Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag måste vara en människa som provocerar skiten ur andra utan att vara medveten om det alls eller varför.
Jag fick ju skriva en offentlig ursäkt i brandgruppen sista dagen där...för att jag följde polisens uppmaning.
Be föräldrar o ungar om ursäkt och ställa iordning ett kaos som va menat som något hjälpsamt...ojoj så fel det blev.
Sen har jag haft tandvärk, gick till tandläkaren och där fick dom som vanligt krångla. det blev en komplicerad tandutdragning.
Inatt hade jag ONT...jättejävlaskitont.
Jag mosade i mig allsköns värktabletter i allsköns blandningar och inget fungerade.
Inatt ringde jag 1177 som var oroliga över trycket i skallen, näsblod och tandblödning men käkkirurgin tyckte jag kunde härda ut till jourtid. Härdade ut var just vad jag gjorde. Vred och vände mig.
Kl 9 exakt ringde jag. Pappa körde mig till falköping där man efter bedövning kunde konstatera att där kom mitt sönderborrade käkben nertryckandes...ont ont ont. Nåväl, spolande, decinfekterande och tamponerad samt välbedövad åkte jag hem. 30 minuter efter hemkomst släppte bedövningen...o du gode tid. Lika jävla förbannat ont igen.
Ringer 1177 som då rekommenderar mig att vräka i mig allt jag har hemma för det gjorde jag ju ändå i natt...men det funkade inte ju!
Nä men åk in till akuten då...
Ja sagt och gjort. In till akuten där jag smärtfrossande stapplade in, förklarar min me, min smärtkänslighet, tanden, infektionen, benet, tandnerver osv...och innebörden av stundande och på god väg amärtkrasch, som innebär ambulans, morfin och lustgas.
Ja men enl 1177 vägrar du piller du har hemma. Jag börjar skakka, frossa, gråta, sjunker ihop helt utmattad när jag pressar fram orden att jag vill ha det skrivit på en journalkopia, att ni skickar hem mig att mixa tabletter hej vilt trots info om me, stundande smärtkrasch och förmodan ambulans in igen.
Sköterskan får plötsligt spelet. Skriker åt mig, som fortfarande sitter ihopsjunken, gråter och frossar, att hon känner sig hotad, att jag är missbrukare som ränner runt för att få narkotika överallt, hon var hotad, rädd och skulle minsann kontakta Beate....sen larmade hon sin chef. Kvar stod en ung usk som inte verkade varesig hotad eller fattade vad det var om, men jag sa till henne att hon borde nog följa med sin ssk.
Chefen kom in och tack GODE GUD för att den människan hade ME i sin omgivning. Hon fatttade vad som höll på att hända, att det behövdes något vasst kompliment till den här typen av värk, avrådde (självfallet) från att mosa i mig allt samtidigt. Sen fick jag hennes telefonnummer, doseringar och ett önskemål om att jag hörde av mig så hon visste att jag mådde snäppet bättre och klarade mig tills imorgon. Jag andades och lugnade mig innan chefen bad om ursäkt för tidigare ssk beteende och lovade att det skulle tas upp, det var felaktigt bemötande.
Jag retar tydligen upp världen av att bara finnas, kul kul...känna sig som en livsfarlig, hotfull, arkotikasökande pundare....tack för den...hon känner mig sannerligen inte.
Jag är uppriktigt förvånad. Men för trött för att orka göra mer än att pysa ut det här iaf.
Herregud!
SvaraRadera