Naket, utlämnande, ärligt, öppet

Bloggen du just ska läsa i liknar nog inte många andra bloggar vill jag intala mig. Här är det en blandning av sött, surt, salt och beskt. Vi är fyra i min familj, fyra högst omaka individer som bakat den godaste kaka som finns, med några av de äckligaste ingredienser du kan tänka.
Ledord: ADHD, aspergers syndrom, ODD, ryggfraktur, diskbråck, kotkompressioner, ME, Fibromyalgi, Utmattningssyndrom, Husrenoveringskaos. Men också kärlek, ömhet, omtanke, respekt, mys, närhet, öppenhet, hjälpsamhet, ärlighet, förlåtande, förståelse.

Vi har livsviljan få ens skulle orka tänka på i ett så komplext läge! Och jag är förbannat stolt över min fina familj!

Varmt välkommen ska du känna dig!

onsdag 28 mars 2012

9-årig bröllopsdag!


Jag och maken firar 9 år som gifta idag. Lite mys fick det bli innan sängen nu ropar.
Älskar dig Jonas <3

tisdag 27 mars 2012

När livet tar ett kliv åt fel håll.

Livet är ett till synes märkligt fenomen. När vissa tycks få allt, utan att jobba för det, behöva kämpa, eller ens vara rädda om de mirakel som kommer in i deras liv, så finns det andra som sliter som blå för att klara överleva, få ett normalt liv trots motgångar, vara starka i svåra stunder och fatta rätt beslut när stunden kräver det.

Hur man än vänder och vrider på det har säkert alla sin egna lilla börda packad i en ryggsäck, men vissas bördor är orättvist stora och den ena ryggsäcken efter den andra fylls med svårigheter och dom kedjas ihop och slutligen drar man ett långt tågpacke av ryggsäckar, fulla med svårigheter och utan luft emellan.

Dagens blogg vill jag skänka till "en av mina ungdomar". Hon är vuxen idag, har klarat sig igenom så mycket svårigheter och jag önskade så innerligt att det var hennes tur nu, hennes tur att få den där luften under vingarna som gav henne styrkan att flyga över ett helt berg, inte bara klättra pinnhålet högre. Istället föll hon hårt.
Hon har fått genomgå en av de svåraste saker i livet jag kan tänka mig. Hon och hennes sambo har fått fatta det svåraste beslut man någonsin ska behöva göra. Dom var tvungna att fatta beslut om sin son som dom gemensamt skapat.
För ibland tar livet ett snesteg, det bara är så. Har man inte vart där så kan man omöjligt förstå. Jag erkänner att jag kan inte förstå. Men jag hyser all tänkbarn respekt och ödmjukhet för det detta par nu tagit första klivet igenom, dom satte sin egna önskan sist och barnets bästa först, dom vägde barnets bästa, sin kärlek för barnets bästa, tyngst...och lille grabben slapp därmed ett liv av långt lidande.
Det är med sorg och tårar jag skriver detta, för jag kan bara skrapa på ytan av hur dom känner sig. Barnet hade fler skador än vad som var konstaterat vilket säkerligen gör att "andra" tycker det var mer rätt än innan då, men deras sorg, deras svåra beslut fanns ju där så långt innan.
Men dom två, dessa två underbara unga människor, fick fatta ett beslut dom aldrig skulle behöva uppleva, ingen borde få uppleva det, dom gjorde det med största möjliga oegoism, dom värnade om barnet, inte om sin egna önskan att få denna lille gosse i sin "ägo".
Min vädjan är att ge dom närvaro och stöttning när dom själva vill, respektera deras beslut, acceptera det och acceptera deras sorg. Förstå att det här kommer ta tid, ge dom tid.

Livet tar ibland ett kliv åt fel håll, det borde inte vara så, men det gör det.

Var rädda om varandra, det Ni faktiskt har och det Ni får, allt är gåvor och naturen kräver balans. Vi ska ge varandra balans, utrymme, ömsesidighet. Vi ska respektera och acceptera andras beslut och svårigheter. Ingen kan säga hur en annan människa ska reagera och känna. Glöm inte det.

Vila i frid du lille Neoh. 
Jag har bett min mormor stryka på din rygg och sjunga "Tryggare kan ingen vara" för dig, vaka över de dina, dom kommer aldrig glömma dig.

onsdag 21 mars 2012

HEN!

Nu kommer det en variant av djupinlägg igen, jag är ju egentligen en människa sull i åsikter men jag pallar ju inte med energimässigt sett nu  för tiden.
Men idag ska jag lägga lite energi på begreppet HEN.

Har ni hört det? Vet ni vad det är om?
Jag får väl påbörja en snabbförklaring. Det finns människor som inte vill identifiera sina barn med könet som dom föds i. Ni vet, flicka, pojke, hon, han, henne, honom...så istället vill man nu införa ett tredje begrepp, hen, henom.

Och jag är ledsen, men NÄ, nu tycker jag faktiskt det räcker. Snart ska det väl vara tabu att vara en pojkig pojke och en prinsessintresserad tjej.
Jag vet vart debatten hamnar, löner är sämre för kvinnan och hej och hå, men va fan, ska vi inte kunna lära oss att ta för oss där vi själva vill utan att vi ska behöva radera könen för det.

Jag är definitivt ingen vidare feminin tjej, jag skruvar, bygger, kladdar, klarar inte långa naglar, jag gifte mig i svart, hade ingen prinsessbröllopsdröm. Däremot gillar jag att sminka upp mig när jag går ut, men inte för att bli söt, utan för att framhäva lite attityd jag trivs i.

Jag tycker inte saker ska handla om att man ska sluta identifiera sina barn, jag tycker det borde handla om att erbjuda dom valmöjligheter istället. Vill töser karva med knivar i skogen istället för att leka mamma, pappa, barn så är väl det precis lika fritt fram som att grabben går ut med dockvagn.
Låt barnen få känna in sin egna identitet.

Och när det kommer till mina ungar är jag lika fjolligt rädd om det så är Zanna eller Pontus som klättrar högt och tror dom kan flyga. Zanna var mer en pojkflicka fram till fyra år, dvs i andras ögon, mycket marinblått och grönt, inga tofsar i håret och klänning var pest. Vid fyra vände det, hon vände själv och allt i livet skulle vara glitter och glamour. Idag dansar hon balett och showdans men älskar att cykla och klättra likväl. Hon är inte så modeintresserad alls för sin ålder, hatar obekväma kläder och vill kunna röra sig fritt.

Pontus har vart en pojkig grabb sen han började röra sig, han gillar "farliga" saker, gubbar som skjuter, turtles, spiderman, kickboards, skateboard mm. Däremot är han en klädintresserad, medveten liten grabb som bryr sig om hur han ser ut och vill gärna vara välklädd.

Båda två går in i varandras intressen och ger varandras lekar en chans. Båda två har vart med och rivit tapet, möblerat rum, skruvat brädor, gjort sig snygga inför fester, pysslat med glitter och pärlor, byggt lego och allt vad man nu kan tänka sig.

Dom erbjuds möjligheter att få testa, att få välja och att få känna efter själva.
Men jag skulle aldrig....och då menar jag verkligen aldrig, säga HEN gillar det, ditt och datt eller jag ska prata med HENOM.

Vi föds (generellt iaf) till kvinna eller man. Dessa två är båda viktiga för framtiden, det blir inga barn utan att bägge könen faktiskt får existera.
Vi har i regel olika fysik, är byggda för att göra olika saker. Nu passerar vi dom barriärerna som oftast MEN det kan man väl få göra utan att man raderar ett kön?

När ordet kärnfamilj fick en huvudkategori till, nämligen stjärnfamilj, så tyckte jag det var bra, det visade på hur saker utvecklats. Detta ställer jag mig gärna bakom och använder, det är liksom lika ok med en stjärnfamilj där flera trygga grunder finns som en kärnfamilj där man isf stannar för att tryggheten finns där, ingen ska stanna bara för att begreppet finns (och ja, jag har själv en kärnfamilj, men tycker så ändå).

Men att föda ett barn och inte få välkomna det för den som han/hon verkligen föds som, utan det ska hymlas, tystas och gömmas för man tror att folk ska dömma barnet pga kön...det anser jag är idiotiskt. Om människor faktiskt gör så, väljer att dömma ut människor pga av kön, ja då kanske man borde ta och försöka förändra saker där istället, inte gömma oss från den kropp vi faktiskt föds i.
Könet sitter inte i saker, färger, käder eller annadra saker som yrken osv...men vi föds i regel med en snippa eller snopp...och hur det än är så utgör dom kroppsdelarna sina egna funktioner...

Jag är född kvinna, jag har burit barn och vet ni, jag hatar prinsessleksaker...fast jag har en dotter...men jag tar inte ifrån henne det valet ändå. Det kallas människans fria vilja och val.

Här kommer nu en bild på mina kottar i daffedressar...lägg väl märke till hur snygg mig grabb är i RÖTT, något som han faktiskt gärna har på sig och tycker är snyggt...och han FÅR det, fast det är en HAN, inte en HEN.





fredag 9 mars 2012

Tuff vecka tyvärr...

Så var kaoset igång för min dotter igen. Varför är barn så satans elaka?
Zanna fick ju påhälsning här av 4 ungar som hånade henne, skrattade åt henne och var elaka till den gräns att jag (som hörde allt) kände att nu fick det vara nog. Det hela bottnade i ett uppträdande som skulle genomföras på klassens timma och tydligen, helt plötsligt, var min dotter inte en potentiell danspartener längre. Men hennes koreografi, hennes sminkideer och musikval skulle tas i bruk och användas ändå, på samma timma, i samma klass.

Jag blev arg, jag har sett Zanna bjuda in och lära ut det hon ville uppnå...hon andas dans min kicka. Jag ifrågasatte, krävde svar och gick emellan, jag tyckte också att det var lugnt när barnen lämnade vår trädgård och en lösning var under överenskommelse och alla var med på den båten.

Jo men VISST! Igår kom Zanna hem från danslektionen, ledsen. För första gången sen hon började dansa så var hon helt förkrossad. Varför? Jo för att ett av barnen som var här, går i hennes dansgrupp....o detta barn hade, fegt nog, tagit med sig två av dom andra som var med upp till dörren här dagen innan...till dansen. På vägen hem hade detta naturligtvis skapat utrymme för elakhet, spydighet och slutligen hade dom sprungit ifrån Zanna, så hon hade fått gå ensam hem.
Hon var förkrossad när hon kom hem, dansen har vart hennes hablitering, hennes levnadsstil, hennes trygga punkt, hennes avkoppling...under 3 terminer har hon mått så mycket bättre...dom tog det ifrån henne på bara några få minuter.

Jag var så arg, rosenrasande är nog till och med passande.
Jag fick andas, lugna ner mig, vandra omkring i huset innan jag samlat lugn nog att kontakta Zannas underbara danslärare, föräldrar och slutligen också skolan, då det eskalerat även där igen.
Jag har också lovat Zanna att börja följa henne till dansen igen, sagt till dansläraren att dessa barn måste förbjudas i danslokalen eftersom dom inte är medlemmar. Dom ska inte få ta detta ifrån henne, det är bara så.

Så idag då. En annan tjejja skulle blivit med Zanna hem för lek och dans idag, Pontus vaknade dock sjuk. Det var mer än vad Zanna orkade med den här veckan, hon var så arg, ledsen och besviken över att inte E kunde bli med hem...

Tuff vecka för min älskade lilla kicka, tuffare än på länge tyvärr.

Zanna inför ett disco!

Vacker som få!

Pontus när mamma nyss klippt honom i veckan. Idag är han dock sjuk :-(


Zanna inför dansuppträdande på vintergatan!


Syskonen efter besök på glasblåseriet i Tibro.

Zanna inför ett annat disco :-)

Min lilla tuffa kämpe :-)

lördag 3 mars 2012

Jag reser mig igen


I det förflutnas skugga, där är alla minnen grå

Men jag trevar efter sanningen som kan läka alla sår

När stunden tar en tugga till av den tid som rullar på

Vill jag gå längs denna scenkant när den elfte timmen slår


För jag reser mig igen, ja jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig

En som reser sig igen, ah jag reser mig igen

Du lyser upp min svärta med ditt ljus


När löpsedlarna flaxar vilt, och mitt liv fläks ut för er

När olyckskorpar kraxar är mitt svar en upplyst scen

Och det är för dig som jag gör min entré


För jag reser mig igen, ah jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig


Så nu vandrar jag hem genom strömmarnas stad

Genom bilder av svärta och ljus

Livet är drama och kärlek och hat

Men i gryningen börjar vårt nu


För jag reser mig igen, ah jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon ser jag mig i dig

Ah jag reser mig igen, ah jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig

En som reser sig igen, ah jag reser mig igen

Du lyser upp min svärta med ditt ljus





fredag 2 mars 2012

80-talister och 90-talister

Psyksjuka, övergivna, curlade, lata, sjukskrivna, deprimerade, bidragsgenerationer, bokstavsdiagnostiserade....jag tror listan över kränkande och nedklankade ord kan göras hur lång som helst just när det kommer till ovan nämnda.
Jag trodde det var sanningen själv ett tag.

Men så ser jag mig omkring, vad jag har för vänner och bekanta och släkt och vet ni vad alla som håller med om ovan...SKIT PÅ ER!

Oj vilket utspel i kvällen tänker ni säkert...
Men idag vill jag hylla människor jag faktiskt mer eller mindre känner, har känt eller kommit i kontakt med, människor som sliter för sitt liv...på mer än ett sätt. Nu talar jag inte om ren överlevnad utan som faktiskt lever och förverkligar livets gång.

Jag känner en Miss, vi ses aldrig i nutid men jag följer henne ändå. Hon är vacker, hon har jobbat inom TV, hon är modell, hon sliter OCH hon delar med sig av framgångskoncept, träning och kost. Senaste jag såg vad DVD på tapeten.

Jag känner en frisör, hon tog klivet och startade sin egna salong, med ekologisk inriktning, hon är ung, framgångsrik och urduktig på sitt yrke. Hon är inte bara frisör utan en helt utomstående mamma med...det borde väl vara framgångssaga nog tycker man, men därifrån har hon också tagit ett kliv till och har titlar i kampsport och styrka och är en eftertraktad tränare. Hon är också otroligt ödmjuk och har fötterna på jorden.

Två syskon till en barndomsvän har egna företag, dom har vågat satsa och sliter hårt. Barndomsvännen själv lever sin dröm, med en bunt ungar som hon älskar och vårdar ömt.

Min fruga, ständigt arbetande slog på stort och flyttade in i stor lya med sikte på framtiden. Ger av sig själv till vänner och i lagsport men tar också en vals med gitarren i högsta hugg ibland.

Min syssling är förälder, vårdare och lärare på en och samma gång, hon sliter på alla plan för att uppnå livskvalité. Hennes situation är unik på så många sätt, men inte har hon satt sig och gett upp för det.

Zannas danslärare som ger och ger och ger utan att ha en aning om hur mycket hon ger, hon gör det med samma passion och glädje till var och en av sina elever i sin egna studio.

De flesta i "mitt revygäng" (där får jag nog säga gammal som ung dock) som kommer in och skänker sin själ för att roa människor med eftertanke och kärlek. Vissa är egentligen skolade och borde stå på stora scener och få betalt, men kommer gärna och hänger med oss andra.

En mamma jag känner bröt sin egna sociala fobi genom att ta sig ut och våga lansera lite kläder, hon kliver fram och sliter var dag, vilken glädje det ger.

En kille jag läste till konfirmand med jobbar idag som illustratör och serietecknare, en annan tjejja jag festade mycket med i yngre dar är konstnär och modell, en tredje person som alla trodde skulle hamna snett som fan har en underbar dotter och är idag erkänd modell i flera länder.

Musikbegåvningar finns det en hel del, både mer och mindre kända, omkring mig...sanslöst duktiga i flera fall hur som helst.

Ledande chefsroll i en stor kedja finns det en annan i min närhet som har. Ung och ledande....

Sen är det då alla mina andra nära och kära som ovan inte nämnts...och självfallet alla dom som faktiskt trots allt sliter för att få en ljusnande framtid, bättre jobb, hälsa och lättare liv...

ALLA dessa är värda den största av eloger...för att Ni är så förbannat jävla bra! Så det så *kram*