Naket, utlämnande, ärligt, öppet

Bloggen du just ska läsa i liknar nog inte många andra bloggar vill jag intala mig. Här är det en blandning av sött, surt, salt och beskt. Vi är fyra i min familj, fyra högst omaka individer som bakat den godaste kaka som finns, med några av de äckligaste ingredienser du kan tänka.
Ledord: ADHD, aspergers syndrom, ODD, ryggfraktur, diskbråck, kotkompressioner, ME, Fibromyalgi, Utmattningssyndrom, Husrenoveringskaos. Men också kärlek, ömhet, omtanke, respekt, mys, närhet, öppenhet, hjälpsamhet, ärlighet, förlåtande, förståelse.

Vi har livsviljan få ens skulle orka tänka på i ett så komplext läge! Och jag är förbannat stolt över min fina familj!

Varmt välkommen ska du känna dig!

tisdag 28 juni 2011

Detta med kärlek.

Jag har inte skrivit ett djupbloggsinlägg på en mindre evighet märkte jag. Tänkte därför ta ett idag.
Av olika anledningar får det bli ett om kärlek. Att man kan älska olika personer på olika sätt, det vet väl dom flesta om anar jag. Jag älskar ju min man, mina barn, min mamma och min pappa, mina bröder, mina vänner osv. Inte en enda av dessa rör mig på samma sätt inombords, likväl är jag fylld med kärlek för var och en utav dom.

Senaste tiden har det varit tal om långvarig kärlek mellan partners, i ett förhållande alltså.
Många frågar mig hur man orkar hålla ihop i många år.

Idag var samtalsämnet också på tal då en vän till mig har årsdag med sin gubbe imorgon. 13 till antalet var det minsann tror jag. Jonas och jag har 11 år i bagaget i år.

Så vad gör vissa för att lyckas där andra faller i sär så gott som dagligen?

Jag tror inte på ett enkelriktat sätt för alla men jag tänker dela med mig om hur jag tänker, hur jag behöver ha det för att det ska finnas kärlek kvar till den man en gång blev tokförälskad i.

För det är ju så, man blev tokförälskad en gång (kanske flera) men under någon punkt i tillvaron måste förälskelsen klara av vardagen och växa till den där sanna, vardagliga kärleken, iaf om det är en långvarig relation man vill ha.

Så är det då att alltid vara snygg för den man lever med, visa passion och åtrå konstant, hitta på överraskningar och romantiska stunder, som gör att man överlever.
Knappast, säger jag.

Visst är det kul med ovan nämnda saker, men för mig, för vännen som var här och för många andra jag vet levt i långa relationer så finns en grundregel...ge och ta.

DET är konceptet, den vinnande stigen...ge och ta.

Här hemma lever vi med ganska olika intressen, jag gillar revyn, träffa folk, gå ut o dansa medan Jonas gillar tvspel, pingis och att  ta några öl med polare hemma. Ingens intresse irriterar direkt den andre. Jo visst kan jag tycka tvspelsköp suger ibland, fast det är mer ett kärleksgnabb, en bekräftelse på att jag ser honom och hans aktivitet.
Jonas har inget emot att jag går ut med tjejligan ibland o dansar.

Vi har självfallet också en gemensam plattform, barnen, film, tvserier av olika slag osv...vi ser till att tillgodose den biten med.

Vi bråkar inte om pengar. Vi är så ojämna i våra inkomster så det finns inte, men här ser vi till att räkningar är inbetalda och mat och kläder finns och att barnen inte lider, sen handlar vi väl det vi behöver/vill ha. När pengar tar slut är det liksom ingen idé att bli arg, pengarna är ju ändå slut.
Vi har olika prios för detta område med men den ene nekar inte den andre sina intressen och är det större saker som ska inhandlas, dyrare ting, ja då bestämmer vi helt enkelt när det ska ske och så är det inte mer med det.

Kvällarna är ganska viktiga för oss, när barnen lagt sig så tar jag datatid och Jonas spelar ofta. 99% av alla gånger lägger vi oss dock tillsammans och ser något avsnitt av en serie, sen somnar vi, nästan alltid med kroppskontakt av något slag, jag sover tryggast då.

Hänsyn och respekt samt förståelse är också stora delar hos oss. Jag har som oftast ont men dom gånger jag får smärtskov ihop med ett ME-anfall så måste jag ovillkorligen få vila. Jonas vet och hur sliten han än är i dom lägena så får jag vila. Jonas i sin tur behöver hänsyn i att han glömmer att berätta viktiga saker ibland eller tappar bort möten och tider samt inte kan planera för fler än sig själv i stort, det måste jag ta hänsyn till och respektera. Ju mer man blottar sina svagheter, ju mer acceptans krävs, men ger man den acceptansen så vinner alla på det och energin finns istället för att ha det bra och njuta när tillfälle ges.

Visst bråkar vi och gnabbar, men det tror jag man måste, jag tror inte ett förhållande mår bra utan konflikter och sammanstötningar ibland.

Har man barn, som vi har, så tror jag också det är viktigt att man fostrar på samma sätt, eller nej inte samma sätt, men mot samma mål. Går ens partner emot en hela tiden eller om man spelar ut varandra för att vinna barnen så tror jag det äter upp ett förhållande fortare än kvickt.
Sist vill jag nog också mena att kroppskontakt är viktigt, inte rent sexuellt nu utan snarare på det lilla planet. En puss när man går hemifrån, en klapp på kinden eller en kram spontant, en hand på ryggen när man somnar osv.

Ja det var mina funderingar det, man ska ge och ta, låta den man förälskar sig i få vara som den är med sina vackra sidor men också med fel och brister, vara öppen och kommunicera, både med munnen och kroppen samt låta opåverkbara situationer slippa emellan grälfilter, det tar bara energi från saker man kan få gjorda annars.

Nu blir det sängen! Godnatt <3

7 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet! Känner som du men hade inte kunnat skriva det bättre!!

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Har en polare som mycket träffsäkert beskrev vad som oftast går fel i ett förhållande:

    vad man själv vinner på saker och ting, och då blir man bara två människor som blir bittra och Efter ett tag börjar man hela tiden undra missunnsamma.
    Istället måste man försöka se till att fortsätta vara två personer som alltid vill den andres bästa, då löser sig det mesta på det sätt som det gör vid den initiala förälskelsen.

    Väldigt klokt, väldigt sant. Väldigt krångligt mellan varven också.

    SvaraRadera
  3. Jahadu, det såg ju bra ut.

    Har en polare som mycket träffsäkert beskrev vad som oftast går fel i ett förhållande:

    Efter ett tag i ett börjar man undra vad man själv vinner på saker och ting, och då blir man bara två människor som blir bittra och Efter ett tag börjar man hela tiden undra missunnsamma.
    Istället måste man försöka se till att fortsätta vara två personer som alltid vill den andres bästa, då löser sig det mesta på det sätt som det gör vid den initiala förälskelsen.

    Väldigt klokt, väldigt sant. Väldigt krångligt mellan varven också

    Du får la ta bort den förra kommentaren. -:)

    SvaraRadera
  4. Äh, detta fuckar ju värre än....

    SvaraRadera
  5. haha men ja jag förstår vad du menar, egoismen att själv vinna något blir det som äter upp en tvåsamhet! Mycket klokt!

    SvaraRadera
  6. Det var väldigt bra skrivet.

    Så här tänker jag :

    Låter man inte var och en få sin plats så visar man inte varandra respekt. Att diskutera det man har på hjärtat är viktigt.
    Att somna med någon form av närhet värmer mer än en bastu.

    Det finns inget viktigare för mig än att veta att dessa tre goingar, maken och våra små, älskar mig vad som än händer.
    Och de får lika mycket kärlek tillbaka av mig. Vad vore livet utan kärlek?. För mig tomt.

    Kramen, Mia. :-}

    SvaraRadera