Naket, utlämnande, ärligt, öppet

Bloggen du just ska läsa i liknar nog inte många andra bloggar vill jag intala mig. Här är det en blandning av sött, surt, salt och beskt. Vi är fyra i min familj, fyra högst omaka individer som bakat den godaste kaka som finns, med några av de äckligaste ingredienser du kan tänka.
Ledord: ADHD, aspergers syndrom, ODD, ryggfraktur, diskbråck, kotkompressioner, ME, Fibromyalgi, Utmattningssyndrom, Husrenoveringskaos. Men också kärlek, ömhet, omtanke, respekt, mys, närhet, öppenhet, hjälpsamhet, ärlighet, förlåtande, förståelse.

Vi har livsviljan få ens skulle orka tänka på i ett så komplext läge! Och jag är förbannat stolt över min fina familj!

Varmt välkommen ska du känna dig!

söndag 27 november 2011

Jag vänder mig själv ut och in.

Jag har alltid vart infektionsbenägen och haft eksem. Jag hade halsflusser som barn lunginflammationer och urinvägsinfektioner som andra hade höstsnuva.
Mina graviditeter har vart smärtsamma, mina leder har alltid vart lättskadade.

Så kom perioden då skuldran började bråka och sen värken som började flyttades runt som en lånebok som är attraktivast på marknaden.

Jag har sprungit hos så mycket läkare, så många funderingar, så komplexa symptom, så rörig familjesituation.
Min journal liknar förmodligen Svea rikes lagbok i tjocklek och de diagnoser som vart på tal är nog likamånga som årets dagar.

Så jag har liksom inte kunnat ta till mig allt. Jag har tackat ja till mediciner man förespråkat, slutat med dom likväl, ätit mediciner mot biverkningar och mediciner mot biverkningarnas biverkningar.
Jag har gått på kognetiva kurser, jag har gått stresshantering, jag blev utförsäkrad och genomförde ett 3-månaders pass på AURA.
Jag har gråtit och hånat och skrattat och svurit.

Hela tiden har jag vart så trött och tröttare blev jag.

Jag föll ihop. Både fysiskt och mentalt och jag blev till största delen sängbunden. Jag låg och låg, världen snurrade runt mig och jag förlorade greppet.
Jag förlorade min närmsta vän. Jag förlorade henne för hon tyckte hon försökte och hon orkade inte vänta mer...efter 6 månader gav hon upp.
Jag kan inte klandra det för jag minns inte mycket av mig själv. Men jag kan heller inte klandra mig, för jag vet idag att jag är sjuk, då var det om möjligt än värre.

Jag kom iväg till Gottfrieskliniken i Göteborg där jag till slut fått mina diagnoser färdigställda. Jag har ME/CFS (googla för mer allmän information) samt fibromyalgi.

Jag tackade för mina diagnoser och jag for hem. De senaste dagarna börjar jag sakta förstå, detta är kroniskt, än så länge obotligt och det kan försämras.
Det kräver en del av mig och min omgivning. Förståelse för både smärtor och den trötthet som är och inte minst de anfall som attackerar mig av bägge delar.

Blanda det med resten av ingredienserna i mitt liv, maken med sin adhd och påföljande utmattning/depression, dottern med sin asperger oh självfallet de normala svårigheterna utvecklingen i livet medför, sen har vi sonen, det lilla energiknippet som också behöver få sin del.

Jag vet att jag inte ska pressa mig, men hur ska vi kunna fortgå allihop som en enhet utan att alla av oss faktiskt gör sitt yttersta i att försöka klara av det man kan kontra att faktiskt acceptera läget.

Vi är en dysfunktionell familj och våra komponenter är långt ifrån lämpliga att blanda, men i samma läge kan vi inte leva utan varandra, det är väl kärlekens magi?

Jag har haft sorg inombords i dagarna, jag funderar på hur det blir med framtid, jobb, ork och med barnen som har mamma som är så trött.
Jag har också haft sorg för så stora delar känns bortglömda i mig, jag minns inte mycket från barnen var små om inte kort finns med som hjälp, jag har svårt med dagar och datum och jag tappar både ord och fysisk kapacitet fortare än jag är van.

Smärtan är maxad i nuläge, det är väl dels vädret, dels att den här veckan har haft så mycket aktiviteter i innehåll...
Jag har vart ute med maken och barnen idag på julskyltning, det var fint. Barnen har tillverkat sina egna glas-smycken och vi tog kort med tomten och fikade på Syster yster.

I går var det dansuppvisning med Zanna och det tog i stort sett hela dagen.
Lite adventskänsla har vi fått till iaf med...

Vi ger inte upp här och jag vill med denna blogg be mina kvarvarande få vänner att inte ge upp, så även familj såklart. Jag orkar inte riktigt med just nu igen, jag är trött, telefonen känns jobbig och jag bokar in få men välbetydande träffar för att orka.
Jag är inte oförskämd, jag är funktionshindrad i mitt kaos, jag bryr mig innerligt men kan inte plocka fram det utan att krascha. Jag vill inte förlora någon mer så jag ber om förståelse.

Nu tar jag kväll. *kram*

__________________________________________

Pontus finns med på 4 kort från glasblåseriet på denna länk: http://www.tibro.se/Startsidans-nyheter/Julstamning-i-Tibro-och-pa-Ruder-den-28-november1/

__________________________________________


Zanna inför sitt framträdande iförd ett av kvällens 5 ombyten ;-)


Pontus och Zanna så stolta över sina glassmycken som dom själva tillverkat!


Zannas glaskula!


Pontus glasamulett!

måndag 21 november 2011

Om och om igen ger du mig en tro på kärleken...

Som en port som har öppnats på glänt
Släpper genom ljus som gryningen tänt
Så ser mina ögon en värld
Så börjar tanken sin färd
Som att vakna upp ur en evighets sömn
Stå mitt i livet och behålla sin dröm
Så växer en känsla i mig
Jag vet jag får den av dig
För du väcker nånting inom mig

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Som att se när is blir till vågor på sjön
Att hitta blommor som har växt under snön
Förflyttar jag berg med min tro
Att det som spiras ska gro
Över vida vatten finns en bro

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Du låter längtan födas, ännu en gång i mitt liv
Och du vände var sten där det finns något gömt
Gör verklighet av det jag bara drömt

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen
Så älskar jag dig om och om igen 



________________________________________________


Tänk efter 11 år att man plötsligt bara kan få det där lilla pirret igen och bli sådär lite nykär...o det mitt i mörkret.
I söndags hade sonen innebandyträning och efter det åkte vi till Skövde för Jonas spelade bordtennis på Arena.


Det var så enormt kul att få sitta o kika på min skönhet och jag var så stolt så jag nästan sprack när jag satt där o kikade på hur Jonas kämpade och det kändes som hans bord var det enda som fanns i hela lokalen (trots att det var ca 25 bord).
Åh sen dess har det suttit i, hjärtat svämmar över i mig och hela jag är varm bara vid tanken av honom. Hatar när han jobbar och bara längtar <3


Annars gnisslar bakbromsarna på peggan och vi har inga vinterdäck...men det får väl lösas :-)


På Tisdag blir det bio med Nillan, efterlängtad film med, del ett av Breaking dawn. Vi går i Tibro såklart!


Pontus är så enormt stolt över sin träning och han har fått riktig klubba o lagenliga skyddsglasögon (som han däremot inte gillar MEN säkerhet först).
Zanna hon dansar på och har stor uppvisning på Lördag på vintergatans scen. 2 utsålda föreställningar minsann :-)
Det är nästan 300 pers det.
Nä nu orkar inte kroppen med att sitta här mer.

Älskar fina vänner <3
Älskar mina bröder och brorsbarn <3
Älskar Mamma & Pappa

Älskar härliga ungar o mina djur <3


Brinner i kroppen för min älskade man <3














onsdag 16 november 2011

Saknar ni mig?

Det tror jag iofs inte. Men jag har inte bloggat på ett bra tag.
Just nu är jag sjuk, kraftigt virus med blåsor i halsen. Pontus har krupp och ont i halsen.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen.
Sally lämnade ett tomrum som gjorde att Bella började matvägra, trots att dom aldrig satt i samm bur.
Sen när Anders blev dålig beslutade vi att skaffa en liten symbolisk kämpe att rå om. Brunte, ett marsvin som är lika mjuk och fin som Anders själv.

Revyn har börjat kicka igång men jag har vart lam med skrivadet i år, det blev en entrélåt iaf.

Över lag fattas det energi och jag känner mig allmänt dränerad och asocial. Det behöver inte vara en dålig sak så länge jag kan välja, men det kräver en hel del förståelse hos nära och kära.

Jonas jobbar och sliter. Han har bjudit ut mig på julbord med hans arbetskamrater och jag är faktiskt lite nervös över detta, men ser fram emot lite kvalitétstid.

Katterna växer och frodas, alla tre. Dom härjar just nu en del så inte mycket får vara helt i fönster mm, blir kul med advent och senare julgran hahahaha.

Bella bus har hoppat upp i soffan

Triss i skönhet.

Nytillskottet Brunte!

Vi vilar gärna tillsammans!

Bus i nya tunneln.

Linslus.

Det har vart Halloween, vi gjorde minipumpor i år!

Lös så fint så!

Min lillebror skulle på maskerad, han fick bli makead av mig.

Barnen gick ut på Trick and Treat

Djävulens fru och döden.

Min fina dotter på väg till ett disco!


Världens finaste grabb!

Världens gulligaste syskonpar springer stafett med oss i revyn!


Nu orkar jag inte sitta här mer, kan knappt svälja! P&K