Du sänker min puls.

Du kom in till mig och vann mitt hjärta, sänkte min puls och gav mig ro.
Men nu är det dags för mig att låta dig vila, från magen som bråkar och ögon som såsar.

Mammas lilla Sally <3

För dig.

Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig 

Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig

Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig

Lars Winnerbäck. 


När man verkligen älskar någon är det nog så här....om man nu kan beskriva det i ord alls.

"När jag tror jag vet, går jag bet..."

Det har vart en ovanligt tung helg på många plan.
Zanna började visserligen hos en ny avlastningsfamilj och det var väl det enda som var riktigt positivt.

Innan lunch hade passerat i Fredags så hade ett relativt soligt sinne förvridits till tomhet och mörker av ett endaste litet ord. Cancer.

Förbannades helvetes jävla skitsjukdom som bara kliver in i folks ovetande liv och vänder upp och ner på människors tillvaro, sätter liksom saker på sin spets. Den medför oro, ovisshet, ängslan, ångest, ilska och hjälplöshet.
Fel människa även denna gången såklart. Lämna genast Hans kropp du äckliga, förvridna och förstörande helveteskap!

Helgen har ju haft sin maka gång ändå, det måste den ju ha, men en ständig tomhet och hjälplöshet har hela tiden funnits i bakgrunden.
Träffade Emma igår hos mina föräldrar, hon fick väl höra på typ hela min ältning och process över lag, med pengar, livet, hus, ungar, diagnoser, framtidsutsikter och gud vet vad.
Som den vän hon är lyssnade hon på ett sätt jag behövde igår och jag fick tömma lite av allt som kokar i mig. Jag vill gråta, är trött, har ont och är orkeslös.

I morgon lär det väl inte bli bättre precis. Sally har vart dålig i sin mage i över en vecka, ögonen rinner och hon är tidvis ganska apatisk. Misstänker vad vetrinären kommer säga den här gången och hur ont det än gör i mig så kan jag inte vara egoist mer nu. Jag får trösta mig med att hon fått riktigt fin uppmärksamhet och massor av kärlek hos oss under den lilla tid hon vart här.

Jag orkar faktiskt inte blogga mer just nu, jag känner mig mest som en sluten mussla och orkar inte vidga dom perspektiven just nu.

Tänker på Er mina vänner, både Ni som är drabbade nu men även Emma som är en fin och mycket tolerant vän.
Ni är guld, allihop.

The winner takes it all....

...
Jag säger då det, jag var anledningen till ondo, till att konflikter och surrande lögner existerade i den lyckliga bubblan. Men ack ack, nu finns jag inte kvar att skylla på...någon annan får ta smällen och roten, ja den är kvar där den alltid ha varit.

Vinnaren står kvar.

________________________________

Ja det var en parantes det. Jag ska inte bli långrandig då jag åkte på att besöka tandis idag och då hade en fraktur i en tandjävel...en fraktur liksom...det blev till att lappa den och hoppas på att den håller.
Skulle träffat Emma idag men jag mår i vanlig ordning pyton efter tandis så det fick ställas in...jag hatar att ställa in.

Mycket annat bubblar i skallen på mig, det ena mer pinsamt än det andra hahaha, men men så kan det vara....
Nej jag får lägga mig igen, jag mår illa.

Mitt 100 inlägg....

...och inte blir det att fira det med jubel, pompa och ståt inte.

Det blir nog mest ett gnällinlägg, eller jag väljer att se det som ett funderingsinlägg.

Jag kom precis från ett föräldramöte, som handlade om nya skollagar, skolansvar vs föräldraansvar, om en kommande skolutflykt....
Sen handlade det om att klassen har attitydsproblem.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är alltjämt tacksam för att en av de vuxna karlarna öppnade munnen, ifrågasatte och vill ha krav, dialog och nolltolerans. För man kanske inte slåss ensam trots allt.

Fula ord, miner och uppkäftighet mot både vuxna och barn av både töser och pojkar är tydligen mer vardag än undantag...hur kan det bli så med en bunt av 9-åringar.
Visst finns det regler och dom har belöningssystem...men som också en annan förälder påpekade, var är dialogen, var är bestraffningen, var är dom vuxna som ska sätta ner foten?
Sen kan man ju inte låta bli att undra varför inte den andra 3:an har samma problem....ledarskap, sociala skillnader, bristande föräldrauppfostran???

På vägen ut sa en annan mamma till mig att man får räkna med detta, det är liksom bara så. Jag fann mig för dåligt, men medan jag handlade mjölk på väg hem så kom jag på att jag var LAM!
Klart att yngre syskon lär sig av äldre, i deras hem var ord som bög och fitta vardag och deras yngre tog efter och det var bara så...fast nu senare kom det över mig, varför är det ok att dom stora använder vokabuläret från början...än mindre att man tolererar det hos de mindre.
Hon tyckte man ska lära sin barn att slå tillbaka. Tro mig, jag har velat att Zanna ska göra det, jag har önskat att hon ska få igång sin självbevarelsedrift och slå för sitt egna jag. Men vad hjälper det på sikt? Ytterligare ett barn har fått stryk och båda har lämnat konflikten som stora förlorare.
Nej, jag står fast vid att det är nolltolerans på dessa saker. Ju mindre det accepteras, ju mindre ger vi det utrymme att eskalera.

Det bästa i en värld av idealism vore att man kunde kommunicera med de inblandades föräldrar. Här kom en diskussion igång, för jag är en av dom som nu vart med om att ha ett utsatt barn under några omgångar.
Alla föräldrar vill inte kommunicera, tro mig, jag har försökt och jag har fått bemötanden som har vart på så låga nivåer så att attitydsproblemen skulle förmodligen ha haft samtliga vetenskapliga förklaringar i en och samma individ om man målade fan på väggen.
Lösningen då får vara som en annan förälder sa att lärare sammankallar till gemensamt möte inklusive barn. Men det numera regelrätta och vanemässiga svaret verkar vara tid, pengar, resursmöjligheter.

Mitt tålamod börjar sina och var muskel i min trötta kropp börjar ladda för ett mindre krig. Ska vi bara stå och titta på då? När ungar disrespekterar varandra, tar över vuxenkommandot och styr hela skutan med vild och ursinnigt, vansinnig anarki?
Kanske ska vi bygga en Octagon bur och låta dom slåss för sin överlevnad med tillhygge inkluderat så blir det självsanering????
Vad fan händer om vuxna individer inte kan sätta ner fötterna på den jord vi ännu har och slå i handbromsen, ta kommandot över vattenplaningen och visa vart skåpet ska stå.

Jag är tyngd, mörkrädd, förbannad men också ledsen, förtvivlad och rådlös...barnen är vår framtid, vi måste ge dom den guidning som krävs...det får aldrig glömmas.

Jag återkommer när jag samlat ork och kraft, detta tog musten ur mig tyvärr....

Rörigt likt en plockbuffé!

Vardagen har anlänt, ja den är här och den tog sats på en språngbräda för att liksom explodera och spränga bort ett lugnare tempo.

Jag har börjat om med mina b12-injektioner, eftersom jag hade slarvat under semestern så fick jag börja om med boost, 10 injektioner på 3 veckor...tjohopp.

Pontus har börjat skolan. Han trivs bra men är väldigt gapig och förmodligen också tröttare än han vill erkänna.
Zanna vandrade upp till tredje klass och bytte över till stora skolgården. Hon har redan fått smäll en gång.
Förra terminen pausade jag allt vad strid hette med skolverksamheten. Vi gjorde med hab en ny planering för ytterligare struktur hemma och jag jobbade aktivt med att installera den här hemma istället. Jag behövde en paus från evk och allt vad det innebär.

Här om dagen berättade dock Zanna att hon hade fått smäll igen, ett slag och en spark för att vara mer precis. Jag har inte hört ett skit om detta från skolans håll även om Zanna själv säger att hon har pratat med ena läraren.
Jag åkte till hab och skulle prata med psykolog och sjukgymnast inför Zannas kommande djurterapi. Vi halkade (av självklara anledningar) in på Zannas skolgång och jag överdriver inte om jag säger att hab är djupt oroade över Zannas framtid.

Dom anser också att det är dags för en anmälan på skolan, att Zanna behöver få göra ett BECK-test för att utröna hur hon egentligen mår och psykologen erbjöd sig att göra detta innan LSS-stormöte som infinner sig i November.

Jag kontaktade sedan under eftermiddagen en av Zannas klassföreståndare, jag bad om en evk innan stormötet vilket ordnandes och jag förklarade krasst att jag förra året inte ens orkade kommunicera med skolvärlden utan istället skyddade Zanna med fulla medel här hemifrån.
Dom hade uppfattat det som att jag tyckte att allt var bra?!

Gick igår också igenom samtliga protokoll från skolans alla möten och blev mörkrädd över de förslagna åtgärderna kontra vad som verkligen uppfyllts i praktiken!
Detta kommer jag också trycka på under nästa evk.

För övrigt sover vi numera på tempur, något som min rygg tycks älska, den samarbetar mycket mer under morgonen och jag skulle önska att alla som lider av fibromyalgi med tillhörande ryggskelettskador kunde få råd med en sådan madrass.

Jag har börjat samla studenter från 1999 Lövängsskolan på facebook, planen är att få till en återträff innan årets slut.

Nästa Lördag vankas det bröllop och det ser jag fram emot. I Oktober blir det ett 35-årskalas som jag också ser fram emot!

Jonas jobbar igen och det går bra. Semester är skönt men han trivs bäst med rutin. Huset har det börja rulla på med så sakterligen igen...mest pill och plock kvar, det är tidsödande nog men en sak i taget.

Tja det var väl en uppdatering i sumering om min tillvaro, det är lite småkaos igen och därmed är jag tröttare än vanligt...men vi lever, andas och älskar :-D

Hur ser du på dina husdjur?

Nu kommer det ett sånt inlägg igen, ett som säkerligen kan provocera människor utan att det egentligen är meningen.
Men faktum är att den senaste tiden börjar jag fan undra hur människor ser på sina husdjur.
Ser Ni dom som en ägodel, ett uppvisningsobjekt, en leksak eller en indvid och familjemedlem.

FÖRST OCH FRÄMST: Man skaffar inte fler djur än man har råd med och hinner med och man köper inte ett djur för barn vill ha och sen när dom tröttnar bryr sig ingen. Det är vuxenansvar att hålla djuren vid välmående hälsa. Barnen kan få tro annat så länge djuret inte görs illa MEN en vuxen ska alltid ha ansvar.

Nu tror folk att jag blivit knäpp kanske men det har jag inte, jag har bara tröttnat.

Djur kräver renhållning, färskt vatten, ordentlig kost, rätt utrustning, omsorg, kärlek, närhet, logik, uppfostran. Samma ras av ett djur kan ha olika temprament, intressen, framhållning, behov mm.
Djuren är individer.

Jag har (som förmodligen inte en enda läsare kunnat missa) skaffat 2 kaniner. Bella som är bebis är trotsig, energisprudlande, allätare, hängiven, nyfiken och busig. Igår när vi gick ut på gärdet skuttade hon hem igen, in på gården och vidare in, fram till sin bur.
Sally som inte vart i min ägo sen bebis är tillbakadragen, revirstänkande, rumsren, rädd och äter helst lösviktspellets, hö i mängder samt gurka och lite knäcka, något blad maskros, skalad morot och morotsblast...gnagarblandningar häller hon mest ut, gnagarstänger rör hon inte och ställer jag in hennes gamla porslinskål pissar hon i den.

Det kommer snart två busfrön till hit, 2 katter. Inför deras ankomst har vi tänkt till och planerat lite, dom ska få vara inne. Det är för mig obegripligt att man ens funderar släppa ut djur fritt i klimatet som råder i detta område...man gör inte det om det inte är säkert för djuren, man släpper heller inte ut djur intill stora gator, till exempel mariestadsvägen, fredsgatan, storgatan mm mm mm.
Våra katter blir alltså innekatter. Dom kommer få sina egna bäddar och utrymmen och klösbrädor och träd, sen kan man bara hoppas att något passar dom i smaken. Leksaker finns också...och två barn som längtar. Dom får man bromsa, men också lära dom att ta ett ansvar, katterna är nämligen "deras".

Om man har utedjur som går fritt anser jag att man har ett stort ansvar att se till dom om man flyttar runt. Flyttar man djur rätt tätt kan dom irra bort sig och man bör överväga att hålla bättre koll i början.

Att försäkra sitt djur är en mycket bra idé, vetrinärvård är dyra saker och mediciner är inte gratis.

Kaninerna har kommit att bli mina stora kärlekar, dom ger mig en inre frid och viljan att sätta mig still en stund och njuta.

I min värld är djur familjemedlemmar som också ska ha fullvärdig tillsyn i familjen, jag skulle bara önska att alla kände det samma.

Det var dagens tankar faktiskt!

Den häringa datorn får inte mycket tid :-)

Jag har väl mentalt sakta tagit mig tillbaka lite, för jag känner inte så stort behov av varesig facebook eller mailer eller andra sidor heller.

Kaninerna är en anledning till nerstresset. Ja jag sa kaninerna, inte kaninen.
Jag ville Sally så himla väl så jag hämtade upp en 12 veckor ung dam från MiniZoo (dom hade ett litet överskott nämligen!)
Den lilla tjejen fick namnet Bella och hon är en blandning av löwen / fransk vädur.
Dck är hon en bitsk och hetlevrad bebis och Sally är så skygg...så Sally blev inte alls så glad som jag hade önskat henne.

Men i det här huset sätter vi inte bara in djur och skiter i dom, alternativt ger bort dom eller kastar ut dom så just nu bor Sally på sin älskade nerevåning som hon förderar och Bella den lilla busen får springa på 2 våningar. Båda två släpps dessutom ut på grönbete i den lilla hagen jag gjort samt får komma ut på kvällskvisten och röra sig lite fritt i vardagsrummet...på mattor som dom inte lämnar hahahaha.

En annan anledning till att jag stressat ner är Jonas. Han har ju vart hemma nu i 2 perioder och då lugnar jag mig per automatik. Jag skulle verkligen behöva honom i större dos ;-)

Pernilla och Anders. Ja hur ska jag ens förklara. Skrattar och gråter, ser svagheter och styrkor, acceptans och hjälpsamhet...osså PRUTT på det hahahahaha

Söta Emma har vart i Spanien, men jag hoppas snart på dejt ;-)

Jag försöker vila i tid, andas djupt och se glädjen i mina barn och min man. Mina barn, ja jag kan väl inte direkt säga att dom sänker min puls för det vore en lögn, men dom ger mig så oändligt med annat i livet och deras syfte är INTE att läka min sargade kropp!

Huset. Ja detta hus, huset som jag velat riva, bränna ner, spotta på, skrika åt...det har börjat ta sin form igen. Vi stängde ju helt av, vi dog mentalt och pallade fan inte med det mer. Men nu har Jonas fått hjälp, jag har hämtat virke och tänkt till och Anders har vart här och grejat med Jonas och sakta men säkert kan vi stryka saker från renoveringslistan. Inga nya saker, bara färdigställande, en sak i taget. För var skruv som sätts på plats så lugnar sig min hjärna och jag sänker stressen i mina spända leder.
Färdigställande, inget nytt, bara bli färdiga...slutföra, sätta punkt!

Ja jag vet "man blir aldrig klar" MEN man måste inte heller ständigt ha projekt. Den insikten har kostat både blod, svett, tårar och vänskap...tack och lov strök inte familjen med i det raset...men det kunde blivit förödande.

Vet Ni hur mycket roligare det är att leva än att pressa sig tills man brister?
Jag har smakat lite på den varan, jag har verkligen inte tagit hela begreppet i min famn, men jag är iaf aktiv i att förändra saker.

Snart blir det bebis här igen med, den 15 september för att vara exakt. Och de små sängarna står klara och utrustningen finns....vi fick så fina bäddar av Nillan <3

ja så ser livet ut, rutin i vardagen, guldkorn i sanden och steg för steg lever jag ännu...

Där kärleken blommar utan att näringen egentligen finns

Hur har Han orkat under alla dessa åt, hur har Han själv överlevt när alla odds pekar mot att självutplåning eller att fly vore det enda vettiga, det enda logiska.

Hur kom Han in i mitt liv och hur i all världen kommer det sig att Han stannar hos mig.

Visst har Han själv en packning, ett bagage...men det har liksom vart som Han satt det i andra hand, för att få oss att kunna ha ett liv som är värt just den benämningen, ett liv.

Så Han stod bredvid mig och uppfostrade våra barn med kärlek och rutin då jag själv knappt orkade höra mitt namn nämnas.

Jag tilläts ligga utan krav eller skäll eller att bli dömd, han förklarade för våra barn och han gav mig en kram eller stilla puss för att visa att han var kvar. Ingen stress, ingen press, bara ett oändligt tålamod.

När jag förlorade andra nära, i den skärseld jag mot varje fibers vilja hade hamnat i, när dom sprang, övergav och lämnade mig ensam och full i skuld och skam över min sjukdom, ja då fanns Han hos mig, tröstade och talade om att jag faktiskt var värd mer än det.

Han har med leende låtit mig hållas med revyn för att få helas mentalt, Han har släppt mig fri de gånger energin funnits och jag behövt få känna mig levandes med andra dansandes vindar ute på olika dansanta fält, Han har tagit hand om mig när dessa kvällar nått sitt slut och sidor av mig vaknat som man kanske egentligen inte alls vill se hos den man älskar.

Han har aldrig sagt till mig att jag ska rycka upp mig, skärpa till mig, eller sluta gnälla. Han har gett mig energi att orka följa ordinationer, att våga testa alla bra och dåliga förslag som jagat mig under tiden.

Han har vårdat min, tidvis övergivna, livsvilja, gett den näring i form av små anpassade insatser och vattnat mig med övertygelse om att vi klarar detta tillsammans.

Hur kommer det sig att just Jag belönades med denna skyddande kärlek, hur blev just jag insvept i dess mjuka silkestyger och dess räddande bevattning?

Han är min kärlek i Livet, Han är den som låter mitt hjärta fortsätta slå när allt annat talar för att nattsvart borde vara det enda i signalväg man tolkar in. Han tänder ett ljus var gång jag ser Honom.

Min Man, min Kärlek, min Räddare...Jonas jag älskar Dig, ord kan inte förklara vad Du betyder för mig, men du ska veta det, jag älskar Dig!

I en vagn på livets resa.

Jag måste säga att jag har tagit mig upp ganska bra efter de senaste årens motstridigheter.
jag kan ju inte påstå att jag är i mål, eller ens i närheten för den delen, men jag ligger inte längre 3-4 dygn i sträck och är i ett ständigt koma.

Vagnen jag hamnade i var väl inte den jag hade i tankarna när jag någon gång beställde min vuxna resa. Jag hade väl inte beställt första klass heller, men att hamna i vagnen där kol transporteras var inte heller det valet jag gjorde.

Jag tror man kan påverka mycket i sitt liv, men jag tror också på att man hamnar under ödets ibland grymma humor och då måste man åka med på den stigen en bit för att kunna komma in på andra, mindre snåriga stigar.

Vissa saker har gjort ondare än andra.
Att inte kunna vara den mamma man önskar sina barn har tidvis gjort fruktansvärt ont - men vänder jag på den kronan så kommer klaven, mina barn har en mamma och en pappa, föräldrar som brur sig om sina barn och som fostrat två stabila individer som växer och frodas. Och jag har haft den stora förmånen att ens få barn, det får inte alla.

Att förlora vänner när skeppet redan tycktes vara dränkt - men sätter jag stjärtfena på drunkningen blir jag ju sjöjungfru och kan utforska havet...och i havet fanns det andra likasinnade och mer raka och avslappnade individer. Kravlösa simmar vi genom vågor och stiltje, vem kunde anat det?

Huset som någon glömde - fast klickar jag mig in på Tibros omnejd på hemnet så ser jag vad renoveringskaos och dyra drömmar gett andra, försäljning och separation, ständiga krav på mer och bättre eller dyrare, vi må inte vara klara helt, men vi lever med varandra och älskar istället.

Diagnoser och sjukdomar som människor tror man väljer, vill ha, fabricerar - men delar jag på tabletten finns däri ett pulver av äkta vara, där i kan man hitta sanningen, man kan finna styrkan vi haft och fortfarande har, man kan se paniken hos andra, när vår överlevnad gått över förståndet hos de flesta.

Så nej, jag sitter kanske inte i den vagn jag en gång beställde, men jag skulle inte vilja byta ut den vagn jag är i idag heller. Visst finns det bekvämligheter att önska, men dom planerar jag inaccordera på resans gång.

Och om Du och Du och kanske också Du börjar rannsaka ditt liv så ser du snart att det som egentligen betyder något är inte lyxen och flärden utan gemenskapen, äktheten och närheten.

Jag har ett skyddsnät när jag faller, men det är av helt annat material än vad jag någonsin kunnat drömma om, hålen är sedan länge lagade och opålitliga maskor återlämnade till sina rätta ägare.

Jag reser vidare, med nyfikenhet, inte med sorg och bitterhet. Vem vill leva i en dålig kopia eller en gammal repris när nyheter och färskhet och den äkta varan ändå finns billigare, bättre och stabilare?

Nästa anhalt planerar jag att inaccordera ytterligare acceptans i min vagn...

Allt på en och samma gång!

Ja jag brände mig rätt illa härom dagen och febern höll i sig under ett par dygn. I Tisdags så åkte dock mina barn och campade med mormor o morfar nere vid Örlencampingen. Jag sov bort hela onsdagen sen. Klippte mig på senkvällen/förnatten. Pernilla hjälpte mig lite!

Färgade håret med.

I Torsdags var jag nere och hämtade Joanna som skulle hem. Jonas och Samuel badade med barnen och jag hade med mig Sally som njöt av fläktande vindare under husbilen. Hon hade klippt klorna och fick åka med oss.

Väl hemma tog jag några drinkar men sen beslutade jag Jonas och Samuel för att lägga ner alkoholen för kvällen och såg istället The Priest. Filmen var helt ok, men jag föredrar ickefuturistiska filmer, dvs jag fick lite matrixkänsla över den bitvis. I övrigt sevärd.

Idag är bårde Jonas o jag lite ömma i halsen. Men vi har iaf ätit tacos med barnen som vi hämtade hem idag. kikade till kattungarna när vi hämtade barnen!

Pontus och hans första semesterkärlek Julia, samt Zanna och Julias lillebror Linus!

Sally är ute här i vardagsrummet och njuter av sällskapet. Hon ligger och kikar på oss när vi grejar och kommer fram och vill bli klappad ibland, hon gillar att vara utan sin bur!

Nu blir det väl att se klart postkodkampen, natta kidsen och sen se film i sovrummet kanske.

Ops och AJ!

Sally: Social träning

Min lilla ögonsten Sally har av någon okänd anledning inte varit jättelycklig över att hanteras i och ur buren eller klappas i buren. Jag håller på att träna henne socialt på flera plan och bestämde mig idag för att låta henne röra sig lite mer fritt inomhus för att hon ska få överblick över vem jag är. Jag la mig på en filt på golvet och efter en stunds klättrande, pratande och luktande på mig så fann tösen sin plats i vardagsrummet, när hon lagt sig till lugn och ro fick jag både klappa, prata, komma nära och mata med sallad, mindre kul var det att fånga in primadonnan igen, men det är en annan saga ;-)

Bilder från njutande i frihet serveras härmed:

Vänligen gå tillbaka till ruta ett!

Idag var det Zannas sista helg, sista dag rent av, hos Martina och Magnus. I Ett år har Zanna vart hos dom på avlastning en helg i månaden och Ni ska alla veta att mer tur kunde vi inte haft!
Dock är anledningen till slutet klart glädjande eftersom en newbee ska få komma till världen strax, det vankas bebbe minsann och den glädjen överstiger tristessen men att vi förlorar en underbar stödfamilj.

Nu kan vi bara vänta och hoppas på att någon dyker upp som matchar våra krav...för krav har vi numera. Eftersom vi nu lärt oss om Zannas reaktioner och sett hur gott hon kan ha det så kommer vi självfallet inte nöja oss med mindre, istället ökar ju saker och ting lite om jag får önska fritt, gärna lantligt och djur...

I övrigt då? Jooo vi har streptococker på visit i hemmet, Zanna och Pontus går på behandling för halsfluss, jag har sprängvärk i öronen och undrar om inte lungorna är på G med...den som lever får se?

Jonas semester del 1 är slut och imorgon ska han jobba igen.

Kattungarna växer och frodas och tultar omkring!

Sally bor i ett trevånings-slott men vägrar gå i rampen....

Tja...thats it just nu...är för trött!

Hej svejs!

Helvete vilken bloggtorka

Ja här är det bloggtorka haha, men jag har haft en hel del för mig så vem har liksom orkat sitta här och glo?

Jonas har semester och det är gött.
Dock är Zanna sjuk, det visade sig vara halsfluss på henne...skit också.

Idag var jag och Pontus på sjukan för undersökning men det visade sig inte alls vara så illa som jag trott, nepps, han blev friskförklarad! Så ingen operation i höst...skönt för honom, hoppas verkligen läkaren har rätt nu bara.

Efter det åkte vi till Cubus som har massiv rea, fan vad billigt, mellan 29-99 kronor för allt, handlade för 800 så barnen fick en hel del! Mycket prisvärt!

Stannade till på biltema för en toasits men de vanliga enkla jag ville ha var slut! Det blev 2 set kompostgaller istället som jag byggt en bur till Sally med...ute. Hon har vartöverlycklig och skuttat glatt och ätit gräs och låtit sig klappas och gosas med :-)

Så här nyfiken och nöjd kan man vara när man får skutta ute lite :-)

Pernilla och Anders har vart hos oss en hel del och vi trivs ypperligt med deras sällskap. Jonas gick i skrivande stund över på en kopp kaffe :-)

Min nya telefon kom idag, den kan jag ju sitta och titta på en stund..för mitt simkort är sedan jag var i 15-16-årsåldern så det funkade inte med alla nya funktioner haha, blir till att invänta ett nytt. Jisses ;-)

Kom en surfplatta med, vad man ska med den till vet i fan men det har vi en nu hur som helst....

Nu ska jag lämna burken...jag orkar inte sitta här.

Berg o dal

Ja i helgen var vi på Liseberg och Universeum och jag ska berätta om den resan också en dag men jag är inte på humör idag.

Jag känner mig faktiskt ledsen och lite trampad på, en känsla jag inte behövt uppleva på mycket mycket länge. Vissa saker känns så otroligt lätta och befriande just nu medans andra saker tar knäcken på mig.

Hur som helst är glasdörren hemma nu, skjutdörren. Om den kommer få monteras upp återstår väl att se...
Nä jag skriver inte mer nu...jag har liksom inget vettigt att skriva...livet känns som en djup dal just idag.

Djurfylld em/kväll!

Åkte till mamma och tittade en sväng på kattungarna och sa hej då till mor o far som beger sig off på långsemester i vanlig ordning...husbilen blir deras hem.
Samuel kommer dock bo där så katter och hus är icke obevakade.

Efter detta gick vi över till Nilla och Anders som hade ett par mycket trevliga vänner där också.
Mycket prat och skratt samt fika blev det.
Anders och Nilla har två fina katter och paret som var där hade två ståtliga, stora och kanonmysiga hundar. Vi hade ju med oss våra apor (förlåt, barn heter det visst) också.

Jag fick ett så kanonsnyggt par örhängen av Nillan, förälskelse direkt, TACK!

När vi gick hem skulle vi kasta oss iväg till ICA men då hade ju min huligandotter försvunnit. Kom i vanlig ordning inte när vi ropade. Jag ska väl inte sticka under stolen med att jag hade god lust för att ta Pontus o maken och bara åka, men jag gick in och lät de andra åka. När Zanna såg bilen kom hon springande och vrålade. Hon visste ju inte att jag var hemma...och vi har varnat henne att har vi brått så åker vi bara.
Jag tog in henne, försökte prata med henne men hon har så mycket ursäkter och gör aldrig fel så jag blir bara trött och tålamodet sinar snabbare än snabbt...

Jonas kom hur som helst hem med kvällsmat som vi alla åt och sen har barnen fått gå till sängs.

Jonas testar spel och jag har damsugit och moppat golv, gett Sally lite kvällsmat, gjort rent hennes toahörn, fyllt på med spån och klappat och pratat med henne lite i buren. Nu var hon lugn igen.

Nu börjar kroppen och knoppen be om nåd så sängen är väl lämplig och ställa klockan, för imorgon ska vi iväg!

Jag är varm i kroppen av min fina familj och allt nytt härligt folk jag träffat sen "kriget" bröt ut, vissa saker leder helt klart till det bättre i livet.

Stora framsteg.

Min lilla kicka Sally gör stora framsteg. H är fortfarande inte så himla pigg på att lyftas ur buren men i morse när jag sa godmorgon så kom hon fram och buffade mig vänligt i handflatan.
Senast igår var hon fortfarande arg om jag närmade mig henne i sitt hus.
Mitt lilla hjärtegryn. Hon fäller nått så vansinnigt med, verkar inte ha fällt av sig vinterpälsen under hakan, men hon får vitaminer och mineraler nu så det ska nog strax bli bättre det med.

Zanna är inte medgörlig för fem öre. 2 veckor utan bil har gjort ss lite bundna till hemmet och det är inte poppis alls kan jag lova. Sur och grinig och trotsig som få.

Pontus leker bra om han får vara ifred, men det får han ju inte när hon är på det humöret...och cirkeln går runt och runt.....

I Helgen ska vi till Gbg, et blir både universeum och Liseberg....samt hotell. Pernilla kommer se efter Sally här hemma i huset!

Nu ska jag plocka disk, springa med damsugaren kanske...ja alla sådana roliga saker.....

Näääähääääää

Neka mitt mående, neka mitt mående, neka mitt mående...

Inte fan hjälper det.

Jag har så ont idag, ont ont ont ont ont. Ord räcker inte...uppenbarligen...
Frossade imorse, fick ta mediciner och lägga mig. Strax efter 13 hade Zanna ett utbrott...det resulterade i utegångsförbud.

Orkar inte skriva...ha det.

Mycket kanin nu.

Ja kära läsare jag förstår att det känns så, men hon är ju nykomling;-)

Dagen idag började med frukost, sen cyklade vi till simskolan. Zanna har tagit 4 märken som jag hämtade ut, duktig tös. Satt och snackade lite med 2 tjejjer utanför nybo medan Pontus härjade loss på sin cykel.

Väl hemma tog jag en vila och barnen fick glass. Jag blev väckt av Samuel som hade kommit hit och hade gjort lunch *oerhört tacksam*

Med Sally idag då: Lilla gumman är så rädd när jag ska ta henne i buren, hon tjuter, springer och knör in sig i hörn. Dock fungerar hon bra i sele och ikväll har jag suttit med henne en stund och kliat henne och flyttat mina händer runt på kroppen för att hon ska vänja sig. Hon gnäller lite men finner sig i detta.

Hon har vart ute både i bur och selen idag med. Pratat både med det lokala zoot och en uppfödare och dom säger att om jag bara håller vid en fast hand och visar att jag inte är rädd för henne så kommer hon ge sig. Tydligen kan hon vara brunstig eller skengravid med, jag tror mest på nyinflyttad stressad men det märks väl.

Jenny och Daniel kom förbi med sina två charmörer, härliga barn! Ja självfallet underbara vuxna med.

Nu på kvällen var nog både jag o Jonas trötta för det blev en tjurighetsvända innan maten men det har gått över, han jobbar ju sista veckan och är trött och jag kan inte på långa vägar vila som jag skulle behöva tyvärr....barnen är ju hemma på sommarlov.

Ska bli skönt med semester.

Tja det var väl min dag i korta sammanfattade drag.

Godnatt!