Spy galla i blogg.

Idag blir det en "hälla ut all skit som går i bloggen - blogg".

Jag mår inte sådär förbannat fantastiskt som jag borde göra.
Revypremiären var en stor succé.  Jag har kunnat vara på benen. Jag borde känna mer glädje och tacksamhet.

Ändå är jag trött. Jag är trött och har ont.
Jag är sådär ledsen inombords och kan inte ta på eller identifiera känslan riktigt.
Jag vill fly.
Dock inte från mina barn eller Jonas. Jag tar dem hellre med.

Jag är så less.  Otillräcklig och jag känner mig dålig.
Ibland känner jag mig misstrodd.
Jag önskar att jag vore en sådan människa som bara kunde svälja saker.
Eller för all del klara av att vara en del av det sovande folket.

Jag vill kunna jobba igen. Jag skulle verkligen behöva jobba igen. Kommer jag någonsin kunna jobba igen? Eller ska den känslan av värdelöshet också få bo inombords med alla parasiter och bakterier som occuperar hela mitt inre.

Mina känslor har vaknat sedan jag började med silvret.  Jag gråter lättare och jag gråter när jag blir förbannad likväl som ledsen eller glad.

Kroppen slåss för att överleva och vissa dagar känner jag av slagsmål av brutala arter inom mig.

Utöver den kampen sätter jag steg för steg ut mina mediciner,  något som också gör mig mer svajig och mottaglig. Har man ätit starka mediciner i 8 år får man räkna med att kroppen tycker att det är konstigt att klara sig utan.

Jag känner mig utanför gemenskaper som jag ändå är en stor del av. Det är troligen bara en känsla men den bankar på med jämna mellanrum.

Många gånger orkar jag egentligen inte leva alls. Jag är trött på att vara trött och jag är less på att vara less.
Men vad är valet då? Ge upp? Lämna dem jag älskar så mycket mer än mig själv? Skulle aldrig hända.
Så jag fortsätter slåss mot mina hjärnspöken. Kroppen fortsätter slåss för fysiskt överlevande.
Vissa dagar kan jag ju ändå njuta.
De andra dagarna får väl vara där sålänge.

Nu, i skrivande stund, är jag sängliggande igen. Jag gick upp vid 14-tiden. Tog mig ut med Liten och vi hade en mysig promenad och busade i snön. Vi träffade en liten spets som hon kom överens med och de fick jaga varandra en stund.
När jag kom hem var jag tvungen att handla.
Det blev utmattande på många plan. Jonas jobbar ju och har numera bilen varje vecka.
Jag tänkte ta min cykel men i ilska och tårar när jag kom hem i lördags så har jag förlagt den förbannade nyckeln.
Tänkte ta dotterns cykel men den var dåligt med luft i.
Mot bättre vetande gick jag. Handlade det som behövdes (januari är alltid lika kul, ännu roligare för detta pengalösa hushåll :/ ) och sen bar jag då hem varorna.
Nu kommer jag vara liggande. Kroppen uppskattar inte sådana envisna upptåg. 

Zanna känner sig småförkyld så jag ger henne silver och citron.
Jonas var riktigt dålig idag men han jobbar troget på. Den stackars mannen skulle behöva få lyssna på sin kropp. Han tycker inte vi har råd med det.
Det är ju mitt fel det med är det värsta...tänk om jag kunde jobba!

Vi är iaf rika på kärlek.  Den rikedomen ger oss möjlighet att komma igenom det mesta vi behöver.  Jonas är en av de största anledningar till att jag lever och inte ger upp.
Jonas och våra vackra och otroligt finurliga barn.

Nä. Nu har jag tömt lite. Tårar strilar och kroppen värker.

Jag har bestämt mig för att inte gå till revyn i helgen som kommer.  Jag är en downer just nu och jag är lite besviken på min egen känsla och reaktion kring vissa diskussioner. Kanske för att jag trodde det var mitt och andras neutrala mark just där. Har lika svårt att identifiera den känslan som allt annat som trycker mig just nu.

Jag lämnar det så här nu. Orkar inte mer just precis nu.