Min silverblogg.

Hej.
Jag heter Ellen. Jag blir 34 år i april. Jag tänker ge Er min resa genom skärselden.
Jag vet ärligt inte riktigt när det började.  Men jag hade ont i en skuldra som jag minns det själv.
Sen i ryggen.  I handlederna.  I nacken.
Jag fick migrän. Blev matt.
Jag blev gravid och fick en fruktansvärd foglossning redan från v 11.
Nu är vi inne på 2002. Graviditeten var horribel. Så ont. Jag blev igångsatt 6 veckor för tidigt.  Kroppen bar inte.
Sen var jag trött.  Men jag hade ju fått barn.
Hade ont...men jag var nog trött.
Andra graviditeten upptäckte jag av att jag vaknade med foglossning. ..i v 5.
Igångsatt även här...sen valde jag att sterilisera mig. Uppenbarligen är jag inte skapt för att bära barn.

Jag har haft så många diagnoser. Jag kommer på rak arm på några.  Myofaciellt syndrom, fibromyalgi, Beschtrews, ledgångsreumatism, morbus dercum, Muskelfästesinflammationer, överrörlighet, sköldkörtelsstörning, utmattningssyndrom, stressyndrom, smärtsyndrom....

Jag har haft vissa konstaterade skador. Spontan fraktur i ländryggen.  Komprimerad bröstrygg.  Kilformade kotor. Tre stora diskbråck. Sår...otäcka, spontana sår. Cellförändringar i livmodern.

Jag har med åren blivit sämre och sämre. Jag har genomgått stresshanteringsutbildningar, vart inlagd på vilohem, gått i olika behandlingsområden, sjukgymnast, arbetsterapi, specialistvård. Tränat som en idiot...vilat helt. Ändrat kost.
Jag har ställt upp i studier och forskning.

Slutligen gick det inte. För två år sedan brast det helt. Kroppen tog slut.
Jag blev liggande i tre dagar fullkomligt utslagen och efter det aldrig mindre än 17/18 timmar per dygn.
Musklerna slutade bära mig. Huvudet hängde inte längre med. Ljud, ljus, lukter och smak var hypersensitiva.
Magen slutade helt fungera. Ingen mat stannade mer än 10 minuter. Ändå minskade jag inte ett gram i vikt.

Jag fick diagnosen ME/CFS och jag fick till mig att jag fick lära mig acceptera.  Ligg där och acceptera.

Jag har man och barn, radhus. Jobbet förlorade jag sedan länge i processen. Vänner likaså.
Nu skulle jag alltså ta min beviljade sjukersättning och ligga här. Accepterande. 

Så snubblade jag över en tjej på nätet. Hon fick mig att skicka blod på analys till BioTek i Kløfta, Norge.
De kom tillbaka...med ett stort chockbesked.
Hela jag är ockuperad. Jag har Borrelia, bartonella, babesia och borellia gemma form. 
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra. Anledningen till att jag lever är sårinfektionerna som har behandlats om och om igen med kraftiga antibiotika.  Det har tryckt tillbaka en del av mina occupanter.

Jag upplevde nu en panik av sällan skådat slag.
Skulle jag dö? Är det redan över?
Jag fick sedan tips om att testa Ionosil kolloidalt silver och msm.

Jag var skeptisk.  Det är ju inte erkänt och skräckpropaganda finns högt och lågt...allra helst från de mer betrodda källor (som jag numera litar på med måtta).

Gjorde min beställning i November 2013 från www.houseofcharisma.com och gick med i gruppen Kolloidalt silver 2.0 på Facebook.
Nu börjar den egentliga resan!

8 November startade jag min  silverresa.
Mitt första positiva resultat var att 7 månade gamla sår läkte ut. De kom aldrig igen.
Jag blev piggare. Visserligen svettades jag i början.  Var yr och lite illamående.  Men det var inte värre än biverkningar på vilken medicin som helst.
Resultat två var magen. Jag kunde äta igen. Diarréer försvann och aptit återkom.
Steg för steg har jag sedan satt ut mediciner.
Jag har slutat med 14 "vetenskapligt framtagna" läkemedel.
Här kommer den listan:
Atarax, kestine, nasonex, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, seroten, dimor, betapred, mycostatin, cymbalta och norspan. Dessutom har jag halverat smärtlindringen för ryggen.

Utsättning av vissa mediciner har vart mardrömmen.  Cymbalta är en av dem.

Vad märker jag mer då?
Jo, ockupanterna hindrade ju syret i kroppen.  Därför har andnöd och muskelbränna och komatrötthet vart min vardag.
Nu rehabiliterar jag mig med små halvtimmes promenader varje förmiddag. Jag cyklar också motionscykel i 15 minuter.
Jag planerar in aktiv vila om dagarna och ser till att verkligen lyssna på kroppen och dess signaler.
Jag är mer vaken och mer med igen.
Min hud har fått färgen tillbaka.  Håret sin lyster. Ögonen sitt sug.
Jag är gladare.
Min muntorrhet är borta. Mina slemhinnor inte torra och sprukna.
Jag är inte lika stel. Smärtan i lederna är avsevärt bättre.

Jag inser att vägen tillbaka är lång och skadorna är stora.
Men jag är så glag att jag såg förbi min skeptiska sida, min rädsla och att jag vågade prova Ionosil kolloidalt silver och msm.
Dessa två är anledningen till att jag inte gett upp.
Jag har inte hållt på länge och allas dosering och utrensning ser olika ut. Men jag tycker att man kan ge saker en ärlig chans.  En ärlig chans är att hitta en fungerande dos och sen låta kroppen landa i den. Något man med klassiska mediciner låter ta ibland hela 6 månader.

Jag tycker också det är viktigt att inte chansa och laborera själv. Därför valde jag att köra med just Ion - märkningen.  För i gruppen Kolloidalt silver 2.0 pp Facebook möter jag inte bara erfarna användare, får tips och råd i allmänhet och kan läsa 200 sidor av användarberättelser utan jag har tillgång till två fantastiska coacher som kan lägga fakta på bordet när jag tvekar och funderar (jag har slutat med tvekan nu dock).
Det är en bonus jag ser som otroligt viktig i min väg tillbaka till livet.

Jag kommer nu publicera en rad foton. Det är allt från bilder på occupanter i mitt blod, till sår och dess läkning samt ego-bilder där jag själv ser att jag uppnår förändringar och resultat.  Allt för att fler ska iaf ge Ionosil kolloidalt silver och msm en ÄRLIG och UPPRIKTIG chans. Jag har valt att göra hela processen med full öppenhet med min läkare, varför också blodprover tas för att hålla koll på mig med silver i kroppen.  Bland annat har mitt sköldkörtelhormon helt stabiliserats och jag har mindre syra i kroppen. Alla läkare har inte skygglappar.  

Jag har två personliga bonusar med: Jag kan ha örhängen igen och jag silvergroggade bort en influensa på 6 timmar...helt frisk på 12 timmar. 

Jag svarar gärna på frågor också kring min privata resa. Bara säg hur jag når Er. Men gruppen på Facebook är grunden för min resa.

Här kommer foton:

Rensning och resning

Jag gjorde en ny rensning pp Facebook. Jag är i behov av att verkligen välja vilka som är med mig var just nu.

Det var inte i ilska eller osämja jag raderade utan mer för att det är en lista med massa namn och ingen kontakt.
Vissa var där av ren nyfikenhet och andra har spritt skit. Sen finns det nog dom som inte ens märkt att de är raderade.
Jag fick två protester. Ganska rejäla ifrågasättningar. Som om Facebook är det tydligaste tecknet i världen på att man inte har något emot någon.
Så är det inte.

Nåväl. Rensning är gjord.

Resning med :) Har haft en aktiv förmiddag i dag också och är så glad. Snälla högre makter låt mig få fortsätta må så här!

Jag ska ta tillbaka mitt stulna liv!

En resa tillbaka till livet.

Det finns hopp. 
Det finns verkligen hopp.

Tänk att jag har legat här i sängen. I ett mörkt rum.  Irriterad på ljud. Till och med barnens skratt har skurit i kroppen.
Ljus har vart min fiende.

Min kropp har värkt. Den har värkt och jag har gråtit. 
Gråtit och ätit mediciner.
Sen gråtit igen.

Jag har blivit lämnad av de närmsta för att jag blev tråkig. Jag låg bara där.
Så dom gick. Jag grät. Kände skuld och kände mig lat.

Så jag blev ensam (inte från familjen men från de jag ändå minst trodde skulle gå).
Jag har förlorat mitt jobb. Hela mitt yrkesverksamma jag faktiskt.  För jag kan inte längre jobba.

Jag har blivit sämre och sämre.
Ingen lösning. Inga svar.

Prova träning.  I 1 1/2 år tränade jag regelbundet.  Musklerna brännde och poppade invärtes. Jag blev blå.  Jag hade ont. Jag var trött så jag inte kunde gå på toaletten till sist.
Jag sov i minst tre dygn i sträck efter minsta sociala möte.

Till slut fanns bara acceptans kvar.
Jag blev tillsagd att ligga de där 17-18 timmarna per dygn.
Orkar du inte träffa folk så gör inte det var uppmaningen. Sluta träna.
Kan du inte äta mat och få behålla den så kom ihåg vätska.

Så du har blivit allergisk för såromläggningar...vi struntar i omläggningar och ger mer antibiotika. 
Nä varför såren uppkommer och aldrig läker har vi ingen aning om faktiskt.

Det finns inget att göra. Du lever ju iaf. Det bästa är att du anpassar livet och nöjer dig med det du klarar av.

Det gick ett tag. Men jag är bara de 30 passerade. Hur ska jag kunna leva så här?
Det är inget liv. Det är ett zombiefierat tillstånd.

Så fick jag höra om BioTek i Kløfta, Norge. 
Mor och far hjälpte mig att betala ett blodprov.
Jag hade ju inget att förlora och en verklig orsak till mitt mående kanske skulle kunna underlätta en acceptans.

Blodanalysen kom tillbaka.  Jag är fullkomligt belamrad av borrelia , bartonella , babesia och borellia gemma form.
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra.
Inte en frisk röd blodcell. Alla var förstörda. Där det ska vara som fina såpbubblor i ett vackert hänge med fäste i varandra, där är mina stjärnformade och separerade.

Jag bär inte runt syre utan avfall. Jag tar inte upp näring utan den äter alla occupanter upp för mig och kvar lämnar de allt skräp.

Skulle jag dö nu?
Jag vägrar ge mig (såklart).
Jag blev tipsad om Ionosil kolloidalt silver och msm.  Dessa två är anledningen till min vändning.
Jag började i November förra året och det har sannerligen hänt grejer.

Alla mina sår läkte omgående.  Jag har slutat med cymbalta, seroten, dimor, betapred, mycostatin, atarax, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, kestine, nasonex och norspan.
Dessutom började jag idag testa om musklerna orkar ta upp lite syre igen. Gick ut med Liten i 25 minuter och cyklade på motionscykeln i 15 minuter. 
Jag återhämtade mig i puls och jag kunde andas lugnt.
Det är banne mig ett mirakel.

Jag ska återta mitt liv. Det kommer ta tid det här. Att komma ikapp.  Men nu finns det hopp.
Något jag tänker tro på.

Jag vill tacka alla som pp vägen stannat kvar. Som älskar mig och som ger mig mod och ork att fortsätta kämpa för att komma tillbaka.
Utan er alla hade jag gett mig för länge sen.

Mest tack till Jonas som inte lämnade min sida ens när det var som mörkast. Den kärleken är verkligen sann och ovillkorlig och en dag hoppas jag kunna ge tillbaka en del av allt du ger mig och barnen.
Jag älskar dig.

Åh den ironi

Alla ♡ dag. Det blev den dag då jag mådde som sämst.
Morgonen var visserligen fin...barnen gjorde frukost på sängen och hade fixat små paket.

I övrigt så var den neutral. Jag bakade kärleksmums.

På kvällen fick jag den största gråt och panikångestattack jag upplevt. Jag kände mig helt ensam i den med...något jag aldrig brukar uppleva.  Jag hoppas det bara var en del av situation.

Jag fick ge mig och ta akutmedicin i dag då. Kroppen gav till sist upp och jag somnade i min förkrossade bubbla.  Vaknade till nu och inser att drömmar har vart lika plågande som ångesten var innan jag somnade.

Ska försöka somna om. Ser fram emot att träffa storebror i morgon.  Han har köpt sig ett hus och vi ska kika in det och se om vi kan hjälpa till med något.
Jag tar iaf med mig nybakat.

Det blir jag och barnen som åker vad det verkar.
Pontus ska få med sig en cykel hem som vi ska fixa till.
Cykel ja. Det var det sista jag gjorde innan jag bröt ihop.  Försökte få upp mitt jäkla lås. Jag kan inte vara utan cykel när Jonas har bilen så mycket nu. Det GÅR inte.
Jag fick inte upp låset med sågen pappa skickade med heller. Nu återstår vinkelslip...hur jag nu ska komma åt med det. 
Ska nog sluta tänka på det just nu. Känner stressen skölja in igen.
Går och lägger mig.

Jag hoppas att andras ♡ är påfyllda efter dagen.

God natt.

Giftigt

Cymbalta måste vara giftigt på riktigt.  Jag mår FORTFARANDE sjukt dåligt.
Öronen ringer och jagbhar frossbrytningar och svettningar i en faslig blandning.
Jag är yr och trött. Huvudet hänger inte med och jag registrerar saker väldigt långsamt.
Jag kan inte gå i djupsömn. Jag mpr illa och kräks ibland.
Dessutom får jag som kraftiga elstötar i huvudet och benen krampar. Maxpuls i omgångar med. ..skapar lite lagom andnöd och så.
"Lite" klåda på det med.

Jag har ändå fasat ut skiten extremt långsamt och sista steget nu var inget stort hopp ur.
Vad är det för skit? Det borde seriöst vara straffbart att skriva ut något så beroendeframkallande utan att maximalt klargöra vad som väntar när man slutar.

Nä. Jag går väl ett par varv till och ser om kramperna lugnar sig så kanske jag kan sova.  Annars får jag nog väcka Jonas så han får lugna mig innan en panikångestattack står för dörren.

Aldrig mer de får i mig nervpåverkande mediciner.  Aldrig mer.

Motgift.nu - avsnitt 2

Jag lyssnar på avsnitt två av motgift och ämnet kommer till unga svenska barn som tar sina egna liv, begår självmord.

Ämnet väcker känslor.  Någon sosse menade att det beror på  att barnen får betyg i unga åldrar.
Pissfitta.

Jag ser på saken helt annorlunda.  Väldigt annorlunda.

Jag ska försöka att inte röra till det. Utgå från mig själv. Mitt unga jag och mitt jag som förälder.

Jag hade frihet under ansvar som ungdom. Jag hade regler och tider. Skötte jag dem vann jag frihet.
Skolan var i katederform. Lärare undervisade och inspirerande.  Jag lärde mig.
När man felade, hemma eller i skolan, fick man kliva fram och ta sitt ansvar.

Jag hade många kompisar i mitt bostadsområde. Vi bodde där från unga dar och det var ett svetsat område. Säkert.
Alla kände alla.
Tryggt.
Jag hade en lycklig barndom. Visserligen med orosmoment men det fanns alltid en vuxen att vända sig till som tog sig tid.

Så lättade jag vingar och träffade Jonas.
Jonas och jag pratade om allt.  Vårat förhållande var från tidig början fullt i kommunikation och kärlek.
Jag blev gravid.  Graviditeten nyttjade vi till att njuta och boa. Men vad som visade sig viktigare på sikt, vi pratade om barnuppfostran och hur vi ville att våra barn skulle växa på mest utvecklande och främjande sätt.

Så kom Zanna. Tösen har aspergers syndrom.  Utredningen var kaos. Nåväl.  Utredningen ja.
Men jag och Jonas stod enade. Byggde rutiner. Ställde (rimliga) krav och handlingar fick konsekvenser.
Sonen kom och rutades in i samma fostran.
Idag står vi här med två barn. De gör revolt som vilka barn som helst. Men de vet vad de kan vänta sig i gensvar.
Vi håller på det vi sagt. Vi ger nya möjligheter och nya friheter. Men det brukas med ansvar eller så halkar man tillbaka

Jonas och jag har haft vågig väg. Men vi har stått enade mot och med barnen. Vi har visat kärlek och respekt och vi har förklarat svackor. Vi har haft varandra i 13 år!

Vi har stöttat deras identitetsutvecklingar och uppmuntrat och uppmärksamat deras vilja att utforska livet.
Vi har hjälpt dem skaka av sig motgångar och när det vart som värst så har vi gråtit och kramats tillsammans.

Vi har skapat och fostrat starka barn med nyfikenhet på livet.

Zanna fick sin diagnos när hon var 6. Det första man erbjöd oss var Zoloft. Vi tackade nej. Jag tror på levnadsglädje i gemenskap. Ungen var 6!
Med facit i hand nu är jag glad att styrka stod över oro och panik.
Se på mig som sätter ut Cymbalta. Jag är vuxen. Medicinerna har gett mig abstinens nu när de ska ut. Jag gråter. Jag har velat dö.
Tänk om vi hade utsatt henne för det!

Barnens starka grund är viktig nu. Skolklimatet är hårt. Det ska vara genusneutralt, barnen ska klara välja sina scheman, tolka sina mål och analysera vägen dit. Planera tiden själva. 8 & 11 år.
Stress är förnamnet.  Förvirrad efternamnet.

I klasserna finns det också barn som inte är trygga i sig själva. Så de slåss.  Och mobbar. Är rent jävliga.

Samt de rotlösa och identitetslösa invandrarbarnen. Ofta fulla i språkförbistringar.Kulturkrock. 

Skolan är en utmaning.

Så kommer samhällsbilden. Där normalitet rivs ner. Där sund folkgemenskap och lojalitet samt nationalismen är förknippat med något smutsigt och ohälsosamt. En kärnfamilj ses som något förlegat och onödigt att värna om!

Där man som förälder är överbeskyddande när man inte låter ungarna spela GTA eller då man, som i det här huset har begränsad skärmtid, då motarbetar man samhällsutvecklingen.

Jag är dessutom av övertygelsen att äta ihop en gång om dagen minst och prata om livet är en naturlig men viktig handling i att känna in ens barn liv.
Att följa med på idrottsgrenar de har och att intressera sig för det de vill berätta....det skapar en inre lycka och styrka. En vilja att leva.

Alla barn som känner sig nödgade att avsluta sina unga liv har blivit svikna. Svikna av familj, av skola och av samhället.

Vi måste se våra barn. Främja deras utveckling och stärka deras lust att leva och kämpa.
Vi måste plantera rötterna som ska ge dem grogrund.

Med barn följer ansvar. Ansvar att älska.  Att bygga upp. Att främja. Att sätta gränser. Att guida. Att stötta. Att se. Att höra. Att vara förebilder. Att leda vägen. Att ge val. Att främja sunda val.
Att hålla fast vid värderingar och närhet.
Att fostra barn som en enhet.  Att leda sig själv och sin partner förbi hinder och dra åt samma håll för en stark individ i varje familjemedlem.

Att acceptera kriser. Att tillåta svagheter.  Att vara lojal. Och att älska igen och igen.
Den vägen leder till att bevara, skydda och kapsla kärnan i livet.
Kärnan som vär oss. Som främjar vårt levende.

Dagens barn får sällan chansen till allt det. Till vuxna guider som hjälper dem att våga bli individer i ett samhälle där alla sliter i dem och vill ha levande zombies som inte ens orkar se till sitt eget bästa.

Motgift.nu hade ett kanonprogram idag. Så viktigt att prata om varför ungar tar sitt liv. Så viktigt att förstå vad som händer med våra barn.
Lyssna på motgift.nu avsnitt två.

Själv tänker jag lite extra på att uppmärksamma de mina. Inget barn ska behöva önska livet ur sig själv. Barn är det dyraste vi har. De är framtiden. Glöm inte det.

Väl mött.

Varför fortsätta strida!?

Jah kommer här publicera en mängd kollage.
Se min blick. Se min hud. Se igenom det jag sagt vart ok. Se hur JAG upplever mig själv och min pågående resa:

Nu går skiten ur

Japp.  Sista steget i att sätta ut Cymbaltan är att verkligen sätta ut sista varannan-dag-stödet.
Fyra dygn gick bra. I morse var benen stumma och tunga...kändes som stockar.
Nu i kväll har jag pulsrus, kallsvettas, diarré,  sinnesstämningen är väldigt varierande.  Jag har kräkts. Har klåda.
Jag har ändå satt ut detta på ett så långsamt sätt det bara går och med läkares övervakning.
Jag har ren och skär abstinens. 

Hur i helvete kan det vara lagligt att medicinera människor med något som så uppenbart är farligt/giftigt för kroppen.

Hur har jag kunnat vara så naiv att jag inte fattat att kroppen får än mer att kämpa med och mot med alla preparat.

Så jag härdar ut. För det är sista tömningen nu.  Sen är jag fri. Fri från hjärndimmans djupa träsk.

Livet

Jag borde verkligen sova.  Men utsättningen av alla mediciner den senaste tiden påverkar kroppen åt alla möjliga håll.
Idag har jag haft kramp i vader och under fötterna.  Mycket obehagligt.
Snart är jag dock färdig och då är det dags att ge sig på bakterier, virus och parasiter i kroppen på allvar.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur livet kommer se ut framöver.
Jag hoppas och drömmer självklart om att kunna jobba lite igen. Barnen blir stora och jag har svårt att finna acceptans i att gå hemma. Det hjälper inte att jag är så sjuk som jag är.
I andra tankar undrar jag om kroppen kommer orka kriga efter alla dessa år. Samtidigt vägrar jag låta de tankarna slå rot, då vinner jag aldrig.

Jag tror att välmående i psyket är mer än halva vinsten i kampen.  Därför känns det viktigt att omge mig med positiva energiaktiviteter.
Att jag får möjlighet att skriva och utveckla (återbygga) den förmågan är otroligt stärkande.
Jag ser att hjärnan faktiskt kan formulera sig och slutföra tankebanor fortfarande.  Jag får även feedback och guidning i det hela och det stärker hela mig.
Konstruktiv kritik är underbart.

Vänskap. Vem kan leva utan den?  Jag vill inte ens prova.

Familjen är ovärderlig.  Det finns inte ord för hur viktigt det är och har varit att ha stöttning genom alla dessa turer. Jag hade inte ens velat strida för livet om jag vore ensam.

Kärlek.  Min kärna. Min puls.

I natt fick jag ett erbjudande.  En man som jag har på min Facebook undrade om vi kunde höras i framtiden om, säg 20 år. Vi ska återkoppla till livet. Vi tycker olika om mycket. Men han har ett sätt som är värt att sätta värde på.
Jag tycker verkligen idén är jättebra!  Tänk att se tillbaka och se vart utvecklingen bar oss. Vad som påverkat oss och varför. Vad det lett till? En fantastisk möjlighet helt enkelt.  Tacksam för det!

Jag har inuti mig själv redan rest runt nu i natt. Hur var jag? Varför? Vad har det lett till?  Vart har det tagit mig? Vad har jag lärt mig?

Jag ska ge er mina enkla svar: Jag vill leva.  Jag vill vara medveten.  Jag vill ge mina barn det bästa. Kärlek är en byggsten i livet. Jag duger. Jag kan. Vissa sår läker aldrig. Förändringar måste man vara en aktiv del av att genomföra för att bli nöjd.  Jag ger mig aldrig. Jag tror på framtiden. 

Med dessa ord säger jag nu god natt. 

Insikter

Insikter i livet är sällan smärtfria har jag kommit på.
Vi har haft det outhärdligt jobbigt ekonomiskt nu ett tag. Det kommer liksom bara inte ikapp.
Frustrationen är stor naturligtvis.

Men det finns ett socialt nätverk som älskar den här familjen med sina fel och brister.
Mina föräldrar må ha motsatta åsikter om det politiska, men de sjösätter oss inte med ett sjunkande skepp.
De ser till att våra barn får det de behöver och hjälper oss med det stora glapp vi hamnat i just nu.

De frågar hur vi mår och de finns här.
Det är tröstlöst när Jonas jobbar mer än heltid och ändå växer utgifterna.  Glasögon, danskurser, idrottsevenemang och så kommer lovet.
Jag sänks och Jonas jobbar.

Det är inte optimalt alls just nu. Det är otroligt jobbigt att våga be om hjälp. Men vi har god kontakt med mina föräldrar så det är iaf ett val som finns.
En dag får vi ge igen.

Jag är glad att vi kommit varandra så nära att stödet inte ses som bistånd eller utnyttjande. Det är jobbigt nog att svälja stolthet och be om hjälp ändå kan jag lova. Det är inte lätt alls.

Vi kommer vända detta skeppet med. Men svackan har vart lite djupare än vanligt. Så jag är extra glad att de mina ställer upp för hela min familj. Tacksam.

Mellan mig och Jonas är det dock inga svårigheter.  Vi har hittat hem till varandras trygga famn igen och kärlek är  vi rika på. Det kan ingen ta ifrån oss om vi inte gör det valet själva. Men vem överger äkta kärlek frivilligt ♡♥♡

Så ja. Det finns ristor i livet...men som vanligt bygger vi med de medel och tillgångar vi har. Framförallt värderar vi den regelbundna kontakt och hjälp de mina ger oss när de vet att det är extra tufft. Så som familjen bör fungera. Så som jag önskar att jag kommer fungera för mina barn i framtiden...ovillkorligen.
Kärlek framför allt.