Igår: Igår var jag med Zanna på premiärtur för hennes del. Resmål g-kås i Ullared. Med oss hade vi Pernilla, Martina och Emma. Söta sällskap mao. Gulliga Emma körde tur o retur åt mig bara för att underlätta smärtan för mig. Hela jag blir varm av att hon är så omtänksam.
Alla fyndade och Zanna handlade väldigt balanserat och genomtänkt med den summa pengar hon hade sparat själv med födelsedagspengar. Bra dag mao.
Vi avslutade den hemma alla utom Martina som gick av i Skövde. Vi åt pizza med våra respektive innan alla åkte hem och vi här hemma somnade som grisar.
Idag: Vi var bjudna till mor och far där mamma hade lagat massor av god mat. Nästan hela gänget samlat. Mysigt.
Sen hade jag lovat Arwen att vi skulle fara och ta hål i öronen vid nästa besök. Det gjorde vi också idag och vi köpte fina örhängen att byta med om några veckor. Hon var så modig och duktig fasters lillkicka. Fin blev hon med. Valde en rosa blomma och en grön som läkeörhängen...hon har sin egen unika stil...precis som vi älskar i den här släkten.
Så långt har alltså allt vart bra och gott trots ont!
Men svarta moln kladdar ner dagar som borde vara solskensfyllda. Mitt sinne är på helspänn...på vakt.
Hur har det blivit så här. Är det jag som förvandlar mina livs kärlekar till grodor från prinsar?
Ja det var väl en överdrift men faktum är att jag känner mig oduglig och motarbetad.
Jag känner mig kränkt och ledsen och helt plötsligt står jag på en plattform ensam.
Jag är rädd. Detta har jag gått igenom tidigare. Då var inga barn inblandade och jag klev ifrån och gick min väg.
Denna gången vill jag inte det. Jag älskar min familj. Jag älskar Jonas.
Men jag är inte så säker på att vi jobbar åt samma håll. Vi har gått igenom så otroligt mycket slit och utredningar och huskaos...men jag har alltid trott att det är nu saker kommer vända...nu när vi tagit oss hela långa vägen hit.
Men när man nu borde känna av den medvinden lite så känns det som om jag vill något och jag är ensam i det.
Det är liksom ingens fel...det bara känns som processen trots allt verkar vinna över oss.
Än har jag väl inte gett upp...men det är tungt i hjärtetrakten.
Livet är en komplex process...ofta fyllt av glädje men ibland bara gåtfyllt och andra gånger rent sorgset.
Jag önskar jag kunde veta hur tankarna går hos min bättre hälft. Varför förstår jag inte den jag älskar mest i livet...vad är det för FEL på mig?
----------------------
Uppdaterad; Aldrig att jag ger upp mitt livs kärlek. Så länge du vill vandra de sega backar vi hamnar i tänker jag vandra dom med dig. Jag älskar dig Jonas. Det må vara svårt många gånger men ingen kan få mitt hjärta. Det är ditt oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar