Nu blir det gnällinlägg, eller vräka ur mig-inlägg eller offerkofte-inlägg...kalla det va fan du vill men jag spyr rätt ut på det mesta snart.
Vi tar väl och börjar med de däringa jävla puckona som eldhärjar områdena här omkring. Vet ni vad ni gör? Inte bara får människor leva i psykiskt underläge resten av livet, deras liv har bllivit förstörda för framtid lång som själva fan framöver. Men jag hatar Er inte bara av den anledningen, jag hatar Er för Ni nu skakat liv i dotterns brandfobi igen. Varenda kväll är en ångest större än "Skriet" för henne, hon är livrädd, har dödsångest, känner sig otrygg och det tar timmar och åter timmar att få henne lugn nog att våga sova. Fy fan för Er, vi hade jobbat bort detta, hon hade tagit sig förbi den passagen, nu är den tillbaka, värre än någonsin.
Jag hatar Er, jag önskar Er all ondska och varenda förbannelse som finns, må Ifrit få tag på Er.
Sen har vi den förbannade kroppen som inte samarbetar alls nu. Det är väl ingen nyhet precis men sen dräneringen innan jag skulle åkt till Arvika med familjen så har jag inte riktigt hittat tillbaka, jag känner mig ur fas och de vanliga pacing-metoderna biter inte som de borde.
Jag är ur fokus och det ledde ju då till att jag föll över djurens galler och smackade huvudet i en stenplatta. Skrapade knän, en handled lite öm, en lårkaka och till sist också en hjärnskakning då. Så nu har jag legat dom där 2 dagarna jag blev tillsagd...yrseln (den som jag förknippade med hjärnskakningen) har gett med sig. Huvudvärken ger sig väl på sikt, jag måste börja ta tag i saker här, trädgård och lister o det.
Så from imorgon så är jag härmed friskförklarad från den förbannade hjärnskakningen.
Ekonomin blev ju som väntat. Bilen kostade ju 5000, batteri o generator gav sig, vår vanliga tur. Sen hade barnen vuxit ur kläder...fullständigt, så jag tog faktiskt Ullared, så nu är dom klädda iaf. Vi går inte under, det gör vi aldrig, vi kan det här numera. Zanna börjar dansen igen den 20:e, men då kommer iaf hennes VB in så vi kan betala kurserna o tåspetsskorna, hon mår så mycket bättre när hon får dansa.
Pontus ska vi försöka hitta en klätterförening till, han är en grym väggklättrare och skulle nog platsa kanon där. Han måste få något eget som är hans.
Vi fortsätter väl sakterligen med huset, det ska ut till försäljning och även om marknaden ser ut som den gör så hoppas och tror vi på att det ska finnas intresse för huset...det är det primära, sen hoppas vi på en lägenhet i bra läge och skick där vi kan bo och trivas och bygga energi av positivt slag. Vi ska aldrig mer ha ett hus. Aldrig.
Med lite tur kommer lite ork tillbaka så kanske man kan hitta hem i vår lilla familjebubbla igen, för i nuläge är inget gratis, vi får ständigt påminna oss själva om det vi har som är fint och fungerande för att inte bara lägga oss ner och ge upp.
Ibland tror jag att Jonas längtar hem till "de sina" i Arvika, jag förstår honom. Men jag kan inte bo där. Nu mindre än någonsin. Barnen har sitt "hemma" här, jag har mina läkare och den lilla stabilitet jag kan lita på finns här.
Jag hoppas och tror att Jonas ska känna sig mer till freds när den här krisen är över. Sen hoppas jag att han tar sig tid och utrymme och åker "hem" till de sina lite oftare, utan mig och kidsen, så kanske han får tillbaka lite energi av det.
Ja det är mycket snurr i huvudet nu som ni märker...jag vet inte mycket. Men jag vet att jag älskar Jonas, Zanna och Pontus. Hur jobbigt allt än är så är det iaf dom som jag vill ha hos mig, med mig och kring mig.
Nu blir det avslut...pallar inte mer just nu.
Ha det bra alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar