Min ME-trötta hjärna..

...o för allan del också kropp...Hua liga vilken jobbig dag idag.

Men grattis älskade Jonas på din födelsedag <3

Midsommarafton.

Ja jag måste ju ta mig tid att berätta om denna härliga dag vi slutligen, barnlediga, kom iväg på.
Vi firade ute i Eggby med Emma och hennes helt fantastiska släkt med anhöriga.

Det åts god mat, sjöngs snapsvisor, dracks snaps till dom såklart, lektes 3-kamp, dansades runt midsommarstång, hölls allsång, tipspromenad, prisutdelningar, fika, grillat, mer dryck, mer mat, tårta, godis, trubadur/liveband, tältbygge, skratt, historier och allmänt jättetrevligt hela dagen. Visst kom hällregn på kvällen, men vi satt säkrade i bra byggen av partytält och festen stördes inte en sekund av blåst eller regn.

Mitt varmaste tack till alla som deltog, till mor o far som tog kidsen och till Nillan o Anders som var här o kikade till mina skruttar i buren <3.

Tja, tänk om jag vart aktivare med kameran då....men men, jag har huvudet fullt i minneslycka.

_____________________________________________

Midsommardagen gick bilen sönder på vägen hem....bogsering fick det bli, den står på verkstad nu...jippie. Men DET ska icke få förstöra den glada midsommaraftonen, så det så.

Funderar och funderar.

Ja det finns så mycket kring NPS-diagnoser att tycka och tänka till om och det finns forskning och åsikter och erfarenheter.
Jag lever ju i en neurobubbla. Det är inte jag som är diagnostiserad med den här typen av diagnos. Min man har ADHD, dottern har asperger, sonen utreds för ADHD. Dessutom har mannen tydlig asperger, diagnosen är bekräftad men avsagd från papper...pga arbetssökande.

Min dotters symptom började tidigt. Hon ville inte sova med oss och inte dela sovrum. När hon fick sova i eget rum så försvann problemet. Min förstfödda! Min modersinstinkt skrek att så här ska det inte vara. Jag pratade med BVC som sa att vi fått en trygg individ. Dottern ville inte ammas, inte heller ligga i famnen och få flaskersättning. I babysitter åt hon ersättning i 3 månader. Sen fick hon gröt...och snart mat på det. Någonstans följde jag hennes instinkter för det var liksom det som kändes primärt.
Vid ett år började tösen bära skor mellan två rum...varje morgon samma rutin om och om igen.
Hon föll och blev arg...hon hade inte ont men var arg. Hon skrek tills hon 45 minuter senare gick i affekt och kroppen stängde av i kramp.
BVC hävdade ettårstrots. Saker fortsatte med besatthet av morfar, egna ordval, bredvidlekande och mer och stora utbrott.
Vid 4 år hade jag tröttnat på BVCs trotsbeskyllningar och begärde hjälp. Dom tyckte jag skulle tvångshålla henne vid utbrott...vilket vi också gjorde.
Vid utredning blev vi stämplade som rutinbristande föräldrar med okonsekvent uppfostrande och hela familjen blev förpassade till familjeenheten för granskning.
Psykologen där blev bestört över remissen. Han ville börja om och psykologer, neurologer, psykiatrier, läkare och beteendevetare blev inkopplade. Under samma veva började maken utredas.
Slutligen kopplades Håkan Järvå in för att lägga pusslet komplett och han fick också ihop diagnosen.
Aspergers syndrom, peceptionella problem, hög intelligens, copycat. In med allt bara.
Maken fick samtidigt ADHD-diagnodsen satt och jag kraschade mer och mer. Fick slutligen utreda mig själv och efter 47 slaskdiagnoser fick jag komma till Gottfries med specialister och fick min ME-diagnos. Vi ville Zanna så väl. Vi tränade henne, försökte få henne att se och förstå världen genom samhällets ögon. Förklara, träna, läsa, bara hjälpa. Men vi stjälpte. Vi sågvinte henne, vi lyssnade inte till hennes individ. Vi ville bara "jobba" bort hennes svårigheter.
Men samtidigt läste jag...o läste oxh hittade till slut Den kompletta guiden till aspergers syndrom. Den är skriven av Tony Attwood och Håkan Järvå har översatt. Boken tar upp forskning, kriterier, aspies egna uppfattningar, anhörigas svårigheter att förstå och nå fram.
Jag läste och granskade och svalde mib stolthet. Jag har ingen rätt att vilja tvätta eller medicinera bort min dotters egna jag. Det måste finnas bättre vägar. Vägar som passar hennes hjärna. Och efter letande kom baletten in i livet. Struktur och ordning med kreativitet och utrymme. Hon tömde sin vardag där och kunde kommunicera med oss igen. Utbrotten minskade markant. Nu dansar hon även showdans och vill bli tåspetsproffs. Hon har pratat om instrument och fastnade för dragspel. In på ett bananskal kom Michael i vårt liv. Han spelar dragspel. Vi köpte dragspel och hon suger in Michaels lärdom och kunskap. Hennes kreativitet dödar ångesten i mångt och mycket. Inga mediciner. Hon får mörkerhormon...alla behöver sömn.
Men att tro som förälder att vi genom vår syn ska kunna få våra egensinnade barn att må bra det kommer leda till ångest som vi tror ska behandlas med kemiska obalans...när det är vår stolthet som förälder som behöver sänkas. Vi måste bli antenner och mottagare för våra fantastiska individer och hjälpa dom att finna sin ångestlindring. Våra barn går genom två verkligheter. Vi kan inte ta bort varesig den ena eller den andra utan att skada individen.
Vi måste finna balans och acceptans och förstå att vi är inte lösningen. Vi ska vara stödet som finns när världarna krockar. Vi ska tolka så samhället förstår individen. Individen ska inte pressas in i samhället.
Föräldrar är viktiga...individen är viktigast.
Sluta sök bot på personligheten och börja finna balans i världen. Får man bli den man har förmågan till att vara så kommer samhället utvecklas och mediciner kommer aldrig vara det första alternativet. Det kommer acceptans att vara.
Livet ska levas, kreativitet främjas, livet balanseras.
Se människan i ditt barn. Sluta sök bot på diagnosen.
Väl bemött.
ELLEN.

Ojoj, så mycket att förtälla,så lite energi.

Men Tack alla inblandade denna midsommaren iaf. Jag ska ge er mer personlig uppföljning senare.Godnatt på Er och trevlig midsommarhelg fortsatt.

Att ha användning av sin asperger.

Idag köpte vi ett dragspel till Zanna. Hon har ju dansuppehåll och av någon anledning fastnade hon för ett tag sen för dragspel.
Michael kom idag...vi gick till Candela o kikade o fikade lite. M träffade en bekant och dragspel kom upp och mannen hade ett i lagom strl till Zanna. Vi fick ett fint pris och jag kände magkänslan av att detta vill hon verkligen. Så jag köpte det.
Väl hemma spelade hon Blinka lilla stjärna men först pekfingervals men M lärde henne fingersättningen direkt efter det eftersom hon hade naturligt lätt att förstå vad han menade. Hon är duktig...och otroligt vacker när hon sitter med dragspelet.
Pontus har övat trix på bmx och på kväll kom Emma och bjussa på mat.
Det blir varnhem på midsommar. Mamma och pappa valde att fira med barnbarnen så då får vi vuxenfira...o tälta. Det ska bli mysigt.

Nu ska jag somna nära min fina man. Besöket på hud orkar jag inte ens skriva om nu...jag blir bara FÖRBANNAD!

Det hande ju behövts...

...men verkar inte bli av.
Hade vart trevligt att få möjligheten att faktiskt få vara barnlediga och bara vara. För det har väl inte undgått att saker knacklar lite här...Jonas och jag har kämpat lite det sista. 12 år är lite tjosan egentligen MEN när halva den tiden gått åt till huskaos, utredningar, diagnoser och tidsbrist, tidspress och ekonomiska svajningar iform av arbetslöshet och utförsäkringar om vartannat...ja då blir det svårt att hitta varesig passion eller energier ibland. Nu har det vart tyngre än vanligt och faktiskt svaj på allvar. Så vi hade hoppats på att få barnvakt för att tälta över midsommar...kanske låter knepigt men det kändes som en skitkul grej som vi hade behövt.
Men nu blir det nog inte så....o barnen är ju faktiskt våra...så man får jobba på acceptans istället. Det löser sig....nu tar jag min totala energibrist och ger upp för detta dygnet. Hej svejs.

Det borde bara vara lycka

Fina vänner o massor av skratt och ändå strilar tårar. Det kommer gå i graven med hela skiten. Jag inser det ju mer logik jag försker förstå. Jag älskar en person....han tvivlar pga av situation...orkar inte förklara...lipar klart i min ensamhet....

Ljudet av kontran

Arg så jag ta mig fan kokade...eller besviken...eller ledsen...eller hjälplös....eller värdelös...eller oduglig...ja bara välj. Men Nillan o Anders kom tillbaka och sen kom Michael o greppade Svarta Änkan och allt eftersom ljudet kryper i mitt skinn så kommer så också lugnet i mig. Fokus och vilja och passionen för att lära mig klättra i basgångarnas olika mönster.
En liten koncert senare med Tjernobyls brandkår i improvisation så var sinnet lättare. Nu ligger vi här och ja...läget är spänt. Ska sova iaf...jag som inget vettigt gör om dagarna ska hinna med dubbla skolavslutningar imorgon..

Tar den här värken till knock out nu. Godnatt.

Du vet väl om att du är värdefull...

Ja, vet Du det?
Det är nämligen så att jag har kanske inte 100 fina vänner längre men jag har banne mig de finaste vänner man kan ha, så det så. Jag har också en snygger, sexig och trogen man som jag älskar av hela mitt hjärta. Ja det svajar som en mast i storm ibland men efter 12 år kan man inte förvänta sig mirakel. Mina barn, dom är finast av alla barn, det bara är så <3 Oh sen är det resten av min familj och svärfamilj, Ni förstår inte vidden av lojalitet i den här släkten...dom är helig mark....nu och för alltid.

Jag är VÄRDELÖS på att hinna med att höra av  mig, den som far mest illa av det är älskade Nillan eftersom hon har svårt att förstå att hon är accepterad, fin och så välkommen att bara komma ändå...och det är Anders med.
Nillan och jag vi delar passionen för våra vampyrer och annat galenskap och jag ser henne som en av "de mina".

Emma har lärt sig att komma, kliva in och förse sig och mig. Hon är liksom en familjemedlem och både jag och Jonas tycker om henne hjärtligt. Hon kan mig så väl nu, med mina brister och fel och galenskap. Hon delar min passion för revy och förstår min galenskap med att spela instrument. Hon är också min handbroms.

Michael då...som på ett underligt vis virvlade in och snörpte mitt inre...på ett sätt jag normalt kan känna för tjejkompisar, lite mer, lite intensivare. Det visade sig att han är en underbar spjuver, han liksom bara hör hemma här...inte bara hos mig utan med Jonas och barnen och på ett bananskal med Emma <3 Min euforiska nästan spirituella känsla som vällde över mig hade en mening tror jag, meningen var Emma...deras aura är sjukt stark bredvid varandra.

Det här är min nuvarande kärna, kärnan jag lägger min tillit till, bygger upp mig med hjälp av och som jag vill finnas till för när livet svajar för dom.

Saker kanske verkar gå undan här och ja...ofta gör dom det. Men min kärna är alltid välkommen, kom och gå som barn i huset, jag vet att ni finner er i och förstår om jag är liggande, men jag ser er aldrig som störande eller ovälkomna.

Ni är värdefulla och älskade, var och en av Er. Jag är dålig på att hålla råden, höra av mig och hålla igång, men mina ord står jag för. Nu finns dom på pränt. Kom också ihåg att här kommer vi som vi är, duger som vi är och ingen ska behöva göra sig till för att räcka till, acceptera och respektera våra likheter och olikheter i "Lustiga huset", likväl som våra normaliteter, onormaliteter, abnormieter, logik, ologik, diagnoser och sjukdomar...då kan vi skratta oss igenom var bagatell eller vart krig som hoppar på oss.

Nu kryper jag ner bredvid världens finaste make <3

Nattinlägg

Det får bli förbannat kort...kl är över 04.00  Jag skulle hämta kläder...glömde. Jo jag mår skit...det är så.
Men samma människor som tog kraschen i helgen kom idag hit och ställde mig iaf på benen igen. Skrattat har jag gjort men med galna genier som Jonas o Michael i samma rum så blir liksom inget tabu...underbart!
Och min fina Emma. Syret i mitt tröga blod. Jag älskar Er. <3

Det måste krävas ett geni

För att lyckas med att sabba en av de mest skrattfyllda dagar på länge. Det tvärvände jag för alla inblandade när min smarta hjärna beslutade sig för att beblanda goa vänner i en soppa av ångest och förflutna känslor utan en tanke på hur fruktansvärt fel allt skulle framstå.
Jag längtade tillsist till en enda famn. Jonas. Han kan den här sidan av mig. Han vet vad som behöver göras och sägas och vi pratade länge inatt.
Jag kan väl tycka att vi kom en bit...men jag kan också säga att så rädd som jag är för min sjukdom just nu har jag inte tidigare vart. Han tröttnar o blir frustrerad över mitt liggande o min energibrist...med all rätt, jag gör ju också det. Då blir det plötsligt så att jag känner att jag borde pressa mig lite mer...o det resulterar i total krasch. Jag hatar ME-diagnosen. Jag hatar den för det känns som den tar alla från mig som alltid funnits. Vänner som försvann o nu Jonas som inte vet hur länge detta kan pågå...mina barn sen då?
Ångesten är total idag...ångest och förtvivlan och jag vill få fly...helt.
Jag avslutar med ett innerligt förlåt till Emma och Michael...jag kommer må dåligt o straffa mig länge för hur det blev igår. Alkoholen uteblir ett tag nu...helt.
Jonas. Jag älskar dig. Du är min lyckliga stjärna.

Over and out.

Mörkrets ljus.



Egen text :Ellen Hagerö 2012-06-04 Melodi Sophie Zelmanis Going Home. Textkopiering förbjuden.




Vandrar runt på vilsen stig
Mina tankar slog en volt
Hamnat djupt i mörkrets skog
Ingen rädsla finns här

Ska jag vända om
Leta ut igen
Finna ljusets stig

Kan känna ålderns hets
Ljuset ger mig stress
Dis kan inge ro
Medan mörker lugnar allt

Bör jag vända om
Leta ut igen
Möta ljusets tid

Ja jag vänder om
Väljer stig igen
Stig mot ljusnande

Ja jag vänder om
Följer ljusets stig
Vänjer ögonen

Ja jag vänder om
Går på ljusets stig
Mörkret överges

Kan det hända en kan det hända alla!

Vad hände egentligen med "kom som du är", "älska mig för den är jag är inte den jag borde vara", "människans fria vilja" och "störst av allt är kärleken".

Jag skulle nog kunna skriva en novell nu, eller för all del tre, men jag gör inte det av respekt för människan i fråga som idag finns i mitt huvud och jag bara är så himla ledsen för hans skull...förvånad och förbannad och förvirrad med.

Över lag har det av olika anledningar vart mycket sådana tankar det senaste men idag kändes det bara som ett stort BLÄ eller pricken över i. Kan saker gå till på DET sättet så kan saker gå till precis hur fan som helst, när fan som helst och vem fan som helst kan drabbas.

På Onsdag eller Torsdag tänker jag iaf vara den vän jag hoppas mina vänner hade vart för mig i samma situation. Jag samlar mina nerver och kör upp till Stockholm (mitt första besök i huvudstaden till råga på allt och med mitt sinne att köra i storstäder så vet alla som känner mig väl vad det innebär, MEN jag ser förbi allt det just nu) för att hämta hem någon jag tycker förtjänar bättre, någon som är värd det.

Mänskligheten är vidrig ibland och andra gånger helt underbar. Till saken hör att man undrar ju hur länge ett hopp om ärlighet kan byggas när så många jobbar så hårt för att riva andras tillvaro.

Ja.

När ingen vet...

Det är lite kaos i skallen på mig. Jag kan inte skapa den ordning jag behöver och jag rör till det och är luddig för tex Zanna som behöver att jag orkar vara tydlig.
Jonas jobbar och sliter och sjäkvfallet är även han helt slut. Mellan varven hittar vi dock tid för varandra och kroppen törstar efter mer. Mycket vill ha mest.
Somnade med ett riktigt intensivt migränanfall...det sa pang och var igång. Mediciner bet inte och jag la mig med en iskall , blöt sommarhatt för att inte kräkas. Vaknade nyss och kan inte somna om.
Emma har skänkt massa energi i några dagar och tur är det då kontot där är övertrasserat sen ett tag. Barnen njuter av värmen och det är bra.
Det jag skriver nu lär väl feltolkas men det får stå för läsares tolkning.
Jag känner samhörighet och glädje med Michael. Han får mig att tänka i lite nya banor...sår små frön av inspiriation och gör att jag ler. Allt sker i nuläge över chatt och hans härliga karismatiska peronlighet ger mig lite kämparlust.

Så, nu kan det speckuleras vad som menas med det. Jag kan dock ge ett par ledtrådar...gift, älskar Jonas, början på stark vänskap som jag hoppas blir livslång och utan missuppfattningar från omgivningen. Lek med musik, älska nyfikenhet i texter. Att få le. Kärlek går åt olika håll på olika sätt. Jag älskar Jonas. Han är min kärlek i livet...han och våra barn.
Jag älskar familjen....bröder, ungar och föräldrar.
Jag älskar vänner, Emma specifikt...för hon har fullständig översyn med hur min kropp håller på.
Och sen Michael då. Helt färsk i mitt liv...men med en intensitet jag inte kan neka...lekfullheteten. Jo jag kan redan säga att han hamnar där...under att älska någon. Allt är inte så svart eller vitt. Ibland bara vill livet ge och jag tänker ta emot och vara ärlig från början. Relationer handlar om så mycket...kärlek med.. starkast är självfallet min livskamrat och våra barn <3 men ju mer kärlek man kan ge och våga ta emot...ju ljusare blir ens tillvaro.

Jag har avsaknad av ord just nu.

När jag går ner i röriga perioder, perioder fulla med ansvar coh planering eller då jag faktiskt själv blir sjuk, då orkar inte orden sig fram till tangentbordets löpande.

Nu är det väl det ena och det andra men jag börjar väl i den negativa änden så kan jag avsluta positiv sen.

Sårinfektioner blir ordet då.

Under 2 år har sår av denna typ kommit och gått....jag äter antibiotika för jag vet inte vilken gång i ordningen. Nu har jag fått remiss till hud, dels för omläggningshjälp, jag tål inte en enda tejp längre, dels för cellprover, då såren beter sig för likt skivepitelcancer. Varken jag eller läkare vill väl chansa att missa det isf.

Jag fick en glädjechock förra veckan när jag erbjöds en kontrabas...glädjen flög sin kos igen när erbjudandet togs tillbaka och jag var jätteledsen rent ut. Dom kom en riddare i skinande rusning och ordnade och grejade en annan deal till mig och innan jag svarade ja på den ville jag göra en sista koll så att jag med säkerhet visste att den första inte skulle bli fri efter sommaren.

Hux och flux vändes allt igen och svarta änkan hämtas hem på Måndag.

Hon ÄR en skönhet och jag längtar ihjäl mig.

Dock känner jag så för min riddare som räddade upp allt. Han vände sig ut och in för att hjälpa mig och göra mig glad igen och jag är skyldig honom både en tjänst, ett förlåt och en kram.

Då vi inte känner varandra så väl så tog jag fram skissblocket som typ aldrig används längre och tecknade en bild som jag tyckte var talande för honom. Den ramades in och ett litet mess lämnades på baksidan innan det hamnade i presentpapper på hans trappa.

Under senare delen av livet har jag haft så fina upplevelser av diverse individer och jag inser för var dag som går att någon form av hopp finns det för att livet ska vara värdigt trots allt kaos. Pernilla, Anders, Michael, stora delar av revygänget...

Min fina familj sen, fina fina maken som jag älskar så högt, våra fina kids som är unika och vackra, mamma o pappa, svärfar och svärmor, svägerskan och mina bröder...o min fruga. Mina galna djur <3

Brunte bus

Sokkie bebis (1.6 kilo) och Bellabus (5.6 kilo)

O lille virvel-Rollo.

Så jodå, jag står upp än, trots infektioner, ME, mediciner och ont....och när Svarta Änkan kommer ska jag börja uppfylla en vuxendröm....det ser jag fram emot.

Bloggen nästan sjunger:

"Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs...."

Efter som orken är knapp, tiden för kort och umgänget med familjen måste prioriteras om inte kärnan ska spricka helt här hemma, så blir det inte många inlägg.

Ska iaf för mitt egna minnes skull ge en kort uppdatering idag.

Sålde bilen i fredags, köpte cykel till Pontus, en finfin begagnad hederlig pojkcykel som han älskade.
Sen blev vi barnlediga lite oplanderat sådär. Jonas med en huvudvärk som hette duga och jag som vart helt slut skulle gå till lillebror. Men vi tog det väldigt lugnt innan vi kom dit.
Vilade, duschade, tog ett glas, smink på mig osv. Halv tio tog vi en delad pizza innan vi gick upp till Samuel.
Efter en trevlig stund hos lillebror ihop med storebror och diverse andra människor gick vi ner till Bunkern och lyssnade på Broberg/Karlssons trio. Eftersom jag inte vågat se eller gå o lyssna på ovan nämnda på ett halvår pga av pinsamheter så var jag rent ut nervös.
Det gick dock bra när flinandet hade lagt sig ;-)
Jag träffade nya trevliga bekantskaper under kvällen, Jonas likväl. Träffade även mina gamla trygga bekantskaper och det var lika trevligt det.
Kvällens 2 i topp musikmässigt sett blev Sofie Zelmanis Going home samt Balladen om en gammal knarkare. Fy fan vad dessa grabbar gör dom i bra versioner.

Lika sugen som vanligt på att lära mig kontrabas, ge mig en nån...jag fyller ju snart år ;-)
Igår hade jag Morris på besök med Samuel, mysigt som bare den.

Barnen mår väl bra, jag o Jonas har ingen röst och jag hostar...Jonas har ont i halsen.

Tja, jag orkar faktiskt inte mer just nu....

Nå, vem vill ge mig en kontra...gärna en med edge, men är den bara spelbar så vill jag ha! Gärna lektioner med hahahaha!

9-årig bröllopsdag!

Jag och maken firar 9 år som gifta idag. Lite mys fick det bli innan sängen nu ropar.

Älskar dig Jonas <3

När livet tar ett kliv åt fel håll.

Livet är ett till synes märkligt fenomen. När vissa tycks få allt, utan att jobba för det, behöva kämpa, eller ens vara rädda om de mirakel som kommer in i deras liv, så finns det andra som sliter som blå för att klara överleva, få ett normalt liv trots motgångar, vara starka i svåra stunder och fatta rätt beslut när stunden kräver det.

Hur man än vänder och vrider på det har säkert alla sin egna lilla börda packad i en ryggsäck, men vissas bördor är orättvist stora och den ena ryggsäcken efter den andra fylls med svårigheter och dom kedjas ihop och slutligen drar man ett långt tågpacke av ryggsäckar, fulla med svårigheter och utan luft emellan.

Dagens blogg vill jag skänka till "en av mina ungdomar". Hon är vuxen idag, har klarat sig igenom så mycket svårigheter och jag önskade så innerligt att det var hennes tur nu, hennes tur att få den där luften under vingarna som gav henne styrkan att flyga över ett helt berg, inte bara klättra pinnhålet högre. Istället föll hon hårt.
Hon har fått genomgå en av de svåraste saker i livet jag kan tänka mig. Hon och hennes sambo har fått fatta det svåraste beslut man någonsin ska behöva göra. Dom var tvungna att fatta beslut om sin son som dom gemensamt skapat.
För ibland tar livet ett snesteg, det bara är så. Har man inte vart där så kan man omöjligt förstå. Jag erkänner att jag kan inte förstå. Men jag hyser all tänkbarn respekt och ödmjukhet för det detta par nu tagit första klivet igenom, dom satte sin egna önskan sist och barnets bästa först, dom vägde barnets bästa, sin kärlek för barnets bästa, tyngst...och lille grabben slapp därmed ett liv av långt lidande.
Det är med sorg och tårar jag skriver detta, för jag kan bara skrapa på ytan av hur dom känner sig. Barnet hade fler skador än vad som var konstaterat vilket säkerligen gör att "andra" tycker det var mer rätt än innan då, men deras sorg, deras svåra beslut fanns ju där så långt innan.
Men dom två, dessa två underbara unga människor, fick fatta ett beslut dom aldrig skulle behöva uppleva, ingen borde få uppleva det, dom gjorde det med största möjliga oegoism, dom värnade om barnet, inte om sin egna önskan att få denna lille gosse i sin "ägo".
Min vädjan är att ge dom närvaro och stöttning när dom själva vill, respektera deras beslut, acceptera det och acceptera deras sorg. Förstå att det här kommer ta tid, ge dom tid.

Livet tar ibland ett kliv åt fel håll, det borde inte vara så, men det gör det.

Var rädda om varandra, det Ni faktiskt har och det Ni får, allt är gåvor och naturen kräver balans. Vi ska ge varandra balans, utrymme, ömsesidighet. Vi ska respektera och acceptera andras beslut och svårigheter. Ingen kan säga hur en annan människa ska reagera och känna. Glöm inte det.

Vila i frid du lille Neoh. 
Jag har bett min mormor stryka på din rygg och sjunga "Tryggare kan ingen vara" för dig, vaka över de dina, dom kommer aldrig glömma dig.

HEN!

Nu kommer det en variant av djupinlägg igen, jag är ju egentligen en människa sull i åsikter men jag pallar ju inte med energimässigt sett nu  för tiden.
Men idag ska jag lägga lite energi på begreppet HEN.

Har ni hört det? Vet ni vad det är om?
Jag får väl påbörja en snabbförklaring. Det finns människor som inte vill identifiera sina barn med könet som dom föds i. Ni vet, flicka, pojke, hon, han, henne, honom...så istället vill man nu införa ett tredje begrepp, hen, henom.

Och jag är ledsen, men NÄ, nu tycker jag faktiskt det räcker. Snart ska det väl vara tabu att vara en pojkig pojke och en prinsessintresserad tjej.
Jag vet vart debatten hamnar, löner är sämre för kvinnan och hej och hå, men va fan, ska vi inte kunna lära oss att ta för oss där vi själva vill utan att vi ska behöva radera könen för det.

Jag är definitivt ingen vidare feminin tjej, jag skruvar, bygger, kladdar, klarar inte långa naglar, jag gifte mig i svart, hade ingen prinsessbröllopsdröm. Däremot gillar jag att sminka upp mig när jag går ut, men inte för att bli söt, utan för att framhäva lite attityd jag trivs i.

Jag tycker inte saker ska handla om att man ska sluta identifiera sina barn, jag tycker det borde handla om att erbjuda dom valmöjligheter istället. Vill töser karva med knivar i skogen istället för att leka mamma, pappa, barn så är väl det precis lika fritt fram som att grabben går ut med dockvagn.
Låt barnen få känna in sin egna identitet.

Och när det kommer till mina ungar är jag lika fjolligt rädd om det så är Zanna eller Pontus som klättrar högt och tror dom kan flyga. Zanna var mer en pojkflicka fram till fyra år, dvs i andras ögon, mycket marinblått och grönt, inga tofsar i håret och klänning var pest. Vid fyra vände det, hon vände själv och allt i livet skulle vara glitter och glamour. Idag dansar hon balett och showdans men älskar att cykla och klättra likväl. Hon är inte så modeintresserad alls för sin ålder, hatar obekväma kläder och vill kunna röra sig fritt.

Pontus har vart en pojkig grabb sen han började röra sig, han gillar "farliga" saker, gubbar som skjuter, turtles, spiderman, kickboards, skateboard mm. Däremot är han en klädintresserad, medveten liten grabb som bryr sig om hur han ser ut och vill gärna vara välklädd.

Båda två går in i varandras intressen och ger varandras lekar en chans. Båda två har vart med och rivit tapet, möblerat rum, skruvat brädor, gjort sig snygga inför fester, pysslat med glitter och pärlor, byggt lego och allt vad man nu kan tänka sig.

Dom erbjuds möjligheter att få testa, att få välja och att få känna efter själva.
Men jag skulle aldrig....och då menar jag verkligen aldrig, säga HEN gillar det, ditt och datt eller jag ska prata med HENOM.

Vi föds (generellt iaf) till kvinna eller man. Dessa två är båda viktiga för framtiden, det blir inga barn utan att bägge könen faktiskt får existera.
Vi har i regel olika fysik, är byggda för att göra olika saker. Nu passerar vi dom barriärerna som oftast MEN det kan man väl få göra utan att man raderar ett kön?

När ordet kärnfamilj fick en huvudkategori till, nämligen stjärnfamilj, så tyckte jag det var bra, det visade på hur saker utvecklats. Detta ställer jag mig gärna bakom och använder, det är liksom lika ok med en stjärnfamilj där flera trygga grunder finns som en kärnfamilj där man isf stannar för att tryggheten finns där, ingen ska stanna bara för att begreppet finns (och ja, jag har själv en kärnfamilj, men tycker så ändå).

Men att föda ett barn och inte få välkomna det för den som han/hon verkligen föds som, utan det ska hymlas, tystas och gömmas för man tror att folk ska dömma barnet pga kön...det anser jag är idiotiskt. Om människor faktiskt gör så, väljer att dömma ut människor pga av kön, ja då kanske man borde ta och försöka förändra saker där istället, inte gömma oss från den kropp vi faktiskt föds i.
Könet sitter inte i saker, färger, käder eller annadra saker som yrken osv...men vi föds i regel med en snippa eller snopp...och hur det än är så utgör dom kroppsdelarna sina egna funktioner...

Jag är född kvinna, jag har burit barn och vet ni, jag hatar prinsessleksaker...fast jag har en dotter...men jag tar inte ifrån henne det valet ändå. Det kallas människans fria vilja och val.

Här kommer nu en bild på mina kottar i daffedressar...lägg väl märke till hur snygg mig grabb är i RÖTT, något som han faktiskt gärna har på sig och tycker är snyggt...och han FÅR det, fast det är en HAN, inte en HEN.

Tuff vecka tyvärr...

Så var kaoset igång för min dotter igen. Varför är barn så satans elaka?
Zanna fick ju påhälsning här av 4 ungar som hånade henne, skrattade åt henne och var elaka till den gräns att jag (som hörde allt) kände att nu fick det vara nog. Det hela bottnade i ett uppträdande som skulle genomföras på klassens timma och tydligen, helt plötsligt, var min dotter inte en potentiell danspartener längre. Men hennes koreografi, hennes sminkideer och musikval skulle tas i bruk och användas ändå, på samma timma, i samma klass.

Jag blev arg, jag har sett Zanna bjuda in och lära ut det hon ville uppnå...hon andas dans min kicka. Jag ifrågasatte, krävde svar och gick emellan, jag tyckte också att det var lugnt när barnen lämnade vår trädgård och en lösning var under överenskommelse och alla var med på den båten.

Jo men VISST! Igår kom Zanna hem från danslektionen, ledsen. För första gången sen hon började dansa så var hon helt förkrossad. Varför? Jo för att ett av barnen som var här, går i hennes dansgrupp....o detta barn hade, fegt nog, tagit med sig två av dom andra som var med upp till dörren här dagen innan...till dansen. På vägen hem hade detta naturligtvis skapat utrymme för elakhet, spydighet och slutligen hade dom sprungit ifrån Zanna, så hon hade fått gå ensam hem.
Hon var förkrossad när hon kom hem, dansen har vart hennes hablitering, hennes levnadsstil, hennes trygga punkt, hennes avkoppling...under 3 terminer har hon mått så mycket bättre...dom tog det ifrån henne på bara några få minuter.

Jag var så arg, rosenrasande är nog till och med passande.
Jag fick andas, lugna ner mig, vandra omkring i huset innan jag samlat lugn nog att kontakta Zannas underbara danslärare, föräldrar och slutligen också skolan, då det eskalerat även där igen.
Jag har också lovat Zanna att börja följa henne till dansen igen, sagt till dansläraren att dessa barn måste förbjudas i danslokalen eftersom dom inte är medlemmar. Dom ska inte få ta detta ifrån henne, det är bara så.

Så idag då. En annan tjejja skulle blivit med Zanna hem för lek och dans idag, Pontus vaknade dock sjuk. Det var mer än vad Zanna orkade med den här veckan, hon var så arg, ledsen och besviken över att inte E kunde bli med hem...

Tuff vecka för min älskade lilla kicka, tuffare än på länge tyvärr.

Zanna inför ett disco!

Vacker som få!

Pontus när mamma nyss klippt honom i veckan. Idag är han dock sjuk :-(

Zanna inför dansuppträdande på vintergatan!

Syskonen efter besök på glasblåseriet i Tibro.

Zanna inför ett annat disco :-)

Min lilla tuffa kämpe :-)