Och livet går framåt!

Jag har nu tänt en hoppets låga på att kanske framöver våga testa att jobba igen. Tar läkningen steg för steg och visst har jag rejäla bakslag när belastningen blivit maxad. Ett tillfälle var när jag utsatte mig för milen i promenad och blev liggande i två dygn helt. Även efter sommarland med barnen så var kontot på minus och det tog två dygn upp igen.

Dock är det ju ändå så att med rätt balans så får kroppen nu prova att jobba lite fysiskt. Hoppet ligger vid att det bygger upp en hälsa nu och inte river ner den igen. Rehabilitering på eget sätt mao. Bonusen är att jag tappar i vikt! 

Sommarland ja. Där var vi med barnen i helgen. Vi fick en kanonhelg! Helgen innan det var vi på Ellinors dop <3

Jag har skaffat mig en ny cykel så nu kan jag cykla igen!
Utöver det har löpning varvat med promenader fortsatt och vissa kläder börjar bli förstora.
Fick träningstights av mor och far, väldigt tacksam för detta och grymt nöjd med dem! 

Allt jag vill nu är att hålla balansen. Jonas har snart semester och det ser vi fram emot. Imorgon slutar Pontus simskolan och där med har fyra veckor av sommarlovet gått.

Nya cykeln!

Minigolf på sommarlands camping. 

Mina vackra barn. Mitt allt <3<3<3

Hela familjen åkte Newton. Det förevigade vi med nyckelringar till barnen ;`D

Jag och tösa inne på sommarland! 

Fina och busiga sonen och jag!

Brallan Allan från mor och far, kapade pb med 27 sekunder (Y)

Ja. Klänningen jag köpte till revyavslutningen i Januari satt så snyggt då. Nu sitter den inte på kroppen alls ;`D

Och trots att jag är osminkad på nyaste bilden nere så ser till och med min tröga hjärna att det sakta sker en förändring med kroppsformen.

Min fina och älskade familj på Ellinors dop <3<3<3

Den här veckan har jag nått snart 13 km, kan någon meddela mina gamla idrottslärare att det finns alltid ett hopp i slutändan (dom kommer inte tro dig, men ändå) :D

Det är overkligt!

Ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Började ju zumba med Rebecca ute i Hönsa i våras. Sen var det rankåsstafetten och eftersom jag inte dog efter ett varv dör så har jag fortsatt jogga. Mållöst och till en början för att stötta Jonas vid hans "vila" när skadeläge och senare för att jag känner för det.

Säga vad man vill men kroppen samarbetar så långt. Jag började med 1,2 km och la på 500 m. Sen 1,2 + 0,5 + 0,5. Tiden var över 33 minuter. Sen har den tiden förbättrats. Jag har vågat mig ut på 2,5 km och resultatet är nere på ca 23 minuter.
Idag sprang jag 3 km!
Jag är visserligen helt slut efter men kroppen klarar en återhämtning till dagen efter. Det är overkligt. Jag är ju på det klara med anledningen...Kolloidalt Silver!
Nu vill jag att det ska fortsätta fungera. Men inga krav och inga förväntningar! Jag tänker njuta av varje lyckad dag!

Vardag och grejer.

Sommarlovet har anlänt. Barnen avslutade respektive termin med att synas. Pontus som presentatör under hela skolavslutningens uppträdande och Zanna som underhållare för hela Nyboskolan.

I Lördags var jag och maken på fikaträff i Skövde. Det var en initialträff och vi blev hela åtta personer! Fantastiskt roligt.

Åkte till Intersport efter och köpte nya löparskor. Igår kväll invegs dessa på en promenad med hunden och Jonas. Idag blev det joggongtur i rankås.

Jag har färgat håret med. Rödviolett blev det denna gången.

Vardagen rullar på. Jag försöker njuta av allt. Har dagarna i nära anslutning lärt mig något så är det att ta tillvara på livet och kärleken.

Jogga

Ja...det är tydligen något vi gör i den här familjen numera. I Lördags var vi i Karlsborg och sprang hinderbana.

Idag har jag joggat 2.4 km...
Pontus drog 2.5...Jonas 5 km.
Zanna var hemma och studade.

Varför? Ja jag har inget egentligt mål eller syfte. Jag joggar när lusten faller på och zumbar en gång i veckan. Kravlöst. Det ger väl även Jonas lite support nu när han laddar för race i September.

Jag kommer i ett par för små byxor...det är väl bonusen.
Jag kommer troligen kunna andas lite lättare och det är ju bra. Annars är drt enkom för välmående när kroppenvill och orkar.

Inga mer krascher nu med besvikelser över saker som inte uppnås. Var dag ny får leda vägen. Om kroppen inte vill så är det så. Mer press eller krav än så sätter jag inte.

Rankåsstafetten

Hej hopp! Idag har ett litet gäng från Tibro film och teater sprungit stafett i rankås. Vi hette "Grankottar i fontanellen" & hade impulstillverkade hattar och t-shirts.
6 tappra deltagare blev vi, jag, Zanna, Pontus, Joanna, Emma och Jannica.
I detta glada gäng fanns inga fullfjädrade atleter utan snarare en skadad unge, en tjockis med kronisk sjukdom, en ovan och otränad sing och songwriter, en glad tjej mitt i livsförändring (och vår bästa löpare) samt två preeteens.
Vi gjorde trots detta en helt godkänd insats. Alla sprang två varv var och Emma tog tre.
13 varv totalt!
Jag JOGGADE båda mina varv. I huvudet hörde jag Rebeccas (zumbainstruktör) HÄÄÄNG I, så det gjorde jag.
Efter ett varv brukar jag bokstavligen klappa ihop. Förra året var vi inte med. Så i år var första gången med Kolloidalt Silver i kroppen. Det gjorde skillnad för jag fick syresättning! Jag återhämtade mig relativt snabbt och kunde gå ut ett varv till i samma tempo. Otroligt! Inte ens då föll jag ihop. Otroligt.
Det låter kanske sjukt att vara så jäkla stolt över en sammanlagd sträcka på 2,5 km...men människor i min omgivning som följt min resa inser att detta borde vara omöjligt sett till hur jag mådde för bara ett och halvt år sedan.

Nu är kroppen öm och matt och dessutom börjar träningsvärken från zumbans magövningar komma med! Men jag tog mig så här långt!

Lika stolt som jag är över detta är jag över barnen som också satsade fullt ut. Och över Emma och Jannica som kommer upp och levererar både varv och umgänge!
Än mer stolthet finns för min fina man som är taggad på en personlig resa med nya mål.
Vi ska in så han får sko sig på rätt sätt och sen kan han köra på! Älskar den mannen!

Nu hoppas jag att huvudet slappnar av lite så sömn vill infinna sig. Natti natti.