Glad Påsk!

10 otroliga år!

Idag (läs Torsdag) firade jag och maken Tennbröllop. Vi har vart varandras äkta hälfter i 10 år.
Vi har bestämt att faktiskt uppmärksamma detta lite extra men då ekonomin verkar vara i ständig otakt så beslutade vi att skjuta på det tills lite senare. Vi har valt och införskaffat nya ringar och nu ska jag bara hitta någon som vågar göra inskription i min...den är i volfram.
10 år.
10 år som inte på något vis vart händelselösa eller rofyllda. Vi har fått kämpa för vår kärlek och jag vågar nog påstå att inte ett endaste år, inte ens i sammanslagen tid, har vart gratis.
Det har funnits stunder vi vart på väg att separera. Stunder då jag slitit mitt hår. Stunder då Jonas slitit sitt. Stunder då jag trott att jag bokstavligen ska falla sönder och samman och stunder då Jonas vart mer trasig än hel.
Vi har gått igenom skratt och tårar. Vi har sett vänner kliva in i vårt liv och vänner gå.
Vi har byggt upp och rivit ner.
Vi har tvingats ta in sidor av varandra vi inte visste fanns och sidor vi önskar inte hade kommit till.
Men vi har också upplevt en oerhörd närhet. Vi har vuxit oss starka ihop och vi har vågat ta ett steg fram när alla krafter skrikit backa.
Vi har lärt känna varandras inre och vi kan se djupet hos varandra.
Vi har fått uppleva passion tillsammans. Driftighet och sammansvetsning. Vi har skapat oss en trygghet och ett hem.
Vi är stolta föräldrar till våra barn som vi försöker fostra till fina individer, vi gör det som en enhet.
Vi har kunnat ge varandra stöd och uppmuntran.
Komplimanger och kroppskontakt.
Framför allt annat så har vi älskat varandra.
Kärlek utan gränser, kärlek att älska varandra med fel och brister och.med styrkor och framgångar.
Kärlek att ge varandra mod och hopp och luft nog att kunna andas.
Kärlek med läkande krafter. Kärlek med förlåtande sinne. Kärlek att stå upp för vilka vi är och att det är vi tillsammans.
Jag är så otrolig tacksam och varm inombords. Jag är älskad av en helt underbar individ, någon speciell, någon egensinnad, någon vacker. Att få vara Jonas äkta hälft i livet är ren magi.
Vi är inte rika på pengar och vi må ha haft det motigt. Men vi är rika på kärlek och liv, hopp och ljusnande framtid.
10 år.
Jonas, jag älskar dig ända in i evigheten.

Är jag rörig?

Jo aningens.
Jag vet inte riktigt...äh tar detta en annan dag. Orkar inte riktigt.

Älskar dig Jonas <3

There is no return.

You can not undo the things you did. You can not take back the words that you said.
But that is things I can forgive.
But the fact that you choosed to not belive my words, my fear, to say I am lying and ungreatfull. To not trust me.
I am badly and probably permanant damadge now. Deep scars bursted and I can not see how they ever going to heal again.

It is the one thing we never ever done to one each other. We have never ever turned our backs at eash other when it came to trust. Ever.

I have always had the comfort in that. We have had the greatest of things in a realationship. Trust.

You really did not belive me this night did you?

I have never ever been that hurt by you.
I can not swallow the feeling inside me. It feels unfair.

I guess this will haunt me. I will not scream for help no more?! I need to put my head down and give myselfe som rest. But the inside of my body screams, turns it self inside out and bleeding.
I feel all alone. I feel abandoned. I hope it is a really bad dream.

I do not even have the energy to write it down no more. I just want silence inside myselfe.

I am anything but okey.

Platt.

Vissa saker känns platt. Inte dåligt. Inte toppen. Bara platt.
Det borde inte vara så just nu.

Kan hända det beror på alla sjukdomar? Känns som jag är expert på "kan hända" men hur man än vänder sig så är arslet bak.

Det är som en tavla...det fattas något. Den är fin men det där som gör den intressant, som gör den unik...det har inte kommit dit. Kanske fattades det från början. Kanske har det nötts. Kanske är tavlan ett dåligt plagiat.

Jag är expert på att analysera mig själv sönder och samman. Jag vet att det är kass.
Men jag får liksom ingen ordning på mig själv.
Jag hittar inte min rytm i livet igen.

Jag kanske borde haft en ålderskris. Det hade kanske vart sunt.

Känns som det vart så många olika kamper med diverse områden så man tappat livet. Eller så är just det livet.

Jag har förändrats något enormt över de senaste åren.
Hur ska jag knyta ihop den säcken?

Jag har så många runt mig. Jag har ett liv i rikedom.
Men jag saknar stora delar av mig själv. Jag saknar att jobba. Jag saknar energi att älska livet.
Många bitar är på plats. Men när dom gick att lägga visade det sig att andra bitar inte hörde till det pusslet alls.
Nu känns det inte bara som om jag inte vet vart dom ska läggas, jag vet inte ens vilka bitar som rimligtvis hör till mitt pussel.

Jag kan ju inte stå här och stampa och vill jag ändra på saker måste jag ju ta tag i det och få det gjort. Men jag vet ju inte ens vad jag vill ändra på och än mindre hur eller ens varför. Jag var så övertygad om min egen livsbild och nu är jag inte det.

Hur ska jag hantera det?
Jag är rastlös i mig själv. Det här livet i en kropp som strejkar passar mig inte.
Jag borde ju självklart ha lyssnat från början men nu gjorde jag inte det. Även om jag hade gjort det finns det inga garantier för att saker hade sett annorlunda ut.
Om det hade vart annorlunda såmär det inget som säger att det hade vart till varesig det bättre eller lättare.

Jag tror jag är knäpp.
Försöker verkligen leva i nuet. Men hur lätt är det när kroppen lever i en nutid och mitt sinne vill så mycket mer?

Nu skrev jag och raderade. Det händer aldrig. Man kan inte redigera känslor. Men jag fick ta bort det sista. Det var orättvist.

Ska sluta yra nu. Jag var tvungen att tömma hjärnan..den svämmar över.
Mest ett inlägg för egen del mao.

Ha det.