Det gick ett tag, att hålla min självsäkra attityd. Men så brast det och likt en sur disktrasa förvreds min kropp och andningen upphörde, tjut i huvudet, tårar rinner ostoppbara, följt av hyperventilering och sen vill inte andningen. Igen.
Mina senaste inlägg har förmodligen vart nog så muntra. Jag skriver inte för att få offersympatier, jag vill bara tala om det, även om jag är tacksam för de fina ord ni gett mig.
Jag skriver för att tömma mig, det är huvudmålet och har så alltid vart med mina bloggar.
Mina senaste inlägg har nog vart nog så glasklara också...eller inte. Men dom kommer vara tydliga nog för mig den dag jag orkar läsa dom igen.
De senaste dygnen har ju självklart rört igång en jävligt dum tankeverksamhet igen och jag vill hitta bot och lösning på min diagnos, för det retar mig att det retar andra att jag ändrats. Sen blir jag förtvivlat ledsen och sen uppspelar sektion ett i detta inlägg igen.
Hur finner man styrka i sig själv när man vet att det är så frustrerande för andra att mitt jag ter sig som det gör. Det är ju liksom inte nytt påfluget och påkommet.
Jonas orkade nästan inte ett tag och jag vet att han lider av detta han med, att jag ligger och att aktiviteterna ihop blir så begränsade. Ett tag gav ju vi nästan upp själva...ibland vet jag inte om jag står på säker mark där idag heller, men jag hoppas och tror att vår kärlek orkar bära oss igenom de faser som är kvar för ett liv där vi kan få en chans "att bara vara", utan press och krav av utredningar, husrenoveringar som står kvar, pengakaos och liknande.
Då min energi kanske kan få gå till att hålla ordning mer allmänt istället för att hela tiden hålla allas scheman och besök och tider som energiprio ett.
Ett lite mer "vanligt/normalt" liv.
Vänner har försvunnit, vissa mer betydliga än andra. Dom har försvunnit just pga av processen, pga att jag blev så liggande och tråkig, därför gör det så ont att höra från annat håll nu igen.
Jag är dränerad på både ord och känslor. Samtidigt vispar tankar och funderingar planlöst runt och jag mår illa, vill kräkas, skrika och samtidigt skratta, gråta eller bara ge upp.
Jag är inget offer. Jag bara ventilerar. Jag, mest av alla, vill ha så mycket av mitt gamla jag tillbaka som jag bara kan få, utan att det ger men i kroppen för all framtid. Jag behöver folks respekt på just den punkten. Jag VILL inte ha det så här, jag VÄLJER inte att må som jag gör och TOLERANS ger mig bäst chanser till så mycket återhämtning som är möjligt. DET är VIKTIGT...just DETTA sista parti i dagens inlägg är AVGÖRANDE för om jag ska fortsätta orka kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar