Att vara mamma är för mig livets gåva...det är ingen självklarhet, inte alltid lätt men det är magi.
Som mamma vill jag stötta mina barn. Stötta dom att klara livets trösklar med förståelser och uppbackning av deras egna förslag och tankar.
Ofta förvånar dom mig hur genomtänkta lösningar dom själva har och andra gånger får man lyfta lite för att hitta kärnan till ett problem och då utgå från det.
Jag skulle inte håna mina barn när dom vill försöka med nya saker. Jag försöker ta deras känslor och upplevelser på allvar och det måste vara det som sen styr agerandet.
Jag uppmuntrar att försöka nya saker, testa nya maträtter. Har man gjort det har man också rätt att respektetas i den upplevelsen man fick.
Det är den mamma jag försöker leva upp till att vara. En mamma som accepterar och älskar och tror på individens styrka att stå på egna ben. Frihet under ansvar.
Mina barn vet att jag har en sjukdom vid namn ME. Dom vet det för att vi tycker att det är viktigt med ärlighet och kommunikation. Dom vet att det finns tillfällen när jag är bunden till sängen även om jag inte vill. Men då kan vi spela kort, göra läxor eller läsa en bok ihop.
Sen är det ju mycket kompisar nu med. Det är bra.
Jag medicinerar. Under de 6-7 år som utredning pågått har jag tackat ja till alla försöksmediciner. De flesta har skapat met kaos än ordning. Så fick jag smärtplåster...dom gjorde underverk och livet fick energier tillbaka. Bakslaget blev att jag blev allergisk mot plåstertejpen utan alla tänkbara häftmassor i tejpväg.
Utvägen nu är neuromedicin och en opiatvariant...i mycket låga doser.
Jag utövar även pacingmetod, har pratkontakt, fast läkare samt fast specialist.
Innan jag hamnade rätt hade jag 47 satta diagnoser. Det tär på vem som helst.
Jag har också legat inne för medicinbalansering, stresshantering, specialistutredning, olika röntgen osv
Jag är livrädd för att gå till tandis med...så för det ändamålet tackade jag efter en hel del hysteriska besök ja till lugnande inför besök.
Där har ni mig mamman och patienten.
Sen är jag fru. Jag och Jonas har 12 år i nacken och det har inte vart lätt varje dag. Men vi älskar varandra. Vi älskar våra barn. Vi ger och tar.
Jag har 2 positiva intressen som ger mig lugn. Det är att virka amigurumi och att lära mig spela kontrabas. Jag har få vänner kvar pga mitt mående och vad det verkar kommer fler försvinna....närmare än jag ens drömt om.
Jag gillar att skriva, skriver en bok, sångtexter och ibland schetcher.
När jag vill vinna mental energi är mitt nya botmedel Millners. Jsg älskar stämningen...att få klä mig speciellt och musiken är underbar.
Det är jag. Ellen personen.
Sen är jag en arg husägare. Men till och med där börjar det ljusna. Med mediciners hjälp o pacing har jag orkat pilla lite och det händer saker om än sakta.
Jag lever ett liv värt namnet men det är sällan lätt, vi har inga marginaler och inga genvägar. Därför spyr jag ofta galla i skrift. Så slipper familjen få det hemma. Och frågar man hur jag mår får man räkna med svaret. För sällan är min kropp med mig och samarbetar.
Nu i höst hade jag sett fram emot revyhäng. Det blir inte så. Efter att ha fått höra hur gnällig, gnölig, tråkig och dessutom tablettmissbrukare så känner jag att jag ska inte vara ett tungt ankare i en ensembel som ska skapa nöje. Jag respekterar väl åsikten, sväljer hårt och väljer att lägga mer tid på kontran.
Jag ser så här på mig själv. Det är tydligen vanföreställningar?
Jag är iaf djupt sårad och det lär lämna ett ärr fötalltid.
ME syns inte...men tro mig det finns.
Nu blir det sömnförsök igen. Förrvirring o förtvivlan uppblandat med ren ilska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar