Jag har fått höra, inte bara en gång, utan flera och inte bara från ett håll, utan många, att jag lever i någon parallell verklighet. Att så mycket konstigheter som drabbar mig inte normalt drabbar flera individer under flera livstider.
Jag vill nog inte riktigt se det så.
Jag vill nog snarare se det som att det blir ibland don efter person och ibland sätter den berömda spiralen in och då ramlar allt liksom bara på.
Men det sista började jag faktiskt fundera, när tidningar och nyheter började sprida ut tänkbara "framtidsmanus" om vad som skulle kunna drabba mig pga av misstolkningar, när sjuksköterskan på akuten kände sig hotad av mig när jag grät och hade ont, när jag fick samtala med varenda nivå inom polisen på ett dygn och det gick bra trots att jag var hysterisk och upprörd, när ytterdörren gick i baklås, inte i låset, utan i den lilla pluppen som åker in när man trycker ner handtaget, åh därför fick vi bryta i karmen och såga sönder dörren och därmed också byta ut delar för 3000 kr, när tandbenet gick av och "krystades" ut genom utdragshålet i käken på mig så jag fick åka akut till tandläkaren, att jag 2 ggr tappat balansen hos djuren och ena gången fick hjärnskakning och andra gången ett knallblått smalben, nya bilen gick sönder först en gång, sen en gång till inom samma vecka och sen YTTERLIGARE en gång till innan andra veckan efter var slut.
Ja det kan verkligen tyckas vara hysteriskt och nästan uppgjort, men så är det inte. Men ska jag då sen se krasst på det, jag är en alldeles för öppen person som vill vara andra till lags för mycket, förr eller senare halkar den snällheten snett och det blir som det blev med nyhetspådrag och åtalshot, jag hade ont så jag skakade och grät på akuten, för få sköterskor kan detta med ME, så sköterskan kanske faktiskt trodde jag var en abstinent drogare som bara kom in för att få piller, inte av rädsla att ME-krascha. Bilar går sönder, våra fel hängde faktiskt ihop visade det sig, men det var frustrerande iaf.
Dörrhandtaget har betett sig konstigt, vi trodde bara inte att ett SÅ komplicerat fel kunde uppstå, då hade vi självfallet bytt grejer innan vi fick demolera halva dörren.
När jag är överansträngd tappar jag lätt balansen, jag tappade balansen hos djuren, jag är hos dom om kvällarna när tröttheten är som störst och därmed risken ökar såklart.
Don efter person. Dessutom är jag av naturen klantig, hetsig och vill ha saker gjorda. Jag berättar i regel det mesta kring mig själv vilket gör att de flesta får en väldigt stor insikt i mitt liv...känner man mig inte då kanske jag framstår som onaturligt drabbad, offer, fejk, uppmärksamhetssökande eller gud vet vad.
Men vet ni, det finns en helt annan sida också. En djupare sida...ibland får ni ta del av den på ett mer genomtänkt sätt, ibland skriver jag helt privat och andra gånger lyssnar jag på låtar med texter som stämmer in på hur jag mår. Vid tillfällen när kreativiteten är stor skriver jag egna texter, gör svenska varianter av bra engelska texter och numera finner jag ju harmoni i att spela min kontrabas.
Sen har jag min fina familj, Jonas och barnen, dom förstår mig, älskar mig, står ut, muntrar upp. Mamma och pappa, vad gjorde jag utan dom då. Mina bröder! Brödernas fina barn! Självfallet också svärisarna och Jonas syster och hennes dotter.
Emma, min bromskloss & gaspedal i livet, förstår inte hur saker gick innan hon fanns?! Michael, min musikaliska hälft och Jonas kreativa galenskapshalva, Pernilla, ödmjuk, hjälpsam med djur och handling och vad som behövs, samt hennes hälft Anders som är lojal, trogen och omtänksam, han får dessutom Jonas att skratta och det gör mig glad i själen.
Det må verka som det pågår ett konstant kaos här, men det känns inte alltid så inombords. Jag vill att Ni alla ska veta det.
Den här månaden kändes det kass dock. Nu klev dock min älskade mamma in och vände ett blad fram så det lättade lite i trycket, då fick jag också ork att ta tag i delar för att kapa liknande saker framåt. Nu är jag förkyld men är jag frisk på Lördag och orken är med mig så tänkte jag gå till Millners o kika på JLT, kan ju iaf stå där och sukta efter dom kontrabaskunskaperna ;-)
Jag vill avsluta med en tanke till bekanta som förlorade sin mamma nyligen med. Tänker massor på Er och familjerna. *Kram*
Godnatt världen, jag är med er i samma spår, på egna ben.
tisdag 28 augusti 2012
torsdag 16 augusti 2012
Det blir det enda.
Hur jag än vrider mig så hade någon tyckt att jag agera fel. Då är processen mot mig mer rätt än att en grabbhalva hade jagats och kanske slagits för ryktet sa att pyromanen körde röd moped....hoppas jag iaf....det hade jag nig aldrig förlåtit mig själv för.
Från och med nu håller jag mina egna runt ryggen. Någon annan kan hjälpa världen och få skit för det.
Jag känner mig förvirrad.
söndag 12 augusti 2012
Godhet mot ondhet.
Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag måste vara en människa som provocerar skiten ur andra utan att vara medveten om det alls eller varför.
Jag fick ju skriva en offentlig ursäkt i brandgruppen sista dagen där...för att jag följde polisens uppmaning.
Be föräldrar o ungar om ursäkt och ställa iordning ett kaos som va menat som något hjälpsamt...ojoj så fel det blev.
Sen har jag haft tandvärk, gick till tandläkaren och där fick dom som vanligt krångla. det blev en komplicerad tandutdragning.
Inatt hade jag ONT...jättejävlaskitont.
Jag mosade i mig allsköns värktabletter i allsköns blandningar och inget fungerade.
Inatt ringde jag 1177 som var oroliga över trycket i skallen, näsblod och tandblödning men käkkirurgin tyckte jag kunde härda ut till jourtid. Härdade ut var just vad jag gjorde. Vred och vände mig.
Kl 9 exakt ringde jag. Pappa körde mig till falköping där man efter bedövning kunde konstatera att där kom mitt sönderborrade käkben nertryckandes...ont ont ont. Nåväl, spolande, decinfekterande och tamponerad samt välbedövad åkte jag hem. 30 minuter efter hemkomst släppte bedövningen...o du gode tid. Lika jävla förbannat ont igen.
Ringer 1177 som då rekommenderar mig att vräka i mig allt jag har hemma för det gjorde jag ju ändå i natt...men det funkade inte ju!
Nä men åk in till akuten då...
Ja sagt och gjort. In till akuten där jag smärtfrossande stapplade in, förklarar min me, min smärtkänslighet, tanden, infektionen, benet, tandnerver osv...och innebörden av stundande och på god väg amärtkrasch, som innebär ambulans, morfin och lustgas.
Ja men enl 1177 vägrar du piller du har hemma. Jag börjar skakka, frossa, gråta, sjunker ihop helt utmattad när jag pressar fram orden att jag vill ha det skrivit på en journalkopia, att ni skickar hem mig att mixa tabletter hej vilt trots info om me, stundande smärtkrasch och förmodan ambulans in igen.
Sköterskan får plötsligt spelet. Skriker åt mig, som fortfarande sitter ihopsjunken, gråter och frossar, att hon känner sig hotad, att jag är missbrukare som ränner runt för att få narkotika överallt, hon var hotad, rädd och skulle minsann kontakta Beate....sen larmade hon sin chef. Kvar stod en ung usk som inte verkade varesig hotad eller fattade vad det var om, men jag sa till henne att hon borde nog följa med sin ssk.
Chefen kom in och tack GODE GUD för att den människan hade ME i sin omgivning. Hon fatttade vad som höll på att hända, att det behövdes något vasst kompliment till den här typen av värk, avrådde (självfallet) från att mosa i mig allt samtidigt. Sen fick jag hennes telefonnummer, doseringar och ett önskemål om att jag hörde av mig så hon visste att jag mådde snäppet bättre och klarade mig tills imorgon. Jag andades och lugnade mig innan chefen bad om ursäkt för tidigare ssk beteende och lovade att det skulle tas upp, det var felaktigt bemötande.
Jag retar tydligen upp världen av att bara finnas, kul kul...känna sig som en livsfarlig, hotfull, arkotikasökande pundare....tack för den...hon känner mig sannerligen inte.
Jag är uppriktigt förvånad. Men för trött för att orka göra mer än att pysa ut det här iaf.
Jag fick ju skriva en offentlig ursäkt i brandgruppen sista dagen där...för att jag följde polisens uppmaning.
Be föräldrar o ungar om ursäkt och ställa iordning ett kaos som va menat som något hjälpsamt...ojoj så fel det blev.
Sen har jag haft tandvärk, gick till tandläkaren och där fick dom som vanligt krångla. det blev en komplicerad tandutdragning.
Inatt hade jag ONT...jättejävlaskitont.
Jag mosade i mig allsköns värktabletter i allsköns blandningar och inget fungerade.
Inatt ringde jag 1177 som var oroliga över trycket i skallen, näsblod och tandblödning men käkkirurgin tyckte jag kunde härda ut till jourtid. Härdade ut var just vad jag gjorde. Vred och vände mig.
Kl 9 exakt ringde jag. Pappa körde mig till falköping där man efter bedövning kunde konstatera att där kom mitt sönderborrade käkben nertryckandes...ont ont ont. Nåväl, spolande, decinfekterande och tamponerad samt välbedövad åkte jag hem. 30 minuter efter hemkomst släppte bedövningen...o du gode tid. Lika jävla förbannat ont igen.
Ringer 1177 som då rekommenderar mig att vräka i mig allt jag har hemma för det gjorde jag ju ändå i natt...men det funkade inte ju!
Nä men åk in till akuten då...
Ja sagt och gjort. In till akuten där jag smärtfrossande stapplade in, förklarar min me, min smärtkänslighet, tanden, infektionen, benet, tandnerver osv...och innebörden av stundande och på god väg amärtkrasch, som innebär ambulans, morfin och lustgas.
Ja men enl 1177 vägrar du piller du har hemma. Jag börjar skakka, frossa, gråta, sjunker ihop helt utmattad när jag pressar fram orden att jag vill ha det skrivit på en journalkopia, att ni skickar hem mig att mixa tabletter hej vilt trots info om me, stundande smärtkrasch och förmodan ambulans in igen.
Sköterskan får plötsligt spelet. Skriker åt mig, som fortfarande sitter ihopsjunken, gråter och frossar, att hon känner sig hotad, att jag är missbrukare som ränner runt för att få narkotika överallt, hon var hotad, rädd och skulle minsann kontakta Beate....sen larmade hon sin chef. Kvar stod en ung usk som inte verkade varesig hotad eller fattade vad det var om, men jag sa till henne att hon borde nog följa med sin ssk.
Chefen kom in och tack GODE GUD för att den människan hade ME i sin omgivning. Hon fatttade vad som höll på att hända, att det behövdes något vasst kompliment till den här typen av värk, avrådde (självfallet) från att mosa i mig allt samtidigt. Sen fick jag hennes telefonnummer, doseringar och ett önskemål om att jag hörde av mig så hon visste att jag mådde snäppet bättre och klarade mig tills imorgon. Jag andades och lugnade mig innan chefen bad om ursäkt för tidigare ssk beteende och lovade att det skulle tas upp, det var felaktigt bemötande.
Jag retar tydligen upp världen av att bara finnas, kul kul...känna sig som en livsfarlig, hotfull, arkotikasökande pundare....tack för den...hon känner mig sannerligen inte.
Jag är uppriktigt förvånad. Men för trött för att orka göra mer än att pysa ut det här iaf.
måndag 6 augusti 2012
Den här dagen kunde kvittat.
Ja på fullaste allvar. Har haft så otroligt ont så gråten suttit i halsen hela dagen, jag har svettats men frusit, velat gråt och inte orkat med kidsen alls. Fick ringa in brorsorna 2 att komma hit och fixa lunch. Själv har jag legat, legat o legat. En vända bad jag Jonas komma in, jag trodde jag skulle dö...allvarligt alltså. Jag tänkte att nu, nu är det färdigt.
Det har ju vart ganska intensivt det sista trots allt och sommarlovet närmar sig sitt slut, när det är över måste jag införa mina pacingrutiner ordentligt igen. Jag har dödat energier som ingen i sommar.
Hur som helst så fixade jag och Samuel nästan klart garaget i förgår. Bara en spånvägg kvar men annars klart. Bra inför försäljningen. Finns annat jag ska ta tag i och pilla med också, men inte om jag mår som idag. Gråta.
Det är enda ordet jag får upp i skallen idag.
Gråta.
Är iaf stolt över Tibrobor som trillar in i en FB-grupp som skapades. Det är ute o kikas och alla har som mål att få slut på pyromanin. Det känns strongt.
Nu mediciner för natten och sen sova, det har jag längtat efter hela dagen.
Det har ju vart ganska intensivt det sista trots allt och sommarlovet närmar sig sitt slut, när det är över måste jag införa mina pacingrutiner ordentligt igen. Jag har dödat energier som ingen i sommar.
Hur som helst så fixade jag och Samuel nästan klart garaget i förgår. Bara en spånvägg kvar men annars klart. Bra inför försäljningen. Finns annat jag ska ta tag i och pilla med också, men inte om jag mår som idag. Gråta.
Det är enda ordet jag får upp i skallen idag.
Gråta.
Är iaf stolt över Tibrobor som trillar in i en FB-grupp som skapades. Det är ute o kikas och alla har som mål att få slut på pyromanin. Det känns strongt.
Nu mediciner för natten och sen sova, det har jag längtat efter hela dagen.
Djuren har fått flytta in i garaget nu från sitt utomhusbetande. Jag hade ju inte hjärta att låta dom va utan hage utanför bur mer så en bokhylla agerar ny extra hoppyta och dom är nöjda och glada.
Här har jag o brorsan satt för de gamla fönsterluckorna, byggt en arbetsbänk och fått upp krokar på väggen så man kan organisera, bla slipper barnens alla vinterleksaker ligga på golvete och trampas sönder. Väggen längst in ska sättas spånskivor på sen är det klart där inne med.
Här är saker som går framåt, jag har fattat systemet för tabs på kontran och jag har hittat vart banden ligger. Jag älskar min kontra.
Så här ser det schemat ut som jag nu tränar efter då. Det är så skitkul :-)
Andra positiva saker har vart Sommarland med Joanna, Samuel , barnen, Jonas och Emma o Michael, vi firande Joanna så.
Har också vart på kalas i Askersund, ena av fasters gullungar fyllde 18 och en har fyllt 5.
Morris hälsar på ibland, han gör mig glad :-)
Joanna o jag gillar också egentid <3
Barnen har haft en helt ok sommar dom med, trots att jag har vart sämre än vanligt det sista. Dom har bla campat med mormor o morfar i kungshamn samt vart med pappa i Arvika.
Jag och Emma åkte till Ullared, det var välbehövligt ska Ni veta!
Och vi har till och med hunnit med att umgås med goa Anders och Nillan <3
Nu sova...godnatt folket <3
onsdag 1 augusti 2012
Pyromanjävel...skitkropp...o fan vet vad.
Nu blir det gnällinlägg, eller vräka ur mig-inlägg eller offerkofte-inlägg...kalla det va fan du vill men jag spyr rätt ut på det mesta snart.
Vi tar väl och börjar med de däringa jävla puckona som eldhärjar områdena här omkring. Vet ni vad ni gör? Inte bara får människor leva i psykiskt underläge resten av livet, deras liv har bllivit förstörda för framtid lång som själva fan framöver. Men jag hatar Er inte bara av den anledningen, jag hatar Er för Ni nu skakat liv i dotterns brandfobi igen. Varenda kväll är en ångest större än "Skriet" för henne, hon är livrädd, har dödsångest, känner sig otrygg och det tar timmar och åter timmar att få henne lugn nog att våga sova. Fy fan för Er, vi hade jobbat bort detta, hon hade tagit sig förbi den passagen, nu är den tillbaka, värre än någonsin.
Jag hatar Er, jag önskar Er all ondska och varenda förbannelse som finns, må Ifrit få tag på Er.
Sen har vi den förbannade kroppen som inte samarbetar alls nu. Det är väl ingen nyhet precis men sen dräneringen innan jag skulle åkt till Arvika med familjen så har jag inte riktigt hittat tillbaka, jag känner mig ur fas och de vanliga pacing-metoderna biter inte som de borde.
Jag är ur fokus och det ledde ju då till att jag föll över djurens galler och smackade huvudet i en stenplatta. Skrapade knän, en handled lite öm, en lårkaka och till sist också en hjärnskakning då. Så nu har jag legat dom där 2 dagarna jag blev tillsagd...yrseln (den som jag förknippade med hjärnskakningen) har gett med sig. Huvudvärken ger sig väl på sikt, jag måste börja ta tag i saker här, trädgård och lister o det.
Så from imorgon så är jag härmed friskförklarad från den förbannade hjärnskakningen.
Ekonomin blev ju som väntat. Bilen kostade ju 5000, batteri o generator gav sig, vår vanliga tur. Sen hade barnen vuxit ur kläder...fullständigt, så jag tog faktiskt Ullared, så nu är dom klädda iaf. Vi går inte under, det gör vi aldrig, vi kan det här numera. Zanna börjar dansen igen den 20:e, men då kommer iaf hennes VB in så vi kan betala kurserna o tåspetsskorna, hon mår så mycket bättre när hon får dansa.
Pontus ska vi försöka hitta en klätterförening till, han är en grym väggklättrare och skulle nog platsa kanon där. Han måste få något eget som är hans.
Vi fortsätter väl sakterligen med huset, det ska ut till försäljning och även om marknaden ser ut som den gör så hoppas och tror vi på att det ska finnas intresse för huset...det är det primära, sen hoppas vi på en lägenhet i bra läge och skick där vi kan bo och trivas och bygga energi av positivt slag. Vi ska aldrig mer ha ett hus. Aldrig.
Med lite tur kommer lite ork tillbaka så kanske man kan hitta hem i vår lilla familjebubbla igen, för i nuläge är inget gratis, vi får ständigt påminna oss själva om det vi har som är fint och fungerande för att inte bara lägga oss ner och ge upp.
Ibland tror jag att Jonas längtar hem till "de sina" i Arvika, jag förstår honom. Men jag kan inte bo där. Nu mindre än någonsin. Barnen har sitt "hemma" här, jag har mina läkare och den lilla stabilitet jag kan lita på finns här.
Jag hoppas och tror att Jonas ska känna sig mer till freds när den här krisen är över. Sen hoppas jag att han tar sig tid och utrymme och åker "hem" till de sina lite oftare, utan mig och kidsen, så kanske han får tillbaka lite energi av det.
Ja det är mycket snurr i huvudet nu som ni märker...jag vet inte mycket. Men jag vet att jag älskar Jonas, Zanna och Pontus. Hur jobbigt allt än är så är det iaf dom som jag vill ha hos mig, med mig och kring mig.
Nu blir det avslut...pallar inte mer just nu.
Ha det bra alla.
Vi tar väl och börjar med de däringa jävla puckona som eldhärjar områdena här omkring. Vet ni vad ni gör? Inte bara får människor leva i psykiskt underläge resten av livet, deras liv har bllivit förstörda för framtid lång som själva fan framöver. Men jag hatar Er inte bara av den anledningen, jag hatar Er för Ni nu skakat liv i dotterns brandfobi igen. Varenda kväll är en ångest större än "Skriet" för henne, hon är livrädd, har dödsångest, känner sig otrygg och det tar timmar och åter timmar att få henne lugn nog att våga sova. Fy fan för Er, vi hade jobbat bort detta, hon hade tagit sig förbi den passagen, nu är den tillbaka, värre än någonsin.
Jag hatar Er, jag önskar Er all ondska och varenda förbannelse som finns, må Ifrit få tag på Er.
Sen har vi den förbannade kroppen som inte samarbetar alls nu. Det är väl ingen nyhet precis men sen dräneringen innan jag skulle åkt till Arvika med familjen så har jag inte riktigt hittat tillbaka, jag känner mig ur fas och de vanliga pacing-metoderna biter inte som de borde.
Jag är ur fokus och det ledde ju då till att jag föll över djurens galler och smackade huvudet i en stenplatta. Skrapade knän, en handled lite öm, en lårkaka och till sist också en hjärnskakning då. Så nu har jag legat dom där 2 dagarna jag blev tillsagd...yrseln (den som jag förknippade med hjärnskakningen) har gett med sig. Huvudvärken ger sig väl på sikt, jag måste börja ta tag i saker här, trädgård och lister o det.
Så from imorgon så är jag härmed friskförklarad från den förbannade hjärnskakningen.
Ekonomin blev ju som väntat. Bilen kostade ju 5000, batteri o generator gav sig, vår vanliga tur. Sen hade barnen vuxit ur kläder...fullständigt, så jag tog faktiskt Ullared, så nu är dom klädda iaf. Vi går inte under, det gör vi aldrig, vi kan det här numera. Zanna börjar dansen igen den 20:e, men då kommer iaf hennes VB in så vi kan betala kurserna o tåspetsskorna, hon mår så mycket bättre när hon får dansa.
Pontus ska vi försöka hitta en klätterförening till, han är en grym väggklättrare och skulle nog platsa kanon där. Han måste få något eget som är hans.
Vi fortsätter väl sakterligen med huset, det ska ut till försäljning och även om marknaden ser ut som den gör så hoppas och tror vi på att det ska finnas intresse för huset...det är det primära, sen hoppas vi på en lägenhet i bra läge och skick där vi kan bo och trivas och bygga energi av positivt slag. Vi ska aldrig mer ha ett hus. Aldrig.
Med lite tur kommer lite ork tillbaka så kanske man kan hitta hem i vår lilla familjebubbla igen, för i nuläge är inget gratis, vi får ständigt påminna oss själva om det vi har som är fint och fungerande för att inte bara lägga oss ner och ge upp.
Ibland tror jag att Jonas längtar hem till "de sina" i Arvika, jag förstår honom. Men jag kan inte bo där. Nu mindre än någonsin. Barnen har sitt "hemma" här, jag har mina läkare och den lilla stabilitet jag kan lita på finns här.
Jag hoppas och tror att Jonas ska känna sig mer till freds när den här krisen är över. Sen hoppas jag att han tar sig tid och utrymme och åker "hem" till de sina lite oftare, utan mig och kidsen, så kanske han får tillbaka lite energi av det.
Ja det är mycket snurr i huvudet nu som ni märker...jag vet inte mycket. Men jag vet att jag älskar Jonas, Zanna och Pontus. Hur jobbigt allt än är så är det iaf dom som jag vill ha hos mig, med mig och kring mig.
Nu blir det avslut...pallar inte mer just nu.
Ha det bra alla.
söndag 22 juli 2012
Jag har kommit på det...nu jäklar!
Här ska spelas kontra! Nu har jag kopplat grepp...jag fattar. 12 osynliga band att hitta schema med toner i. 12 fuskpunkter uppsatta ihop med numrering på kontrahalsen. 1 schema som visar vad som händer på var sträng vid var punkt. Så hej hå...sök på toner eller tabs och spela med och testa varianter tills det sätter sig...blir en vana...kunskap och rutin. Tills man hör....öva o öva o öva :-D
I går var vi i Askersund och firade Amanda som fyller 18 och Arwen som blir 5. Mycket lyckat och stor uppsluttning.
I övrigt är det inte möe med den här tanten...måste akutbesöka tandis...o det utöver 2 nya sår.
Nu ska jag sussa minsann...
söndag 15 juli 2012
Finns alltid här
Lady Antebellum Never alone, svensk tolkningstext, Ellen Hagerö (kopieringsförbud)
Må små änglar dig skydda
Oro dig lämna
Ödet dig bära
När tiden når dit
Du ska ha så det täcker
Trots motstånd som räcker
Känn i ditt inre
Jag finns alltid här
Låt dig skratta till tårar
Finn vänner värt namnet
För vart år som sen går
Deras vikt blir till guld
Du ska vinna
va ödmjuk
Le mer än du grubblar
Åh om du sen tvekar
Jag finns alltid här
Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Jo jag tänker va ärlig
Allt går inte mota
Jag kan inte stoppa
Stormar som går
Så när brisen blir kraftig
Oh rädslorna vaknar
Känn då min kärlek
Jag finns alltid här
Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Må små änglar dig skydda
Oro dig lämna
Så ödet dig bära
När tiden når dit
Åh när brisen blir kraftig
Oh skräcken vill vakna
Känn då min kärlek
Jag finns alltid här
Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Må små änglar dig skydda
Oro dig lämna
Ödet dig bära
När tiden når dit
Du ska ha så det täcker
Trots motstånd som räcker
Känn i ditt inre
Jag finns alltid här
Låt dig skratta till tårar
Finn vänner värt namnet
För vart år som sen går
Deras vikt blir till guld
Du ska vinna
va ödmjuk
Le mer än du grubblar
Åh om du sen tvekar
Jag finns alltid här
Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Jo jag tänker va ärlig
Allt går inte mota
Jag kan inte stoppa
Stormar som går
Så när brisen blir kraftig
Oh rädslorna vaknar
Känn då min kärlek
Jag finns alltid här
Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Må små änglar dig skydda
Oro dig lämna
Så ödet dig bära
När tiden når dit
Åh när brisen blir kraftig
Oh skräcken vill vakna
Känn då min kärlek
Jag finns alltid här
Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg
lördag 14 juli 2012
Lögner, lögner och mer lögner.
Det finns skeden i livet då man lär sig att bli expert på att manipulera, ljuga, spä på, dra ifrån, snärja samman och få sig själv att framstå som minst skyldig i dom mest absurda situationer.
Missbrukare gör det, människor med ätstörningar, sol och vårare mfl.
Jag tror att många människor, ja de flesta av oss snärjer in sig om man hamnat i lite ouppklarade och trassliga situationer. Man drar lite vita lögner så framstår man inte som så skyldig och man behöver inte axla ett riktigt lika tungt konsekvent samvete.
Men det finns oskrivna ramar även för dessa beteenden. När små undanflykter formas om till opropitonella lögner där man trasslar in än den ena och än den andra för att framstå som något offer som mår skit...då vet i fan längre.
Jag är fortfarande så otroligt jävla förbannad på mig själv som låter detta ta min energi, men jag kan inte bara släppa det faktum att man nyttjar människor som jag älskar som några jävla brickor i ett spel.
.
Hur man, fast jag finns inom 50 m area blåljuger om saker som uppenbart är osant. Samma telefonnummer kan inte befinna sig på 3 km avstånd från varandra kring samma tidpunkt...det är OMÖJLIGT.
Hur man säger att man inte vet om att här låg gäster och sov fast det nämnts inte mindre än 10 minuter efter det att telefonterrorn börjar kl 6.07 på morgonen...o ÄNDÅ ringer man 27 ggr på husets samtliga nummer under 2 timmars tid.
Hur man åt ett håll beklagar sig hur ensamt övergiven man är, hur man bryter samman och inte klarar av livet, hur man inga svar fått, hur någon bara försvunnit ur ens tillvaro utan minsta spår, utan minsta svar, utan att ta minsta ansvar, medan man till mig skriftligen säger att så är det inte alls...långt ifrån.
Hur man försöker kila, manipulera, förbjuda och trassla till saker om och om igen.
Och jag, mitt dumma jävla huvud, köpte version ett och det höll på att förstöra en av mina viktigaste familjerelationer för all framtid.
När sen det var "förlåtet och glömt" så börjas det om, vänder och vrider på saker.
Jag är inte den smidigaste, jag blir arg, jag håller inte käft och jag kan överreagera i en del situationer. Men att lämna den här "lilla incidenten" helt åt sitt öde, det vet i fan förståss. Jag tycker nog att oberoende granskande personer bör kolla över läget. Jag har samlat det jag har kvar av sms och liknande. Overkligt.
Men från min sida är denne persons ord, offerkofta och gråtande vatten för mig numera. Vatten. Äckligt, skitigt bäckavatten.
Att bryta ner en annan individ så hårt som denne lyckats med är för mig obekripligt. Bonusen på det sen då blir att min energi togs ifrån mig i Torsdags i samband med allt detta. Så här ligger jag nu...fullmedicinerad och med familjen i Arvika på semester, för att denne personen tog sig friheten att riva upp himmel och jord och sen be alla i omgivningen sortera ordning på det igen. Offerkofta.
Och nej, det är inte synd om mig, för jag har en förstående familj, tack och lov. Men tacka fan för att jag sörjer att jag blir fråntagen tid med MIN familj, bara för att denna individen härjar fritt och alltid är en stackars, som SKA ha centrumplacering och klanka ner på mina nära och kära.
Åt helvete med det. Det är färdigt med det nu. Aldrig igen. Lev du med det faktum att du tog mina barns mamma från dom under vår semester...för det lyckades du med, det måste kännas som segerns sötma, att lyckas straffa små barn som inte ens vet vad som händer. Moget? Genomtänkt? Nä...men offerkofta...
Nu ska jag sova...igen....3e omgången idag. Försöker kapsla ihop ny energi, så vi kan ta med våra barn på en större utflykt iaf...HELA FAMILJEN ihop.
Så det var dagen "lilla" ventil.
Missbrukare gör det, människor med ätstörningar, sol och vårare mfl.
Jag tror att många människor, ja de flesta av oss snärjer in sig om man hamnat i lite ouppklarade och trassliga situationer. Man drar lite vita lögner så framstår man inte som så skyldig och man behöver inte axla ett riktigt lika tungt konsekvent samvete.
Men det finns oskrivna ramar även för dessa beteenden. När små undanflykter formas om till opropitonella lögner där man trasslar in än den ena och än den andra för att framstå som något offer som mår skit...då vet i fan längre.
Jag är fortfarande så otroligt jävla förbannad på mig själv som låter detta ta min energi, men jag kan inte bara släppa det faktum att man nyttjar människor som jag älskar som några jävla brickor i ett spel.
.
Hur man, fast jag finns inom 50 m area blåljuger om saker som uppenbart är osant. Samma telefonnummer kan inte befinna sig på 3 km avstånd från varandra kring samma tidpunkt...det är OMÖJLIGT.
Hur man säger att man inte vet om att här låg gäster och sov fast det nämnts inte mindre än 10 minuter efter det att telefonterrorn börjar kl 6.07 på morgonen...o ÄNDÅ ringer man 27 ggr på husets samtliga nummer under 2 timmars tid.
Hur man åt ett håll beklagar sig hur ensamt övergiven man är, hur man bryter samman och inte klarar av livet, hur man inga svar fått, hur någon bara försvunnit ur ens tillvaro utan minsta spår, utan minsta svar, utan att ta minsta ansvar, medan man till mig skriftligen säger att så är det inte alls...långt ifrån.
Hur man försöker kila, manipulera, förbjuda och trassla till saker om och om igen.
Och jag, mitt dumma jävla huvud, köpte version ett och det höll på att förstöra en av mina viktigaste familjerelationer för all framtid.
När sen det var "förlåtet och glömt" så börjas det om, vänder och vrider på saker.
Jag är inte den smidigaste, jag blir arg, jag håller inte käft och jag kan överreagera i en del situationer. Men att lämna den här "lilla incidenten" helt åt sitt öde, det vet i fan förståss. Jag tycker nog att oberoende granskande personer bör kolla över läget. Jag har samlat det jag har kvar av sms och liknande. Overkligt.
Men från min sida är denne persons ord, offerkofta och gråtande vatten för mig numera. Vatten. Äckligt, skitigt bäckavatten.
Att bryta ner en annan individ så hårt som denne lyckats med är för mig obekripligt. Bonusen på det sen då blir att min energi togs ifrån mig i Torsdags i samband med allt detta. Så här ligger jag nu...fullmedicinerad och med familjen i Arvika på semester, för att denne personen tog sig friheten att riva upp himmel och jord och sen be alla i omgivningen sortera ordning på det igen. Offerkofta.
Och nej, det är inte synd om mig, för jag har en förstående familj, tack och lov. Men tacka fan för att jag sörjer att jag blir fråntagen tid med MIN familj, bara för att denna individen härjar fritt och alltid är en stackars, som SKA ha centrumplacering och klanka ner på mina nära och kära.
Åt helvete med det. Det är färdigt med det nu. Aldrig igen. Lev du med det faktum att du tog mina barns mamma från dom under vår semester...för det lyckades du med, det måste kännas som segerns sötma, att lyckas straffa små barn som inte ens vet vad som händer. Moget? Genomtänkt? Nä...men offerkofta...
Nu ska jag sova...igen....3e omgången idag. Försöker kapsla ihop ny energi, så vi kan ta med våra barn på en större utflykt iaf...HELA FAMILJEN ihop.
Så det var dagen "lilla" ventil.
Jag är stenrik...
...ja jag är ju det. Inte på pengar dock. Men av en kärleksfull omgivning full i förståelse och empati.
Jag kan förstå att detta kaos kring mig verkar förvirrande och kanske rent överdramatiserat i folks ögon.
Men vi lever inte i någon rosenrosa fluffvärld i den här familjen. Den är snarare brutalt kringkastande, våran värld.
Jag har alltid engagerat mig för mycket i allt och alla och därför också vart oerhört sårbar.
Jag har insikter i att jag ofta går på hårt, mycket och ofta väldigt rakt. Många ggr skrämmer det folk.
Så har vi då alla våra diagnoser. Vi har ändå viss balans nu sen pusselbitar faller på plats. Vissa saker blir lättare då. Andra svårare. Min diagnos...ME (läs gärna på om den på www.gottfrieskliniken.se) är inte lätt att acceptera. Den kräver en massa planerande för att kunna genomföra aktiviteter. Bara att handla kräver inplanerad vila innan och efter. Då kan ni förstå hur jag måste kapsla för att åka långt, vo hemifrån och anpassa mig.
Nu hade jag dock planerat och pacat (balanserat och kapslat energi) för att kunna fira semester med finaste ungarna man kan få och världens goaste man. Jag ville verkligen åka o träffa alla "hemma" i Värmland.
Igår stals min samlade kraft. Jag har försökt bygga upp det som gått under dagen...men jag fick ge upp. Jag får stanna hemma.
Jag antar att jag inte ens behöver tala om hur smärtsamt det är inombords att behöva offra de mina för någon annan tycker sig ha rätt att vända världen upp och ner stup i kvarten.
Du är inget offer i det här...du är en manipulativ skådrspelare.
Så nu ligger jag här. Apatiskt ebergidränerad och kan inte åka med min familj.
Jag vet dock att dom kommer få fina dagar och massa mys...men jag ville också dela det med dom.
Så jsg tillåter mig själv att vara lite bitter och ledsen iaf...för jag vill kunna vara med dom jag älskar..utan att riskera hälsa som kan ge permanenta skador.
Jonas min fina. Jag älskar dig o barnen....glöm aldrig det!
fredag 13 juli 2012
Därinvid helvetets portar...
...sitter människor jävligare än satan själv, gnider och skrider planer, förstör, dränerar, ser sig själva i som offer i situationer som man själv väljer att sätta sig, beblanda sig med, härja kring.
Jag hade kapslat lite energi för att klara njuta nu i dessa dagar två med värmlandsbesöket. Tyvärr togs den kapseln ifrån mig och dagen till ära ligger jag bokstavligen talat back istället.
Så nu får vi se då. Imorgon ska avfärd till svärföräldrarna ske, men som det ser ut just nu så kommer jag bli kvar här hemma, försöka bygga upp en ny kapsel i några dagars ensamhet för att jag och Jonas ska kunna ta oss ut med barnen på något lite större.
Så jag tackar allra ödmjukast för gårdagens turbulens som det så fint bjöds på, ni förstörde ju bara typ en vecka av vår semestertid vi har gemensamt här i familjen...nu hoppas jag på att komma i kapp för att kunna ge man och barn lite mer av mig till dom och inte offra det på folk som tror sig veta vad dom håller på med...om och om igen.
Jag älskar min fina familj, jag älskar min mor o far och mina bröder och deras barn...behöver jag så strider jag för dom alla tills jag död faller ner....ordagrant.
De få, men äkta, vänner som finns invid mig har samma förmån. Och vet ni vad det finaste är, samtliga ovan nämnda gör det samma för mig vid behov. Vi är av starkt virke när vi står öppna och gemnsamt samlade som en enhet. Glöm aldrig det.
Nu sängen.
Jag hade kapslat lite energi för att klara njuta nu i dessa dagar två med värmlandsbesöket. Tyvärr togs den kapseln ifrån mig och dagen till ära ligger jag bokstavligen talat back istället.
Så nu får vi se då. Imorgon ska avfärd till svärföräldrarna ske, men som det ser ut just nu så kommer jag bli kvar här hemma, försöka bygga upp en ny kapsel i några dagars ensamhet för att jag och Jonas ska kunna ta oss ut med barnen på något lite större.
Så jag tackar allra ödmjukast för gårdagens turbulens som det så fint bjöds på, ni förstörde ju bara typ en vecka av vår semestertid vi har gemensamt här i familjen...nu hoppas jag på att komma i kapp för att kunna ge man och barn lite mer av mig till dom och inte offra det på folk som tror sig veta vad dom håller på med...om och om igen.
Jag älskar min fina familj, jag älskar min mor o far och mina bröder och deras barn...behöver jag så strider jag för dom alla tills jag död faller ner....ordagrant.
De få, men äkta, vänner som finns invid mig har samma förmån. Och vet ni vad det finaste är, samtliga ovan nämnda gör det samma för mig vid behov. Vi är av starkt virke när vi står öppna och gemnsamt samlade som en enhet. Glöm aldrig det.
Nu sängen.
Tack.
Jag vill tacka Kent o Cissi och deras härlige lille grabb Oscar på 2 år. Ni har (i vårt kaotiska liv) förgyllt några dagar och jag känner mig aldrig dum eller värdelös när saker brakar och ni är i närheten.
Igår hade vi mysdag på STellas och sen donken. Imorse gick alla till minizoo utom jag...min energi dog efter gårdagens turbulens...tyvärr.
Men tack för härliga dagar ni fina goa vänner, hoppas vi ses snart igen <3
Igår hade vi mysdag på STellas och sen donken. Imorse gick alla till minizoo utom jag...min energi dog efter gårdagens turbulens...tyvärr.
Men tack för härliga dagar ni fina goa vänner, hoppas vi ses snart igen <3
Den novellen jag vill vräka ur mig idag...
sparar jag av hänsyn till min bror och hans barn. Men fy fan säger jag bara...fy fan.
Jag gör ett helt nytt inlägg imorgon om mer trevligheter, vårt goa besök tex. Men just nu spottar jag bara...
Jag gör ett helt nytt inlägg imorgon om mer trevligheter, vårt goa besök tex. Men just nu spottar jag bara...
tisdag 3 juli 2012
Och ur Eva & Adam föddes människan...
...
Nej inte så kanske, inte i allas tro iaf. Men jag är född av en Ewa iaf, pappa heter dock inte Adam, utan Anders.
Känslan för dom är innerlig och alltjämt där. Eftersom jag en gång skrev en så fin text till dom så får den beskriva allt. (Att jag sjunger falskt får ni bortse ifrån, jag KAN INTE sjunga, men det bjussar jag på!) Nyproduktion med lite bildspel till.
Till min kära mamma, till min kära pappa, jag har något jag vill säga er.
Genom hela livet har ni funnits här bara för att se efter oss
Genom glädje och sorg, genom skratt och gråt
Genom livet har ni gått med oss och ni stöttar oss så bra som det går
Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort.
Var en stark person, var en egen människa,
lär dig leva som en individ
Var rädda om varandra o var rädd om andra
Var även rädd om dig själv såklart
Ni gett mig goda grunder att klara stå på egna ben
Frihet under ansvar såklart ja det är något som ni har lärt mig med
Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort.
Det är Er dag idag
Jag vill tacka er för allt ni gjort
Med vänner och släkt här idag
Ska ni firas tills natten är sen
Jag gratulerar på er stora dag
Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort
Nej inte så kanske, inte i allas tro iaf. Men jag är född av en Ewa iaf, pappa heter dock inte Adam, utan Anders.
Känslan för dom är innerlig och alltjämt där. Eftersom jag en gång skrev en så fin text till dom så får den beskriva allt. (Att jag sjunger falskt får ni bortse ifrån, jag KAN INTE sjunga, men det bjussar jag på!) Nyproduktion med lite bildspel till.
Till min kära mamma, till min kära pappa, jag har något jag vill säga er.
Genom hela livet har ni funnits här bara för att se efter oss
Genom glädje och sorg, genom skratt och gråt
Genom livet har ni gått med oss och ni stöttar oss så bra som det går
Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort.
Var en stark person, var en egen människa,
lär dig leva som en individ
Var rädda om varandra o var rädd om andra
Var även rädd om dig själv såklart
Ni gett mig goda grunder att klara stå på egna ben
Frihet under ansvar såklart ja det är något som ni har lärt mig med
Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort.
Det är Er dag idag
Jag vill tacka er för allt ni gjort
Med vänner och släkt här idag
Ska ni firas tills natten är sen
Jag gratulerar på er stora dag
Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort
måndag 2 juli 2012
Helan o halvan, Fred o Krig, Svart och vitt....
upp och ner...hit och dit.
Nä ok, jag ska ge mig. Men jag måste klargöra lite saker här i världen, mest för att jag tycker att det är så roligt att saker som borde vara uppenbara vänds och vrids på in i evigheternas evighet.
Det mest självklara torde vara att jag älskar min man, min man är alltså Jonas, för den som nu har missat detta. Jag älskar Jonas som min livspartner, han gör mig hel, komplett och han är den som jag tänder på i sexuella sammanhang, han är den jag vill leva och bo med och den jag vill dela mitt liv med så länge han vill ha mig. Han är också pappa till våra 2 barn som är en lika självklar del i livskärleken som Jonas själv. Ingen kan ersätta honom på något plan. Han är mitt livs kärlek.
Vidare vandrar vi till Emma som är min kvinnliga skuggpartner i livet. Hade jag vart bisexuell hade hon vart en stor enda kärlek. Men nu är jag inte det, så hon är min stora enda kärlek på ett annat sätt, nämligen att hon är den enda som kan bromsa och starta mig, påverka mig utan att reta upp mig och stötta mig där andra (av helt förståliga anledningar) blir panikslagna eller handlingsförlamade.
Mina syskon. Här vill jag tydliggöra en sak jävligt noga. Jag ÄLSKAR alla mina syskon, jag ÄLSKAR alla deras barn och jag kommer ALDRIG säga att jag tycker någon är ovälkommen, missanpassad eller att jag inte orkar med någon av dom.
Samuel och jag är väl dom som är varandra närmast och det kan ingen sätta kilar emellan. Man kan försöka och det kan verka som det har fungerat, men vi kan varandras inre så väl att det kommer aldrig bli kilat.
Den här veckan är jag extra stolt över min lillebror för han har hoppat höjdhopp i livsribbor och tagit sig fram som bare den, mycket bra jobbat!
Nillan & Anders. Fina vänner, fina människor, ärliga, uppriktiga och hjälpsamma. Dom är oss alltid nära hjärtat.
Nu kommer väl årets snackis om mig då. Michael. Vi halkade ihop på ett bananskal kan man säga och jag har från dag ett känt att han erbjuder mig något extra i lockelser. Jag har funderat hur det kan kännas så, när jag så innerligt älskar Jonas. Jag är ju liksom inte kär i Michael. Jag känner inte för honom alls på DET sättet...men jag känner ju något nytt?!¨
Snackisen är ju självklar, vi ligger med varandra...NOT. Jag kan avslöja att han och min andra stora kärlek i livets vänkärna (Emma) är nyförälskade och lyckliga och passar otroligt fint ihop...o när dom klaffade kändes det så självklart och rätt allting. Så nej gott folk, jag är inte kär i Michael.
Men jag har under veckorna kommit på det, vad det är som händer. Han är min manliga personlighet. Han delar stora bitar av musikintresse som jag bär med mig, prog, visor, textkänningar. Han vill mycket, han vill gärna och det ska helst ske nu. Han bryr sig om dom han fastnar för. Han tänker i flera led, som jag gör...och i mångt och mycket är han en oväntad personlighet som liksom osynligt gör saker som gör att samhället flyter på i sakta mak...han finns på ställen jag inte ens anade...o jag har visat mig vara en sån allt i allo i hans värld med...på saker han inte anade.
Vi är på många sätt väldigt lika, väldigt raka och öppna...vi har motpooler med, det vore för jävla skumt annars, men jag tror han är min manliga personlighetsskugga...därav de impulsiva gilla-känslorna som snabbt uppkom.
Så inte konstigt att han föll pang o bom för Emma...jag älskar ju henne, då är det klart han gör det! Han o Jonas är som snevridna kreativa busungar ihop, det gör mig glad i själen.
För Ni ska förstå det, att finna mannen i sitt liv och leva med honom och sen släppa in en personlighet av det manliga könet som nära vän...det är långt ifrån alla makar som klarar det. Jag älskar Jonas för att jag vet att han litar på mig, jag litar lika fullt ut på honom.
Emma har tillit för Michael och för mig...tack o lov.
Så tack Livet för att du plussar ihop människors öden till det mer positiva ibland...allt blir så mycket bättre då.
Nu ska jag se om min make, min fina och mycket heta Jonas, vill krypa ner med mig i våran säng. För honom förstår Ni...honom ligger jag mer än gärna med ;-) O efter 12 år borde väl inte DET va så förvånandsvärt för Tibroborna ;-)
Var rädda om rariteter som äkta vänner och starka känslor, dom växer sällan på träd. Klipp av fel rot och hela trädet kan dö, beskär trädet rätt och det kommer bära frukt i många, många år.
Godnatt.
Nä ok, jag ska ge mig. Men jag måste klargöra lite saker här i världen, mest för att jag tycker att det är så roligt att saker som borde vara uppenbara vänds och vrids på in i evigheternas evighet.
Det mest självklara torde vara att jag älskar min man, min man är alltså Jonas, för den som nu har missat detta. Jag älskar Jonas som min livspartner, han gör mig hel, komplett och han är den som jag tänder på i sexuella sammanhang, han är den jag vill leva och bo med och den jag vill dela mitt liv med så länge han vill ha mig. Han är också pappa till våra 2 barn som är en lika självklar del i livskärleken som Jonas själv. Ingen kan ersätta honom på något plan. Han är mitt livs kärlek.
Vidare vandrar vi till Emma som är min kvinnliga skuggpartner i livet. Hade jag vart bisexuell hade hon vart en stor enda kärlek. Men nu är jag inte det, så hon är min stora enda kärlek på ett annat sätt, nämligen att hon är den enda som kan bromsa och starta mig, påverka mig utan att reta upp mig och stötta mig där andra (av helt förståliga anledningar) blir panikslagna eller handlingsförlamade.
Mina syskon. Här vill jag tydliggöra en sak jävligt noga. Jag ÄLSKAR alla mina syskon, jag ÄLSKAR alla deras barn och jag kommer ALDRIG säga att jag tycker någon är ovälkommen, missanpassad eller att jag inte orkar med någon av dom.
Samuel och jag är väl dom som är varandra närmast och det kan ingen sätta kilar emellan. Man kan försöka och det kan verka som det har fungerat, men vi kan varandras inre så väl att det kommer aldrig bli kilat.
Den här veckan är jag extra stolt över min lillebror för han har hoppat höjdhopp i livsribbor och tagit sig fram som bare den, mycket bra jobbat!
Nillan & Anders. Fina vänner, fina människor, ärliga, uppriktiga och hjälpsamma. Dom är oss alltid nära hjärtat.
Nu kommer väl årets snackis om mig då. Michael. Vi halkade ihop på ett bananskal kan man säga och jag har från dag ett känt att han erbjuder mig något extra i lockelser. Jag har funderat hur det kan kännas så, när jag så innerligt älskar Jonas. Jag är ju liksom inte kär i Michael. Jag känner inte för honom alls på DET sättet...men jag känner ju något nytt?!¨
Snackisen är ju självklar, vi ligger med varandra...NOT. Jag kan avslöja att han och min andra stora kärlek i livets vänkärna (Emma) är nyförälskade och lyckliga och passar otroligt fint ihop...o när dom klaffade kändes det så självklart och rätt allting. Så nej gott folk, jag är inte kär i Michael.
Men jag har under veckorna kommit på det, vad det är som händer. Han är min manliga personlighet. Han delar stora bitar av musikintresse som jag bär med mig, prog, visor, textkänningar. Han vill mycket, han vill gärna och det ska helst ske nu. Han bryr sig om dom han fastnar för. Han tänker i flera led, som jag gör...och i mångt och mycket är han en oväntad personlighet som liksom osynligt gör saker som gör att samhället flyter på i sakta mak...han finns på ställen jag inte ens anade...o jag har visat mig vara en sån allt i allo i hans värld med...på saker han inte anade.
Vi är på många sätt väldigt lika, väldigt raka och öppna...vi har motpooler med, det vore för jävla skumt annars, men jag tror han är min manliga personlighetsskugga...därav de impulsiva gilla-känslorna som snabbt uppkom.
Så inte konstigt att han föll pang o bom för Emma...jag älskar ju henne, då är det klart han gör det! Han o Jonas är som snevridna kreativa busungar ihop, det gör mig glad i själen.
För Ni ska förstå det, att finna mannen i sitt liv och leva med honom och sen släppa in en personlighet av det manliga könet som nära vän...det är långt ifrån alla makar som klarar det. Jag älskar Jonas för att jag vet att han litar på mig, jag litar lika fullt ut på honom.
Emma har tillit för Michael och för mig...tack o lov.
Så tack Livet för att du plussar ihop människors öden till det mer positiva ibland...allt blir så mycket bättre då.
Nu ska jag se om min make, min fina och mycket heta Jonas, vill krypa ner med mig i våran säng. För honom förstår Ni...honom ligger jag mer än gärna med ;-) O efter 12 år borde väl inte DET va så förvånandsvärt för Tibroborna ;-)
Var rädda om rariteter som äkta vänner och starka känslor, dom växer sällan på träd. Klipp av fel rot och hela trädet kan dö, beskär trädet rätt och det kommer bära frukt i många, många år.
Godnatt.
tisdag 26 juni 2012
Min ME-trötta hjärna..
...o för allan del också kropp...Hua liga vilken jobbig dag idag.
Men grattis älskade Jonas på din födelsedag <3
Men grattis älskade Jonas på din födelsedag <3
måndag 25 juni 2012
Midsommarafton.
Ja jag måste ju ta mig tid att berätta om denna härliga dag vi slutligen, barnlediga, kom iväg på.
Vi firade ute i Eggby med Emma och hennes helt fantastiska släkt med anhöriga.
Det åts god mat, sjöngs snapsvisor, dracks snaps till dom såklart, lektes 3-kamp, dansades runt midsommarstång, hölls allsång, tipspromenad, prisutdelningar, fika, grillat, mer dryck, mer mat, tårta, godis, trubadur/liveband, tältbygge, skratt, historier och allmänt jättetrevligt hela dagen. Visst kom hällregn på kvällen, men vi satt säkrade i bra byggen av partytält och festen stördes inte en sekund av blåst eller regn.
Mitt varmaste tack till alla som deltog, till mor o far som tog kidsen och till Nillan o Anders som var här o kikade till mina skruttar i buren <3.
Vi firade ute i Eggby med Emma och hennes helt fantastiska släkt med anhöriga.
Det åts god mat, sjöngs snapsvisor, dracks snaps till dom såklart, lektes 3-kamp, dansades runt midsommarstång, hölls allsång, tipspromenad, prisutdelningar, fika, grillat, mer dryck, mer mat, tårta, godis, trubadur/liveband, tältbygge, skratt, historier och allmänt jättetrevligt hela dagen. Visst kom hällregn på kvällen, men vi satt säkrade i bra byggen av partytält och festen stördes inte en sekund av blåst eller regn.
Mitt varmaste tack till alla som deltog, till mor o far som tog kidsen och till Nillan o Anders som var här o kikade till mina skruttar i buren <3.
Tja, tänk om jag vart aktivare med kameran då....men men, jag har huvudet fullt i minneslycka.
_____________________________________________
Midsommardagen gick bilen sönder på vägen hem....bogsering fick det bli, den står på verkstad nu...jippie. Men DET ska icke få förstöra den glada midsommaraftonen, så det så.
söndag 24 juni 2012
Funderar och funderar.
Ja det finns så mycket kring NPS-diagnoser att tycka och tänka till om och det finns forskning och åsikter och erfarenheter.
Jag lever ju i en neurobubbla. Det är inte jag som är diagnostiserad med den här typen av diagnos. Min man har ADHD, dottern har asperger, sonen utreds för ADHD. Dessutom har mannen tydlig asperger, diagnosen är bekräftad men avsagd från papper...pga arbetssökande.
Min dotters symptom började tidigt. Hon ville inte sova med oss och inte dela sovrum. När hon fick sova i eget rum så försvann problemet. Min förstfödda! Min modersinstinkt skrek att så här ska det inte vara. Jag pratade med BVC som sa att vi fått en trygg individ. Dottern ville inte ammas, inte heller ligga i famnen och få flaskersättning. I babysitter åt hon ersättning i 3 månader. Sen fick hon gröt...och snart mat på det. Någonstans följde jag hennes instinkter för det var liksom det som kändes primärt.
Vid ett år började tösen bära skor mellan två rum...varje morgon samma rutin om och om igen.
Hon föll och blev arg...hon hade inte ont men var arg. Hon skrek tills hon 45 minuter senare gick i affekt och kroppen stängde av i kramp.
BVC hävdade ettårstrots. Saker fortsatte med besatthet av morfar, egna ordval, bredvidlekande och mer och stora utbrott.
Vid 4 år hade jag tröttnat på BVCs trotsbeskyllningar och begärde hjälp. Dom tyckte jag skulle tvångshålla henne vid utbrott...vilket vi också gjorde.
Vid utredning blev vi stämplade som rutinbristande föräldrar med okonsekvent uppfostrande och hela familjen blev förpassade till familjeenheten för granskning.
Psykologen där blev bestört över remissen. Han ville börja om och psykologer, neurologer, psykiatrier, läkare och beteendevetare blev inkopplade. Under samma veva började maken utredas.
Slutligen kopplades Håkan Järvå in för att lägga pusslet komplett och han fick också ihop diagnosen.
Aspergers syndrom, peceptionella problem, hög intelligens, copycat. In med allt bara.
Maken fick samtidigt ADHD-diagnodsen satt och jag kraschade mer och mer. Fick slutligen utreda mig själv och efter 47 slaskdiagnoser fick jag komma till Gottfries med specialister och fick min ME-diagnos. Vi ville Zanna så väl. Vi tränade henne, försökte få henne att se och förstå världen genom samhällets ögon. Förklara, träna, läsa, bara hjälpa. Men vi stjälpte. Vi sågvinte henne, vi lyssnade inte till hennes individ. Vi ville bara "jobba" bort hennes svårigheter.
Men samtidigt läste jag...o läste oxh hittade till slut Den kompletta guiden till aspergers syndrom. Den är skriven av Tony Attwood och Håkan Järvå har översatt. Boken tar upp forskning, kriterier, aspies egna uppfattningar, anhörigas svårigheter att förstå och nå fram.
Jag läste och granskade och svalde mib stolthet. Jag har ingen rätt att vilja tvätta eller medicinera bort min dotters egna jag. Det måste finnas bättre vägar. Vägar som passar hennes hjärna. Och efter letande kom baletten in i livet. Struktur och ordning med kreativitet och utrymme. Hon tömde sin vardag där och kunde kommunicera med oss igen. Utbrotten minskade markant. Nu dansar hon även showdans och vill bli tåspetsproffs. Hon har pratat om instrument och fastnade för dragspel. In på ett bananskal kom Michael i vårt liv. Han spelar dragspel. Vi köpte dragspel och hon suger in Michaels lärdom och kunskap. Hennes kreativitet dödar ångesten i mångt och mycket. Inga mediciner. Hon får mörkerhormon...alla behöver sömn.
Men att tro som förälder att vi genom vår syn ska kunna få våra egensinnade barn att må bra det kommer leda till ångest som vi tror ska behandlas med kemiska obalans...när det är vår stolthet som förälder som behöver sänkas. Vi måste bli antenner och mottagare för våra fantastiska individer och hjälpa dom att finna sin ångestlindring. Våra barn går genom två verkligheter. Vi kan inte ta bort varesig den ena eller den andra utan att skada individen.
Vi måste finna balans och acceptans och förstå att vi är inte lösningen. Vi ska vara stödet som finns när världarna krockar. Vi ska tolka så samhället förstår individen. Individen ska inte pressas in i samhället.
Föräldrar är viktiga...individen är viktigast.
Sluta sök bot på personligheten och börja finna balans i världen. Får man bli den man har förmågan till att vara så kommer samhället utvecklas och mediciner kommer aldrig vara det första alternativet. Det kommer acceptans att vara.
Livet ska levas, kreativitet främjas, livet balanseras.
Se människan i ditt barn. Sluta sök bot på diagnosen.
Väl bemött.
ELLEN.
Ojoj, så mycket att förtälla,så lite energi.
Men Tack alla inblandade denna midsommaren iaf. Jag ska ge er mer personlig uppföljning senare.Godnatt på Er och trevlig midsommarhelg fortsatt.
onsdag 20 juni 2012
Att ha användning av sin asperger.
Idag köpte vi ett dragspel till Zanna. Hon har ju dansuppehåll och av någon anledning fastnade hon för ett tag sen för dragspel.
Michael kom idag...vi gick till Candela o kikade o fikade lite. M träffade en bekant och dragspel kom upp och mannen hade ett i lagom strl till Zanna. Vi fick ett fint pris och jag kände magkänslan av att detta vill hon verkligen. Så jag köpte det.
Väl hemma spelade hon Blinka lilla stjärna men först pekfingervals men M lärde henne fingersättningen direkt efter det eftersom hon hade naturligt lätt att förstå vad han menade. Hon är duktig...och otroligt vacker när hon sitter med dragspelet.
Pontus har övat trix på bmx och på kväll kom Emma och bjussa på mat.
Det blir varnhem på midsommar. Mamma och pappa valde att fira med barnbarnen så då får vi vuxenfira...o tälta. Det ska bli mysigt.
Nu ska jag somna nära min fina man. Besöket på hud orkar jag inte ens skriva om nu...jag blir bara FÖRBANNAD!
söndag 17 juni 2012
Det hande ju behövts...
...men verkar inte bli av.
Hade vart trevligt att få möjligheten att faktiskt få vara barnlediga och bara vara. För det har väl inte undgått att saker knacklar lite här...Jonas och jag har kämpat lite det sista. 12 år är lite tjosan egentligen MEN när halva den tiden gått åt till huskaos, utredningar, diagnoser och tidsbrist, tidspress och ekonomiska svajningar iform av arbetslöshet och utförsäkringar om vartannat...ja då blir det svårt att hitta varesig passion eller energier ibland. Nu har det vart tyngre än vanligt och faktiskt svaj på allvar. Så vi hade hoppats på att få barnvakt för att tälta över midsommar...kanske låter knepigt men det kändes som en skitkul grej som vi hade behövt.
Men nu blir det nog inte så....o barnen är ju faktiskt våra...så man får jobba på acceptans istället. Det löser sig....nu tar jag min totala energibrist och ger upp för detta dygnet. Hej svejs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)