Vet inte

Ja det är inte mycket action i bloggen alltså. Anledningen är väl att jag inte riktigt hinner och att jag inte känner att jag kan skriva som jag känner för fel människor har en tendens att tolka in sina egna känslor och tankar i mina ord och då blir det bara smutskastning.

Vi har iaf haft husvagnssemester. Det blev Örlen och Arvika i år. En vecka missade vi för både jag och Zanna blev sjuka.

Husvagnen är inte tät, faktum är att golvet är genomruttet och vi hoppas kunna inföskaffa en "ny" till nästa säsong. Vi trivs med att campa som semester så det får väl ses som en investering.  Vi reser inte utomlands och ligger inte ute på hotell och liknande.
Dock är det en djungel med husvagnar och det behöver vara genomtänkt iaf. Det blir inget lyxåk men det blir en torr :)
Våningssäng är viktigt tycker barnen.

Pontus har köpt en BMX för egensparade pengar i sommar. Han har även tagit massor av simmärken och har vart mycket aktiv hela lovet.
Zanna har mer vilat både kropp och knopp men snart drar dansen igång och därmed också rutiner.

Jonas semester är slut. Jag drog ut en tand igår och har ont idag.
Mycket mer än så är det inte :)
Vill man följa mig i bilder så är jag för närvarande på Instagram under bamnet EHagero. Minst en bild per dygn kommer upp där...bilder som förknippas med ett ord om dagen.

Ha det gott.

Intensivt värre.

Jo. Det riktiga livet håller så högt tempo så bloggen hamnar per automatik i skymundan. 

Det har helt klart hänt en massa som jag inte riktigt kommer kunna utveckla med rättvisa nu men inom mig lever allt kvar såklart.
Det känns sunt att varit en del av alla grejer framför att ha haft näsan i internet samtidigt.

Lite sammanfattning ska jag dock bjuda på.

Vi var med på kvartersloppis och jag brännde sönder mig totalt.

Zanna har haft en fantastisk dansuppvisning. Hon är otrolig!

Sonen har fyllt år. Han är nu nio år och en viljestark grabb full i energi.
Han firades med paket och uppvaktades av många.

Vi har vart på Öland hela familjen.  Vi var där på sommarlägret Nordisk Vision och det var mycket lyckat. Hoppborg, femkamp, grill, tältning och massor av nya bekantskaper.
Vi hann även med en guidad tur på Borgholms fästning, firade nationaldagen och Jonas och barnen badade i havet.
På den fria tiden när barnen var upptagna med att leka dunken och annat skoj så lyssnades det på en hel del intressanta tal och föreläsningar. En kurs i hjärt och lungräddning hann jag med också.

Efter detta har det vart dubbla skolavslutningar och det toppade vi med att fira Amanda och Simons student.

Det blev också det som fick kroppens bägare att rinna över och jag har sovit i två dygn. Jag är inte ikapp på långa vägar utan mår fullkomligt kass.
Det blir till att vila upp sig nu för till midsommar har vi plats på campingen. 

I övrigt är allt som vanligt tror jag. Är nog för trött för att reflektera över hur jag känner och mår i vissa frågor så vi tar det en helt annan dag.

Födelsedag

Idag fyller jag 34 och har blivit gratulerad av över 100 pers sammanlagt. Otroligt.
Jag hör till skaran av människor som inte lider alls av att åldras. 
Tack alla som uppmärksammat min dag.

Babeisa

De äckliga malariabesläktade ockupanterna som bor i mig har vaknat. Dags att vräka upp silverdosen igen.

Nog är nog

Jag är trött på att vara snäll. Att ställa upp och att bita ihop.
Jag är trött på att bli undviken när det inte passar och att sedan ställa om när det vänder.
Jag är trött på undanflykter.  Mina och andras.
Jag är trött på att bedriva förvaringsskåp åt fler än som bor i huset.
Jag är trött på att fundera på om jag gjort fel och isf vad och när.
Jag är trött på att så många saknar ryggrad nog att tala ur skägget.
Jag är trött på mitt egna jag och på att aldrig orka.
Jag är trött på ekonomi och allt vad det innebär.
Jag är trött på att känna att jag inte är en del av en helhet.
Jag är trött på att vara trött.
Jag är ledsen och jag är inte nöjd.

Jag och enbart jag kan ändra på den känslan. Jag börjar med att kräva att få den respekt jag förtjänar.
Jag kommer inte ställa upp om det inte finns ömsesidiga byggnadsdelar.
Jag börjar röja upp sakta här hemma. Vi ska också ha känslan av ett hem igen. Inte förvaring.
Jag tänker inte heller engagera mig i att bibehålla kontakt med människor som så uppenbart inte vill ha den. Jag gör valet att lägga den energin på min familj och mitt hem.
Jag har släppt in för mycket känslor för anpassning och nu när det rinner ut så är grunden skadad. Jag är skadad. Min läkning är skadad.

Så jag tömmer mig. För jag behöver en nollpunkt om jag ska orka ta nya krafttag för mitt egna jag. Det är bara så.

Tom blogg.

Ja det är ganska tomt här.  Det är full rulle i verkligheten dock.
Dessutom är det ju rulle i twitterflödet och på Facebook.
Delade upp mina kontakter på Facebook så nu ser inte alla det politiska.
Förstår att det är tröttsamt om man är ointresserad eller fortfarande sovandes. Men att stänga av verkligheten när man kommit in i den på allvar fungerar inte det heller.
Så jag fann en lösning. Den verkar vara fungerade så långt.

Hur är det annars då? Ja det kunde onekligen vara bättre. På mer än ett plan.
Det kunde onekligen också vara sämre på så många fler plan. Så varför klaga?

Jag har vart husbunden större delen av veckan.  En kristall har lossnat i örat och jag vågar inte gå ut själv i rädsla att ramla. Hoppas den hoppar på plats snart.

Den 1 Maj blir det demonstration. Mina föräldrar tar barnen. Denna gången demonstrerar vi mot EU.
Ser fram emot att få träffa gänget och ev blir några med hit efter. Vid väder kanske vi kan grilla och dricka något gött. Hoppas att någon vågar sig hit isf ;)

Hoppas alla som läser mår fint. Jag ska sova nu. Godnatt. 

:(

Idag är en av de kvällar jag saknar att kunna gå rätt in hos en polare och bara få gnälla över allt och inget. Ont i själen.

Det närmar sig påsk.

Min silverblogg.

Hej.
Jag heter Ellen. Jag blir 34 år i april. Jag tänker ge Er min resa genom skärselden.
Jag vet ärligt inte riktigt när det började.  Men jag hade ont i en skuldra som jag minns det själv.
Sen i ryggen.  I handlederna.  I nacken.
Jag fick migrän. Blev matt.
Jag blev gravid och fick en fruktansvärd foglossning redan från v 11.
Nu är vi inne på 2002. Graviditeten var horribel. Så ont. Jag blev igångsatt 6 veckor för tidigt.  Kroppen bar inte.
Sen var jag trött.  Men jag hade ju fått barn.
Hade ont...men jag var nog trött.
Andra graviditeten upptäckte jag av att jag vaknade med foglossning. ..i v 5.
Igångsatt även här...sen valde jag att sterilisera mig. Uppenbarligen är jag inte skapt för att bära barn.

Jag har haft så många diagnoser. Jag kommer på rak arm på några.  Myofaciellt syndrom, fibromyalgi, Beschtrews, ledgångsreumatism, morbus dercum, Muskelfästesinflammationer, överrörlighet, sköldkörtelsstörning, utmattningssyndrom, stressyndrom, smärtsyndrom....

Jag har haft vissa konstaterade skador. Spontan fraktur i ländryggen.  Komprimerad bröstrygg.  Kilformade kotor. Tre stora diskbråck. Sår...otäcka, spontana sår. Cellförändringar i livmodern.

Jag har med åren blivit sämre och sämre. Jag har genomgått stresshanteringsutbildningar, vart inlagd på vilohem, gått i olika behandlingsområden, sjukgymnast, arbetsterapi, specialistvård. Tränat som en idiot...vilat helt. Ändrat kost.
Jag har ställt upp i studier och forskning.

Slutligen gick det inte. För två år sedan brast det helt. Kroppen tog slut.
Jag blev liggande i tre dagar fullkomligt utslagen och efter det aldrig mindre än 17/18 timmar per dygn.
Musklerna slutade bära mig. Huvudet hängde inte längre med. Ljud, ljus, lukter och smak var hypersensitiva.
Magen slutade helt fungera. Ingen mat stannade mer än 10 minuter. Ändå minskade jag inte ett gram i vikt.

Jag fick diagnosen ME/CFS och jag fick till mig att jag fick lära mig acceptera.  Ligg där och acceptera.

Jag har man och barn, radhus. Jobbet förlorade jag sedan länge i processen. Vänner likaså.
Nu skulle jag alltså ta min beviljade sjukersättning och ligga här. Accepterande. 

Så snubblade jag över en tjej på nätet. Hon fick mig att skicka blod på analys till BioTek i Kløfta, Norge.
De kom tillbaka...med ett stort chockbesked.
Hela jag är ockuperad. Jag har Borrelia, bartonella, babesia och borellia gemma form. 
Faktum är att jag borde inte leva alls fick jag höra. Anledningen till att jag lever är sårinfektionerna som har behandlats om och om igen med kraftiga antibiotika.  Det har tryckt tillbaka en del av mina occupanter.

Jag upplevde nu en panik av sällan skådat slag.
Skulle jag dö? Är det redan över?
Jag fick sedan tips om att testa Ionosil kolloidalt silver och msm.

Jag var skeptisk.  Det är ju inte erkänt och skräckpropaganda finns högt och lågt...allra helst från de mer betrodda källor (som jag numera litar på med måtta).

Gjorde min beställning i November 2013 från www.houseofcharisma.com och gick med i gruppen Kolloidalt silver 2.0 på Facebook.
Nu börjar den egentliga resan!

8 November startade jag min  silverresa.
Mitt första positiva resultat var att 7 månade gamla sår läkte ut. De kom aldrig igen.
Jag blev piggare. Visserligen svettades jag i början.  Var yr och lite illamående.  Men det var inte värre än biverkningar på vilken medicin som helst.
Resultat två var magen. Jag kunde äta igen. Diarréer försvann och aptit återkom.
Steg för steg har jag sedan satt ut mediciner.
Jag har slutat med 14 "vetenskapligt framtagna" läkemedel.
Här kommer den listan:
Atarax, kestine, nasonex, symbicort, oxis, sobril, tradil, rinexin, seroten, dimor, betapred, mycostatin, cymbalta och norspan. Dessutom har jag halverat smärtlindringen för ryggen.

Utsättning av vissa mediciner har vart mardrömmen.  Cymbalta är en av dem.

Vad märker jag mer då?
Jo, ockupanterna hindrade ju syret i kroppen.  Därför har andnöd och muskelbränna och komatrötthet vart min vardag.
Nu rehabiliterar jag mig med små halvtimmes promenader varje förmiddag. Jag cyklar också motionscykel i 15 minuter.
Jag planerar in aktiv vila om dagarna och ser till att verkligen lyssna på kroppen och dess signaler.
Jag är mer vaken och mer med igen.
Min hud har fått färgen tillbaka.  Håret sin lyster. Ögonen sitt sug.
Jag är gladare.
Min muntorrhet är borta. Mina slemhinnor inte torra och sprukna.
Jag är inte lika stel. Smärtan i lederna är avsevärt bättre.

Jag inser att vägen tillbaka är lång och skadorna är stora.
Men jag är så glag att jag såg förbi min skeptiska sida, min rädsla och att jag vågade prova Ionosil kolloidalt silver och msm.
Dessa två är anledningen till att jag inte gett upp.
Jag har inte hållt på länge och allas dosering och utrensning ser olika ut. Men jag tycker att man kan ge saker en ärlig chans.  En ärlig chans är att hitta en fungerande dos och sen låta kroppen landa i den. Något man med klassiska mediciner låter ta ibland hela 6 månader.

Jag tycker också det är viktigt att inte chansa och laborera själv. Därför valde jag att köra med just Ion - märkningen.  För i gruppen Kolloidalt silver 2.0 pp Facebook möter jag inte bara erfarna användare, får tips och råd i allmänhet och kan läsa 200 sidor av användarberättelser utan jag har tillgång till två fantastiska coacher som kan lägga fakta på bordet när jag tvekar och funderar (jag har slutat med tvekan nu dock).
Det är en bonus jag ser som otroligt viktig i min väg tillbaka till livet.

Jag kommer nu publicera en rad foton. Det är allt från bilder på occupanter i mitt blod, till sår och dess läkning samt ego-bilder där jag själv ser att jag uppnår förändringar och resultat.  Allt för att fler ska iaf ge Ionosil kolloidalt silver och msm en ÄRLIG och UPPRIKTIG chans. Jag har valt att göra hela processen med full öppenhet med min läkare, varför också blodprover tas för att hålla koll på mig med silver i kroppen.  Bland annat har mitt sköldkörtelhormon helt stabiliserats och jag har mindre syra i kroppen. Alla läkare har inte skygglappar.  

Jag har två personliga bonusar med: Jag kan ha örhängen igen och jag silvergroggade bort en influensa på 6 timmar...helt frisk på 12 timmar. 

Jag svarar gärna på frågor också kring min privata resa. Bara säg hur jag når Er. Men gruppen på Facebook är grunden för min resa.

Här kommer foton: