Kan själv.

Idag har barnen haft studiedag. Ihop med all sjuka som har vart i det här huset så känns det som de är hemma mer än jämt just nu ;)

Jag har en längre tid fundrat på att försöka slutföra de grejer som är kvar att göra på huset.
Dock har det fattats motivation eftersom vi sprang in i den berömda renoveringsväggen. Dessutom fattas ekonomin.

Men idag beslutade jag mig för att börja med sovrumsingången. Det sattes en dörr där från början men den var ivägen och det blev trångt. Vi satte ett draperi istället.

Dock har själva ingången vart oklädd och inga foder har kommit upp.
Det är svårhanterligt eftersom ingenting är standard och speciallösningar är nödvändiga.
Jag har funderat på lösningar till just denna dörren ett längre tag. Idag mätte jag upp och åkte upp till Bröderna och var en krävande kund tills jag fick tag på allt jag behövde.

Hem och plocka fram fogsvans och spik. Satte igång direkt. På två och en halv timme lyckades jag få ett godkänt resultat. Det är inte snickarbyggt...men det är helt ok.

Fixade kvällsmat efter det och nu har barnen gått och lagt sig. Jag ska göra det samma.
Måste ut med vovven först bara :)

Ha en bra kväll!

Nog är nog

Jag är trött på att vara snäll. Att ställa upp och att bita ihop.
Jag är trött på att bli undviken när det inte passar och att sedan ställa om när det vänder.
Jag är trött på undanflykter.  Mina och andras.
Jag är trött på att bedriva förvaringsskåp åt fler än som bor i huset.
Jag är trött på att fundera på om jag gjort fel och isf vad och när.
Jag är trött på att så många saknar ryggrad nog att tala ur skägget.
Jag är trött på mitt egna jag och på att aldrig orka.
Jag är trött på ekonomi och allt vad det innebär.
Jag är trött på att känna att jag inte är en del av en helhet.
Jag är trött på att vara trött.
Jag är ledsen och jag är inte nöjd.

Jag och enbart jag kan ändra på den känslan. Jag börjar med att kräva att få den respekt jag förtjänar.
Jag kommer inte ställa upp om det inte finns ömsesidiga byggnadsdelar.
Jag börjar röja upp sakta här hemma. Vi ska också ha känslan av ett hem igen. Inte förvaring.
Jag tänker inte heller engagera mig i att bibehålla kontakt med människor som så uppenbart inte vill ha den. Jag gör valet att lägga den energin på min familj och mitt hem.
Jag har släppt in för mycket känslor för anpassning och nu när det rinner ut så är grunden skadad. Jag är skadad. Min läkning är skadad.

Så jag tömmer mig. För jag behöver en nollpunkt om jag ska orka ta nya krafttag för mitt egna jag. Det är bara så.