest drogs igång och våra barn gick säkra ur den kampen.
Åsiktsmässigt är jag generellt kvar precis som innan, så det är oförändrat.
Motgift är det tillhåll som ger mest i det avseendet!

Förväntningar på 2016: Detta ska bli året då jag tar mig tillbaka. Tillbaka till liv, rutiner, vardag och jobb.
Vägen dit kommer att bli knackig. Jag litar inte på kroppen och jag litar inte på systemet som jag måste samarbeta  med.
Jag har inte heller en fast läkare längre vilket också kan bli problem. Ändå ser jag ljust på framtiden.
Jag har Jonas och vår kärlek och sammanhållning kommer bära oss även genom den här resan. Kloka barn som går att diskutera med och finna lösningar tillsammans med är också ett plus. Min egen envishet och viljestyrka kommer se till att detta fungerar.

Jag hoppas kunna fortsätta träna för att jag vill och mår bra av det. Lika kravlöst som jag gjort fram tills nu. Zumban drar snart igång...ren och skär lycka! Tack Rebecca för att du är så grym!

Jag önskar roliga stunder med vänner, gamla som nya. En varm sommar med mycket bad och grillande vore inte alls fel. Kanske får det bli campande i närområden om jag kommit igång med någon form av sysselsättning. Det är det värt isf.

Kort sagt önskar jag att uppåtkurvan for fortsätta just uppåt, det är och att den planar ut med, bara den förblir i balans.

2016 ska bli vägen till ett liv i balans.

Jag hoppas att alla mina läsare får det 2016 ni önskar, att ni får vara friska och uppleva kärlek och vänskap. Gott nytt år!

En resa tillbaka till livet.

Det finns hopp. 
Det finns verkligen hopp.

Tänk att jag har legat här i sängen. I ett mörkt rum.  Irriterad på ljud. Till och med barnens skratt har skurit i kroppen.
Ljus har vart min fiende.

Min kropp har värkt. Den har värkt och jag har gråtit. 
Gråtit och ätit mediciner.
Sen gråtit igen.

Jag har blivit lämnad av de närmsta för att jag blev tråkig. Jag låg bara där.
Så dom gick. Jag grät. Kände skuld och kände mig lat.

Så jag blev ensam (inte från familjen men från de jag ändå minst trodde skulle gå).
Jag har förlorat mitt jobb. Hela mitt yrkesverksamma jag faktiskt.  För jag kan inte längre jobba.

Jag har blivit sämre och sämre.
Ingen lösning. Inga svar.

Prova träning.  I 1 1/2 år tränade jag regelbundet.  Musklerna brännde och poppade invärtes. Jag blev blå.  Jag hade ont. Jag var trött så jag inte kunde gå på toaletten till sist.
Jag sov i minst tre dygn i sträck efter minsta sociala möte.

Till slut fanns bara acceptans kvar.
Jag blev tillsagd att ligga de där 17-18 timmarna per dygn.
Orkar du inte träffa folk så gör inte det var uppmaningen. Sluta träna.
Kan du inte äta mat och få behålla den så kom ihåg vätska.

Så du har blivit allergisk för såromläggningar...vi struntar i omläggningar och ger mer antibiotika. 
Nä varför såren uppkommer och aldrig läker har vi ingen aning om faktiskt.

Det finns inget att göra. Du lever ju iaf. Det bästa är att du anpassar livet och nöjer dig med det du klarar av.

Det gick ett tag. Men jag är bara de 30 passerade. Hur ska jag kunna leva så här?
Det är inget liv. Det är ett zombiefierat tillstånd.

Så fick jag höra om BioTek i Kløfta, Norge. 
Mor och far hjälpte mig att betala ett blodprov.
Jag hade ju inget att förlora och en verklig orsak till mitt mående kanske skulle kunna underlätta en acceptans.

Blodanalysen kom tillbaka.  Jag är fullkomligt belamrad av borrelia , bartonella , babesia och borellia gemma form.
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra.
Inte en frisk röd blodcell. Alla var förstörda. Där det ska vara som fina såpbubblor i ett vackert hänge med fäste i varandra, där är mina stjärnformade och separerade.

Jag bär inte runt syre utan avfall. Jag tar inte upp näring utan den äter alla occupanter upp för mig och kvar lämnar de allt skräp.

Skulle jag dö nu?
Jag vägrar ge mig (såklart).
Jag blev tipsad om Ionosil kolloidalt silver och msm.  Dessa två är anledningen till min vändning.
Jag började i November förra året och det har sannerligen hänt grejer.

Alla mina sår läkte omgående.  Jag har slutat med cymbalta, seroten, dimor, betapred, mycostatin, atarax, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, kestine, nasonex och norspan.
Dessutom började jag idag testa om musklerna orkar ta upp lite syre igen. Gick ut med Liten i 25 minuter och cyklade på motionscykeln i 15 minuter. 
Jag återhämtade mig i puls och jag kunde andas lugnt.
Det är banne mig ett mirakel.

Jag ska återta mitt liv. Det kommer ta tid det här. Att komma ikapp.  Men nu finns det hopp.
Något jag tänker tro på.

Jag vill tacka alla som pp vägen stannat kvar. Som älskar mig och som ger mig mod och ork att fortsätta kämpa för att komma tillbaka.
Utan er alla hade jag gett mig för länge sen.

Mest tack till Jonas som inte lämnade min sida ens när det var som mörkast. Den kärleken är verkligen sann och ovillkorlig och en dag hoppas jag kunna ge tillbaka en del av allt du ger mig och barnen.
Jag älskar dig.