Hejsan hoppsan...

...fallerallan...

Ja, jag lever faktiskt FORTFARANDE! Trist för er som önskade alternativt trodde annat ;-)

Erik och Jenny har fått en gosse för en vecka sedan, jag är glad i hela kroppen för det!
Eftersom jag har rycket på att virka amigurumis just nu (när jag orkar och händerna klarar) så har jag virkat en liten barnvagnsdekoration till lille Love som han ska få (frihand):

För den som nu inte ser mig på facebook så kan jag väl visa några andra exemplar, det är blandat frihand och enligt mönstervirkning ur en bok som jag fick av Jonas goa arbetskamrat Sandra:

Detta är min nummer 2 och den snodde Zanna ;-)

Nummer 3 blev till lilleman, en liten Dino som räcker ut tungan :-)

:-P

Min personliga favorit och nummer 4. Zombiebot/Woodoo. Den gav jag till Pernilla :-)

Dom är väldigt små ska jag tillägga, jämförelse med en tändare här som ni ser ;-)

Tja, i övrigt äter jag ganska mycket GI-anpassat och laktosfritt nu, det går bra men nån vidare skillnad i leder kan jag inte säga att jag märker, kan ju bero på att jag fuskar än lite. Men min IBS är så himla mycket bättre och tro mig DET är ingen liten förbättring.

I helgen orkade jag med att hälsa på revyn på lördagens tidiga föreställning, kul att träffa alla och skönt att visa mig själv att jag inte dör... På Söndagen kom mamma o bjussade på sällskap och kalops...trevligt och gott :-)

Nu ska jag natta mina fina kids och sen när Jonas kommer från pingis ska jag nog sova...har vart riktigt trött idag och imorgon ska jag hälsa på hos min fina Emma så då vill jag gärna ta mig upp :-D 

Ha det fint gott folk! 

Åh hej...ett pinnhål till.

Det är tur att envisheten bor i dom här generna annars hade man väl lagt sig och dött för ett bra tag sen.

Jag ska strax ta en välbehövlig och likväl VÄLFÖRTJÄNT dusch. Undrar ja just när den var det sistnämnda senast.
För första gången på ett bra tag har jag kännt mig lite bidragande till det här hushållet, dvs mer än att bara göra precis vad nöden och kanske ibland till och med lagen säger.

Jag och barnen åkte fram och skulle gå på apoteket, men sen dom bytte kassasystem på det stället innan jul är det alltid minst 15 pers i kö, minst en nedsegad omgång och oftast en låsning där man i princip kör ut folk för inget går att göra iaf.
Så vi struntade helt sonika i det. Vi följde min mammas uppmaning istäöllet. Vi gick till ICA och köpte go fika. Barnen valde stora och fina cupcakes och jag valde hallon och blåbär med laktosfri grädde. Kör ju GI i så stor mängd jag orkar och kan nu (pepsin kvar men jag ska ta den med...när jag pallar).

När vi hade fikat vilade jag och barnen grejade med lite av vart.
Efter kvällsmaten kände jag en liten strimma energi och då vaknade jag också till och såg hur här såg ut! Ett hem förfaller ganska fort när en jobbar heltid och dessutom har vart sjuk och den andre ligger typ alltid.

Så jag tänkte att jag plockar iaf undan lite...å nu sitter jag här och har klarat av nedervåningen i sin helhet. Det behövdes i både sinnet och rent fysiskt av sanitära anledningar.
Jag är nöjd! Tänker duscha och sen sova gott, så det så.

Steg för steg...babysteg och med risk för bakslag, men jag gråter inte idag iaf.

Men ändå...

...ja ny dag och se, jag lever ju faktiskt än. Grät som tjosan hela kvällen igår och slutligen somnade jag.
Idag har jag vart på IUP med Zanna och för henne går det bara bra i skolan. Fröken Le tyckte hon hade insatta och aktiva föräldrar. Ska jag tänka efter så är det väl så, att hon har det, även om aktiv kan definieras och genomföras på olika sätt. Mina barn är fina individer och vi jobbar hårt med massa kärlek i den här familjen för att klara oss.

Jonas kom slutligen iväg till tandläkare. Han har haft ont i käke o när varken VC, jour eller Ö-N-H hittade problemet så blev det slutligen tandläkaren som då kunde avslöja att Jonas är så sammanbiten så han har slitit ner hela emaljen samt är sne i hela bettet...hej och hå. Nu blir det bettskena och vi får nog (även om han vägrar) lägga upp en behandlingsplan för hans stackars tänder som han inte vart hos tandis med sen vi blev ihop. Slut med dumheter.

Pontus har påbörjat behandling för nattvätningen och den fungerar nu under första veckan till 50%, ska höja snart och hoppas på ytterligare förbättring. Han är lycklig för var morgon han slipper börja med duschkaos.

Idag skulle min morfar fyllt 100 år. Jag minns inte jättemycket av honom för jag var 5 när han gick bort men jag hoppas han har det bra med mormor där han är nu.

Jag har redan lagt mig en gång idag...men kom på att jag glömde min egna kvällsmat så jag var uppe och åt det, fisk och äggsås med brysselkål. Gott.

Idag ska jag utdela en dagen ros...nä jag tar 3:


@---,`------ Mor & Far

@---,`----- Barnen

@---,`----- Jonas



Lite lättare idag, en dag i taget.

Godnatt.

När VÄRDELÖS inte räcker till.

Jag vet inte hur jag ska palla mer. Jag halkar på hala kanter och branter som är omöjliga att ta sig förbi...nej inget är väl omöjligt kanske, men det känns ganska ouppnåbart att vända det här enorma skeppet av depression, med trasiga propellrar, en motor som skär snart och dessutom är bränslet sedan länge slut.

Man skulle ju kunna tro att depressionen i sig är det stora problemet, men den fanns inte där från början. Den kom med alla felkastade diagnoser som kommit och gått...och när jag nu hamnat rätt så borde jag inte, men kan inte låta bli, att tänka hur det hade vart om jag INTE hade fått gå så länge.

Jag orkar inte träffa mina vänner, jag saknar dom enormt men pallar inte...vet ni hur ont det gör? Jag har fått ge upp så mycket det senaste och det känns som det inte är nog med det ändå.

Barnen har en mamma som är så fruktansvärt oaktiv och Jonas ja han känner nog ingen lycka med mig längre, han ser ju bara ett vrak...iaf känner jag mig som ett vrak. Undrar hur länge han orkar? Hur långt räcker kärlek?

Jag önskar jag hade råd att anlita folk att göra de sista små små bitarna med huset, sen skulle jag vilja sälja det. Jag skulle vilja flytta in i en lägenhet igen, kanske skulle det spara lite energi till oss iaf? En fin fyra...det vore skönt...även om flytten förmodligen skulle knäcka mig för en stund.


Råd ja...pengar...jag hatar dom, eller ja, hatar att INTE ha dom. Stampar runt på samma ställe om och om igen...bussen går liksom ingenstans. Snälla åk förbi ett kraftverk och ett pengaregn.

Jag verkar förmodligen bitter och gnällig, men jag är bara ledsen, så förbannat ledsen och trött och smärtpåverkad.
Så här ska inte livet vara som 32-åring väl?

En lägenhet....alla vill till hus, jag vill inget hus ha.

Nä, nu ser jag inte vad jag skriver längre, så jag lägger ner, jag går och lägger mig, läser böcker från mormor och försöker ta till mig hennes styrka hon hade. Hon var en krutgumma med ett hjärta av det dyraste material man kan finna. Jag saknar henne.

Usch.

Jag får liksom ingen ordning på allt.

Nu har det börjat gå upp för mig att jag ska ha ett möte om min framtid om 14 dagar, mötet ska ske med en nysatt diagnos som knappt är erkänd i svenska läkarkåren och med en läkare som inget kan om den eller ens förstår mig när jag pratar, tror jag iaf, jag förstår inte henne iaf.

När B slutade i Tibro sa hon att jag fick ringa om jag fick panik eller problem, jag har väl inte velat jaga henne men idag bestämde jag mig för att ändå ringa Karlsborg och be att få möjligheten att överlägga med henne, eventuellt (om jag blir lovad att hon tar sig an mig personligen) så byter jag också över till Karlsborgs VC för att känna mig tryggare.

Jag känner mig så dimmig i hjärnan att jag vet inte längre själv vad som vore bäst för mig, det ger såklart ytterligare en triggning till ångest och den berömda spiralen är igång igen.

Jag orkar i ärlighetens namn inte ens skriva just nu, jag hittar verkligen inga ord...något som känns förvirrande för min hjärna som gärna skapar. Därmed avslutar jag detta inlägg...

Ja jisses vilken aktiv blogg detta blivit...not.

Nej jag har liksom inte riktigt samma ork som förr, krafterna sinar snabbt och de gånger dom inte gör det så vill jag helst göra saker jag saknar.

Igår var jag på revyn, älskar det stället men kan bli trött på att saker förväntas lösa sig självt, bortsett från en handfull människor, alltid desamma, som sliter och pusslar ihop saker och ting. Eloge för det iaf!

Emma var hos oss igår, likväl som Samuel och Joanna och Jens och Arwen en stund. Det var trevligt som attan men vi kom sent (tidigt?) i säng och det betalade sig väl en aning idag men jag hade ju förmånen att ligga jag...tur man har så fin make som man har <3.
Många hysteriska (en del kanske övertrötta) skratt blev det iaf...o det läker kroppen :-)

I veckan ska jag fördela mina krafter väl, det ska städas och slutföras lite mat inför jul (mamma har dock ordnat en hel del så jag känner faktiskt ingen panik över detta). Fick just tipset att ta regelbundna raster, precis som på ett jobb, dock med regeln att rasterna ska vara längre och tätare. Låter faktiskt rätt smart.

För övrigt fungerar Tibro som vanligt och hur mycket (eller lite) man än vill dölja saker så fungerar det inte...;-) Jag kanske skriver ett uppretande åsiktsinlägg om den saken en annan dag :-D

Nu ska jag städa rent hos djuren och sen ska Jonas o jag krypa ner o se på nått ihop <3

Ha det gott mina vänner!

Så var det då dags.

Ja men man kan ju tro att jag syftar på den förbannade snön, det skulle jag mycket väl kunna göra för jag hatar den. Det har inte alltid vart så men de två vargavintrar som passerat har inte försvunnit ur mitt minne så jo jag hatar snön.

Man skulle också kunna tro att jag syftar på vinterdäcksbytet. Det har också blivit av, finfina michelin northen ice med dubb hittade jag på Euromasters lagerutförsäljning....för 595 kr styck...

Men inte heller syftar jag på det.

Jag skulle också kunna mena min 100:e bihåleinflammation som jag äter penicillin för, eller varför inte läkarbesöket som Gud glömde när jag skulle förlänga min sjukskrivning hos en läkare som inte bara har noll kunskap om ME/CFS utan som inte heller fattar ett ord av det jag säger.

Men nej, inte ens det syftar rubriken på.

Rubriken syftar inte heller på att soffan bytt skepnad genom tygbytet jag nyss gjorde...
...inte heller städningen av toaletter jag utförde igår, även om det var mer än lovligt dags.

Nä jag syftar självfallet på mina akuta tandläkarbesök som aldrig slår fel i närheten av högtider. Nu hade jag ändå vart där i November så jävla dunderredig som jag var. Alla som känner mig fattar vad jag menar, ni som inte känner mig behöver typ 2 ord...PANIK och SKRÄCK.

Jag har visserligen haft lite småont sen jag lagade de planerade tänderna, jag har känt en pulserande smärta mot bihålan till men iom bihåleinflammationen samt att jag faktiskt brukar få fake-tandvärk med min fibromyalgi, så avvaktade jag.

Idag insåg jag väl att ska det inte spenderas julafton på en akuttandläkares mottagning i typ Norrland, ja då får jag väl gå o kolla status då.

Jag grälade lite på tandläkaren om att det är så typiskt när jag väl bokar o lagar mina tänder. Han var förbryllad och kollade röntgen och höjdfel i munnen. Vi kom överens om att börja med att slipa ner bettet och se om det kunde avhjälpa.
Jag blev så glad över att slippa höra ordet "rotfylla" så jag tackade i glädjerop ja. Så la han slipen mot min 2:7 och jag kände hur varenda led i kroppen ville gå av, sparkar i panik, vrålar och slår.
Nej nej, den gubben gick minsann inte.
Tandläkaren såg ut som ett skräckslaget frågetecken och beslutade att det felas någonstans men inte i 2:7.
Han gjorde en, för mig, ny test. Han tog kylspray och testade på var tand.
2:6 ok
2:7 ont
2:8 AAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!

Ok hmmm. Fan det VAR inte den tanden vi lagade i November.
Ja så kom det berömda panikbeskedet, kapa nerver, rensa kanaler, rotfyllning....

Tårar, svimma, gråta, skrika och slutligen hota...bedövningen ska verka annars....
Bedövningen satt som ett smäck.
När han borrat upp kanalerna hör jag först två stoppliknande ljud i sugen , sen assistentens "shit" och tandläkarens "ops".
Nu är det kört hann jag tänka....det blir väl utdragning på plats...

Men det visade sig, efter en lång tids rensning och spolande och rensugningar, att det hade vart sånt tryck i den jävla tanden att det hade kommit farandes ur med ett "Splach"...eller till och med flera.

Jag överlevde, men jisses vad energi det tog...allt för mycket alldeles för nära jul.

Jag vänder mig själv ut och in.

Jag har alltid vart infektionsbenägen och haft eksem. Jag hade halsflusser som barn lunginflammationer och urinvägsinfektioner som andra hade höstsnuva.
Mina graviditeter har vart smärtsamma, mina leder har alltid vart lättskadade.

Så kom perioden då skuldran började bråka och sen värken som började flyttades runt som en lånebok som är attraktivast på marknaden.

Jag har sprungit hos så mycket läkare, så många funderingar, så komplexa symptom, så rörig familjesituation.
Min journal liknar förmodligen Svea rikes lagbok i tjocklek och de diagnoser som vart på tal är nog likamånga som årets dagar.

Så jag har liksom inte kunnat ta till mig allt. Jag har tackat ja till mediciner man förespråkat, slutat med dom likväl, ätit mediciner mot biverkningar och mediciner mot biverkningarnas biverkningar.
Jag har gått på kognetiva kurser, jag har gått stresshantering, jag blev utförsäkrad och genomförde ett 3-månaders pass på AURA.
Jag har gråtit och hånat och skrattat och svurit.

Hela tiden har jag vart så trött och tröttare blev jag.

Jag föll ihop. Både fysiskt och mentalt och jag blev till största delen sängbunden. Jag låg och låg, världen snurrade runt mig och jag förlorade greppet.
Jag förlorade min närmsta vän. Jag förlorade henne för hon tyckte hon försökte och hon orkade inte vänta mer...efter 6 månader gav hon upp.
Jag kan inte klandra det för jag minns inte mycket av mig själv. Men jag kan heller inte klandra mig, för jag vet idag att jag är sjuk, då var det om möjligt än värre.

Jag kom iväg till Gottfrieskliniken i Göteborg där jag till slut fått mina diagnoser färdigställda. Jag har ME/CFS (googla för mer allmän information) samt fibromyalgi.

Jag tackade för mina diagnoser och jag for hem. De senaste dagarna börjar jag sakta förstå, detta är kroniskt, än så länge obotligt och det kan försämras.
Det kräver en del av mig och min omgivning. Förståelse för både smärtor och den trötthet som är och inte minst de anfall som attackerar mig av bägge delar.

Blanda det med resten av ingredienserna i mitt liv, maken med sin adhd och påföljande utmattning/depression, dottern med sin asperger oh självfallet de normala svårigheterna utvecklingen i livet medför, sen har vi sonen, det lilla energiknippet som också behöver få sin del.

Jag vet att jag inte ska pressa mig, men hur ska vi kunna fortgå allihop som en enhet utan att alla av oss faktiskt gör sitt yttersta i att försöka klara av det man kan kontra att faktiskt acceptera läget.

Vi är en dysfunktionell familj och våra komponenter är långt ifrån lämpliga att blanda, men i samma läge kan vi inte leva utan varandra, det är väl kärlekens magi?

Jag har haft sorg inombords i dagarna, jag funderar på hur det blir med framtid, jobb, ork och med barnen som har mamma som är så trött.
Jag har också haft sorg för så stora delar känns bortglömda i mig, jag minns inte mycket från barnen var små om inte kort finns med som hjälp, jag har svårt med dagar och datum och jag tappar både ord och fysisk kapacitet fortare än jag är van.

Smärtan är maxad i nuläge, det är väl dels vädret, dels att den här veckan har haft så mycket aktiviteter i innehåll...
Jag har vart ute med maken och barnen idag på julskyltning, det var fint. Barnen har tillverkat sina egna glas-smycken och vi tog kort med tomten och fikade på Syster yster.

I går var det dansuppvisning med Zanna och det tog i stort sett hela dagen.
Lite adventskänsla har vi fått till iaf med...

Vi ger inte upp här och jag vill med denna blogg be mina kvarvarande få vänner att inte ge upp, så även familj såklart. Jag orkar inte riktigt med just nu igen, jag är trött, telefonen känns jobbig och jag bokar in få men välbetydande träffar för att orka.
Jag är inte oförskämd, jag är funktionshindrad i mitt kaos, jag bryr mig innerligt men kan inte plocka fram det utan att krascha. Jag vill inte förlora någon mer så jag ber om förståelse.

Nu tar jag kväll. *kram*

__________________________________________

Pontus finns med på 4 kort från glasblåseriet på denna länk: http://www.tibro.se/Startsidans-nyheter/Julstamning-i-Tibro-och-pa-Ruder-den-28-november1/

__________________________________________

Zanna inför sitt framträdande iförd ett av kvällens 5 ombyten ;-)

Pontus och Zanna så stolta över sina glassmycken som dom själva tillverkat!

Zannas glaskula!

Pontus glasamulett!

Liten fotoblogg!

Om och om igen ger du mig en tro på kärleken...

Som en port som har öppnats på glänt

Släpper genom ljus som gryningen tänt
Så ser mina ögon en värld
Så börjar tanken sin färd
Som att vakna upp ur en evighets sömn
Stå mitt i livet och behålla sin dröm
Så växer en känsla i mig
Jag vet jag får den av dig
För du väcker nånting inom mig

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Som att se när is blir till vågor på sjön
Att hitta blommor som har växt under snön
Förflyttar jag berg med min tro
Att det som spiras ska gro
Över vida vatten finns en bro

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Du låter längtan födas, ännu en gång i mitt liv
Och du vände var sten där det finns något gömt
Gör verklighet av det jag bara drömt

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Att den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen
Så älskar jag dig om och om igen 



________________________________________________


Tänk efter 11 år att man plötsligt bara kan få det där lilla pirret igen och bli sådär lite nykär...o det mitt i mörkret.
I söndags hade sonen innebandyträning och efter det åkte vi till Skövde för Jonas spelade bordtennis på Arena.


Det var så enormt kul att få sitta o kika på min skönhet och jag var så stolt så jag nästan sprack när jag satt där o kikade på hur Jonas kämpade och det kändes som hans bord var det enda som fanns i hela lokalen (trots att det var ca 25 bord).
Åh sen dess har det suttit i, hjärtat svämmar över i mig och hela jag är varm bara vid tanken av honom. Hatar när han jobbar och bara längtar <3


Annars gnisslar bakbromsarna på peggan och vi har inga vinterdäck...men det får väl lösas :-)


På Tisdag blir det bio med Nillan, efterlängtad film med, del ett av Breaking dawn. Vi går i Tibro såklart!


Pontus är så enormt stolt över sin träning och han har fått riktig klubba o lagenliga skyddsglasögon (som han däremot inte gillar MEN säkerhet först).
Zanna hon dansar på och har stor uppvisning på Lördag på vintergatans scen. 2 utsålda föreställningar minsann :-)

Det är nästan 300 pers det.

Nä nu orkar inte kroppen med att sitta här mer.

Älskar fina vänner <3

Älskar mina bröder och brorsbarn <3

Älskar Mamma & Pappa

Älskar härliga ungar o mina djur <3

Brinner i kroppen för min älskade man <3

Saknar ni mig?

Det tror jag iofs inte. Men jag har inte bloggat på ett bra tag.
Just nu är jag sjuk, kraftigt virus med blåsor i halsen. Pontus har krupp och ont i halsen.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen.
Sally lämnade ett tomrum som gjorde att Bella började matvägra, trots att dom aldrig satt i samm bur.
Sen när Anders blev dålig beslutade vi att skaffa en liten symbolisk kämpe att rå om. Brunte, ett marsvin som är lika mjuk och fin som Anders själv.

Revyn har börjat kicka igång men jag har vart lam med skrivadet i år, det blev en entrélåt iaf.

Över lag fattas det energi och jag känner mig allmänt dränerad och asocial. Det behöver inte vara en dålig sak så länge jag kan välja, men det kräver en hel del förståelse hos nära och kära.

Jonas jobbar och sliter. Han har bjudit ut mig på julbord med hans arbetskamrater och jag är faktiskt lite nervös över detta, men ser fram emot lite kvalitétstid.

Katterna växer och frodas, alla tre. Dom härjar just nu en del så inte mycket får vara helt i fönster mm, blir kul med advent och senare julgran hahahaha.

Bella bus har hoppat upp i soffan

Triss i skönhet.

Nytillskottet Brunte!

Vi vilar gärna tillsammans!

Bus i nya tunneln.

Linslus.

Det har vart Halloween, vi gjorde minipumpor i år!

Lös så fint så!

Min lillebror skulle på maskerad, han fick bli makead av mig.

Barnen gick ut på Trick and Treat

Djävulens fru och döden.

Min fina dotter på väg till ett disco!

Världens finaste grabb!

Världens gulligaste syskonpar springer stafett med oss i revyn!

Nu orkar jag inte sitta här mer, kan knappt svälja! P&K

Du sänker min puls.

Du kom in till mig och vann mitt hjärta, sänkte min puls och gav mig ro.
Men nu är det dags för mig att låta dig vila, från magen som bråkar och ögon som såsar.

Mammas lilla Sally <3

För dig.

Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig 

Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig

Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig

Lars Winnerbäck. 


När man verkligen älskar någon är det nog så här....om man nu kan beskriva det i ord alls.

"När jag tror jag vet, går jag bet..."

Det har vart en ovanligt tung helg på många plan.
Zanna började visserligen hos en ny avlastningsfamilj och det var väl det enda som var riktigt positivt.

Innan lunch hade passerat i Fredags så hade ett relativt soligt sinne förvridits till tomhet och mörker av ett endaste litet ord. Cancer.

Förbannades helvetes jävla skitsjukdom som bara kliver in i folks ovetande liv och vänder upp och ner på människors tillvaro, sätter liksom saker på sin spets. Den medför oro, ovisshet, ängslan, ångest, ilska och hjälplöshet.
Fel människa även denna gången såklart. Lämna genast Hans kropp du äckliga, förvridna och förstörande helveteskap!

Helgen har ju haft sin maka gång ändå, det måste den ju ha, men en ständig tomhet och hjälplöshet har hela tiden funnits i bakgrunden.
Träffade Emma igår hos mina föräldrar, hon fick väl höra på typ hela min ältning och process över lag, med pengar, livet, hus, ungar, diagnoser, framtidsutsikter och gud vet vad.
Som den vän hon är lyssnade hon på ett sätt jag behövde igår och jag fick tömma lite av allt som kokar i mig. Jag vill gråta, är trött, har ont och är orkeslös.

I morgon lär det väl inte bli bättre precis. Sally har vart dålig i sin mage i över en vecka, ögonen rinner och hon är tidvis ganska apatisk. Misstänker vad vetrinären kommer säga den här gången och hur ont det än gör i mig så kan jag inte vara egoist mer nu. Jag får trösta mig med att hon fått riktigt fin uppmärksamhet och massor av kärlek hos oss under den lilla tid hon vart här.

Jag orkar faktiskt inte blogga mer just nu, jag känner mig mest som en sluten mussla och orkar inte vidga dom perspektiven just nu.

Tänker på Er mina vänner, både Ni som är drabbade nu men även Emma som är en fin och mycket tolerant vän.
Ni är guld, allihop.

The winner takes it all....

...
Jag säger då det, jag var anledningen till ondo, till att konflikter och surrande lögner existerade i den lyckliga bubblan. Men ack ack, nu finns jag inte kvar att skylla på...någon annan får ta smällen och roten, ja den är kvar där den alltid ha varit.

Vinnaren står kvar.

________________________________

Ja det var en parantes det. Jag ska inte bli långrandig då jag åkte på att besöka tandis idag och då hade en fraktur i en tandjävel...en fraktur liksom...det blev till att lappa den och hoppas på att den håller.
Skulle träffat Emma idag men jag mår i vanlig ordning pyton efter tandis så det fick ställas in...jag hatar att ställa in.

Mycket annat bubblar i skallen på mig, det ena mer pinsamt än det andra hahaha, men men så kan det vara....
Nej jag får lägga mig igen, jag mår illa.

Mitt 100 inlägg....

...och inte blir det att fira det med jubel, pompa och ståt inte.

Det blir nog mest ett gnällinlägg, eller jag väljer att se det som ett funderingsinlägg.

Jag kom precis från ett föräldramöte, som handlade om nya skollagar, skolansvar vs föräldraansvar, om en kommande skolutflykt....
Sen handlade det om att klassen har attitydsproblem.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är alltjämt tacksam för att en av de vuxna karlarna öppnade munnen, ifrågasatte och vill ha krav, dialog och nolltolerans. För man kanske inte slåss ensam trots allt.

Fula ord, miner och uppkäftighet mot både vuxna och barn av både töser och pojkar är tydligen mer vardag än undantag...hur kan det bli så med en bunt av 9-åringar.
Visst finns det regler och dom har belöningssystem...men som också en annan förälder påpekade, var är dialogen, var är bestraffningen, var är dom vuxna som ska sätta ner foten?
Sen kan man ju inte låta bli att undra varför inte den andra 3:an har samma problem....ledarskap, sociala skillnader, bristande föräldrauppfostran???

På vägen ut sa en annan mamma till mig att man får räkna med detta, det är liksom bara så. Jag fann mig för dåligt, men medan jag handlade mjölk på väg hem så kom jag på att jag var LAM!
Klart att yngre syskon lär sig av äldre, i deras hem var ord som bög och fitta vardag och deras yngre tog efter och det var bara så...fast nu senare kom det över mig, varför är det ok att dom stora använder vokabuläret från början...än mindre att man tolererar det hos de mindre.
Hon tyckte man ska lära sin barn att slå tillbaka. Tro mig, jag har velat att Zanna ska göra det, jag har önskat att hon ska få igång sin självbevarelsedrift och slå för sitt egna jag. Men vad hjälper det på sikt? Ytterligare ett barn har fått stryk och båda har lämnat konflikten som stora förlorare.
Nej, jag står fast vid att det är nolltolerans på dessa saker. Ju mindre det accepteras, ju mindre ger vi det utrymme att eskalera.

Det bästa i en värld av idealism vore att man kunde kommunicera med de inblandades föräldrar. Här kom en diskussion igång, för jag är en av dom som nu vart med om att ha ett utsatt barn under några omgångar.
Alla föräldrar vill inte kommunicera, tro mig, jag har försökt och jag har fått bemötanden som har vart på så låga nivåer så att attitydsproblemen skulle förmodligen ha haft samtliga vetenskapliga förklaringar i en och samma individ om man målade fan på väggen.
Lösningen då får vara som en annan förälder sa att lärare sammankallar till gemensamt möte inklusive barn. Men det numera regelrätta och vanemässiga svaret verkar vara tid, pengar, resursmöjligheter.

Mitt tålamod börjar sina och var muskel i min trötta kropp börjar ladda för ett mindre krig. Ska vi bara stå och titta på då? När ungar disrespekterar varandra, tar över vuxenkommandot och styr hela skutan med vild och ursinnigt, vansinnig anarki?
Kanske ska vi bygga en Octagon bur och låta dom slåss för sin överlevnad med tillhygge inkluderat så blir det självsanering????
Vad fan händer om vuxna individer inte kan sätta ner fötterna på den jord vi ännu har och slå i handbromsen, ta kommandot över vattenplaningen och visa vart skåpet ska stå.

Jag är tyngd, mörkrädd, förbannad men också ledsen, förtvivlad och rådlös...barnen är vår framtid, vi måste ge dom den guidning som krävs...det får aldrig glömmas.

Jag återkommer när jag samlat ork och kraft, detta tog musten ur mig tyvärr....

Rörigt likt en plockbuffé!

Vardagen har anlänt, ja den är här och den tog sats på en språngbräda för att liksom explodera och spränga bort ett lugnare tempo.

Jag har börjat om med mina b12-injektioner, eftersom jag hade slarvat under semestern så fick jag börja om med boost, 10 injektioner på 3 veckor...tjohopp.

Pontus har börjat skolan. Han trivs bra men är väldigt gapig och förmodligen också tröttare än han vill erkänna.
Zanna vandrade upp till tredje klass och bytte över till stora skolgården. Hon har redan fått smäll en gång.
Förra terminen pausade jag allt vad strid hette med skolverksamheten. Vi gjorde med hab en ny planering för ytterligare struktur hemma och jag jobbade aktivt med att installera den här hemma istället. Jag behövde en paus från evk och allt vad det innebär.

Här om dagen berättade dock Zanna att hon hade fått smäll igen, ett slag och en spark för att vara mer precis. Jag har inte hört ett skit om detta från skolans håll även om Zanna själv säger att hon har pratat med ena läraren.
Jag åkte till hab och skulle prata med psykolog och sjukgymnast inför Zannas kommande djurterapi. Vi halkade (av självklara anledningar) in på Zannas skolgång och jag överdriver inte om jag säger att hab är djupt oroade över Zannas framtid.

Dom anser också att det är dags för en anmälan på skolan, att Zanna behöver få göra ett BECK-test för att utröna hur hon egentligen mår och psykologen erbjöd sig att göra detta innan LSS-stormöte som infinner sig i November.

Jag kontaktade sedan under eftermiddagen en av Zannas klassföreståndare, jag bad om en evk innan stormötet vilket ordnandes och jag förklarade krasst att jag förra året inte ens orkade kommunicera med skolvärlden utan istället skyddade Zanna med fulla medel här hemifrån.
Dom hade uppfattat det som att jag tyckte att allt var bra?!

Gick igår också igenom samtliga protokoll från skolans alla möten och blev mörkrädd över de förslagna åtgärderna kontra vad som verkligen uppfyllts i praktiken!
Detta kommer jag också trycka på under nästa evk.

För övrigt sover vi numera på tempur, något som min rygg tycks älska, den samarbetar mycket mer under morgonen och jag skulle önska att alla som lider av fibromyalgi med tillhörande ryggskelettskador kunde få råd med en sådan madrass.

Jag har börjat samla studenter från 1999 Lövängsskolan på facebook, planen är att få till en återträff innan årets slut.

Nästa Lördag vankas det bröllop och det ser jag fram emot. I Oktober blir det ett 35-årskalas som jag också ser fram emot!

Jonas jobbar igen och det går bra. Semester är skönt men han trivs bäst med rutin. Huset har det börja rulla på med så sakterligen igen...mest pill och plock kvar, det är tidsödande nog men en sak i taget.

Tja det var väl en uppdatering i sumering om min tillvaro, det är lite småkaos igen och därmed är jag tröttare än vanligt...men vi lever, andas och älskar :-D