Morrar ilsket!

JA det har vart en HELVETISK MÅNAD, JA vi har haft det kass ekonomiskt, JA jag har vart sämre än vanligt med influensa, småblodproppar och ME:n och Fibron på det.
JA jag har vart extra gnällig om det. JA Pontus har vart jättesjuk en vecka och är på bättringsväg, JA Zanna har haft det skitjobbigt med alla utökade krav med skola och läxor, från låg till mellanstadie. JA, Jonas jobbar häcken av sig men har vabbat den här veckan.

Jag skyller INGET av det här på mina barn! Men JAG är slut, det är det min ME gör med mig!
http://www.gottfriesclinic.com/hem.html

Det FINNS inga förbannade marginaler!

Testa att under 6 månader gå med 39-40 grader i temp, täta bihålor, värk i precis hela kroppen, en bruten rygg, en komprimerad bröstrygg som försvårar och försämrar andningen. Under tiden får du inte äta smärtstillande, ens nattetid, du får inte vila mer än normalt, du ska sköta hem och hushåll som en normal, fara runt på alla aktiviteter som normalt, lägga full fokus på barnen (det ENDA jag prioriterar i första hand), du ska vara ditt gamla jag, göra klart ett hus som bara har bråkat, det mesta UTANFÖR VÅR KONTROLL.
Du ska helt enkelt bevara, eller som i mitt fall då...ta tillbaka ditt liv.

Ja men visst. Jag slutar med neuromediciner så kan vi sätta mig i rullstol sen, sen tar vi bort smärtstillande om natten så sover jag inte. De gånger jag ska ut på aktiviteter med barnen tar vi också bort smärtlindringen så tar vi fram rullstolen igen. De gånger jag VÄLJER  att göra något som JAG gillar så tar vi bort den möjligheten med, för piller ska bort, livet ska tillbaka. Jajjemen. Logiskt va?

Sen är det detta med pacingschema då, dvs man vilar enligt mönster och bygger sakta upp små små depåer av energi. Det FUNGERAR.
Jag har lyckats rätt bra det sista, kunnat greja med barnens intressen, gjort småfilerier på huset, spelat kontrabasen för att stressa ner mig själv.

Allt för jag följer ett mönster. Sova tidigt, gå upp med barnen och dom går till skola, sova fm, upp med barnen eftermiddag, vila sen eftermiddag, nattning o mat med barnen + ev aktiviteter. Inga eller väldigt lite mediciner på dagtid, neuro o smärtlindring nattetid.
Följ detta om och om igen så byggs rutinen sakta upp, kroppen hittar en rytm, men det FINNS INTE UTRYMME FÖR ATT JAG SJÄLV SKA BLI SJUK.

Men vi är 2 här, så våra barn far då fan inte illa. Jonas har vabbat hela veckan och haft hand om Pontus och jag har haft feber och influensasymptom. Men bara för jag har en kronisk sjukdom så får jag inte bli vanligt sjuk och svag o gnällig, nä, jag ska stå o le, helst baka bullar och småkakor och hålla små jävla cupcakespartys.

Så helvetes lågt. Precis som jag har VALT DET HÄR, precis som jag SKYLLER BARNEN FÖR DET!

Nä du, nu var det övertramp...

Jag ska inte skriva mer för till den låga nivån som rör sig i skallen på mig nu tänker jag inte sänka mig. Godnatt!