Nog är nog

Jag är trött på att vara snäll. Att ställa upp och att bita ihop.
Jag är trött på att bli undviken när det inte passar och att sedan ställa om när det vänder.
Jag är trött på undanflykter.  Mina och andras.
Jag är trött på att bedriva förvaringsskåp åt fler än som bor i huset.
Jag är trött på att fundera på om jag gjort fel och isf vad och när.
Jag är trött på att så många saknar ryggrad nog att tala ur skägget.
Jag är trött på mitt egna jag och på att aldrig orka.
Jag är trött på ekonomi och allt vad det innebär.
Jag är trött på att känna att jag inte är en del av en helhet.
Jag är trött på att vara trött.
Jag är ledsen och jag är inte nöjd.

Jag och enbart jag kan ändra på den känslan. Jag börjar med att kräva att få den respekt jag förtjänar.
Jag kommer inte ställa upp om det inte finns ömsesidiga byggnadsdelar.
Jag börjar röja upp sakta här hemma. Vi ska också ha känslan av ett hem igen. Inte förvaring.
Jag tänker inte heller engagera mig i att bibehålla kontakt med människor som så uppenbart inte vill ha den. Jag gör valet att lägga den energin på min familj och mitt hem.
Jag har släppt in för mycket känslor för anpassning och nu när det rinner ut så är grunden skadad. Jag är skadad. Min läkning är skadad.

Så jag tömmer mig. För jag behöver en nollpunkt om jag ska orka ta nya krafttag för mitt egna jag. Det är bara så.